Klockan är nio på måndags förmiddag. Jag sitter med morgonrocken på och en tjock halsduk runt halsen. Det är inte alls kul. Jag har inte varit förkyld eller fått influensa på jättemånga år. Med MS i botten så blir det så mycket mera. Tröttheten som alltid finns blir tröttare och stelheten i kroppen tilltar. Rösten försvann igår så något födelsedagsfirande hos äldste sonen gick inte att vara med på. Halsduken åkte på i natt när den högra mandeln i halsen kändes svullen. Torrhostan  och huvudvärken är inte heller att leka med.

Pyntat, men lite kvar

Jag har varit uppe hos mamma i fem dagar. Det var efter det som jag kom hem med förkylningen. Jag undrar hur mamma har det. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle kunna kännas att utöver hur jag mår också vara 98 år. Det är inte kul att ha sin gamla mamma så långt bort. Hon frågade mig för några veckor sedan om jag inte kunde bo där hos henne. Det gjorde ont i kroppen. Jag tyckte så jättesynd om henne, men jag klarar inte det. Mamma är inte helt klar i huvudet. Hon säger och frågar samma saker 10-15 gånger innan hon förstår. Vi klarar det jättebra en kort period, men att ha det alla dagar funkar inte. Jag skulle nog bli knäpp tror jag.  Usch, vissa val är svårare än andra.

Nu skall jag försöka komma underfund med vad som är viktigast att göra de närmaste dagarna. Julklapparna är nästan helt grejade. Jag har bara en kvar. Det är till en liten 9-årig tös som bestämt sig för att fira julen med oss. Gissa om den julklappen är viktig. Och så skall vi  stå för den mat på julbordet som kommer från vattnet. Alltså sill och sånt. Måndag och tisdag kvar. PUH! Jag som aldrig tycker det är jobbigt med jul. Det är ju jättemånga dagar att göra det man skall på. Men nu är det bara två kvar och jag sitter här med en tjock halsduk runt halsen. Jag orkar inte ens tänka på hur det känns att gå ut i det där kalla vädret. En annan dag.

I en hel månad har jag haft mina målningar upphängda hos Änggårdens hospice.

”Här får alla plats”

Det blev en jättefin utställning. Mina stora fågelmålningar prydde verkligen väggarna och med strålkastare som lyste upp dem så blev de fina glädjespridare.

Jag fick berättat för mig att en liten elvaårig flicka, vars mamma gick bort för tre dagar sedan, var jätteledsen. Hon blev tröstad av att tänka på sin mamma som en av fåglarna i min målning. Hon såg sin mamma i den rödaste av fåglarna.

Väggarna här hemma har varit alldeles tomma.  Det känns bra nu när alla kommit på plats igen.

Det är mycké nu. Jag var iväg till Annedalskliniken för att magnetröntgas.

Såld kappa

När jag satt i avklädningsrummet ringde telefonen. Det var en kvinna som ville köpa en kappa. Hon var på Änggårdens hospice där jag har utställningen nu. Hon berättade att hon hade provat kappan varje gång hon hälsat på sin sjuka dotter och nu hade hon bestämt sig att hon ville köpa den. Jag blev alldeles överlycklig. Jag kände att jag fick ny luft under vingarna.
Efter att jag fått färg insprutat i armen kördes jag liggande på en säng in i det stora röret. Det var ett hiskeligt oväsen. Trots att jag hade proppar i öronen och hörlurar för att lyssna på radion så var det mest oväsen som hördes. Men jag visste ju om det så det var ingen överraskning. Jag låg lugnt och väntade på att det skulle bli klart. Det tog cirka tjugo minuter, sen blev jag utkörd ur röret.
Jag skyndade mig hem. Energin flödade. Jag ringde till Spa-hotellet i Strömstad för att höra mig för om jag kunde ha utställning av silversmycken och modevisning med mannekänger av kapporna. Försäljningschefen ringde upp efter en kort stund och jag berättade om mina planer. Vi bestämde att vi skulle träffas på fredag klockan 17 och då skulle jag berätta mera.

