I morse låg jag länge och läste tidningen. Göran hade åkt till jobbet och lagt tidningen på köksbordet där också frukosten stod framställd. Jag har bra service. Måndag. Lite olustig kände jag mig. I vilken ände skulle jag börja. Så mycket ligger och väntar efter Spanienresan. Gårdagen gick åt till utställningen pensionärernas konstsalong på Allégården. Jag hade med en målning.

Orkidén akryl och äggtempera

Efter att ha varit där och sett de olika målningarna och vilka som ställer ut så bestämde jag mig för att inte delta fortsättningsvis. Det är mycket som skall se ut som i verkligheten och det är inte riktigt min grej.

teaterrep.2013 Alla har fel

Så bar det iväg till filminspelningen. Den första och sista scenen skall visas som en film i den föreställning som skall visas till våren som heter ”Alla har fel”. Det skall som alltid bli spännande att se vad det blev när det blev färdigt. Filmen skall ju redigeras innan visning så det blir inte alls så som vi tror. Spännande är det.

Affisch konstutställning 1 dec på VSA

Klockan 10 ringde Natalia från VSA. Hon ville diskutera hur min vernissage skulle se ut. Å så skönt. Hon satte mig verkligen på spåret. Jag kände att energin tog tag i mig. Nu var jag på G igen. En lista över målningarna med tillhörande prislista skall skrivas. Och så konstnärspresentationen. Usch det är svårt att skriva om sig själv så att det blir intressant för läsaren. Jag känner mig trött på att berätta om min MS. Nu vill jag vara en frisk konstnär. Jag fixar en affisch och mailar till Natalia som ett förslag. Hon är ju proffs så hon kommer säkert att ändra lite här och där men i stora drag så kommer den att se ut så här. På fredag lånar jag en bil. Då skall de stora målningarna köras ner till VSA och på lördag skall vi hänga utställningen. Det skall bli jättekul att se hur Natalia kommer att arrangera utställningen, vilka målningar som skall hänga bredvid varandra för att passa ihop. Hon är så himla proffsig och gör utställningen så intressant.

Hemma igen. Det är alltid skönt att vara hemma igen. Vi drog iväg till flygplatsen i Rygge i Norge, sju mil norr om Strömstad. Vi var där i god tid. Det känns alltid lite osäkert med att få med alla mina grejer. En rollator, en krycka och en elmoppe. Vid bokningen av resan hade vi kryssat för att jag behövde hjälp att ta mig på flyget.

Allt skall med

Och visst hade vi, såsom vi blivit anmodade per mail, kontaktat Ryan Airs team för specialassistans innan avresan och uppgett den elektriska rullstolens märke, modell, vikt och storlek (inklusive höjd som i hopfälld), men det känns ändå osäkert. Flygplatsens assistansföretag kan endast erbjuda den förbokade tjänsten om jag anmäler mig vid disken för specialassistans 1 timma och 40 minuter före flygets avgång. Modellen heter Whisper, är 95 cm lång, 60 cm hög ihopfälld, 55 cm bred, väger 30 kg och har ett torrt batteri. Vi ställde upp rollatorn på bandet. I övrigt hade vi inget att checka in. Våra resväskor var i rätt storlek och vägde under 10 kg vardera. De tog Göran hand om. Jag tar hand om kryckan och kör elmoppen ända fram till ingången till planet. Där tog personalen hand om moppen. De hade frågat vid incheckningen om jag kunde gå in mellan stolarna i planet och det svarade jag ja på. Vi fick plats nr 27, det var för funktionsnedsatta. Jag kunde ju lika gärna ha sagt att det kunde jag inte. Då hade jag inte behövt att knö mig fram mellan gångarna. Man lär sig.

På träning längs strandpromenaden i San Pedro

Efter 4 timmar landade vi i Malaga. Jag hade varit korkad nog att inte begära assistans direkt från flyget. Det var långt att gå med bara kryckan och vi fick vänta länge innan elmoppen och rollatorn kom på bandet.
Vi hämtade ut bilen som vi hyrt. Det blev inte särskilt billigt. Vi måste ju ha en lite större bil för att få plats med alla mina attiraljer. Och så måste den vara automatväxlad så jag kan köra också. Det är inte kul att alltid bara sitta och åka med. Jag har ju kört bil sedan jag fyllde arton. Då kan jag inte sluta bara för att vänsterbenet inte hänger med. Vi styr mot Banus som ligger helt nära Nueva Andalucia, där vi skall bo i en vecka i svägerskans hus.

