Jag har fått massor av gratulationer på min födelsedag på facebook och på mail. Tack, tack, tusen tack. Det är fantastiskt att få så många gratulationer. Då känner man att man lever. Det är skönt att vistas i ett socialt sammanhang, att känna att man inte är ensam. Jag önskar att alla hade det så.

Målarkurs i Gerlesborg

Jag har varit borta hemifrån jättelänge nu, hela oktober försvann. En vän frågade var jag tagit vägen. Hon hade inte sett mig på yogan på flera veckor och inte heller på silversmidet. Jag svarade: Jag har varit på rehab i Vejbystrand i tre veckor och därefter en vecka på målarkurs i Gerlesborg.

Det var häftigt – jag menar så mycket på en gång. Jag kom hem idag. Nu känner jag mig riktigt urlakad. Alla intryck, all träning, alla försök att göra sådant som jag inte kan, men som jag så gärna skulle vilja kunna har fullständigt däckat mig. Men jag kommer igen.

Mina målningar hänger 3:e raden från vänster

Vi skall vara hemma onsdag och sedan hälsa på mamma i tre dagar. Hon vill fira min födelsedag och så på söndag skall vi ha födelsedagskalas med mina söner och deras familjer. Det låter som om jag fyller 70, men det är så här varje år.

Sedan äntligen är det vardag, hoppas jag. Med alla gamla rutiner. Jag känner stor entusiasm inför målandet och vill fortsätta med det på heltid. Utanför mitt riktiga jobb förstås: träningen. Men jag vet inte längre om jag skall måla akvareller eller akrylmålningar.

Inte natur, men kanske?

Jag blir aldrig bra på något eftersom jag gärna provar på allt. Jag har massor av uppdämda behov av allt inom konsten. Revisorsjobbet tog all min tid när jag skulle försörja mig. Nu leker livet.
Att det skulle vara så otroligt svårt att måla akvarell hade jag ingen aning om. Jag var den enda av 21 på kursen som målar med akryl och inte akvarell. Några av de andra var nybörjare och andra var superduktiga. Det var en härlig blandning. Lasse Holm, som vår lärare heter var otroligt pedagogisk. Han fick mig att förstå att man inte alls behöver måla hela arket. Det är tvärtemot vad som gäller i akrylmålning. Och så kan man utelämna det som skall synas och få fram det genom att måla runt omkring. Och mycket vatten. Jättemycket vatten.

Sprayflaskan är ett måste. Med den kan man styra vart färgpigmenten skall ta vägen. Och så ljuset. Det är viktigt varifrån ljuset kommer.

En av mina akvareller från Gerlesborg

Men det är viktigt i akrylmålningen också. Jag skall tänka på saken och kanske diskutera med mina kompisar inom konstens värld. Men visst är det frestande att börja med akvarellmåleri när man ser att andra gör sådant som jag tycker är så himla fint.

Målning av en av de andra deltagarna i Gärlesborg

Nu börjar det dra ihop sig. Ingen rast och ingen ro. Efter tre veckors träning på Sommarsol och hemkomst igår var det inte lätt att starta om igen. I morgon efter frukost åker jag till Gerlesborg. Jag skall gå på målarkurs i fem dagar på Gerlesborgsskolan Bohuslän strax utanför Hamburgsund. Kursen heter ”Fånga ljuset” och Lars Holm är vår lärare. Jag beställde den direkt efter förra gången jag var på Gerlesborgsskolan. Vissa kurser är svårt att få plats på och därför var jag ute i god tid. Jag visste inte då att jag skulle till Vejbystrand på träning i tre veckor strax före. Det känns lite körigt att packa om så här snabbt, men nu är jag klar.

