Plötsligt fick jag en dipp i humöret. En Black Sabbath. Helt plötsligt kommer det över mig. Det händer inte särskilt ofta. Kanske någon gång i kvartalet. Jag blir deppig och ligger bara och sover och sover och sover och är jag vaken så gråter jag och tycker att allt omkring mig är bara skit. Det kan pågå i ett dygn, sedan är det över som om ingenting har hänt.

På höstpromenad i Göteborgs Botaniska trädgård, där man kan låna elmoppe

Jag vaknar till ny morgon med samma jämna humör som jag alltid har normalt. För jag är ju ingen ledsen person. I alla fall så kämpar jag tappert för att inte vara det. För det är inte alls enkelt att ha ett bra humör alla dagar med MS i kroppen. Det är jobbigt att inte låta sjukdomen ta över livet. Man måste tänka alla dagar på det. Man måste se till att ha det trevligt. MS är känd för att göra människor deppiga. Jag tror att den här deppigheten kom över mig på grund att jag tar i för mycket och tror att det skall gå att göra allt det där som jag så gärna vill. Jag blev helt enkelt överansträngd.

Botaniska i Göteborg en vacker höstdag

Jag började det nya året med att träna på gym. Jag hade en sjukgymnast som tränare. Tyvärr var han nog inte så kunnig på MS. Och det var väl det jag ville. Att ha en tränare som hela tiden säger till mig att jag skall ta det lugnt är ju inte det jag gillar mest. Men vad är det som är lagom? Jag vet inte. Jag har under alla mina snart tjugo år som MS-sjukling försökt att komma underfund med var min gräns går och jag har aldrig lyckats. Gym-träningen gjorde att jag hade ont överallt. Eller var det verkligen träningen som gjorde det? Syendet blev ett gift. Jag tänkte alla stunder på att jag måste hinna klart alla fem kapporna innan den 21 mars. Det var så himla kul. Jag var verkligen på G.

Det är inte över än. Jag vill fortfarande ha färdiga alla fem kapporna till visningen den 21 mars. Och jag gillar verkligen att träna. Men kanske behöver jag inte driva mig så hårt. Jag behöver ju inte tävla med mitt eget mål. Jag behöver ju inte ligga en vecka före schemat för att vara nöjd.

I potatissättaretagen

Nu blev jag kass. En skitstövel sa alltid pappa när han tyckte att han var så svag så han inte var till någon nytta. Jag minns när vi skulle sätta potatis det sista året som han levde. Då tyckte han det var bedrövligt att han inte kunde vara med och jobba. Jag vet hur det känns. Att inte kunna vara med och jobba och bara sitta och titta på. Det är inte kul. Man känner sig värdelös – en skitstövel.

Jag var på vattengympa igår. Det är så himla mysigt. Jag tar i allt jag kan. Jag andas djupt. Då kan jag ta i mera. Efter hand kände jag att det onda i baken under midjan avtog alltmer. Jag kände mig riktigt pigg när jag gick ut från vattengympan och tänkte att det där skulle jag ju kunna utöka till två gånger per vecka. Jag skyndar mig hem för jag måste ju ha klart den där årsredovisningen som vi skall gå igenom klockan 12. Nu är jag igång igen. Årsredovisningen blev klar och deklarationen också. Inget blev sytt under hela den gångna veckan. Hela den veckan som jag jobbat in och som jag var så mallig över för att jag låg före schemat med. MS-en är i vägen. Men ibland brukar jag säga till min käraste att det är tur att jag har MS, annars hade han fått det jobbigt med mig.

Vilken ära att bli inbjuden till sin sondotter att hålla föredrag om utvandringen och om Hilma och Alaska. De läste just om detta tredje året i gymnasiet. De satt som ljus när de lyssnade på berättelsen om hur fiskarflickan från Bohuslän drog iväg till Amerika.

Utresan till Amerikat 1898

Vi visade bilder från Hilmas tid och också från vår egen Alaska-resa. De hade ingen aning om att det var så många som 1 miljon, alltså 25 % av hela Sveriges befolkningsmängd vid den tiden, som utvandrade. Utvandringen berodde inte som nu på krig, utan på religiösa förföljelser, fattigdom och längtan till ett bättre liv. I USA fanns väl organiserade rutiner som tog emot på Ellis Island och slussade ut människorna till arbete. Hilma arbetade som hembiträde i fyra år i New York innan hon åkte vidare till sin farbror Samuel i Portland som var kapten på en båt där.  Hon hade fått veta att det fanns guld i Alaska och hoppades som många andra på att finna lyckan där. Som vi alla vet kom hon hem med så mycket kapital att hon kunde bygga upp sitt eget Alaska på ön utanför Strömstad.

