Vilken fantastisk morgon. Jag vaknade klockan 5,43 pigg som en lärka. Utsövd! Inte en enda elstöt på hela natten. Ni som kan sova hela nätterna vet nog inte hur det skulle vara att alla nätter bli väckt av elstötar varannan timma. Jag lovar, det är förfärligt. Och ovanpå det så får man en dag då man är supertrött på grund av utebliven sömn. Då är det knivigt att hålla humöret uppe. Då får man ta det varligt med sig själv för att inte hela omgivningen skall bli smittad. Det finns väl inget som är så smittosamt som ett dåligt humör. Det kan verkligen förpesta en hel värld.

Omsorterad pillerburk

Jag var hos homeopaten. Han tände sin lampa och lyste in i mina ögon och tittade.Där såg han att jag inte hade några problem med kolesterol och socker och jag hade bra immunförsvar. Men jag behövde få bättre syreupptagningsförmåga, sa han. Så jag fick nya piller. Det är ett kosttillskott med havre och hästkastanj och iris och asp och gullris. De gamla vitamin B3 fortsätter jag med. Det står på burken att de bidrar till normal energiomsättning, nervsystemets normala funktion, att bibehålla normal hud och att minska trötthet och utmattning. Det blir perfekt. Och magnesiumpillrena har jag också haft tidigare. De skall hjälpa mot elstötarna, är det tänkt.
Hela tablettburken är nypåfylld. Så himla skönt. Jag känner att jag fått nytt liv igen. Pillren skall räcka så långt att det är några veckor kvar fram till nästa besök hos homeopatdoktorn. Han lägger upp det så för att se om pillren gjort någon verkan. De skall hjälpa kroppen att själv ta över på sikt. Jag stod ut med mig själv ganska bra de sista veckorna då de gamla pillren tagit slut för flera veckor sedan. Jag förstår att jag har ett stycke kvar, men det är på god väg.

Bora Standard Invacare

På eftermiddagen hade jag bestämt träff med arbetsterapeuten Raija på hjälpmedelscentralen. Vi skulle kolla vilken rullstol jag behöver. Nu har jag ju skaffat en ny bil som är stor nog att kunna ta in vilken rullstol som helst. Men jag blev lite fundersam när jag var på Ikea med min brorsdotter. Då hade jag med min lilla elmoppe. Jag skulle köra in rullstolen i bilen. Jag hade lärt mig att trycka på alla knapparna nu. Sidodörren öppnades och plattan som jag skall ställa mig med