Hamnen i Puerto Banus

Där är perfekt att vara. Det är krypavstånd till allt man behöver. Eller i alla fall elmoppeavstånd. Mataffärer, restauranger, jättemånga fina klädesaffärer, en hamn full med lyxbåtar och på huvudgatan glider lyxbilarna fram. Tro för den skull inte att vi med nedsatt rörelseförmåga inte passar in där. Många är de, ofta riktigt gamla, som sitter och tar en drink på puben, som efter några timmars samvaro med kompisarna, tar sin rollator eller rullstol och drar iväg hemåt. Det är riktigt mysigt att se hur de lever. Här sitter ingen ensam hemma och väntar på att barnen skall komma och hälsa på.

Avbarkade korkekar

Här lever de sina egna liv. I ljuset och i värmen och det är lätt att ta sig fram överallt.

Vi drar upp i bergen. Till korkekarnas landskap. Det är otroligt vackert. Vägarna är knappt farbara och husen ligger så tätt att man knappt kan ta sig fram emellan med bil. Alla hus är vitputsade. Det blommar fortfarande. Julstjärnor, bougainvillea, änglatrumpeter och blåa blyblommor. Värmen avtar redan klockan tre på eftermiddagen så det gäller att ha höstkläderna på.

Vägen om Ronda

Den sista dagen far vi till Picassomuseet i Malaga. Vi tas om hand och blir insläppta i en liten sidodörr som leder till hissar in till museet. Det är enkelt att fara omkring. Men oj så många vakter. Man känner sig verkligen som en inbrottstjuv. Det finns inte en enda liten chans att försöka ta ett foto. Jag nöjer mig med att ta kort på några bilder som finns till försäljning ute på gatan. Det är så nära Picasso som vi lyckas ta oss.

Veckan är till ända. Tidigt på morgonen ger vi oss iväg. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen så man inte plötsligt far in på stora betalvägen. A7 är det vi skall åka på.

Målning av Picasso

Vi vill ju inte betala i onödan. Man har lagt betalvägen så lurigt att det är nästan svårt att missa att hamna där. Tyvärr åker vi dit ändå. Vi blir stoppade av Civilpolisen. De har sett att vi inte har lyset påsatt när vi åkte genom tunneln. Tusen spänn kostade det oss. Inte kul. Vi hade ingen aning om att vi skulle ha på lyset där. Överallt annars har man det släckt.

Jag åker på elmoppen ända fram till gaten. En tjej kommer med en rullstol men jag säger att jag tar min egen. Man blir så bunden när man skall ha hjälp på flygplatsen.
Väl framme i Rygge kommer en tjej som skall föra mig in med rullstol. Vi avböjer även det och visar att där lite längre bort på marken nedanför flygplanet står min elmoppe och rollatorn. Vi följs av en man ända in i stationsbyggnaden. Det var den resan det. Inget gick snett. Allt funkade. Lätt och snabbt. Precis som för alla andra. Och vet ni vad: de vände sig till mig när de skulle fråga om något. Jag kände mig aldrig som ett kolli. Skönt. Men ännu skönare att vara hemma igen. Hemma är alltid bäst.

Packningen står färdig i hallen. I morgon bär det iväg mot Strömstad för övernattning hos mamma för vidare färd klockan fem fredag morgon till solkusten i södra Spanien. För 884:- t.o.r för två personer far vi från Rygge i Norge, 7 mil norr om Strömstad. För att inte någon oombedd skall komma och hälsa på så har vi varskott grannarna på andra sidan häcken, satt på larmet och skaffat en inneboende som vaktar. Min syster fick inbrott när de var bortresta och det var inte så kul. Så nu är vi väl förberedda för att ge oss iväg.

Vita fåglar i djungeln – egen akrylmålning

Vi bor i svägerskans hus för en tusenlapp. Det är helt fantastiskt att ha sådana möjligheter. Att få komma ner och uppleva ljuset och solen ger ny livsglädje. Rullatorn följer med liksom elmoppen och kryckan. Sedan är det bara att köra. Jag har lovat en kompis att ta reda på om Ryan Air kan ta med människor som inte kan gå uppför trappan. Jag hoppas jag kommer ihåg det. Jag har ju en elmoppe som bara väger ca 30 kg och den sätter vi bara på bandet för specialbagage tillsammans med rullatorn. Och så 10 kg packning. Så det gäller att tänka till. Bara det viktigaste får följa med.

I morgon bitti skall vi ta vägen om Mässan. Där ställer konstskolorna ut. Jag vill ju veta om det kanske finns någon plats för mig. Det är inte så lätt att ta sig fram i en värld som är till främst för yngre. Vad skall hon med den utbildningen till? De glömmer att jag kanske har 20 år kvar i livet. Min mamma är 97 och jag är 67. Vem vet? Jag kanske har 30 år kvar. Då gäller det att ha en trivsam tillvaro. För mig räcker det inte att ligga på soffan.

Raven – egen akrylmålning

Jag har precis skickat iväg förslag till affisch och konstnärspresentation. Den 1 december som ju också är 1:a advent, skall jag ha vernissage igen. Det skall bli jättekul att få visa upp mina fågelmålningar. Jag hoppas det kommer riktigt många så glöggen tar slut. Annars får vi väl dricka glögg till trettonhelgen.

Ni är alla välkomna till utställningen på VSA, Karl Johansgatan i Göteborg den 1 december. Vi bjuder på glögg och fika !!

Jösses, nu har jag äntligen kommit igång med en massa måsten. Det tog tid. Efter Vejbystrandsveckorna, efter målarkursen och mitt födelsedagsfirande har jag inte lyckats få läget under kontroll förrän nu. Jag är i stort behov av stadiga rutiner. Annars funkar inget. Jag hade föresatt mig att jag under de två veckor som följde efter hemkomsten skulle ha fokus på matlagning, konstutställningar och träning.

Frustrerad mås, egen akrylmålning

Matlagningen gick åt pepparn. Av konstutställningarna har bara blivit en. Av träningen blev det bara två stycken halvtimmespromenader. Jag har varit så förbaskat trött och de två promenaderna gjorde det inte ett dugg bättre. Antagligen går jag fel. Jag använder fel muskler för att avlasta de som inte funkar alls och det sätter sig fel. Eller kan det vara så att jag har en madrass i sängen som är fel. Ont har jag i alla fall alla dar nu. Jag känner mig som en gammal gumma i kroppen. Inte gör det saken bättre av att jag satt en hel dag för att fixa bokföringen för ett företag som måste ha in momsen snart. Jag får ont när jag ligger fel, jag får ont när jag sitter för mycket och jag får ont när jag går för mycket. Då gäller det att göra någonting åt det.
Vattengympan på måndag gjorde susen. I alla fall mentalt. Jag blir alltid lika glad efter att ha varit på vattengympa. Efteråt behöver kroppen tid för återhämtning. Idag kände jag mig återställd. Efter tandläkarbesöket for jag iväg till några konstutställningar. Jag måste ju komma underfund med hur jag skall måla. Det går inte att hoppa från det ena till det andra. Jag minns när en av mina kollegor på revisionsbyrån sa.

Raven – egen akrylmålning

Vi skulle köpa in en målning till konstföreningen, men konstnären var för ojämn. Jag vet inte vad han egentligen menade, men kanske var det så som jag har det, ingen kan se min stil. Jag famlar mig fram. Väl hemma gick jag in på nätet för att försöka hitta utbildning som skulle kunna passa en gammal 67-åring. Det finns många konstskolor, men var passar jag in? Jag fann att på fredag har konstskolorna information och utställningar på Svenska Mässan i  Göteborg. Fantastiskt. Mitt i prick. Dit skall jag. Jag måste lära mig mera. Och det måste ske på en skola som inte kostar skjortan. Gerlesborgsskolan är alldeles för dyr. Så var den saken klar.

Jag har en sak till som jag måste ta mig an: jag måste lära mig att gå bättre. Jag hade sett att det finns något i Göteborg som heter Move and Walk. Det ligger här ute på Hisingen. Jag hade skickat in en intresseanmälan tidigare och fått svar per mail att jag skulle höra av mig. Så jag ringde. Jag fick veta att intensivträningen som skulle pågå under 4 veckor 2 timmar varje dag kostar 26.000:- och 2 veckor samma antal timmar per dag kostar 18.500:-.

Vita fåglar i djungeln – egen akrylmålning

PUH, det är alldeles för mycket pengar. Därför blev det patientansökan till Rehabiliteringsenheten också. Hos doktor Axelsson på Sahlgrenska har jag fått tid den 28 november och han måste skriva ett intyg på att jag behöver träningen. Nu har jag ju redan varit på träning på Landstingets bekostnad under 2013 så i år är det alltså kört. Om jag får det för 2014 så snart som till våren är kanske för mycket begärt, men ansöka kan jag ju ändå. Vi får se hur det går.

