Dan före resdagen – mot Vejbystrand

Tre veckor är lång tid att vara borta hemifrån. Mycket skall fixas innan.

Fortfarande sommar i vår veranda

Fortfarande sommar i vår veranda

Det värsta är att allt sådant som inte blivit gjort tidigare, blir också så himla viktigt att göra innan avresan.

Frustration

Frustration

Nu har hösten kommit och garderoben är fylld med sommarkläder. Den långa vackra och varma sommaren dröjde sig kvar länge. I vår veranda blir det varmt på dagarna när solen skiner. Då kan man fortsätta att inbilla sig att sommaren inte är över.

Men nu blir det bråttom. Jag kan ju inte packa med mig en massa sommarkläder till Vejbystrand i Skåne. Det ligger visserligen söderut men bara knappt 30 mil. Det är nog höst där nere också nu.

Jag provar igenom alla byxorna. Av någon underlig anledning så har det samlats sig alltför många byxpar i min garderob. Jag märker det först när jag plockar fram vinterbyxorna ur klädkammaren. De som skall användas nu skall hängas in i garderoben i sovrummet. En del har jag växt ur så de får lämnas till bättre behövande. En del har blivit lite omoderna sedan sist. Benen är för vida nertill. Jag bestämmer mig för att ta med symaskinen till Vejbystrand för att sy in dem.

Och så var det skorna. Skor är min stora fasa efter att jag fick MS. Inget sitter fast på fötterna. I alla fall inte sådana skor som man vill vara fin i. Jag provar igenom dem. De är så fina – allihop. De går bara inte att slänga. Jag bestämmer mig för att de får bli sittskor. Så har jag hört min systers döttrar kalla skor som är alltför höga klackar på. Tyvärr har jag ett problem till. Det är inte bara klackarna utan även att de inte sitter fast på foten. De kippar. Det beror på att nervkontakten från huvudet ner till fötterna har förstörts. Då blir inte musklerna i fötterna använda och tynar bort och efter hand klarar de inte att hålla kvar skorna. De höga klackarna kan jag avhjälpa någorlunda med kryckan men att hålla kvar skorna på fötterna är svårt. Jag borde sätta resårband runt, men det ser ju inte särskilt vackert ut. Hittills har jag inte lyckats hitta någon lösning på det problemet. Kanske ni som läser detta kan komma på något?

Flyttfåglarna i rörelse inför vintern

Flyttfåglarna drar söderut inför vintern

På Sommarsol i Vejbystrand behöver jag inte vara finklädd. Där gäller träningskläder. Jag behöver också en baddräkt för vattengympan och så promenadskor naturligtvis. Jag måste ju fortsätta att gåträna med min rollator.

Jag gick återigen förbi handarbetsaffärens skyltfönster efter ha varit på yogan. Varje gång jag går förbi fönstret så blir jag så himla sugen på att börja sticka. Så nu blev det av. Jag gick ut genom dörren med stickor och en påse full med nystan. När jag kom hem satte jag genast igång. PUH, det var inte alls som för 30 år sedan. Nu har jag en vänsterhand som inte är i full vigör. Någonstans på vägen från hjärnan ner till handen har det satt sig ett ärr på nervskidorna så att nervernas signaler inte tar sig fram. Det har gjort att musklerna inte blivit använda. När man stickar måste man lyfta upp vänster pekfinger. Alltså det finger som garntråden hänger över. Och så måste man hålla fast tråden tillsammans med vänster sticka med vänsterhandens tre övriga fingrar. Detta är på gränsen till omöjligt för mig. Jag tar hjälp av en kudde under vänsterstickan och lyckas på så sätt att hålla kvar stickan så den inte åker ner ur handen. Då kan jag fånga upp maskan med höger sticka. Nu äntligen har jag gjort klar resåren. 8 cm, det var det svåraste. Avigmaskorna var knivigast. Nu fortsätter rätstickning ända upp till halsen. Det är lite lättare. Jag märker att jag tränar upp handen mer och mer för varje varv. Det tar en himla massa energi och jag blir jättetrött redan efter två varv. Det skall bli otroligt intressant att se hur jag lyckas träna upp musklerna i vänsterhanden under arbetets gång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.