Min första abstrakta målning

Alla målargrejer är nerpackade i en resväska och alla kläder, toalettsaker och lakan och handdukar ligger i en annan. Incheckningen är klockan 12.00. Jag skall vara där i god tid så jag får en bra plats vid fönstret. Det är skönt att ha varit där tidigare. Då vet man hur psalmerna går. Första gången jag var där på kurs fick jag lära mig vad abstrakt stod för. Det var en kraftfull läxa som vände upp och ner på hela mig. Att abstrakt kunde vara så bra och så kul. Det hade jag ingen aning om. Jag blev stormförtjust och fortsatte så i flera år. Men efter hand gled jag över till lite mindre abstrakt. Jag ville ha det lite mera föreställande. Men bara lite. Det har blivit en resa som inte stannat än. Det känns jättespännande att få se var jag strandar efter den här kursen. Det där med att fånga ljuset har jag alltid tyckt varit så svårt. Jag kommer att visa mina alster efter hand, som vanligt.

Hemma igen. Det är jättemysigt att vara hemma igen.

Samling vid pumpen

Det blev inte så mycket skrivet i Vejbystrand. Programmet var fullt. Alla dagar. Från morgon till kväll. Visst hade jag kunnat trycka in ett inlägg på bloggen lite då och då men det kändes lite krystat. Jag har svårt för att skriva bara för att jag måste. Och när huvudet är fullt av intryck från allt som händer under dagen då är det bäst att bara följa med. Att ha så många människor runt sig hela dagarna kräver ork. Det finns inget utrymme för egna tankar då. Men nu är jag hemma igen och tänker på allt som hänt under tre hela veckor.

Morgympa på Sommarsol

Jag visste att jag skulle få det trevligt. Rose-Marie och Tommy fanns ju där. Jag tänker på orden jag fick till svar från Anki Pilups på Rehabiliteringsenheten på Sahlgrenska: ”det har jag aldrig hört”. Hon sa det efter att jag bett på mina bara knän att få komma till Sommarsol just under de där tre veckorna, därför att jag kände två som jag hade träffat där förra gången för två år sedan och de skulle vara där nu igen. Det var snällt av henne att inte höra, men bedrövligt att hon måste låtsas att inte ha hört. Jag träffade flera på Sommarsol som inte ingick i någon grupp och inte kände någon där. De sa att de hade det tråkigt. Jag kände igen det från 2002, då jag var ensammast i hela världen där.

Veckans drinkar

Det var vanliga sociala människor som saknade sällskap och samvaron med andra. På Sommarsol har alla TV på rummen. Efter middagen, som serveras från klockan halv sex, så försvinner alla in på sina rum så här års. Det mörknar tidigt nu. Vad gör alla inne på sina rum från klockan sju till sovdags om inte att titta på TV. Det blir långa och ensamma kvällar. Men jag tyckte ofta, att efter all träning var det skönt att vara för sig själv. Jag hade med min stickning och en hel hög med olästa tidningar. Jag hinner sällan läsa alla tidningar när jag är hemma. Nu hade jag bestämt mig för att slänga dem efter hand som de blev lästa. Jag lyckades inte riktigt. Det blev några vin & whisky-kvällar, en teaterkväll då vi själva läste rollerna enligt manus, gåträning i må-bra-rummet, ett rum fullt utrustat med gym-maskiner, och så åkte jag hem alla helger

Kö i baren

Avslutningskvällen satt vi i MS-gruppen samlade. Det var jättekul att höra vad alla andra pysslade med i sin vardag. Den som tror att vi ”MS-människor” eller snarare vi människor som råkar ha MS, är tråkmånsar, så är det helt fel. En släktforskar, en målar bl.a tomtar, en läser en massa böcker, en dricker viner, en målar som jag och en annan syr och hade gått på samma målarkurs i VedicArt på Öland som jag och en arbetar fortfarande. Vid sidan av allt detta så är vardagen naturligtvis fylld av träning. Träning för att behålla de funktioner som fortfarande funkar och träning för att hålla uppe humöret och för att få balans i livet.

