Sommar

Augusti. Snart stänger de restaurangen på Lilla Brattön. Mina tavlor har varit upphängda där hela sommaren. De skall hämtas hem. Några vänner och jag for upp till den lilla ön strax utanför Stenungsund.

PÅ besök på Lilla Brattön

Nu har jag äntligen ramlat in i sommarlunken. Mitt fokus har mest varit inställt på målandet. I två dagar har har jag badat. Det har jag längtat efter. Mitt stora problem är att badställena här runt Göteborg inte är särskilt handikappvänliga. Jag åkte till Sillvik som marknadsför sig som handikappvänligt. Det sket sig. Rampen som sträcker sig långt ut i vattnet, så man slipper det långgrunda om man har svårt för att gå, var så hal så det fanns inte en chans att man skulle kunna ta sig ut på den utan att ramla omkull. Jag bestämde mig för att försöka ta mig ut till bryggan. Det gick också åt pepparn. Jag hade med mig rollatorn och tog mig upp på berget som var ganska plant. Men när jag närmade mig bryggan sluttade berget i en kant rakt ner. Kan man gå så är det ingen konst att hoppa ner för kanten men med min superdåliga balans och med rollator var det helt kört. Det blev inget badande den dan.

Granita 100x80 cm olja Pris: 5.500:-

Med Granita ut till Lilla Brattön

Nästa dag drog jag iväg till Fiskebäck. Där kan man köra med elmoppen ända ut på bryggan och klättra ner för stegen. Det var inte bekvämt. Jag kände mig superorolig för att inte klara klättringen med mina svaga ben. Men med armarna, som är ganska starka kunde  jag hålla mig i ledstången med stadigt grepp. Väl nere i vattnet kändes det som en dröm.
Jag som alltid älskat att bada. När jag var barn och senare när jag var ung badade jag mycket. Så kom Göteborg in i mitt liv. Jag hamnade i Sävedalen. Sötvattnet i sjöarna däromkring var ok. Ut till havet var det långt tyckte jag. Jag hade vuxit upp med havet nästgårds. På lunchrasten när jag jobbade i Strömstad kunde jag dingla med benen över kajkanten. Så funkar det inte här i storstan.
Mitt tredje badförsök gick till Tummen nere i Tumlehed här i Torslanda. Med bilen körde vi ner till parkeringsplatsen i Tumle och fortsatte sedan ut till Tummen med elmoppen. Som väl är så är elmoppen inte så hög. Tvärs över vägen finns en bom som villaägarna nere vid hamnen satt upp. Vi som bor längre upp och alldeles särskilt vi som behöver elmoppe som är högre än en meter är inte välkomna. Men min elmoppe är lite lägre så jag går ur och kör fram den under bommen och böjer mig själv ner och går under och sätter mig på moppen och kör vidare. Det funkar men visst blir man irriterad. Jag fortsätter längs den asfalterade strandvägen och kommer fram till ännu ett hinder. Även där är det en stor lycka att jag har en sådan liten moppe. Jag skjuter den under och krymper ihop mig och kommer under på andra sidan och sätter mig på moppen. Lite längre fram tar en smal skogsväg vid. Det funkar med elmoppen – nästan. Vid två tillfällen går berget upp och gör att jag måste få hjälp så jag inte välter. Med hänsyn till alla andra hinder överallt, där jag tar mig fram, så fixar vi tillsammans de där två hindren också. Väl nere vid badet parkerar jag elmoppen där alla cyklarna står. Sen är det ca 25 meter över ett slipprigt berg ner till stranden. Med kryckan i ena handen och en hjälpande arm från min snälle man så funkade också det.

En av mina senaste målningar

En av mina senaste målningar

Jag har baddräkten på redan hemifrån. Bara att ta av klänningen och skorna. Med krycka och en hjälpande arm tar jag mig ut i vattnet. Nerverna som känns som om de sitter på utsidan benen ger kraftiga stötar av det kalla vattnet. Sakta tar vi oss ut tills det blir så pass djupt så jag kan sätta mig ner. Jag krälar mig ut tills det är möjligt att simma. PUH! Äntligen, så skönt. Jag ligger i länge, länge. Tar in alla det fantastiska med att röra mig i vattnet. Det är nog uppåt 19 grader varmt. Jag simmar omkring och njuter.
Efter en stund känns kroppen lite kall och jag börjar att kräla mig inåt stranden. Jag får hjälp med att lyfta mig upp till stående och med att gå upp till stenen med handduken. HÄRLIGT!!!
Det fläktar lite. Solen skiner från en klarblå himmel. Sommar.