Silversmycken klara att ställas ut

Min lillasyster Eva landade med flyg från Stockholm på fredag förmiddag och jag hämtade henne i Landvetter. Vi åkte direkt till Strömstad. När vi kom hem till mamma låg hon och sov. Hon hade pyjamasen på. Hemtjänsten kommer redan klockan halv åtta på morgonen. Då är det alldeles mörkt ute. Troligen trodde mamma att det var kvällen, så hon hade klätt av sig och krupit ner i sängen efter deras besök och somnat om. Nu var klockan nästan ett på dagen och snart kom hemtjänst med lunchen, eller med middagen som mamma säger. Vi fick igång mamma och plockade fram rena kläder. De gamla tog vi ner i källaren för tvättning. Mamma är inte duktig på att byta kläder och det är inget som hemtjänsten har som uppgift. Det är inte kul när det luktar kiss om vår fina mamma. Vi dukade fram vår medköpta lax som vi köpt på laxbutiken i Ljungskile och åt tillsammans med mamma.

Modevisning på Spa-hotellet i Strömstad

Framåt sen eftermiddag var det dags att träffa försäljningschefen på Spa-hotellet. Både Eva och jag hade tagit på oss var sin kappa. Det var viktigt att få henne intresserad redan från början. Och gissa om vi lyckades. Det gick som på räls. Hon tyckte kapporna var superfina. Vi diskuterade när den bästa tiden skulle kunna vara och bestämde att den 21 mars var en bra dag. Då var det ”Havfrudagen” och hotellet skulle fyllas med norska kvinnor som skulle gosa sig med god mat, spa, utställares olika krämer och så mina smycken och kappor. Vi diskuterade hur visningen skulle genomföras. Ville vi ha en scen så kunde den byggas upp. Jag tyckte kanske det skulle bli bättre om mannekängerna gick runt bland borden. Nu så här efteråt har jag tänkt om lite. Varför inte både scen och promenad bland borden? Vi får se vart det strandar. Men spännande är det. Och PUH så mycket jobb jag skaffat mig. Igen! Nu har jag ju sålt några kappor så det gäller att sy nya. Jag skriver in i min almanacka när kappa ett skall påbörjas och kappa två o.s.v. Det skall gå, men tiden är knapp.

Ännu en dag hos Natalia på VSA. Nu har vi bestämt att jag skall måla måndag-tisdag-onsdag-torsdag klockan 11-13.30. På fredagarna har jag vattengympa klockan 12-13.
Idag diskuterade vi igenom mitt måleri. Det där med minimalismen är besvärligt för mig. Det abstrakta tillsammans med minimalismen blir liksom ingenting kvar i mitt huvud att hänga upp intresset på. Jag gillar abstrakt men då måste det åtminstone vara mycket färg. Jag tyckte först att det verkade jättetråkigt. Vi har stakat ut ett mål. Jag måste ha en idé, en väg att följa och ett mål i sikte. Jag måste också veta ungefär hur vägen skall se ut. Den här sortens måleri är så avvikande från det jag gjort förut att jag måste diskutera mycket innan jag fattar hur jag skall gå till väga. Nu har det börjat lossna lite efter alla diskussioner. Jag målar i olja nu. Stora och små dukar. Få färger. 15 stycken skall bli klara innan utställningen. Alla 15 skall överensstämma med varandra. I färg, form och bild. Det är en stram plan. Jag tror kanske att jag kommer att bli supertrött på att vara så inrutad. Därför måste nog utställningen bli ganska tidigt i vår. Kanske redan i april. Natalia säger att det jag hittills gjort blir superbra. Kanske tycker också jag det en dag. Men jag har bara en klar, två nästan klara och en påbörjad. Nu har jag lite kommit underfund med hur jag skall gå till väga. Formen är viktig. Och genom att måla bakgrunden i en annan färg, ser jag hur formen skall vara. Jag vänder och vrider, upp och ner. När väl formen har bestämts så skall färgen göra sitt. Jag har hela helgen på mig att förbereda inför nästa veckas alster. Oljan torkar så långsamt så jag måste ligga lite före och ha många dukar på G samtidigt.