När jag nu ändå var igång med både det ena och det andra så bestämde jag mig för att fixa ändringen av verksamheten i mitt aktiebolag också. Jag måste specificera mig. Bolagsverket godkänner inte bara diversehandel. Det blev det en lång beskrivning över vad mitt AB kommer att pyssla med framöver. Redovisningsuppdragen och ljudinspelningarna som fanns där förut. De utökades med försäljning och tillverkning av silversmycken och konst, filmredigering och researrangemang. Jag har mycket att ta mig an om några pengar skall börjar rulla in för allt det där. Det gäller att träna mycket så inte entusiasmen försvinner. Träningen är det enda som håller humöret uppe.

Jag var på teaterrepetition igår. Vår regissör Hans Sjöberg har skrivit ett nytt stycke. Jag minns när boken om tillgänglighet blev klar.

Lathund för tillgänglighet av Hans Sjöberg

Den berättar om olika situationer som rullstolsburna människor kan råka ut för i vardagslivet. Jag tyckte den var så himla bra och utbrast: utifrån den måste du ju göra en teaterföreställning. Och så blev det. Teaterföreställningen heter ”Alla har fel”. Nu är träningen i full gång och premiären blir till våren. Vi är 21 personer, som är med som skådespelare. Alla är mer eller mindre funktionsnedsatta. Den yngsta är nog cirka 20 och så jag som säkert är äldst. 3/4 av oss är yngre och kommer från föreningen Unga rörelsehindrade.

Regissör Hans Sjöberg och Marie Anthony i fikapausen

Jag tror att de alla har assistenter på ett eller annat vis. För att få på sig kläderna och för att kunna ta sig till repetitionerna. Jag skulle önska att många kunde få komma och se och att hela salen var fylld med kommunmänniskor under vår träning. Fast det går förstås inte. Vi måste ju få arbetsro. Alla kämpar på. Alla lyssnar till regissörens ord. Gå fram där, nej jag ändrade mig, det blir bättre om du kommer från andra hållet, vi tar om det igen, nej, jag klarar det inte, säger hon, jo du kan, vi tar det lugnt, det är inga problem, en gång till. Regissören förklarar att rollfiguren skall se nedstämd ut och att hon skall visa tydligt att hon tar avstånd från det som sägs. Hon vänder rullstolen så att hennes ansikte tittar bort. Visar att det hon hör är bara struntsnack. Avbrytaren Viktoria protesterar mot professorns snack om statistik, och ropar högt: Nej, nej, nej, det är inte sant. Mitt liv säger någonting annat. Det är inte en följd av mina handlingar att jag är funktionsnedsatt. Det är inte en konsekvens av ett barns onda eller goda handlingar. Person II, Andrea säger: jag tror på vad min farmor sa. Hon sa att jag var bra, att jag dög så som jag var.

Bild från boken LATHUND för tillgänglighet

Om dessa kommunpolitiker kunde sitta med och se hur alla kämpar med replikerna. Och i sista änden är det ändå inte riktigt det det gäller. Sofia, som är helt blind, säger när vi möts: å det här är så kul. Jag svarar: jag ser att du gillar det, det märks när du säger dina repliker att du verkligen gillar det. Hon svarar: jag inte bara gillar det, jag ÄLSKAR det.
Här finns ingen som pratar sjukdomar för ingen är sjuk, bara funktionsnedsatt. Och det är som det är. Vissa saker kan man inte ändra på. Och det är också så som det är. För alla människor. Även de som inte kallas funktionsnedsatta. De kan inte heller fixa allting.
Kolla in min devis högst upp på min hemsida: ”En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva”
En av mina egna målade akvareller:
En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva

Jag lyssnar på diskussionerna som pågår nu, i tidningarna, i radio och på TV. De funktionsnedsatta skall inte få den hjälp de behöver för att kunna leva ett så bra liv som möjligt. Våra pengar räcker inte till, sägs det. Kommunerna tar hjälp från konsultföretag för att få goda råd om hur man skall kunna säga nej till bidrag eller till assistanshjälp. Vi har råd att kratta bort löv. En sådan otroligt onödig sysselsättning. Var har respekten för människovärdet tagit vägen. Skall vi återinföra vanföresanstalterna som fanns en gång? Är det där vi skall bura in dem? Dessa glada, lyckliga människor som kämpar på med sina repliker. Jag säger som avbrytaren i pjäsen: nej, nej, nej. Kom och se föreställningen i vår. Jag är säker på att den har otroligt mycket att ge. Kanske förståelse, men till största del GLÄDJE.

Det är Fars Dag idag. Utan min pappa. Det är första året som jag inte har någon pappa att åka och gratulera. Det känns inte kul. Lite tomt.