Wispa 35 kg

rullstolen på gick ut automatiskt. Jag kör på men får inte plats. Det återstår ett par centimeter, men det är nog för att inte plattan kan höjas så jag kan köra in i bilen. Killen som jag köpte bilen av hade också MS och använde rullstol. Men han hade bara använt en manuell och den är mindre i hjulställningen. Vi provade flera rullstolar. Hjälpmedelscentralen i Mölndal har jättemånga modeller att välja bland. Ingen med el funkade. Så nu står jag här med en stor och rymlig nyinköpt bil, där jag inte kan köra in rullstolen och dessutom en ännu osåld tidigare bil som är för låg att montera en lyftarm i. Så i den kan inte rullstolen tas in heller. Raija kom i bryderi. Hur skall vi lösa detta? Hon skall nu kolla med en hjälpmedelsleverantör vad det finns för möjligheter att bygga om till en ramp som kan sänkas ner på ett annat sätt. PUH! Då är det skönt att ligga steget före. Jag ligger inte i sjön ännu. Jag kan ta mig fram ganska bra fortfarande och får väl avhålla mig ifrån att göra sådant som är besvärligt. Raija bad mig skriva ner vilka behov jag har för rullstolen. Hon behöver det för att få igenom det där med hur rampen skall se ut och vilken rullstol jag kommer att få. Så här skrev jag:
Hej Raija
Jag skall berätta om mitt behov av rullstol:
Jag bor i Torslanda. Det är ca 20 km från Göteborgs centrum. Jag kör
handikappanpassad bil med handikappkort.
Jag har behov av att åka eldriven rullstol i närheten av min bostad när
jag skall hälsa på min son med familj, när jag skall ner till badet
eller till Torslanda centrum där det finns bibliotek, livsmedelsaffär,
en sko- klädesaffär, en restaurang eller när jag skall hänga med på
allmänna trivselpromenader när besökare ofta säger: skall vi gå ut och
ta en promenad? och vi går med barnen upp till lekplatsen eller runt i
omnejden.
Jag har behov av elrullstolen  när jag åker med bilen ca 5 km till
Amhults centrum där ICA Maxi ligger, kulturhus, biograf, några
klädesaffärer, vårdcentral och ett par restauranger
Jag har behov av elrullstolen när jag skall åka ca 20 km in till
centrala Göteborg. Den behövs överallt där jag måste gå på plats, ex.
när jag skall handla, gå på museum, gå i trädgårdsföreningen, botaniska,
Liseberg med barnbarnen el.dyl.
Så länge det är barmark kan jag använda kryckan, men i mycket begränsad
omfattning. Blir det mycket gående på samma dag så får jag jätteont i
kroppen för jag belastar snett. Jag klarar att gå från en närliggande
p-plats in till ateljén där jag målar flera dagar i veckan, för att gå
in på yoga två gånger i veckan, en gång i veckan vattengympa, träning på
rehab, gå på olika slag av underhållning, hälsa på vänner eller min
andra son med familj som bor i Mölndal.
När halkan kommer sätter min dåliga balans stopp för kryckan. Då är det
rullstol som gäller.
Jag har behov av rullstol när vi skall åka upp till min mamma, som bor
på landet 7 km utanför Strömstad. Hon är 98 år och vi är där för att
hjälpa henne varannan helg och längre tid under storhelger och sommar.
Vi åker dit med bil. Där behöver jag alltid rullstolen för att kunna
delta i alla aktiviteter.
Jag har behov av rullstol när vi åker på semester ofta med bil eller med
flyg. För att jag skall kunna delta i alla aktiviteter måste jag ha
rullstol.
Det är säkert en hel massa andra olika tillfällen då jag behöver
rullstol. Jag rör mig mycket. Tar sällan hänsyn till min
funktionsnedsättning utan försöker att i så stor omfattning som möjligt
fortsätta att leva ett ”friskt” liv.
Tack för all hjälp//Britt Marie

Oj så länge jag sov i morse. Det blir så när nattsömnen inte funkar. Men jag har kommit på en ny grej nu. Den har jag med mig från yogan. När elstötarna börjar komma i vänsterbenet så går jag upp och sätter mig på den mjuka stora mattan under soffbordet i vardagsrummet. Jag sätter mig mot hörnet med ett ben utåt på vardera sida.

Yogaövning för att sträcka ut rygg- och benmusklerna

Jag har märkt när jag varit på yogan, att jag inte klarar att sitta upprätt med rak rygg och med benen rakt fram. Visst låter det enkelt, men det funkar inte alls för mig. Jag faller bakåt. Antagligen beror det på att jag har för svaga magmuskler och för korta ryggmuskler. Jag tror också att jag har för korta muskler i bakbenen, för de är svåra att lägga ner raka. Jag håller mig hårt upprätt i bordsbenet och andas djupt med långa andetag. Efter ett tag mjukas musklerna upp, benen raknar och ryggen blir lite mera upprätt. Men jag har långt kvar. Jag hoppas att den övningen går lättare att genomföra när yogan startar igen i slutet av januari nästa år. Just nu njuter jag av att jag ofta kan gå tillbaka till sängen utan elstötarna i vänsterbenet. Och har det inte gått över efter en gång så går jag upp igen och gör om övningen. Då blir det sen morgon, som idag.

