Konstutställning på hospice

Idag har jag haft vernissage på Änggårdens hospice.

Tryptych fågelmålningarn

Tryptych fågelmålningarn

Där får man komma in i livets slutskede. De som finns där lever i genomsnitt bara tre veckor efter att de flyttat dit. Jag fick ett mail från Lisbeth Knevel som har hand om utställningar och annat som kan underhålla de boende på hospicet. Hon hade sett i Torslandatidningen att jag haft utställning i kulturhuset Vingen i Amhult. Nu frågade hon om jag ville ställa ut hos dem. Jag blev jätteglad över att det finns människor som vill se min konst. Det är inte alls kul att ha den stående ute i garaget.

Kappor sydda av mammas vävtyger och pappas slipsar

Kappor sydda av mammas vävtyger och pappas slipsar

Klockan 10 i förmiddags for vi iväg med bilen fylld av målningar, kappor och silversmycken. Det är trevligt på Änggårdens hospice. Man får inte riktigt känslan av att det är ett sjukhus, trots att det är riktigt kvalificerad sjukvård som bedrivs där. Conny från Torslandatidningen var också där. Han ställde bl.a frågan om det var någon som kom levande ut därifrån och fick svaret att visst är det det. Ibland kan det vara så att efter att man blivit väl omhändertagen och mår bra av det så kan man ha samlat så pass mycket krafter att man blir utskriven. Ofta kommer man dock tillbaks igen efter en tid, men man har ändå fått lite extra tid i livet.

Silversmycken

Silversmycken

Jag frågade Lisbeth hur jag skulle tala inför en sådan publik. Det gick ju inte att komma som en tjäckepetra och tycka att man måste se till att ha det kul i livet. Vi kom överens om att det skulle bli ett gemensamt samtal i stället för ett föredrag. Jag tyckte det lät perfekt. Då blev det inte så oroligt. Jag vill ju inte göra mitt besök otrivsamt. Entusiasm passar sig inte alltid. Här fanns inte utrymme för sådant. De kämpar för att få det så trivsamt som möjligt de sista veckorna. Någon framtid finns inte.
Man skulle kunna tro att jag var alldeles slut efter besöket på hospicet men så var det inte. Jag kände mig mer fylld av energi än jag känt av allt annat jag gjort de sista veckorna. Jag mottogs med sådan värme och glädje, å jag kände att nu skall jag köra igång. Mera målning och mera sömnad. Med siktet inställt på flera utställningar. Det är där jag hittar mitt existensberättigande. Det är så jag trivs bäst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.