Mamma o pappa och kusinen o jag

Jag borde ha tänkt på det medan han ännu levde. Men det gör man ju inte. Inte i den grad som man nu så här efteråt önskar att man gjorde det. Fars Dag för pappa var alltid lika viktig. Han räknade in hur många av oss barn som ringt. Och om man ringde sent på dagen så sa han: ja, jag saknade en som inte ringt. Jag visste att han tyckte det var viktigt att vi ringde, men helst skulle vi komma hem och gratulera. Presenten var inte så viktig men besöket. Han ville alltid ha människor omkring sig. Pappa växte upp i en 11-barnsfamilj. Där bodde också pappas farbror Adolf, som var ungkarl. De var sju pojkar och fyra flickor. Farmor hade säkert inte en lugn stund med så många busiga pojkar. I pappas föräldrahem var det alltid mycket liv. De var inga lugna och försiktiga människor.

På utflykt

Pappa var näst yngst av pojkarna. Han var den som gick bort sist av alla 11. Det kändes som en stor del av vår historia försvann när pappa dog i våras. Den siste. Vem skulle nu kunna hålla kontakten med den sidan av släkten. Alla kusinerna. När skulle vi nu hitta en plats för att träffas. Pappa och hans kusiner hade träffats när vi växte upp. Då var vi alltid med. På så sätt vet vi också vem som är våra tremänningar. Det är en stor släkt. Vi brukar säga, hela norra Bohuslän. Nordhötteland kallas norra Bohuslän och vi kallas nordhöttar. Min bror gjorde en släktforskning en gång. Han hade säkert hoppats på att det skulle finnas lite intressantare historia än den han fann. Hela släkten fanns inom en fyramilsradie och alla var bönder.

Hembygdsgården på Seläter

Det var ju så. Man tog sig inte så långt bort. Utan radio och utan telefon var kyrkbesöken nödvändiga för att få veta var alla skulle träffas kommande lördag. Så det medgav inte kontakter på särskilt stort avstånd. Det var inom det avståndet pappa träffade mamma och pappas bror träffade mammas syster. Därför har vi växt upp med fyra föräldrar i samma hus. Det ena föräldraparet på övervåningen och det andra under. Min mamma och pappa under med oss fem barn under och deras syskon med två barn i övervåningen. Jo, visst var det trångt. Men det var inget vi tänkte på. Finrummet och matsalen stod alltid tomma. Vi fanns alltid i köket. Ända tills TVn kom i slutet av 50-talet. Då satt vi oftare i rummet där det stora matsalsbordet stod. Det var egentligen ingen matsal, men möbleringen i det rummet var bara som i en matsal och rummet användes bara när vi hade kalas. Alla hade så tills TVn kom. Det var då vardagsrummen kom in i vår värld och finrummen nästan försvann.

Världens bästa pappa

Fast i matsalsrummet stod pappas skrivbord också med telefonen. Det var dit alla ringde som skulle lämna djur som skulle hämtas och köras till slakteriet. Det var därför pappa och hans bror kände alla bönder i hela norra Bohuslän. Och så byggde de vägar. Pappa och hans bror var riktiga kändisar i bygden. Ja, det trodde i alla fall vi barn. De hälsade på alla när vi var någonstans. När pappa fyllde 95 år var det säkert över 50 gratulanter som kom. Med alla barn och barnbarn och barnbarnsbarn inräknade. Det var inte längre så många vänner. De hade sedan länge gått bort och det tyckte pappa var tråkigt. Det sa han någon gång då och då. Det kan inte vara kul att inte ha gamla ungdomsminnen att dela längre. Det blev oftast så att de gamla satt och lyssnade på oss barn. Vi hade tagit över det som skulle sägas, det som skulle diskuteras. De äldre kunde inte höra så bra och hade svårt för att hänga med. Men så länge de fanns kvar så kunde vi samlas. Vem tar hand om det nu? Vi samlades inte till Fars Dag. Kanske kan det bli till pappas födelsedag till våren. Som vanligt.