Jag fick jättebråttom. Jag hade bestämt träff med Natalia på VSA. Hon ringde igår och ville att jag skulle komma och underteckna medlemsantalet i föreningen. Det behövdes för en bidragsansökan. Jag är revisor i föreningen. Hennes telefonsamtal kom som en skänk från ovan. Jag har gått så länge och har liksom inte kommit igång. Jag stuvade in en stor och en liten målarduk i bilen. Jag behövde diskutera med Natalia hur jag skulle genomföra mina tankegångar. Visst kommer jag att fortsätta med fåglar, men jag ville göra det på ett lite annorlunda sätt nu. Jag gillar det abstrakta och vill gärna vinkla det lite ditåt.

Torslandatidnngen 2014.11.12

Innan jag åkte iväg tittade jag lite i Torslandatidningen. Jag visste att det skulle komma en artikel om utställningen på Änggårdens Hospice. Jag läste den och tog med tidningen och visade Natalia. Hon ville hänga upp den på VSA och tyckte också att jag skall jag komma in med en kappa som komplement till artikeln. Det sprider sig glädje i hela kroppen nu. Äntligen kan jag komma igång. Jag skall vara på VSA alla torsdagar och måla nu. Jag har redan tänkt ut ett mål för nästa utställning. Det är viktigt med mål och det ger mig energi att ha en tidpunkt att hålla mig till. Nu kör vi.

Så, nu är jag äntligen klar med ommöbleringen av mitt arbetsrum. Det gick, men det var inte alls enkelt. Jag drar möblerna över golvet. Lyfta orkar jag inte. Det är ju knappt jag klarar att stå rak själv eftersom min balans är så bedrövlig. Men jag är envis som attan. Och alla sladdar som skall in i rätt hål och samlas ihop i korgen som hänger under skrivbordet. Tänk att man kan åka till månen men ännu inte har lyckats hitta ett sätt att bli av med alla sladdar. Nu så här efteråt tycker jag att det blev superfint. Ett helt nytt rum. Det ger ny energi och inspiration till nya krafttag.

Egen design, stor stjärna på korall

Klockan 16 kom min kompis som arbetar som smyckekonstnär. Hon har eget företag och behöver hjälp med bokföringen och med att upprätta momsdeklarationen. Hon kommer från Turkiet och är utbildad på HDK /Högskolan för design och konst/ här i Göteborg. Hon hade turen att möta en äldre man också från Turkiet som skulle sälja sin verkstad. Tänk vilken lycka att ramla över en egen ateljé. Problemet är att som konstnär är det svårt att lyckas med försörjningen. Hon hade hört av någon välmenande person att hon måste spara till sin pension. Hon borde köpa pensionsförsäkring hade hon fått veta. Den där välmenande personen har säkert ingen aning om hur det är att leva i hand ur hand. Dagens utgifter äter upp dagens inkomster. Hur tänker man då, om pengarna också skall räcka till ett liv många år framåt i tiden. När man lever så på gränsen så måste det mest förnuftiga vara att gå ut och ta en öl och leva med ett glatt humör i nuet. En dag kanske hon blir kändis och då kanske alla smyckena blir sålda. Då är det en perfekt sparad pension.

Egentillverkat

När jag tänker på all skatt som en hantverkare får betala så undrar jag alltid om inte något gått snett. Först åker 1/5-del av försäljningsvärdet iväg till moms. Då blir det bara 80 spänn kvar av hundringen. Sedan försvinner egenavgifterna iväg med nära 30 % och så ytterligare själva inkomstskatten på den eventuella vinsten med ca 32 %. Det blir bara knappt 40 spänn kvar av hundringen. Jag har inga alls svårigheter att förstå att många jobbar svart. Många konstnärer har knappt över till brödfödan. Då är det tur att det finns andra som kan dra sitt strå till stacken till välfärden. Som egenföretagare kan man heller inte vara sjuk. Man ingår inte i de allmänna sjukförsäkringarna och de dyra privata försäkringarna har man sällan råd med. Egenföretagare är ett alldeles särskilt släkte. De står och faller med sitt företag.

