Sekundärprogressiv MS

En vän berättade att hon hört att man kan ta en spruta per månad och må jättebra och åka till jobbet dagen efter. Varför kan inte jag också få en sådan spruta, frågade hon. Jag förklarade att det bara är de som är nysjuka eller som fortfarande får MS-skov, som blir hjälpta av sådan behandling. Sprutan, som hon får varje månad på sjukhuset, kallas bromsmedicin. Den skall bromsa sjukdomens utveckling och eventuella fortsatta skov som skadar nervsystemet. Varje skov man får lämnar efter hand efter sig rester som inte går bort och fler och fler skador byggs på. Skador som redan skett och som inte går tillbaka sitter där de sitter.  Det är så vi med sekundärprogressiv MS har det. Dessa skador kan inte medicineras bort. Myelinet/fettet, som skyddar nerven, är skadat och ett ärr har bildats där. Multipel skleros = många ärr. Ärret gör att hjärnans signaler till nerverna inte leder fram från hjärnan till t.ex en arm eller ett ben. Signalerna fastnar på vägen och skall benet lyftas måste man göra det med ”manuell kraft”. Den viljan kan tränas upp. Det är supertungt. Det känns som att lyfta 500 kg. För det krävs massor av energi och envisa. Det är inte alla som klarar sådan träning. Om man som jag är pensionerad, så kan man ta  träningen som ett heltidsarbete. Utöver heltidsarbetet måste det finnas tid för mycket vila och inte minst viktigt många, eller i alla fall en riktigt rolig fritidssysselsättning. Har man inte den balansen så är det besvärligt att lyckas. Då kan det gå snabbt utför. Risken finns att man blir sittande som ett sömnigt nerdrogat bylte. Piller mot spasticitet, mot inkontinens, mot sväljningssvårigheter, mot huvudvärk och alla andra biverkningar, gör att kroppen stängs av. Efter hand tynar de oanvända musklerna bort. Man blir svagare och svagare. Andra sjukdomar ges plats. Det är av de andra sjukdomarna man riskerar att sluta sitt liv, inte av MS. Så det gäller att ta hand om sin MS. Det gäller att leva med sjukdomen vid sin sida. Inte att låta den ta över, utan bara låta den få vara med på vägen. Som en ledsagare som man måste ta hänsyn till. Inte som ett hinder utan som en meander, man får ta andra vägar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.