En dag mellan träningarna nere i Vejbystrand satte jag på TVn. Jag var trött och ville bara vila en stund. Då dök ett program om Olof Röhlander upp. Han är mental livscoach. Det var en fantastisk historia om en som envist kämpade sig fram till något som ingen trodde att han skulle kunna fixa. Han var inte särskilt bra på att inspirera och entusiasmera människor. Med god hjälp och idog träning lyckades han och är nu stor inom detta. Jag vill gärna dela med mig av hans entusiasm.
När jag kom hem till helgen tog jag fram hans hemsida och fann en himla massa bra råd. Så här skriver han:

Nu är det dags att ladda upp igen inför höstens nya utmaningar. Här får du tio enkla sätt att öka din mentala styrka:
1. Fysisk träning. När du känner dig i fysisk form så orkar du automatiskt mer, när du orkar mer blir du mer tålig för mentala utmaningar
2. Anta nya utmaningar. Önska inte att saker blir enklare-önska att du blir ännu bättre att klara av dem
3. Påminn dig om allt du tidigare lyckats med. Just när du upplevde dem kanske du kände att du aldrig skulle klara det, men två år senare hade du klarat det och mycket mer
4. Börja med det du kan och öka svårighetsgraden. Mellanstadieläraren tipsade ofta om att börja skrivningarna  med att svara på de frågor jag är säkrast på först. ”Genom att klara dem så växer du och kan sen ge dig på de svårare frågorna”. Gör likadant, ge dig på något enkelt så att du kommer igång – sen kommer självförtroendet och du kan ge dig på de tuffare uppgifterna.
5. Vänta inte på inspiration. Det är genom att börja oavsett inre motstånd som gör att känslan sedan kommer. Har du sagt att du skall göra någonting – stå för det och gör det oavsett hur det känns. Varje gång du gör det du sagt så ökar ditt självförtroende och också din mentala styrka.
6. Ändra ditt ordval. Från hot till utmaning, misslyckande till utveckling, nackdel till fördel och frustrerad till fascinerad. Ta bort uttryck som jag kan inte och det går inte. Använd ord som ger dig energi och inte begränsar dig. Säg inte omöjligt om framtiden – vi vet ju inte vad som är möjligt i framtiden.
7. Släpp negativa tankar. Träna på att acceptera det du inte kan göra något åt och hitta den rätta inställningen och metoderna för att rätta till det som går att gör något åt. Negativa reaktioner skapar hinder för möjliga lösningar.
8. Sluta nedvärdera dig själv. Genom att våga säga vad du är bra på och minska ner på pratet om vad du inte kan, så kommer du att märka att du faktiskt växer med uppgiften. Det finns ingen anledning att säga vad du inte kan i onödan. Om det ändå behövs, säg: ”Det har jag inte kunnat tidigare” eller ”Jag har haft svårt för det där fram tills i dag”.
9. Skapa återhämtningsstationer. En av de viktigaste komponenterna i mental styrka ligger i att snabbt kunna återhämta sig efter motgångar. Om du redan håller på att vacklar så behövs det inte någon större vindpust för att du skall falla omkull. Se därför till att du får tid för återhämtning varje dag. För vissa handlar det om att träna med avslappningsprogram, andra gillar att läsa en bok, att vila en stund eller ta en promenad. Vad ger dig återhämtning?
10. Hitta fördelar. Det går att hitta en mening med allt som sker. ”Vad finns det för positivt med det här?” är ett sätt att hitta de positiva aspekterna i allt som händer. Vad som än händer idag så se det som en träning i att hitta dolda fördelar.

Du kan säkert hitta mera av Olof Fröhlander på www.upphopp.se

Äntligen har jag kommit igång efter veckorna i Vejbystrand och målarkursen i Gerlesborg och alla födelsedagskalas. Det var segt. Men visst var det väntat. Jag får alltid ”bakrus”

Födelsedagsblommor

efter att ha gjort så där mycket. Jag fick en bok av min käre man som Alice Munro, nobelpristagaren, har skrivit. Jag är ingen skönlitteraturläsare. Ofta tycker jag det är bortkastad tid att läsa om blommande trädgårdar eller kärlekshistorier. Men så får man inte säga antar jag. Det är väl som att svära i kyrkan. Munros noveller handlar om kvinnor som står i centrum. Just den bok jag läser, Kärlek Vänskap Hat, berättar om drömmar och ambitioner, om kärlek och otrohet och om det pris kvinnor får betala för att leva livet på sina egna villkor. Jo visst

Alice Munro

är det lite småmysigt och visst kan man få sig en tankeställare. En del kan jag känna igen från mina egna erfarenheter. Dumheter som rullas upp eller misstag som jag gjort. Men jag har ett sådant trivsamt liv nu med så mycket roligt så jag har nog ingen lust att tänka tillbaka på allt jobbigt som jag haft bakåt i livet. Men jag skall läsa ut boken. Det gjorde jag inte alltid förr. Jag läste massor av böcker men sällan hela. Först tog jag de första 10-20 sidorna. Hade inte någon intressant handling uppenbarat sig så hoppade jag snabbt in i mitten och snabbläste lika många sidor där. Verkade handlingen jätteintressant och var bra skriven så började jag om från början. Det är alldeles för många böcker med massor av sidor som känns som utfyllnad. Många sidor är bara beskrivningar av oväsentligheter. Då går jag vidare till slutet och läser de sista sidorna. Det där med skönlitteratur är väl som vin skulle jag tro. Man behöver inte gilla allt bara för att det är vin heller. Jag fick ”Den motvillige monarken” i födelsedagspresent. Den läste jag ut