Vi skall fixa mitt födelsedagskalas hos mamma. Det är bra att hon får vara med och bestämma om det hon är proffs på. Vi vaknar av att mamma kommer ner och sjunger God morgon, godmorgon, hör fåglar sjunga glatt, godmorgon, godmorgon i kör….Hon tänder ljuset och säger att frukosten är klar. Vi skyndar oss upp. När mamma kallar är det bråttom. Annars kommer hon en gång till. Frukosten står på bordet. Kokta ägg, mannagrynsgröt, bröd, smör, ost och mammas älsklingspålägg honung och kaffe. Inget saknas. Äggen var visserligen så gott som okokta. Mamma har som sagt alltid bråttom. Vi fixade dem i mikron.

På kyrkogårdsbesök

Jag berättade att vi skulle greja kalas. Vi skulle bli sex personer och de kommer vid två-tiden på eftermiddagen. För att mamma skulle känna igen sig skulle vi göra köttbullar med potatismos och kokta morötter. Jag var säker på att den maten kommer mamma ihåg hur man gör. Hon frågade hur många vi blir. Och när kommer de? Vem var det som skulle komma? Skall vi göra bullar eller biffar? Samma frågor återkom med några få minuters mellanrum. Gång på gång, gång på gång. Min fina snälla och superglada mamma är utan minne. Att hon frågat ens en gång tidigare har hon ingen aning om. Samma frågor igen, säkert tio gånger. Här finns ingen plats för irritation, inget ifrågasättande. Bara enkla svar. Samma svar. Gång på gång.

Fars Dag – pappas grav

Jo, jag förstår att inte alla klarar det. Vi är bara på besök över helgen. Då klarar man det. Men jag undrar om det hade funkat om vi tillbringat alla dagar med mamma, året om. Det är inte alls säkert. Och all envisa. Mamma vet bäst. Precis som en liten treåring eller en bestämd vetgirig åttaåring. Jag lagade mat tillsammans med min snart nioåriga brorsdotter för några dagar sedan . Det skilde nästan 90 år mellan mamma och henne. I övrigt var inte skillnaden så stor. De var lika säkra på hur saker och ting skulle göras. Det gällde att ha läget under kontroll. Annars skulle något kunnat bränna vid. Plattorna sattes på och glömdes bort lika snabbt.
Visst fick vi färdigt köttbullarna och moset och morötterna innan gästerna kom. Men mina ben hade tagit slut innan dess så min kära man fick rycka in när maten skulle fram på bordet. Å det var skönt att få sätta sig och inte längre bry sig. Mamma var nöjd över vad hon grejat i ordning.

Eagle har funnit sitt nya hem

Dagen efter var fars dag. Jag plockade den sista rosen hemma i trädgården och placerade på pappas grav och sa grattis på fars dag pappa. Vi saknar pappa. Han var alltid så glad och det var pappa som drog hem folk och mamma som ställde till med kalas. Det var alltid mycket folk hemma när pappa levde. Det var så roligt då. Nu är det lugnt och tyst. Mamma har inte alls samma behov av sällskap. Och det är ju himla tur för hur skulle annars mamma stå ut efter att ha haft människor runt sig i hela sitt snart 98-åriga liv, nu när hon är alldeles ensam. Vi avslutade vårt besök i hembygden med ett besök hos min syster och tittade var de hängt upp den målning de köpt av mig.

Nu är jag på G igen. Utan homeopatpiller. Min son ringde och ville hjälpa till med Wifi så jag kan lyssna på musik på Spotify utan att tänka på att hela veckopengen tar slut.