Det var långt ifrån alla som lyckades så väl. Ca 30.000 människor försökte ta sig upp till Dawson över Chilcotpasset, men bara ca 10.000 kom fram.

Chilcoot Pass 1898

Vi visade bilder på hur det såg ut när de vandrade över passet med all packning. Den Kanadensiska staten hade bestämt att man inte kunde släppa upp alla dessa äventyrare till ett land som de inte hade en aning om hur kallt det kunde vara, utan att de hade packning som skulle räcka. Det var långa listor över vad som krävdes och allt som allt vägde det ca 500 kg. Det tog många upp och nerför innan all packning var uppe. Det kunde ta flera månader innan de nådde fram till Dawson.

Vi försökte att beskriva utvandrarnas situation så gott vi kunde.

Alla ville med båten från Seattle

Det var viktigt att ungdomarna förstod att man inte bara för nöjes skull lämnar sitt eget land. Och det var viktigt att de också förstod att de svenskar som kom in i det nya landet inte var några luffare som behövde tas om hand. Det var bönder, lärare, läkare, snickare, murare, präster, banktjänstemän som gav sig iväg för hitta ett bättre liv.

Hilmas Alaska på Nord Långö

Jag hade önskat att vi kunde fått fortsätta med en diskussion tillsammans med ungdomarna. Jag var så nyfiken på att få veta hur de tänkte och tyckte om det där med utvandringen från Sverige och hur de kunde binda det ihop med invandringen till vårt land idag. Men det får bli en annan diskussion, en annan dag. Men det var kul att återigen få berätta om Hilma och hennes Alaska.

Så härligt att yogan startat igen. Jag var där första gången för den här vårens omgång idag. Jag kände ett härligt lyckorus när jag höll på med övningarna. Hela kroppen var så stel efter all långledighet. Jag förstår inte hur andra klarar sig utan att sträcka ut kroppen. Det känns som om kroppen vaknar när jag gör yogaövningarna.

Vi brukar ofta börja säsongens övningar med att andas. Redan där känner jag uppvaknandet. Vi ligger ner och andas normalt och räknar andetagen. Jag kommer till 13 stycken. Efter att ha gått igenom hela kroppen och medvetet känt av varje del, så ligger vi ner och djupandas. Djupandningen i yogan är speciell. Man skall fylla hela magen, sedan fortsätta och fylla hela bröstet och känna att luften kommer ända upp till nyckelbenen. Utandningen är kraftfull och avslappnande. Djupandningen håller på i några minuter.
Därefter gör vi samma räkning av de normala andetagen. Efter övningen med djupandningen så blir andetagen mycket färre, bara 7. Avslappningen blir än mer avslappnad.

Annette Westberg

Nu börjar vi mjuka upp ryggraden. Vi sitter i skräddarställning. Vid inandning böjer vi framåt och svankar med ryggen och vid utandningen böjer vi bakåt och kutar ryggen. Överkroppen böljar fram och tillbaka över sittbenen i takt med andningen. Huvudet skall vara stilla och bara åka med fram och bak. Vi byter till klippställning, alltså vi sitter på benen med fötterna bakåt, och gör samma ryggövning i takt med in- och utandningen.

Nu skall bröstet mjukas upp. Vi sitter kvar i klippställning och håller armarna på axlarna. I takt med andningen vrider vi armbågar och huvud till höger och vänster under några minuter. Alltid i takt med andningen. Avsluta övningen med att vrida axlarna runt i cirkel, framåt, uppåt, bakåt och neråt. Andas in när axlarna dras fram och andas ut när axlarna förs bak.

Nu skall nacken mjukas upp. Sitt i skräddarställning. Vrid huvudet supersakta, supersakta runt. Börja med sänkt huvud, drag det sedan sakta mot höger sida, uppåt och bakåt. Låtsas som om du ritar en stor cirkel med näsan.

Sitt kvar och mjuka till sist upp mittenpartiet genom att låta överkroppen gå runt underkroppen. Underkroppen är stilla och du låtsas att du sitter på en platta som rör sig runt runt.

Ja, jag vet inte min mina förklaringar är så himla pedagogiska. Men jag vill ju så gärna dela med mig av allt detta fantastiskt underbara. Prova så får du se om det funkar.

Nu har jag skrivit ner alla övningarna och hoppas kunna fortsätta varje dag här hemma. Jag känner att min kropp mår så himla bra av yogaövningarna.

Jag syr och jag syr och jag syr. Det blir mycket syende nu. Jag måste  hinna klart fem stycken kappor till den 21 mars.

Utställning på Quality Spa i Strömstad

Eftersom jag sålt några kappor måste lagret kompletteras. Annars blir visningen på Spa-hotellet för kort. Där kommer 150-200 norska kvinnor att sitta och äta middag på kvällen och så skall jag stå på scenen och prata om mina kappor och väskor som mina kära släktingar skall mannekänga med bland borden. Jag hisnar bara jag tänker på det. Men det är bra att utsätta sig för spänning och att spänna bågen. Bättre att lyss till den sträng som brast, eller hur.