Chockdoktrinen av Naomi Klein

för att kunna bilda mig en uppfattning om vad man skrivit om kungen och för att kunna bedöma vad som diskuteras och vad som skrivits i tidningarna. Jag tyckte det var en riktig sladderbok. Den var fylld med intervjuer som skrivits ned ordagrant. Det var riktigt tjatigt att läsa vad brudarna sagt och om festfixarnas kalas och vilka gäster de hade bjudit in. Och så var det mycket om nazismen, både om kungens och drottningens gamla släktingar. Varför dra upp det i en bok om ”den motvillige monarken”, som väl är tänkt att handla om vår nuvarande kung. Dyngspridare, tycker jag.

Däremot plöjde jag mig igenom ”Chockdoktrinen” av Naomi Klein. Den borde alla läsa. Den handlar om allt som skett i pengarnas nedsmutsade värld. Jag kom fram till att kapitalism och kommunism ligger i samma säng. För vanligt folk är de båda lika illa. Jag önskar vi kunde skruva tillbaks tiden sådär cirka 50 år. Allt det materiella vi har nu är bara luft. Kanske blir vi lyckligare av det, men vad händer när vi en dag dimper ner. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur det gick för islänningarna.
Men usch så tunga trista tankar jag kommit in på nu. Ibland drar funderingarna iväg med mig när jag skriver och det jag tänkt skriva om från början blir något helt annat. Så var det nu. Nu får jag nog ta mig an lite handträning. Jo, jag måste ju berätta för er att jag gjort äppeljuice på alla äpplena som fanns kvar på trädet. Fem stycken jättefina flaskor fylldes med äppeljuice. Utan socker naturligtvis.

Arbetsterapeuten Raija har precis varit här hemma på besök. Hon ville se hur det ser ut för att bättre kunna bedöma vad jag behöver för hjälper.

Vår fantastiska veranda

Jag lotsade henne runt i rummen. Hon fick se trösklar och dörröppningar, trappor och ingångar. Vi bor i ett litet enplanshus med fyra rum och kök. Vi köpte det 2002 med tanke på att jag en dag kommer att få svårt för att ta mig fram. Verandan har kommit till på senare år, liksom alla ledstänger vid utgångarna och rampen på framsidan. Det känns fantastiskt att veta att jag ligger steget före MSens utveckling. Jag känner ingen oro för hur det skall bli framöver. Allt funkar i min vardag nu och jag håller hela tiden koll på att det kommer att funka även i framtiden.

Höstdukning i verandan

Raija frågade hur jag klarar att ta mig in till stan med buss. Hon måste veta det för att, om jag klarar det på ett smidigt sätt, så kan jag inte få hjälp med rullstol och bilanpassning. Jag beskrev hur jag slänger upp rullatorn på bussen och hoppas att busschauffören inte har alltför bråttom. När jag väl har kommit in till stan så skall jag ta mig till målet. Väl framme vid affären eller vad målet är, så är mina ben slut. Jag måste sätta mig på rullatorn och vila en stund innan jag kan gå vidare. Raija förstod att det inte funkar särskilt smidigt.

Rullstolen har jag fått beviljad nu, berättade Raija. Det är en elrullstol med joystick som man kan fälla ner ryggstödet på. Den är låg och går in i min Volvo V50. Nästa steg är hissarmen som skall monteras in i bilen och som skall lyfta upp rullstolen och föras in där bak. Raija skall återkomma med tid för ett besök hos AutoAdapt. Där skall de avgöra hur armen skall se ut och hur den skall monteras.

Vi tittar i in badrummet. Där skall stöd sättas upp på väggarna på tre ställen för att jag inte skall ramla när jag badar eller duschar. Raija mäter med måttstocken vilken höjd de skall sitta på och hur långa de skall vara. Det skall bli underbart att slippa vara så himla försiktig. Min dåliga balans gör att jag alltid är rädd för att ramla omkull på det våta golvet. Nu får jag något att hålla fast mig i.