Symaskinen står och väntar

Då fick jag fart. Det gav mig kraft. Jag körde igång med att putsa färdigt silverbesticken som hade legat på diskbänken i flera dagar. Sedan hade jag tänkt starta med att sy. Symaskinen står fortfarande i skymundan i uterummet under bougainvilleans fina blommor och väntar på att bli använd.  Men jag kom på att jag nog måste greja i ordning i mitt arbetsrum om jag skall sitta där och sy. Nu när jag skulle få trådlöst måste jag också ta bort alla gamla kablar och routrar och modem som tar plats på skrivbordet. Jag har möblerat om i hela rummet nu. Skrivbordet vände jag åt andra hållet och två stycken bokhyllor fulla med pärmar drog jag över golvet till andra väggen. När jag verkligen får lust så har jag sådan kraft att jag kan flytta berg. Det blev jättebra. Och jag fick faktiskt in alla kablarna i rätt hål. Allt funkar. Jag har också ringt till teleabonnenten som lovat skicka mig en ny router med Wifi i. Den kommer i nästa vecka.

Yogainstruktioner

Igår förmiddag var jag iväg på yoga igen. Det är bara en gång kvar den här säsongen. Jag har memorerat de senaste gångernas övningar och skrivit ner dem. Så nu kan jag fortsätta själv tills yogan startar igen i slutet av januari nästa år. Jag klarar alla övningar bra förutom en. Det är den då vi skall sitta med rak rygg på golvet med benen rakt fram. I nästa övning skall vi sitta på samma sätt men med benen raka, fast särade,  framåt och så skall vi böja oss över vänster ben och sedan över höger ben i takt med andningen. Det går inte alls. Jag klarar inte att sitta upp, utan faller bakåt och orkar inte hålla mig upprätt. Så det har jag att träna på nu fram till januari. Det skall bli kul att se vad den träningen ger.

Electrolux assistent

Morotskaka

Efter att ha kommit hem från yogan gick jag förbi hinken med alla upptagna morötter, som stod i tvättrummet med en påse ovanpå. Det måste jag ju ta hand om. Jag tog fram ett recept på internet på morotskaka. Min man bar fram den gamla Electrolux-assistenten som jag övertagit från mamma. Jag såg den på Röhsska museet när jag var där för ett tag sedan. Tänk att jag har en assistent som ställs ut på museum. Den funkar jättebra, men är supertung.
Det blev två fina morotskakor. Den ena har jag frusit in och den andra skall vi ha som efterrätt tillsammans med glass på kalaset hemma hos mamma i helgen. Vi kunde inte låta bli att provsmaka och den var jättegod. Jag är verkligen ingen hejare på att baka, men jag har mina ljusa stunder.
Jag skall laga köttbullar tillsammans med mamma på lördag. Det gäller att hitta på bra sysselsättning som vi kan göra tillsammans. Mamma är gammal husmor. När hon väl kommer igång kan hon plocka fram ur minnet hur det skall gå till. Då är hon chefen. Det känns som lycka i min kropp när jag ser mamma i sitt gamla jag igen.

Det är segt nu. Ställtiden, den tid då allt som skall göras förbereds, tar längre och längre tid. Mörkret gör sitt till, men så har jag också slut på pillren från homeopaten.Pillren, som gör mig så himla pigg och glad alla dagar. Jag känner att deppigheten och tröttheten kryper fram lite försiktigt nu.

Homeopatmedicin

Som väl är skall jag på nytt besök nästa torsdag. Å det skall bli skönt. Jag avskyr att vara trött. Det är det tråkigaste jag vet. Nu är klockan elva och jag sitter framför datorn med morgonrocken på fortfarande. Jag har bara hunnit med att äta frukost, läsa GP och skatteinformationen, som jag får från Björn Lundén på mail och att svara på några andra mail.

Jag har silverbesticken liggande sedan några dagar tillbaks på diskbänken. De behöver putsas. Och duken som jag tog ”ta-bort” på för att få bort fläckarna har redan torkat in nu. Utan att fläckarna tagits bort.

Nya högtalaranläggningen ligger framför TV´n

Nyss ringde sonen och frågade om jag lyckats greja det där med internetuppkopplingen. Jag fick en jättefin ljudförstärkare i födelsedagspresent. Mina söner vet att jag gillar att ha bra musik på när jag grejar här hemma. Tyvärr har jag en man som är mer intresserad av att se på TV. Det är också han som rört ihop allt med mobil, hemtelefoni och internet. Vi har två olika bundna abonnemang nu, men jag kan inte lyssna på Spotify i min nya högtalaranläggning och vi kan bara använda en dator. Sonen skulle rycka in och ringa till hemtelefonleverantören och fråga om den router vi har är trådlös. Han berättade att kontorsgrannen hade anlitat hjälp till liknande uppkopplingar och fått betala 15.000 kronor, som sonen sa, för ett enkelt jobb. Nu ville han inte att jag skulle råka ut för detsamma. Det är tur att vi har våra ungdomar. De fattar sådana här saker mycket lättare än vad vi gamlingar gör. Jag hörde Bodil Jönsson på TV-programmet sommarpratarna, där hon sa, att de unga klarar att ta till sig detaljer enklare än vi äldre, men att vi äldre kan se sammanhang bättre. Det var skönt att höra. Då är jag inte ensam med att aldrig minnas namn.

Keplers: Stalker

Jag som hade sådan energi när jag kom från konstutställningen på Änggårdens Hospice. Det gick snabbt över. Nu önskar jag inget hellre än att få komma igång med mitt arbete med kapporna och med målningen. Men jag kanske måste acceptera ställtiden tills jag varit hos homeopaten. Tyvärr är det långt till nästa torsdag och jag är ingen kul typ när jag inte mår bra. Lyckligtvis fick jag också Keplers nya bok i födelsedagspresent. Den är tjock och kommer nog att räcka tills dess. Då kanske jag kan hålla mig lugn. För hemfridens skull.

Jag har funderat vidare på hospicet där jag har utställningen nu, Änggårdens Hospice. När jag packade upp påsarna som jag haft med mig därifrån låg tillsammans med hammare, spik, silversmycken och sax, en broschyr från Änggårdens Hospice. Jag läser. Huset där hospicet är inhyst ligger i Lillhagsparken, omgivet av grönska och natur. En stor uteplats gör att det är lätt att komma ut. Lisbeth har berättat att många gärna vill ligga där ute under sommarnätter när det är varmt och skönt. En kvinna låg där ända till sin sista natt. Och det är inte helt ovanligt sa Lisbeth.

Änggårdens Hospice får man söka till på www.anggardenshospice.se

Den medicinska delen i hospicevården är läkarledd. Vårdteamet består av läkare, sjuksköterska, kurator och pastor och de finns tillgängliga dygnet runt. Volontärer berikar med det lilla extra, som promenader, läsning eller ett kakbak. Där finns 10 enkelrum med egen toalett.

Hospice har specialkompetens i smärtlindring och lindrande (palliativ) vård. Målet för vården är livskvalitet vid obotlig sjukdom. Livet och ”allt som lever” präglar miljön och verksamheten. Vården utgår metodiskt utifrån helhetssynen på människan och stödjer inte bara gästen utan hela familjen. All vård sker på varje persons egna villkor. Fysiskt genom medicinska insatser och god omvårdnad. Psykiskt genom samtal och trygghetsinsatser. Socialt genom att stödja umgänge och relationer. Andligt genom att dela dina tankar och funderingar.

Respekten för människors olika behov är grundläggande inom hospicevård. För att främja livskvalitén för den sjuke och dennes familj lyssnar man aktivt på varje individ och utformar vården tillsammans.

