MS-Spasticiten

Varje morgon tidigt vid fyratiden väcks jag av spasticiteten. Ja i och för sig inte bara då. Varannan timma under hela natten också. Jag vrider och vänder mig. Jag börjar stretcha. Nu har jag haft spasticitet i så många år så nu har det blivit ett upparbetat schema. Jag börjar med att dra upp benen under hakan och håller dem stenhårt där tills jag tror att spasticiteten gått över. Det har den nästan aldrig. Nu drar jag upp fötterna bakåt upp under ändan. Hårt. Det brukar hjälpa. Men inte idag. Benen domnar.

Ellie sover med tomtedräkten på

Ellie sover med tomtedräkten på

Jag vänder mig på mage och ligger som en baby med knäna under bröstet. Efter några minuter kommer stöten och jag måste ändra ställning igen. Jag reser mig upp och står på knän och armbågar med uppåtböjd rygg. Det är otroligt jobbigt men brukar bli bland de sista rörelserna om jag står ut tillräckligt länge. Tio minuter eller så. Då är jag mör. Inte hjälpte det i morse när klockan var så där runt sex. Då hade jag nog hållit på i en nästan två timmar. Jag lägger mig, trött som attan, på rygg igen. Jag drar fötterna in till rumpan och skjuter upp magen mot taket. Inte heller det hjälpte. Jag sätter på radion och lyssnar till morgonnyheterna och fem i halv sju kommer alla dar Tankar för dagen. Det är bra. Spasticiteten håller i sig så är det dags för den sista avgörande matchen. Jag sätter mig på träningscykeln som står i vardagsrummet. Det är ett ganska säkert kort om jag cyklar i uppåt tio minuter. Men det är knivigt att stå ut med mitt i natten.
Den här morgonen hade jag pinat mig så pass länge så nu tog jag morgongympan till hjälp. Det gick vägen.

Vingesus olja 50x60 cm

Vingesus olja 50×60 cm


Nu är jag fit for fight för frukosten. Havregrynsgröt med bär (jordgubbar, blåbär, vinbär och banan) och mjölk (ofta havremjölk eller mandel). Och sedan är det tavelupphängning som gäller. Hela verandan skall fyllas med målningar. De kommer att hänga där till utställningen som startar den 14 september. Det känns faktiskt roligare år för år.

MS-benen orkar inte

Jag kämpar på med mina projekt. Just nu förbereder jag mig för försäljningen på bagageloppisen den 5 september och för konstrundan som startar den 14 september. Det är otroligt mycket arbete och mina ben blir allt sämre. Jag behöver mycket hjälp till allt bärande. Som tur är har jag en fantastiskt snäll gubbe som ställer upp med allt.

Min brors fiol

Till bagageluckeloppisen har jag valt ut en massa prylar i garaget. De bara ligger där som minnen eller bara för att de kanske någon enstaka gång skall komma till användning. Nu inser jag att jag aldrig mera kommer att åka skridskor eller skidor och jag kommer heller aldrig att spela fiol eller skriva på en gammal skrivmaskin. Finns det fortfarande människor som skriver på gamla skrivmaskiner? Två stycken har jag.

Min pappas skrivmaskin

En från min pappa som är riktigt gammal och en nyare som ”bara” är ca 40 år gammal. Jag kommer att tänka på en gammal man i Frillesås som kom gående uppför backen ledande på en cykel. Han berättade att cykeln inte alls var särskilt gammal, ”bara” cirka 40 år. Då var jag i 30-årsåldern och tyckte att det där lät ju supergammalt. Nu är jag där själv. Det är otroligt så fort tiden går och plötsligt så är det dags för barnen att ta hand om. Då gäller det att ligga steget före.

Konstrundan Västra Hisingen 19-20 september 2020

Konstrundan Västra Hisingen 19-20 september 2020

Mitt andra projekt är Konstrundan. Jag har deltagit i Konstrundan i många år nu så jag vet vad som behöver göras. Men nu har jag så himla massa målningar så jag måste se till att få dem sålda. Jag målar ju nästan varenda dag så det samlas på. Jag gjorde ett schema över hur de skall kunna hängas igår. 17 ute i pergolan och på altanen.

En av mina målningar som finns på Rest. Storseglet i Långedrag

En av mina målningar som finns på Rest. Storseglet i Långedrag

Och med stor urskiljning så får nog resten plats i verandan. Jag måste sänka priserna ordentligt för att lyckas bli av med flera. Men jag har ju en stor syskonskara och barn som alltid får dem gratis. Jag har kommit på att det är ett bra sätt att kunna ge tillbaks för alla hjälper jag behöver av dem både nu och längre fram.