Arbetsterapeuten och alla andra på Sommarsol avtackas

Den sista dagen samlades alla före lunch. Vi skulle ge våra utlåtanden om vistelsen på Sommarsol. Jag tror att alla liksom jag var nöjda. Vår grupp har haft det jättetrivsamt tillsammans. Emellan all gruppträning och individuell träning, så satt vi ofta länge vid matbordet och pratade. Samtalsämnena tog aldrig slut och var alltid intressanta och roliga. Vi tackade arbetsterapeuten Lisbeth och bad henne hälsa till alla de andra på Sommarsol. Vi hoppas att vi kan ses där igen. Om bara fler kan säga som Anki Pilups sa: ”det där har jag inte hört”, när vi berättar att vi känner andra som kommer till Sommarsol just när vi vill komma dit. Det sociala är också jätteviktigt.

Å så skönt, nu har jag bara två heldagar kvar och så utskrivningsdagen. Så på onsdag eftermiddag är jag hemma igen. Tre veckor går snabbt ändå. Vi har intensiva dagar.

Klitterna vid Vejbystrands strand

Den här veckan har varit fylld av information. På måndag var det föreläsning av sjukgymnast, på tisdag föreläsning om inkontinens och på eftermiddagen föreläsning/samtal med doktor Ågren, på onsdag hjärngympa, torsdag föreläsning av arbetsterapeut och på fredag samtal med sjuksköterskan om livsstilsfrågor. Alla har sina egna vinklingar på hur man ser på MS. Det fanns väl en del matnyttigt men jag tycker nog det blir lite väl tjatigt nu. Efter alla dessa år, 18 stycken sedan jag fick diagnosen, så finns det inte så mycket nytt.

Vibrationsplatta

Medicinerna och den forskning som hittills gjorts är bara för de som har skov. För oss andra gäller bara att träna och försöka få balans i livet. Balans mellan tråkigheter och roligheter är jätteviktigt. Alla ni som läser min blogg har säkert förstått att jag inte har problem med den balansen. Jag tränar mycket och har många roligheter i min vardag.

Min enda stora bedrövlighet är spasticiteten. Skulle jag kunna bli av med den så skulle jag nästan kunna se mig själv som frisk. Min yrsel=dåliga balans kan jag träna upp och min gång är mycket bättre nu efter all träning på Sommarsol.

Havet utanför Vejbystrand

Men spasticiteten är ett stort problem. Jag fick låna en vibrationsplatta. Sjukgymnasten Birgit ställde in den på mitt rum på kvällen. Vi trodde kanske det skulle kunna vara en bra idé att prova den på natten och se om spasticiteten går över. Jag tog en halvtimmespromenad ner till stranden på eftermiddagen och ställde mig på plattan innan jag somnade och tänkte att det kanske skulle bli bra att sova på. Jag väcktes av ryckningar första gången klockan 2 på natten och satte igång vibrationsplattan. Fem omgångar gånger 30 sekunder. Sedan lade jag mig igen. Det var lugnt och jag trodde att nu var det äntligen över.

Balansträning för Inger

Men oj, vad jag tog fel. Jag hann inte att somna förrän vänsterbenet satte igång igen. Upp på plattan. Fyra omgångar gånger 30 sekunder och sedan till sängs igen. Det hjälpte inte. Klockan var nu 02.48. Jag började stretcha som jag brukar. Efter en stund gick det nästan över, men inte helt. En molande värk fortsatte att hålla mig vaken. Nu hade klockan hunnit bli 03.24. En omgång till på balansplattan. Jag ville ju så gärna se att det skulle gå över med den. Men nej. Det funkar inte. Jag stretchar igen. Klockan går och jag kan inte sova. Jag läser i den nyinköpta boken om 5:2-metoden.

Jag skall ha balansträning klockan 9 nästa morgon. Kanske skall jag skippa balansträningen? Jag kollar schemat och inser att det blir mycket att missa om jag inte får sova.

