Borta bra men hemma bäst

Hemma igen. Det är alltid skönt att vara hemma igen. Vi drog iväg till flygplatsen i Rygge i Norge, sju mil norr om Strömstad. Vi var där i god tid. Det känns alltid lite osäkert med att få med alla mina grejer. En rollator, en krycka och en elmoppe. Vid bokningen av resan hade vi kryssat för att jag behövde hjälp att ta mig på flyget.

Allt skall med

Allt skall med

Och visst hade vi, såsom vi blivit anmodade per mail, kontaktat Ryan Airs team för specialassistans innan avresan och uppgett den elektriska rullstolens märke, modell, vikt och storlek (inklusive höjd som i hopfälld), men det känns ändå osäkert. Flygplatsens assistansföretag kan endast erbjuda den förbokade tjänsten om jag anmäler mig vid disken för specialassistans 1 timma och 40 minuter före flygets avgång. Modellen heter Whisper, är 95 cm lång, 60 cm hög ihopfälld, 55 cm bred, väger 30 kg och har ett torrt batteri. Vi ställde upp rollatorn på bandet. I övrigt hade vi inget att checka in. Våra resväskor var i rätt storlek och vägde under 10 kg vardera. De tog Göran hand om. Jag tar hand om kryckan och kör elmoppen ända fram till ingången till planet. Där tog personalen hand om moppen. De hade frågat vid incheckningen om jag kunde gå in mellan stolarna i planet och det svarade jag ja på. Vi fick plats nr 27, det var för funktionsnedsatta. Jag kunde ju lika gärna ha sagt att det kunde jag inte. Då hade jag inte behövt att knö mig fram mellan gångarna. Man lär sig.

På träning längs strandpromenaden i San Pedro

På träning längs strandpromenaden i San Pedro

Efter 4 timmar landade vi i Malaga. Jag hade varit korkad nog att inte begära assistans direkt från flyget. Det var långt att gå med bara kryckan och vi fick vänta länge innan elmoppen och rollatorn kom på bandet.
Vi hämtade ut bilen som vi hyrt. Det blev inte särskilt billigt. Vi måste ju ha en lite större bil för att få plats med alla mina attiraljer. Och så måste den vara automatväxlad så jag kan köra också. Det är inte kul att alltid bara sitta och åka med. Jag har ju kört bil sedan jag fyllde arton. Då kan jag inte sluta bara för att vänsterbenet inte hänger med. Vi styr mot Banus som ligger helt nära Nueva Andalucia, där vi skall bo i en vecka i svägerskans hus.

Hamnen i Puerto Banus

Hamnen i Puerto Banus

Där är perfekt att vara. Det är krypavstånd till allt man behöver. Eller i alla fall elmoppeavstånd. Mataffärer, restauranger, jättemånga fina klädesaffärer, en hamn full med lyxbåtar och på huvudgatan glider lyxbilarna fram. Tro för den skull inte att vi med nedsatt rörelseförmåga inte passar in där. Många är de, ofta riktigt gamla, som sitter och tar en drink på puben, som efter några timmars samvaro med kompisarna, tar sin rollator eller rullstol och drar iväg hemåt. Det är riktigt mysigt att se hur de lever. Här sitter ingen ensam hemma och väntar på att barnen skall komma och hälsa på.

Avbarkade korkekar

Avbarkade korkekar

Här lever de sina egna liv. I ljuset och i värmen och det är lätt att ta sig fram överallt.

Vi drar upp i bergen. Till korkekarnas landskap. Det är otroligt vackert. Vägarna är knappt farbara och husen ligger så tätt att man knappt kan ta sig fram emellan med bil. Alla hus är vitputsade. Det blommar fortfarande. Julstjärnor, bougainvillea, änglatrumpeter och blåa blyblommor. Värmen avtar redan klockan tre på eftermiddagen så det gäller att ha höstkläderna på.

Vägen om Ronda

Vägen om Ronda

Den sista dagen far vi till Picassomuseet i Malaga. Vi tas om hand och blir insläppta i en liten sidodörr som leder till hissar in till museet. Det är enkelt att fara omkring. Men oj så många vakter. Man känner sig verkligen som en inbrottstjuv. Det finns inte en enda liten chans att försöka ta ett foto. Jag nöjer mig med att ta kort på några bilder som finns till försäljning ute på gatan. Det är så nära Picasso som vi lyckas ta oss.

Veckan är till ända. Tidigt på morgonen ger vi oss iväg. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen så man inte plötsligt far in på stora betalvägen. A7 är det vi skall åka på.

Målning av Picasso

Målning av Picasso

Vi vill ju inte betala i onödan. Man har lagt betalvägen så lurigt att det är nästan svårt att missa att hamna där. Tyvärr åker vi dit ändå. Vi blir stoppade av Civilpolisen. De har sett att vi inte har lyset påsatt när vi åkte genom tunneln. Tusen spänn kostade det oss. Inte kul. Vi hade ingen aning om att vi skulle ha på lyset där. Överallt annars har man det släckt.

Jag åker på elmoppen ända fram till gaten. En tjej kommer med en rullstol men jag säger att jag tar min egen. Man blir så bunden när man skall ha hjälp på flygplatsen.
Väl framme i Rygge kommer en tjej som skall föra mig in med rullstol. Vi avböjer även det och visar att där lite längre bort på marken nedanför flygplanet står min elmoppe och rollatorn. Vi följs av en man ända in i stationsbyggnaden. Det var den resan det. Inget gick snett. Allt funkade. Lätt och snabbt. Precis som för alla andra. Och vet ni vad: de vände sig till mig när de skulle fråga om något. Jag kände mig aldrig som ett kolli. Skönt. Men ännu skönare att vara hemma igen. Hemma är alltid bäst.

En reaktion på “Borta bra men hemma bäst

  1. Hej, hej Britt-Marie!! Kul att läsa om resan., och att det fungerade.Känner igen trakterna. Härliga omgivningar. Civilpoliser dyker upp snabbt som blixten när man minst anar det. Vi får tänka på det om ljuset i tunnlarna så vi slipper böter. Visste Du att vi bor bara några få km. från varandra där nere. Snart är det dags för oss att göra resa. ( jag hade skrivit en del förut men det bara ”spratt” iväg.)Vart tog det vägen? Kram, kram!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *