Morgonpigg

Uppdragen eka

Härliga morgon. Jag går upp tidigt. Ibland redan klockan sex. Jag har massor av energi på morgonen. Min baklofen och sifrol hjälper mig att sova bra. Bra enligt mina mått mätt innebär att jag vaknar några få gånger och stretchar för att få slut på spasticiteten. Men det är ok. Jag kopplar loss mig från slangen med stomipåsen som ligger i en hink vid sidan av sängen. Att den ligger i en hink är bara en säkerhetsåtgärd. Det är mycket att tänka på,  inget får gå fel. Tänk om allt kisset skulle hamna på golvet. Våra värdelösa golv som nästan inte klarar något vatten alls. När en ny städerska kommer måste jag alltid säga till att hon bara får ta fuktig trasa att torka golven med. En dryg halvliter kiss på golvet, det skulle inte bli bra. Sedan går jag ut i verandan och kollar hur min målning, som jag höll på med dagen före, blev. Fast nu är det så himla mörkt på morgonen så det är svårt att se. Jag sätter mig vid datorn och kollar filmer om hur man målar. Jag har inte lyckats få ordning på högtalaren så det är alldeles tyst. Det gör ingenting att jag inte hör vad konstnären säger. De pratar ofta utrikiska. Ryska eller något annat slag som jag ändå inte begriper. Men jag ser hur de för penseldragen, hur färgerna läggs och hur bilden förändras efter hand som målningen blir klar. Ja jösses, det där är verkligen en besvärlig värld. Något att bita i. Det behöver jag.

Stormigt hav

Den här senaste målarkursen Fri Ateljé har pågått i fem veckor. Den sista och femte gången är nu på onsdag. Jag skall ha med mig min femte målning in. Varje gång tar jag med en målning som jag gjort hemma. Dagen börjar med att vi ställer upp de målningar vi jobbade med förra gången och så analyserar fröken Ulla. Kanske skall något förbättras, förstärkas, djupet måste fram bättre eller så är skuggan åt fel håll. Jag har haft med fem havs- och himmelmålningar. Det var vad jag hade bestämt mig för att ta mig an under den här kursen. Och så har jag alltid med mig en ny målning för dagens arbete. Jag tycker den ser klar ut när jag visar upp den, men fröken har alltid något att säga som måste förbättras. Så har jag dagens arbete klart för mig.

På väg ut

Morgongympan tar vid. Varje morgon runt klockan åtta har vi morgongympa. Vi följer Sandra på Vintersol. Jag spelade in filmen för tre år sedan på CD som vi spelar upp i Tv´n och så kör vi igång. Nu har jag blivit så pass pigg att jag kan ta ut rörelserna mera. Min långa sjuktid som började förra hösten i september och höll på till framåt försommaren håller på att ta slut nu. Jag känner tydligt att krafterna kommer åter mer och mer för var dag. Det är bra att göra samma gympa alla dagar. Då ser jag skillnaden tydligt. Jag är otroligt mycket piggare och klarar till och med att laga lunch numera. Också det tar jag som en träning. Visserligen är benen helt slut efteråt, men jag känner mig glad och alldeles överlycklig över allt jag klarar.

Känslig morgon

Strandpromenaden i Los Christianos

Det blir en Teneriffa-resa även nästa år. Det dröjde länge innan jag bestämde mig för det. Så otroligt mycket sjukdom vid haft i vår lilla familj. Den ena avlöser den andra. Lymfomcancer 2017, njure som slutar att funka och opereras bort 2018, bortoperation av mjälte som förstördes vid njuroperationen och som om inte det vore nog ännu en lymfomcancer 2019.
Året börjar lida mot sitt slut. Mörkret faller tidigare och tidigare för var dag. Sommartiden tog slut. Ena morgonen är det alldeles vitt ute och nästa morgon ösregnar det. Kallt och ruggigt känns det när man går utanför dörren.

Vissa morgnar är mer känslomässiga än andra. Jag vaknar. Det är alldeles tyst i huset. Jag sätter hörlurarna i öronen och lyssnar till boken om Michelle Obama. Hon berättar att man vet inte hur mycket man saknar sin hembygd förrän man lämnat.

Mammas  och pappas hus

Mammas och pappas hus

Tårarna börjar rinna nerför mina kinder. När vi sålde mammas hus lämnade jag min hembygd. Och det kändes. Jag försökte behålla huset, men förnuftet sa mig att det inte skulle funka. Hur skulle jag som handikappad kunna sköta det. Jag visste svaret.

Jag lyssnade vidare i boken. Michelle Obamas pappa hade MS, som jag. Flera tårar. Jag brukar inte låta min MS ta över. Den har liksom blivit utrangerad. Min kropp är som den är nu sedan alla år tillbaka. Man vänjer sig. Men trycker man på den knappen, så visst, då känns det.

Vi tar vår dagliga morgongympa. Nu äntligen har jag kommit ikapp. Efter min långa sjukdomsperiod med njuroperationen och sedan också mjältoperationen så har jag inte kunnat prestera särskilt mycket träning. Men nu kände jag äntligen att jag kunde ta i riktigt ordentligt och följa med i programmet. Jag följer ju fortfarande Sandras morgongympa från Vintersol från över två år sedan. Jag kände hur endorfinerna hoppade runt i kroppen efteråt.
Frukostbordet var dukat. Jag berättade att jag kände mig så lycklig igår när jag åkte hem efter att ha fått ordning på min havsmålning och att jag vid morgongympan äntligen kommit tillbaka till livet. För första gången på ett helt år kunde jag känna mig frisk igen. Tårarna rann. Igen. PUH, det var en jobbig morgon.