Efter balansträningen följer morgongympa, sedan handträningen, som är så otroligt viktig och därefter vattengympa. Jag känner stressen och besvikelsen över att inte kunna träna på grund av spasticiteten. Jag somnar äntligen. Klockan är 05.28.

På något sätt klarar jag att genomföra det jag föresatt mig trots att nattsömnen inte blivit den bästa. Antagligen har jag vant mig vid att sova på det sättet nu efter snart 10 års spasticitet.

Vattengympa för Kajsa

Jag genomförde hela programmet. Efter lunch och sjuksköterskans livstidsfrågor nästan sprang jag till bilen. Jag skulle hem. Hem till vårt lilla vita hus med blåa knutar och Göran. Jag klarar inte att vara borta så länge som i tre veckor. Det har jag nästan aldrig klarat utan att få hemlängtan trots att vi varit på fantastiska semestrar långt utomlands.

Dagens program: Frukost 8,30, Morgongympa 9,30, Föreläsning om inkontinens 10,00, Vattengympa 11,00, Lunch 12,00, Sjukgymnastik  13,00, Föreläsning/samtal med Sommarsols egen doktor Ågren 14,00, Qigong 15,15, halvtimmaspromenad 16,00 och middag 17,30.

Det är många föreläsningar den här andra veckan på Sommarsol. I fredags var det MS-dagen. Då var det föreläsningar hela dagen. Jag sa till doktor Ågren idag att vi blir fullproppade med kunskaper om MS. Och det mest rör sig om forskning för de som har skov. Det berör sällan något som intresserar oss gammelsjuka utan skov. Jag frågar doktor Ågren vad vi skall göra av all denna kunskap. Jag minns att en revisorskollega berättade att en av hennes klienter, en neurolog, sa en gång att MS-patienterna var de besvärligaste. De visste alltid bäst själva, påstod han. Om det ändå vore så väl. MS ser otroligt olik ut från person till person. Det är guld värt att få vara på ett sådant här ställe i tre veckor. Man lär sig massor av den andra i gruppen. Inte minst hur man skall gå till väga inom sjukvården. Politikerna vill att vi alla skall gå till primärvården först. Därifrån skall vi få remiss till specialist. Men en distriktsläkare kan inget om MS. Jag skulle önskat att det fanns en samordningscoach. En samtalspartner som kan vägleda. För oss med sekundärprogressiv MS finns inga mediciner mot själva MS-en. Däremot behöver vi hjälp med en hel mängd andra besvär, som är en följd av sjukdomen. Många har viktproblem, 80 % av alla MS-sjuka har inkontinensbesvär och så gott som alla har balanssvårigheter. Det går långsamt utför och får man inte rätt träning av sjukgymnast så är det omöjligt att kunna bibehålla de funktioner man har. Arbetsterapeuten behövs för att vi skall få hjälp med att skaffa hjälpmedel, såsom ex.  rullstol eller allt sånt som gör att vi kan genomföra våra vardagssysslor. Urolog behövs till inkontinensen och dietist för att klara av att hålla vikten när man är rörelsehindrad. Det är en snårskog som fordrar en frisk människas initiativförmåga.