På hemvägen tar jag en sväng inom Musikens hus. Jag älskar deras vegetariska mat och soppa. Idag, torsdag, är det ärtsoppa som vanligt. Den är supergod.

Två dagar hos mamma. Vi har adventspyntat, hängt upp ljusslingor och julgardiner. Det blev jättefint. Mamma var så nöjd. Fast det dröjer inte länge förrän hon går omkring och släcker ner allting. De kan inte lysa på dagen. Och inte heller på natten. Så snart hon skall gå och lägga sig på kvällen släcker hon allt. Klockan halv åtta kommer hemtjänsten sista gången. Då får mamma sin sömntablett. Sedan går hon omkring och släcker. Nästa morgon klockan halv åtta kommer hemtjänsten igen. Det är mörkt och de kan nästan inte se var ytterdörren finns. Än mindre kan de se nyckelhålet för att låsa upp. Jag säger till mamma att hon måste låta ljuset lysa. Va, säger mamma, lysa hela natten. Nej, nej, det går inte. Jo, säger jag, hemtjänsten ser inte.

Snart 1:a advent

Ja, men jag är alltid uppe klockan sju på morgonen så jag kan tända för dem, svarar mamma. Men inte idag, säger jag. I morse väckte de dig. Nej jag är alltid upp klockan sju, säger mamma bestämt, och då kan jag öppna. Jag förstår att jag inte kommer längre i argumentationen. Mamma har alltid rätt. Hur fel hon än har så har hon ändå alltid rätt. Jag vet det och bestämmer mig för att det får lösas på ett annat sätt. Biltema har säkert en lampa som tänds och släcks när någon kommer. En sådan måste vi installera. Vi tejpade för strömbrytaren så att mamma inte skulle komma åt att släcka ytterlamporna. Men det är bara provisoriskt. För vi vet att mamma kommer att plocka bort tejpen redan i kväll för att komma åt ljusknappen. Det är jätteviktigt att det inte lyser under natten. Jag har aldrig förstått varför.

Julstjärnan på plats

Men det gör ju inget. Det viktigaste är att vi är där och pysslar om henne.
Jag fick en timmas massage i födelsedagspresent av min syster, så vi ger oss iväg till henne på eftermiddagen.PUH, så ont det gjorde. Jag fick stränga order om att jag inte kan fortsätta att använda kryckan fortsättningsvis. Muskelfästena i höft och axlar far så illa när jag belastar snett. Jag lovar att jag skulle ställa bort kryckan under de kommande 14 dagarna fram till nästa massage.

Vi bjöd ner grannen, Bodil. Hon fyllde år och hade firat alla sina födelsedagar hos mamma och pappa. Ända sedan hon flyttade in i grannhuset för tio år sedan. Mamma är allergisk mot katt och hund så därför måste Bodil komma ner till mamma för att ha sitt kalas. Bodil gillar vitt vin. Så länge pappa levde tyckte Bodil att det var bra för då fyllde pappa på. Nu får vi andra rycka in, Det är viktigt att Bodil känner sig välkommen nere hos mamma. Hon bor närmast och har koll på när mamma rör sig i huset, dag som natt. Det är en bra säkerhetsventil för oss som inte bor så nära, om något skulle hända.

Lördag vernissage dag. Jag letar i GP för att komma fram till vart jag skall gå och titta. Jag vill se vad andra målar. Det är grått och nollgradigt ute.

Så här ser min lilla elmoppe Wispa ut

Här gäller det att ta på sig långkalsingarna. Det går inte att hålla värmen när jag inte rör mig utan sitter hela tiden. Jag får hjälp med att lyfta in min lilla elmoppe i bilen. Jag kan inte köra in den själv eftersom plattan som lyfter moppen är för liten. Det är den som måste byggas om för att jag skall bli självständig i mitt vardagsgörande. Nu är vi på G på konstutflykt i stan. Vi drog igenom det ena galleriet efter det andra. Men jag blev faktiskt riktigt besviken. Det fanns inget roligt att se alls. Jag minns att jag blev så ifrågasatt när jag en gång för ett par år sedan frågade en av galleriägarna om jag kunde få ställa ut hos henne. Hon tyckte nog inte att jag var särskilt mycket att tjäna pengar på. Jag undrar om hon kan tjäna några pengar på den som hon nu ställde ut. Och jag minns att kulturansvarig i Strömstad sa att han bara ville ha riktiga konstnärer, alltså högutbildade utställare, som han ville visa i Lokstallet. Men jag har sett att där inte alls bara finns riktiga konstnärer.

