Hårt arbete

Veckans träning är till ända. Jag tränar redcore på måndagar och torsdagar, qigong på tisdagar, feldenkrais på onsdagar och vattengympa på fredagar.

Min red-core-träning startar med 10 minuters cykling för att värma upp. Sedan lägger jag mig på mattan och hänger upp vänsterbenet i bandet. Benet tränas genom att jag drar det till vänster och för det tillbaks till mitten. Visst låter det idiotiskt enkelt. För mig känns det som om det stod ett stort berg i vägen, både när jag för benet utåt sidan och när jag drar det tillbaks. Det beror på att kopplingen mellan huvudet och nerverna, som styr musklerna i benet, är skadad. Trots att benet ligger lugnt i bandet så är det super-super-super-tungt att föra benet fram och tillbaka och det känns i huvudet så som det nog känns för en tyngdlyftare som lyfter 500 kilo. Man blir alldeles röd i ansiktet av ansträngningen. Jag tar hjälp av andningen. Sex gånger ut och lika många tillbaks. En minuts vila emellan.

red-core-träning

red-core-träning

I nästa övning drar jag upp knäet mot ansiktet och sträcker sedan rakt ut hela benetDen övningen är minst lika svår som den förra. Benet skall ligga nertryckt i bandet. Det är lättare att göra övningen utan tryck neråt bandet och som du ser så är foten på bilden upplyft. Då säger min sjukgymnast genast till, så får jag inte göra – ner med benet. Usch, det är tungt. Sex gånger upp och fram och sedan vila.

Jag gör ett par övningar till som är lika svåra. Alla 4 övningarna går ut på att få igång nerverna som styr musklerna. Det triggar igång uppe i hjärnan på ett så energikrävande sätt att man blir alldeles slut. Jag vilar några minuter.Jag håller på med red-core-träningen i ca en halv timma.

Sedan är det time för gåbandet i 10 minuter. Jag kom ju på nere i Vejbystrand på Sommarsol hur jag skulle sträcka fram foten och sätta i hälen med bestämdhet i steget. Ni har ingen aning om hur besvärligt det är att göra det. Min vänstra fot, s.k. ”droppfot” hänger alltid ner på grund av att kopplingen hjärna och nerverna/musklerna inte har kontakt med varandra. Om jag inte anstränger mig att tänka på droppfoten ordentligt vid varje steg hamnar foten med tårna nedåt och böjer sig gärna inåt. Då ligger jag där, pladask.

Jag tar bilen och åker hem. Jag lovar att jag inte är särskilt stor i korken när jag tar mig innanför dörren där hemma. Efter en timma i sängen är jag fit for fight igen. Återhämtningen blir kortare och kortare. Så här i början av träningssäsongen tar träningen mycket tid och jag orkar inte så mycket annat. Men det blir bättre framåt våren.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.