En vän berättade att hon hört att man kan ta en spruta per månad och må jättebra och åka till jobbet dagen efter. Varför kan inte jag också få en sådan spruta, frågade hon. Jag förklarade att det bara är de som är nysjuka eller som fortfarande får MS-skov, som blir hjälpta av sådan behandling. Sprutan, som hon får varje månad på sjukhuset, kallas bromsmedicin. Den skall bromsa sjukdomens utveckling och eventuella fortsatta skov som skadar nervsystemet. Varje skov man får lämnar efter hand efter sig rester som inte går bort och fler och fler skador byggs på. Skador som redan skett och som inte går tillbaka sitter där de sitter.  Det är så vi med sekundärprogressiv MS har det. Dessa skador kan inte medicineras bort. Myelinet/fettet, som skyddar nerven, är skadat och ett ärr har bildats där. Multipel skleros = många ärr. Ärret gör att hjärnans signaler till nerverna inte leder fram från hjärnan till t.ex en arm eller ett ben. Signalerna fastnar på vägen och skall benet lyftas måste man göra det med ”manuell kraft”. Den viljan kan tränas upp. Det är supertungt. Det känns som att lyfta 500 kg. För det krävs massor av energi och envisa. Det är inte alla som klarar sådan träning. Om man som jag är pensionerad, så kan man ta  träningen som ett heltidsarbete. Utöver heltidsarbetet måste det finnas tid för mycket vila och inte minst viktigt många, eller i alla fall en riktigt rolig fritidssysselsättning. Har man inte den balansen så är det besvärligt att lyckas. Då kan det gå snabbt utför. Risken finns att man blir sittande som ett sömnigt nerdrogat bylte. Piller mot spasticitet, mot inkontinens, mot sväljningssvårigheter, mot huvudvärk och alla andra biverkningar, gör att kroppen stängs av. Efter hand tynar de oanvända musklerna bort. Man blir svagare och svagare. Andra sjukdomar ges plats. Det är av de andra sjukdomarna man riskerar att sluta sitt liv, inte av MS. Så det gäller att ta hand om sin MS. Det gäller att leva med sjukdomen vid sin sida. Inte att låta den ta över, utan bara låta den få vara med på vägen. Som en ledsagare som man måste ta hänsyn till. Inte som ett hinder utan som en meander, man får ta andra vägar.

Hela veckan sprang snabbt iväg. Det var en hård vecka med mycket träning. Efter att ha hört mina kompisar berömma maten varenda dag så gav jag till slut upp och meddelade Ida att jag inte ville ha någon kalorisnål mat längre. Den var inte god och jag fick alltid alldeles för mycket på den stora tallriken.

Oktoberfärger

Finns det något värre än att äta på stor tallrik. Hemma äter vi på tallrikar som mäter 22 cm. Det är bra för då blir portionerna inte så stora. Och vi äter bara en middag per dag. Så jag tog till slut kommandot över mitt ätande på Sommarsol och hoppas att vikten skall gå ner snabbare nu när jag övergivit Idas recept för kalorisnålt.

Jag  kom överens med doktor Ågren på Sommarsol att jag skulle göra ett nytt försök med Baklofen mot min spasticitet. På lördagskvällen tog jag min första tablett på 10 mg och fortsatte sedan söndag och måndag med samma styrka. På tisdag hade jag tid hos Ågren igen för att berätta hur jag tyckte att det blev. Jag berättade att spasticiteterna hade lugnat sig men inte försvunnit helt. På dagen efter hade jag ont i huvudet, var super-supertrött och kände mig ledsen och olustig. Han tyckte det lät konstigt att jag reagerat så, på så låg styrka. Jag berättade att jag alltid får jättemycket biverkningar av alla sjukhusmediciner. Det skulle kunna funka efter ett tag, sa han. Det kan jag nog också tro. Då har jag blivit så dimmig av alla pillren så jag gör vad som helst som jag blir tillsagd. Då är jag inte jag längre, då har det blivit mitt normala jag. PUH, det vågar jag inte ens tänka på. Han föreslog att jag skulle sluta att ta pillren och det hade jag nog redan bestämt mig för. Jag slängde dem i papperskorgen.