Dam i hatt olja är försvunnen

Vi drar vidare till Konsthallen uppe vid Götaplatsen. Natalia hade sagt att där ställer man ut minimalistisk konst. Vi tog ingången genom Konstmuseet och hissen upp till Konsthallen. Vi passerade killen i receptionen som berättade att ett föredrag om barn, konst och alkoholism nästan var slut, så det var ok att gå förbi dem. Vi gick förbi och kom in i några stora rum där utställningen ”Märk linjen” pågår. Jag begrep ingenting. I ett rum hängde ett tiotal ramar fyllda med något som såg ut som toapapper. Alltså inget mer, bara vitt. I ett annat rum visades en stor upplyst fyrkant på golvet. Jag tror att mannen i entrén kallade det för datorinstallation. Det var bara dumt tyckte jag som inte begriper mig på sådant där som har en mening som man får fundera ut själv. Plötsligt slog det mig att det var ju just det som jag själv nu försöker mig på. Att måla sådant som tittaren själv får fundera över. Eller fundera över? Varför då? Man kan väl bara se bilden som den är. Färgerna. Bara färgerna kan väl vara mysiga att se. Ja, käre nån, konstvärlden är en annorlunda värld. Men vi måste väl ha kommit till Konsthallen efter det att Natalia var där. För några målningar enligt minimalismen såg vi inte. Förutom det inramade toapapperet förstås.
Vi avslutade konstrundan med rökt lax med gurka och sesamfrön och ett glas vitt vin inne på museets restaurang och sedan åkte vi hem.

Inge Schiöler

Jag fortsätter mitt funderande. Jag söker på internet efter idéer. Minimalism, abstrakt, fågelmålningar. Bakgrunder, olika tekniker. Jösses, jag har massor att lära. Men det eggar mig att de inte vill ha mig som utställare. Jag skall ta mig tusan visa dem. Jag drömmer om att jag en dag får ställa ut i Göteborgs Konsthall. En gång för flera år sedan såg jag en utställning där med Inge Schiöler. Han kommer också från Strömstad. Han satt nere i den lilla skrubben och målade, bakom systerns café Kaffedoppet i Strömstad. Jag jobbade som brickflicka där på somrarna. Jag var 13 år den första sommaren. Ibland bad fröken Schiöler oss att gå ner till Inge med ett wienerbröd och en kopp silverte.  Jag minns att runt hans fötter på golvet låg massor av hans teckningar. Det var litet och trångt och rörigt. Han mådde inte så bra. Han kanske också sökte sysselsättning som gjorde livet värt att leva. Jag önskar att jag hade fått en enda teckning av alla de där som låg på golvet.

Keplers: Stalker

Fredag morgon. Jag vaknar tidigt. Jag har bara varit uppe och trampat en gång på crosstrainern och stretchat med olika yogaövningar under natten för att bli av med elstötarna. Jag fick ihop mina sovtimmar. När jag får det så är det ok dagen efter. Det är jobbigt under natten, men jag är så van nu efter alla dessa år med elstötarna, så när dagen kommer är jag glad igen. Oftast. Nu är det inte så många sidor kvar av Keplers bok. 600 sidor det tar sin tid. Men jag har svårt för att lägga den åt sidan. Varje sida är fylld med spänning.