Raven, en av de målningar som finns på utställningen nu

Min egen tanke efter det jag läst: tänk om den vanliga sjukvården hade haft samma arbetssätt. Inte skulle väl det bli så mycket dyrare? Det skulle i alla fall bli så mycket bättre. Som det nu är tycker jag mest man blir runtskickad eller så tittar doktorn på klockan och man känner av att nu är min tid ute. Då kan man inte komma med sina småfunderingar och tro att de skall bli intressanta. Jag är ju heller ingen enkel patient. Jag går gärna mina egna vägar så snart inte galoscherna passar mig. Jag menar när biverkningar tar över. Just nu har jag en helt egen medicinering. Varje kväll tar jag två stycken Voltaren. Jag sover gott ända fram tills tabletterna inte längre gör verkan. Det brukar vara någon gång framåt 5-tiden. Eftersom jag går till sängs vid halv tiotiden så blir det tillräckligt många sovtimmar. Jag är ju van vid att ligga vaken eller vara uppe och träna halva nätterna bara för att jag inte står ut med elstötarna i vänsterbenet. Nu är jag glad och pigg alla dagar sedan nästan två veckor tillbaks. Jag vet inte hur det blir framöver. Kanske vänjer sig kroppen vid Voltaren också och pillren mister sin verkan. Jag befarar det men är glad så länge det är lugnt.

Idag har jag haft vernissage på Änggårdens hospice.

Tryptych fågelmålningarn

Där får man komma in i livets slutskede. De som finns där lever i genomsnitt bara tre veckor efter att de flyttat dit. Jag fick ett mail från Lisbeth Knevel som har hand om utställningar och annat som kan underhålla de boende på hospicet. Hon hade sett i Torslandatidningen att jag haft utställning i kulturhuset Vingen i Amhult. Nu frågade hon om jag ville ställa ut hos dem. Jag blev jätteglad över att det finns människor som vill se min konst. Det är inte alls kul att ha den stående ute i garaget.

Kappor sydda av mammas vävtyger och pappas slipsar

Klockan 10 i förmiddags for vi iväg med bilen fylld av målningar, kappor och silversmycken. Det är trevligt på Änggårdens hospice. Man får inte riktigt känslan av att det är ett sjukhus, trots att det är riktigt kvalificerad sjukvård som bedrivs där. Conny från Torslandatidningen var också där. Han ställde bl.a frågan om det var någon som kom levande ut därifrån och fick svaret att visst är det det. Ibland kan det vara så att efter att man blivit väl omhändertagen och mår bra av det så kan man ha samlat så pass mycket krafter att man blir utskriven. Ofta kommer man dock tillbaks igen efter en tid, men man har ändå fått lite extra tid i livet.

Silversmycken

Jag frågade Lisbeth hur jag skulle tala inför en sådan publik. Det gick ju inte att komma som en tjäckepetra och tycka att man måste se till att ha det kul i livet. Vi kom överens om att det skulle bli ett gemensamt samtal i stället för ett föredrag. Jag tyckte det lät perfekt. Då blev det inte så oroligt. Jag vill ju inte göra mitt besök otrivsamt. Entusiasm passar sig inte alltid. Här fanns inte utrymme för sådant. De kämpar för att få det så trivsamt som möjligt de sista veckorna. Någon framtid finns inte.
Man skulle kunna tro att jag var alldeles slut efter besöket på hospicet men så var det inte. Jag kände mig mer fylld av energi än jag känt av allt annat jag gjort de sista veckorna. Jag mottogs med sådan värme och glädje, å jag kände att nu skall jag köra igång. Mera målning och mera sömnad. Med siktet inställt på flera utställningar. Det är där jag hittar mitt existensberättigande. Det är så jag trivs bäst.

Det blev en riktig rivstart veckan efter Spanienresan. Vi landade på torsdagsnatten och sov över hos mamma på väg hem till Torslanda från flygplatsen Rygge i Norge. Fredagen gick åt till att packa upp och tvätta använda kläder och att förbereda mitt födelsedagskalas. Det skulle bjudas på anka med apelsin och mina söner med familjer skulle komma under lördagseftermiddagen.