Fredag morgon och min frukost består av havregrynsgröt med äppelmos och en grapefrukt skuren i småbitar och lättmjölk. Jag känner mig väldigt osäker om vad jag skall ta från frukostbuffén. Jag minns en gång för två år sedan då Ida kom och gav mig bakläxa på i princip allt jag tagit till mig. Det var fel ost, det var fel bröd, det var keso och det blev för mycket kalorier tillsammans med ägget och allt det andra jag tagit till mig. Nu skall jag verkligen ta mig an det där med vikten under de tre veckorna som jag har Ida nära till hands. Jag vägdes in hos doktor Ågren och vågen visade 54,4 med kläder och skor som han drog av och då bestämde han sig för att det blev 53 kilo. Jag är bara 152 cm lång och det syns redan efter ett kilo upp om jag blivit rund. Och jag vill inte vara rund. Än mindre tjock. Så här gäller det att hålla i.

Viktcoachens bästa tips och råd av Katarina Holm Johansson

Jag läser i min bok från Viktcoachen Katarina Holm Johansson att man kan äta 325 kilokalorier till frukost, till mellanmålen 125 kcal och lunch och middag 400 kcal vardera. Jag skall fråga Ida om det är rätt antal kcal för mig eller om jag, som är så liten och kan träna så lite m.h.t min begränsade rörlighet, skall äta färre kcal per dag. Sedan skall jag läsa in vad jag kan äta till varje mål och bara välja det som Katarina Holm Johansson säger.

Bara havregrynsgröten med mos och grape och mjölk, som jag åt till frukosten uppgick till nära 325 kcal enligt boken. Fast jag tog inga solrosfrön. I solrosfrön och nötter finns det jättemycket kalorier. Kanske kunde jag tagit ett ägg då i stället. Ägget, lärde jag mig förra gången på Sommarsol, innehåller 80 kcal. Ja, det här blir ingen lätt match men om jag inte tar itu med min vikt nu så är det nog kört för lång tid framöver. Det skall bli jätteintressant att se vad vågen visar hos doktor Ågren efter tre veckor på sommarsol.

Dagen fortsatte med massage klockan 9. Det var helt fantastiskt skönt. Visst gör det ont när den stela kroppen skall mjukas upp, men det är skönt ont.

Handträning med mjuk lera

Klockan 10 började handträningen för hela MS-gruppen med arbetsterapeuten Lisbeth. Heddan som satt framför mig hade tränat alla dagar sedan hon var på Sommarsol för två år sedan. Det syntes tydligt. Hon kunde verkligen knåda degen. Vi andra kämpade på utan någon större framgång. Att köra fingrarna framåt i degen är nästan på gränsen till outhärdligt. Jag minns för två år sedan då jag tränade handmusklerna hos Lisbeth. Orken tog slut och tårarna rann utför mina kinder. Den här gången var jag mer förberedd på att jag inte skulle klara det. Så när orken tog slut den här gången, så gav det bara kraftiga gäspningar. Jag blev jättetrött.  Jag skall ta med mig min egen lera ner till Sommarsol. Den har legat oanvänd under vardagsrumsbordet i en skål i två år nu. Jag fick mig en kraftig tankeställare när jag såg vad Heddan hade åstadkommit med sin idoga träning. Det är vanligt hos MS-skadade att dessa nerver blockeras av ärr på myelinskidorna och att signalerna från hjärnan inte går fram till handen. Det gör att musklerna i handen inte blir använda.

Klockan 11 var det vattengympa. Det är en helt fantastiskt bra träning. Bara vattnet som motstånd. Men det är inte bara. Vattnet är jättetungt när man skall snurra armarna snabbt under ytan.

Så är det lunch. Jag fick en godare pizzasallad till förrätt än tidigare. Den hade blandats ut med riven morot och blomkål. Och till huvudrätt bars en hel gratängskål in med rotfrukter och köttfärssås. Det var precis så gott som jag hade önskat. Nu kanske jag inte skall klaga på lågkalorimaten ändå.
Efter lunchen hade jag en liten lucka, som jag snabbt fyllde ut med att beställa ansiktsmassage. Sedan avslutades dagen med träning hos sjukgymnasten Birgit och sittande Qigong.
Dagarna blir verkligen aldrig tråkiga. Det är stor omväxling mellan myspys och hård träning. Jag har ett digert program, men det är bara för att jag vill ha det så. Flera av de andra har stora pauser och går ofta till sina rum för att vila. Man är alltid med och väljer själv.