Bora Standard Invacare

Så ringer telefonen. Det är Raija, arbetsterapeuten. Hon berömde mig för all information som hon fick i mailet om mina behov av rullstol. Nu ville hon vet hur långt jag kunde gå med krycka. Hon hade fått en noggrann chef som begärt svar på den frågan. Jag svarade att jag kan gå till brevlådan, 20 meter. Att svara kort på den frågan är inte så enkelt. Mycket beror på hur många gånger jag behöver gå till brevlådan. För varje gång så blir det alltmer svårt. Om jag vet att det ligger något superintressant i brevlådan så kan jag gå dit många extragånger, trots att jag egentligen inte klarar det. Men det kommer surt efter. Då ligger jag pall med ett tröttsamt ”bakrus”. Alla som sett det där tv-programmet med de funktionsnedsatta som tar sig fram i Kenya, vet precis vad jag menar. Man gör det man måste och klarar ofta mera om lusten är med och ger energi.
Raija behöver argument för att jag skall få bilanpassning. Det är dyrt att bygga om bilen. Rampen som skall lyfta rullstolen är för liten. Hon måste vara säker på  att jag verkligen har användning för rullstolen på det viset. Alltså tillsammans med bilen. Jag bor på vischan och skulle bli mycket begränsad i vad jag kan göra om jag inte kan ta bilen. Jag förstår att de måste veta, men jag skulle bli grymt besviken om jag får nej.

Träning med pumpstavar

Jag tränar verkligen stenhårt för att inte behöva rullstolen alltid. Jag förstår att jag inte har särskilt många år kvar tills jag blir sittande på heltid. Det är ok. Jag har förlikat mig med det. Men jag vill gärna fördröja det så länge som möjligt. Jag vill ha kvar möjligheten att röra mig där inget annat alternativ finns än att gå. Att bli ifrågasatt i behovet av hjälpmedel är svårt. Jag tycker att jag kämpar på bra, trots stort motstånd. Jag har ingenting gratis och ibland är det förbaskat jobbigt. Kommer då någon och lägger krokben på mina ambitioner så vill det inte mycket till innan jag ger upp. Jag vet att min envishet hjälper mig men inte hur långt som helst. Raija skall höra av sig snart om bilanpassningen, sa hon.
Klockan tolv var det vattengympa. Det är inte den bästa träningen för MS-skadade. Vi har oftast besvär med värmen. Men själva träningen är så himla mysig så jag vill ändå fortsätta med den så länge det går. Jag vet att min kropp inte är till någon nytta efter vattengympan, men jag har ju Keplers bok som väntar där hemma. Nu vill jag se hur slutet blir.

Klockan tio skulle jag vara på VSA. Jag skulle ha med mig de två målningarna som jag ”minimaliserat” under gårdagskvällen. De blev inte särskilt vackra tyckte jag. Den ena var målad med svart bakgrundsfärg. Svart! Jag tänker alltid på pappa då. Han gillade aldrig svart. När vi kom svartklädda sa han alltid att han tyckte det kändes som om vi skulle på begravning. Det sitter kvar i mig så jag har sällan svart på mig. Alla skrynklor kommer fram i ansiktet när jag har svart. Naturligtvis fanns en fågel med på målningen. Den lilla målningen hade Natalia skrapat på så färgerna hade blandats ihop till stora enfärgade fält. På kvällen bestämde jag mig för att göra resten också ”minimaliserat”. Därför fick hela bakgrunden bli vit. Jag gick in på nätet och tittade hur ”minimalism art” såg ut. Vet ni, jag hittade Edvard Munck´s Skriet där och jag funderade lite över om det här verkligen var min grej.

Skriet av Edvard Munch

Jag var klar för att ge mig iväg, men blev sittande på stolen hemma i hallen. Jag kände mig supertrött. Hade jag inte haft något roligt i sikte så hade jag helst ramlat ner på sängen igen med Keplers bok. Det finns liksom inget nu i november månad som hjälper på vägen. Allt det gråa suger musten ur mig. Jag är trött, trött, trött. Alltid! Det är inte alls kul att vara så trött jämt. Men Natalia kallar. Jag vet att jag tycker det är superkul när jag väl sitter där i det ljusa rummet och diskuterar konst med henne. Hon vet så himla mycket.
Vi pratade om det där med minimalism. När vi väl hade diskuterat en lång stund så tyckte jag till och med att mina målningar var ganska ok. Så pass ok att jag ville fortsätta att göra dem klara. Det är otroligt hur man kan ändra synen på bilder när man får bra information. I tre timmar höll jag på att måla på den där svarta med fågeln och den är fortfarande inte klar. Jag fortsätter med den på måndag förmiddag.