Sifrol mitt livselixir

En schen i "Skuggor"

En schen i ”Skuggor”

Jag åkte till Stockholm utan att få med mig Sifrol. Det var den andra gången som jag råkat ut för att vara utan Sifrol. Den första gången var i somras. Vi skulle sova över ute på Lilla Brattön. Det ligger strax utanför Stenungsund. Med bil tre kvart norrut och sedan med båt en kvart. Jag kunde ha åkt hem och hämtat men jag chansade på att det skulle gå bra med baklofén. Det hade jag tagit med och eftersom doktorn hade övertalat mig att det var superbra så skulle väl det räcka.
Så på eftermiddagen tog jag det första baklofénpillret. Jag tog ett till innan jag gick till sängs och när jag vaknade på natten tog jag ett till. Det gick vägen. Jag vaknade på morgonen efter en natts sömn som var ganska ok. Men jag var ju helt bedövad.
När vi kom hem var halva kroppen, nedanför midjan, helt borta. Det var som om jag hade förfrusit den. Jag grät jättemycket också. Hela den dagen och också nästa var förstörd. Jag bara sov och grät och sov.
Nu åkte vi till Stockholm för att fira jul. På kvällen före julafton, när jag skulle gå till sängs och skulle ta min sifrol, så fick jag en chock. Jag hade av misstag tagit med två kartor av baklofén. Ingen sifrol. Jag förstod att det skulle bli en natt utan sömn. Och en julafton då jag skulle vara trött. Mer än en baklofén kunde jag ju inte ta. Det hade jag lärt mig. Så det var bara att stå ut. I åtta timmar låg jag och stretchade eller stod upp och höll mig i snedtaket, för balansens skull, och gjorde upp och nedböjningar. Det går inte att ligga avslappnad när stötarna slår till. Ibland känns det som krystvärkar, ibland som elstötar. Alltid i benen. Ibland i båda benen på samma gång men oftast bara i det ena. Jag tror inte någon i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det känns. Jag kommer att tänka på tortyr som människor blir utsatta för. Jag har hört att man droppar iskallt vatten på huvudet i flera timmar. Det borde likna detta. Jag jobbar mig igenom timma efter timma. Jag tittar på klockan på min mobil. Jag kollar på 1177. Finns det Sifrol kvar att hämta ut? Tre uttag kvar. Vilken lycka. Jag kollar var det finns ett öppet apotek så här på julaftons morgon. Vi är i Bro, nära Sigtuna. I Jacobsberg i ICA-Maxi finns ett apotek som är öppet från klockan åtta. Jag väcker min ledsagare i nöden, min käre man. Jag säger: jag står inte ut en minut till, kan vi åka iväg till apoteket. Han reser sig snabbt upp. Vi är på väg inom några minuter. Till ICA-Maxi i Jacobsberg.

norrsken i Torslanda

norrsken i Torslanda

Kvinnan bakom disken säger att jag tog ju ut i början av december också. Jag svarar att jag missat dem i Göteborg och hon förstår på min reaktion att jag inte är i stånd att klara någon diskussion om det nu. Två pillerpaket ställs upp på disken framför mig och jag betalar. Jag känner mig som jag tror en narkoman skulle känna sig. Jag kommer ut i bilen och tar mitt första Sifrol-piller. Nu är det över. Nästan. Tröttheten hänger över mig. Frukosten gick bra. Sedan blev det ett par timmars sömn tills de andra kom klockan ett. Lunchen gick också bra. Klockan blev tre och Kalle Anka och hans vänner räddade mig till ännu en vilopaus. Nu var jag ganska fit for fight att klara resten av kvällen. PUH, det var en pärs. Hädanefter hoppas jag vara så pass förberedd att jag kommer att vara riktigt noga med att få med mig Sifrol var jag än befinner mig.