Köksrullstol

Och så var det köket. Jag tänkte ta mig an matlagningen nu framöver. Jag är trött på middagar med stora köttstycken. Jag har länge längtat efter mera rotfrukter och mera fisk och skaldjur. Problemet som hindrat mig är att jag alltid blir så trött i benen. Jag orkar inte stå så pass länge att jag får färdig maten. Det blir långa vilopauser innan maten står på bordet. Arbetsterapeuten i Vejbystrand gick igenom vad som behövdes i min vardag. Det var hon som tyckte jag skulle föreslå min arbetsterapeut här hemma att få en stol i köket.

Höstdukning i verandan

En ståstol som är eldriven och som jag skall kunna rulla omkring med i köket när jag arbetar. Det kommer att bli fantastiskt att fixa maten utan att vara alldeles slut när gästerna kommer. Igår hade vi ett försenat födelsedagskalas. Jag har en superproffsig man som grejar det mesta, men det är inte kul att inte själv orka. Efter dukningen var jag helt slut och då var det dags att lägga sig och vila. Vi ser alltid till att vi har got om tid, men det är stressande att behöva lägga sig mitt i allt förberedelsearbete. Nu kommer det att underlättas och jag kan glad och pigg ta emot när det ringer på dörren.

Det var perfekt att få komma till min homeopat Roy Beckerdal så här direkt efter vistelsen på Sommarsol. Jag hade så många funderingar om vad jag skall göra framöver vad gäller spasticiteten och urinläckagen.

Akvarell av Lars Holm, vår lärare på Gerlesborg

Baklofenet funkade ju inte särskilt bra. Det gav många olika biverkningar och tog inte bort spasticiteten. Men vad skulle jag ta i stället? Nu hade jag bara Botox kvar att prova. Det tyckte doktor Ågren på Sommarsol vore det bästa och jag hade tidigare hört av en ”ms-kollega”, att där finns inte några biverkningar. Jag fick kallelse från doktor Axelsson på Sahlgrenska igår och hade bestämt mig för att be honom om en remiss till någon läkare, som kan ge botox-sprutorna. Nu frågade jag  Beckerdal om vad han tyckte om det där med Botox. Han skakade på huvudet och sa, att visst finns det biverkningar även med Botox.

En trappa upp. Akvarell av mig själv

Det hade jag inte hört någon säga tidigare. Har någon av er läsare hört det? Vilka är i så fall de vanligaste biverkningarna? Jag minns att min ”-ms-kollega” sa att hon kände sig svagare i benet där hon fick sprutorna. Jag bestämde mig för att prova en homeopatmedicin med magnesium i. Jag har inte särskilt stora förhoppningar om att det kommer att funka, men jag utsätter mig i alla fall inte för några biverkningar. Resten får framtiden utvisa.
Under tiden i Vejbystrand och också i Gerlesborg var jag tvungen att ta medicin mot urinläckagen. Det fanns helt enkelt inte tid till så många toalettbesök. Med en muskulatur som blivit förstörd av ms-skov så är riskerna stora att jag inte klarar att hålla mig utan att läcka. Det funkar inte med ett så digert program varje dag som jag hade.

Medicinboxen är påfylld igen

Jag berättade för Beckerdal att jag tagit en kapsel Detrusitol SR 4 mg varje dag under fyra veckors tid. Jag berättade också att jag fått rekommendationen att prova kateter. Med en liten behändig kateter skulle jag kunna tömma urinblåsan morgon och kväll. Jag tänkte ta upp det med doktor Axelsson när jag kommer dit om några veckor. Om blåsan töms ordentligt så uppför den sig lugnare och jag behöver inte kissa titt som tätt hade jag fått veta. Doktor Beckerdal tyckte att infektionsrisken med kateter var större än biverkningar av Detrusitol.

Lekion om akvarellteknik

Jag litar helt på Beckerdal, så nu tar jag fortsättningsvis en liten blå kapsel Detrusitol varje dag. Inga biverkningar har dykt upp under de nära fyra veckor som jag tagit medicinen och den funkar bra mot en överaktiv blåsa, som min. Nu har jag fyllt på medicinboxen med piller för de närmaste två veckorna. Härligt. Jag skulle inte kunna tänka mig en vardag utan Beckerdals piller. De hjälper mig till ett mycket roligare liv. Jag blir glad och pigg. Nästan alla dagar. De dagar som jag tagit i för hårt och får bakrus får jag stå för själv. Det skall bli otroligt spännande att se hur magnesiumpillren kommer att funka mot spasticiteten. Kanske kommer jag att få sova lugnare hädanefter. Lugnare än jag gjort under tio år bakåt. Men det kanske är för mycket begärt. Hoppas kan man ju alltid.