En ny svart dag. Ja jag menar alla dessa mörka dagar. Det är inte kul alls. Jag får liksom ingen energi. Det är segt och tröttsamt. Jag försöker verkligen ta tag i mig men det är tungt. Mina oljemålningar blev inte godkända av Natalia. Hon gav mig i uppdrag att måla minimalistiskt och abstrakta fåglar. Jag visade upp en av de jag gjort och hon tyckte den var precis som de tidigare jag målat. Inget nytt alltså. Och så tog hon spaden och drog över hela målningen. Mitt duttande med penseln skulle bort. Det skulle vara rena drag på hela ytan. Jo jag förstår. Minimalistiskt var det ju. Då kan det inte vara blandad färg med många skuggor eller djup i bilden. Bara platt. Är det kul? Jag vet inte riktigt. Kanske blir det bara Kalle Anka-bilder då? Men jag skall pröva. Kanske blir det jättekul. Jag skall till VSA-ateljén i morgon. Då skall jag ta med mig ett par nya målningar som jag tycker är superminimalistiska. De är in princip bara gjorda med två färger. Jag måste få veta hur Natalia tänker och jag måste ta ställning till om detta är vad jag vill innan jag går vidare. Jag gillar abstrakt och jag vill gärna sluta med mitt duttande. Men om det är så att jag måste måla något som inte är kul så får det nog vara. Eller??

Ur föreställningen ”Skuggor”

Jag var på filmtagning igår. Hans Sjöberg, regissören, håller på att göra en ny föreställning där några scener tydligen skalla visas som film. Jag pluggade mina repliker hela dagen och försökte låta så som jag trodde jag skulle låta. Olika sätt. Om igen. Så var det min tur att komma in. Precis klockan 13.15. Therese gick ut efter att hon filmats. Hon var jätteglad. Det hade gått så bra, sa hon. Jag hade en timma för min tagning. Det tog så gott som hela timmen. Tänk att man kan hålla på och säga samma repliker under så lång tid, på så många olika sätt. Det var bara fyra små stycken och om jag läser dem rakt upp och ner skulle det ta ca 1 minut – högst.

Nej jag skall inte vara med i nästa teaterföreställning heller. Det tar alldeles för lång tid. Och jag vill ju måla nu.

Det är alltid lika svårt att komma igång med målningen när jag har gjort uppehåll ett tag. Jag tänker på min väninna som var konstnär och teckningslärare. Hon sa att hon blev irriterad på människor som tyckte att hon hade så gott om tid. Hela sommarlovet gick och inget blev gjort. Hon kom inte igång ens under sommarlovet.

Förstadiet får ligga och torka

Det där med att måla är inte så enkelt. Man måste ha det i tankarna mest hela tiden om det skall bli något gjort. Och jag som aldrig gjort bara en sak i taget. Men jag har himla kul på vägen. Det finns ett ordspråk som lyder: A minute to learn, a lifetime to master. Och det gäller verkligen det där med att måla. Tyvärr har jag inte så lång tid på mig så jag får göra så gott jag kan under den korta tid jag har kvar. Det är bara att kämpa på och göra så gott jag kan. Natalia fick mig i alla fall på spåret. Jag skall måla på VSA nu fyra torsdagar framöver. När jag är där blir det mera gjort. Där finns flera andra som också sitter och jobbar och man dras med. Inför torsdagsbesöket förbereder jag mig. Jag hämtade in en hög med gamla dukar från garaget. Det stod 1980 på de sex jag tog in. Jag tänker fortsätta med något slag av fåglar men på ett lite annorlunda sätt än det jag gjort tidigare. Och så tänker jag göra slut på mina oljefärger som hat legat där i flera år. Det är inte min grej att måla i olja. Det är kladdigt och tar lång tid. Men nu är jag i alla fall i gång.