Det är fullt upp redan från första dagen. Jag går till frukost klockan 8. Klockan 9 träffade jag sjukgymnasten som gör mitt program för alla tre veckorna här på Sommarsol.

3-veckorsprogram på Sommarsol

Sjukgymnasten Birgit är densamma som för två år sedan. Hon frågar vad jag tycker att jag behöver och föreslår olika slag av träning. Hon vet att jag gillar att ha fullt upp. Klockan halv 10 är det morgongympa och 11 vattengympa. Jag vilar på sängen en liten stund däremellan. Klockan 12 lunch, 13 arbetsterapeuten, en liten stunds vila och därefter klockan 15 föreläsning av Ida som är restaurangchef och kostrådgivare. Nu har jag precis varit hos doktor Ågren och klockan 18 är det middag.
Jag har beställt lågkalorikost för alla tre veckorna. Under Idas föreläsning frågade jag henne varför inte lågkaloridiet är det normala på rehabiliteringshemmet Sommarsol. Det som nu serveras borde räknas som lyxmat och som man kan välja till om man vill. De flesta människor är ju så feta nu för tiden och vi som inte kan träna borde ju alltid äta lågkalorikost. Det förslaget gillade inte Ida alls. Hon tyckte att det var viktigt att ta tillvara utifrånkommande gästers önskemål och de vill inte ha lågkalorikost, sa hon. Otroligt korkat tycker jag. De kanske skulle gilla att få känna sig lite lyxiga och få äta mat med grädde och smör och rött kött. Många är vi som kommer till Sommarsol och har svårt för att röra oss. Många eller snarare de flesta av oss är för tjocka på grund av allt stillasittande. Men tyvärr får jag nog bita i det sura äpplet och knalla in i matsalen och hålla till godo med pizzasalladen som man alltid får till förrätt när man beställt lågkalorikost. Jag gillar inte pizzasallad. Ida är en sträng person så jag vet inte om jag lyckas trycka ur mig att jag vill ha något annat till förrätt. Det är bara första dagen så jag får väl vänta och se hur det blir framöver.

Efter att ha lyft in elmoppen, rollatorn, kryckan, symaskinen, stickningen och stora resväskan i bilen så bar det iväg. Drygt två timmar tog det ner till Vejbystrand. Hela tiden hade jag nervryckningar i vänster ben. Det är bedrövligt jobbigt, men jag ville komma fram så snart som möjligt och stoppade inte någon gång på vägen. Spasticiteten brukar gå över när jag tar en paus och går ut en sväng. Jag välkomnades av samma receptionist som för två år sedan och betalade mina 1.680:-. Det är inte mycket för allt man får här på Sommarsol.
En vänlig herre hjälpte mig att lyfta ur elmoppen och resten tog jag själv med hjälp av krycka eller rollator. På rummet finns två sängar. Den ena kan man lyfta upp under rygg och knän. Det är bra när jag skall mysa framför TV´n. Allt är handikappanpassat. Jag packade upp och fick besök av sjuksyster som gick igenom frågeformuläret som jag tidigare svarat på. Hon behövde svar på några frågor till. Klockan 17.30 gick jag till middagen. Där satt redan alla i min grupp, 9 personer och en assistent. Två av dem hade jag träffat tidigare. Det var jättekul att ses igen. Vi hade så mycket att tala om. Jag avslutade kvällen med att sticka på min tröja och se på TV. Det blev en tidig kväll. Jag måste tänka på att lägga mig tidigt för att säkra mig för all vakanhet på grund av spasticiteten i vänster ben. Jag vill ju inte missa träningen här på Sommarsol på grund av att jag inte kan sova.