Jag läste igenom alla GP som jag missat under veckan i Spanien

Under söndag och måndag hade jag fullt sjå med att göra inget, eller snarare så att jag planerade för att komma underfund med vad jag ville syssla med framöver. Jag plockade i alla mina grejer. Allt ifrån målargrejer till träningsmaterial. När jag var på rehabilitering i Vejbystrand på Sommarsol så lovade jag mig själv att jag skulle träna mina händer alla dagar. Jag köpte lera och gummiband som behövdes för träningen. Jag har inte ens öppnat förpackningarna. Det är snart två år sedan nu och vi skall träffas till våren.

Alla träningsprogram och träningshjälpmedel

Jag kommer nog att skämmas lite när jag träffar Heddan. Hon tränar varje dag och jag sa när jag var på Sommarsol att det skulle jag också göra. Tyvärr är hemma en annan värld. Men jag har samlat en mängd träningsinstruktioner från olika kurser och rehabiliteringar som jag gått på och om Qi-gong och yoga. Jag skulle nog kunna bli en bra instruktör. Det skulle bli en bra blandning.

Amerikanska blåbär

Jag gick ut och fotograferade hösten. Oktober är den vackraste och eldigaste månaden av dem alla. Jag gillar att jag är född i just oktober, skorpionens tecken. Det är häftigt.

Rönnsumak i hörnet av trädgården

Så körde

karusellen igång. Min brorsdotter behövde hjälp med att flytta. Vi bestämde träff klockan 13 på tisdagseftermiddagen. Det var fantastiskt kul att få vara med att hjälpa till med flytten – även om det var jobbigt. Vi var på Ikea tre gånger. Däremellan åkte vi till lägenheten för att mäta och planera vad som behövdes. Det blev långa dagar. Att handla på Ikea är inget latgöra. Mycket skruvat blir det. Vi ryckte in fyra personer under olika tider. Tisdagen och onsdagen och fredagen gick åt. Vi kom ganska långt, men det är långt kvar.
Nu inträder Allhelgona-firandet så jobbet får vänta några dagar. Nu är det lördag och äntligen lugnt. Tråkigt lugnt. Vi gör ingenting. Bara läser GP och tittar på TV.

Semesterveckan är över. Vi var i Spanien förra veckan. Solen sken.

På väg över till Europas sydligaste punkt:Tarifa

Det var drygt 25 grader varmt och vi badade alla dagar antingen i poolen utanför lägenheten eller i Medelhavet. Det är helt fantastiskt med allt ljus. Jag mår så mycket bättre i solljuset. Ibland funderar jag över hur vi nordbor alltid klarar att vara så aktiva året runt. När man som jag inte har samma krav på sig att prestera samma alla dagar på året utan kan ta det lite lugnt om jag vill, så märker jag att det gör skillnad. Jag blir slöare i mörkret.

Röda rosor på födelsedagen från min högst älskade man

Jag ligger i sängen. Det är måndag morgon och jag hade planerat att den här dagen skulle bli  min första riktiga arbetsdag efter sommaren. Nu skulle jag sy på måndagar och onsdagar, tisdagar skall jag måla och på torsdagar är det silversmide som gäller. Arbetsdagen börjar klockan 10 och slutar klockan 14. Och träningen är yoga på tisdagar och torsdagar. På fredagar skall jag bara på vattengympa för värmen tar ut sin rätt och efter det är jag körd. Jag har givetvis inte glömt att planera in dagar för pumpstavarna.
Eftersom jag inte hade ledigt en enda vardag i somras har liksom luften gått ur och jag har inte riktigt kommit igång efter konstutställningen ”Kläd Dig i Konst”, som jag hade i kulturhuset Vingen i mitten av september. Men nu efter en veckas semester så har jag massor av energi. Vi får väl se vad det blir av det. Fortsättning följer………..