Jag har precis lagt in filmen från visningen på kulturhuset Vingen i Amhult, Torslanda i höstas här på min hemsida. Gå in på sidan för videobloggar så ser ni. Ni kan också se den och alla andra bilder på kapporna och väskorna på Jeanmari´s egen hemsida på www.jeanmari.se.

Firandet är över för i år. Det är mysigt att tänka tillbaks på julafton och nyårsafton och allt firande och kalasande tillsammans med nära och kära. Vi brukar avsluta kalasandet på trettondagsafton.

Mangoparfait till efterrätt

Förberedelserna pågick i tre dagar. Det tar allt längre tid för vart år som går. Men själva pysslet är också trivsamt när man som vi har gott om tid. Vi bjöd på ostron från havet strax söder om Strömstad och bubbeldricka till entré, jordärtskockssoppa från egen odling till förrätt, helstekt oxfilé med potatisgratäng och mango- och tomatsallad till huvudrätt och sist mangoparfait, varma havtornsbär och vaniljpannacotta med chokladhatt till efterrätt. Det blev lite pyssel, men det var kul.

Egentligen är jag bäst på att njuta av vardagar. Men som vi alla vet så är det viktigt att ha omväxling. Jag brukar säga till mamma att man måste göra annat än att bara gå hemma. Det finns risk för att man blir folkilsken annars. Jag gillar hemmapysslet. I min egen takt. Då klarar jag att göra allt.

Julpyntet plockas bort

Vi plockade bort julgrejerna idag. Det var en pärs. Jag försökte jobba i samma takt som min käre man och det funkar inte. Det går överstyr. Hela huvudet håller på att sprängas och kroppen känns som efter två maratonlopp (jag tror att det måste kännas så). Jag nästan spyr och gråter över att allt är så förbaskat hopplöst. Jag lägger mig i en halvtimma och så blir allt lugnt igen. Jag är som vanligt efter att kroppen återhämtat sig. Det är liksom ett kroppens krigstillstånd som jag inte bemästrar. Men om jag alltid skall avhålla mig från sånt som inte kroppen bemästrar så blir det trist. Jag försöker alltid en gång till och en gång till. Det får vara som det är.

Julen är bortstädad och tygerna är på plats i verandan

Nu har alla tygerna kommit på plats igen i verandan och jag har börjat syendet. Så kul. Det var lite segt i början att pussla ihop färger och bitar som passar för varandra, men nu är jag igång. Jag syr så länge det är dagsljus i verandan. Dagarna är så korta. Det blir ju mörkt så tidigt nu på vintern. Startsignalen för kappa 1 har gått. På fredag om 14 dagar skall den första kappan vara klar.

Kappa 1 nästan klar

Sedan är det start för kappa 2. Den femte och sista kappan skall vara klar före visningen på Spa-hotellet i Strömstad den 21 mars. Då kommer 100-150 norska kvinnor med Sandefjordsbåten till Strömstad för att fira Havfrudagen. Jag skall ställa ut mina silversmycken och kapporna skall visas i en mannekänguppvisning på kvällen under middagen. PUH, så spännande.
Jag blir lite trött på mig själv för att jag hittar på alla dessa upptåg. Efter varje utställning säger jag att nu får det vara nog, nu blir det inget mera. Men det dröjer inte länge förrän jag är på banan igen.

Jag satt och letade efter ett dokument i min dator och hittade detta. På tal om att vara stark, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg så vill jag att ni läser detta med eftertanke.  Å, den är så himla fin:

Marie i föreställningen ”Skuggor”

Att vara stark

Att vara stark är inte att aldrig falla,
att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta,
att hoppa högst eller vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet som det är
Att acceptera dess kraft och ta del av den
Att falla till botten, slå sig hårt och alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit

Marie Fredriksson – Anthony

Den dikten gör mig stark. Jag skall läsa den ofta nu inför 2015. Den skall bli mitt ledmotiv för allt jag planerat göra. Tack Marie, du min vän.

Å så skönt, äntligen hemma. Jag hade tänkt att vara hos mamma ända tills på söndag, men det sprack. Jag klarade det inte. Skall man kunna ge till andra måste man vara stark själv. Det är bara att inse. Jag är inte tillräcklig stark.
När jag åkte iväg till mamma hade jag planer. Vi skulle baka. Vi skulle laga mat. Jag skulle verkligen se till att mamma skulle trivas och tycka att vi har det kul tillsammans. Jag såg framför mig min mamma som förr. Glad är hon fortfarande och sjunger gör hon också fortfarande. Men jag måste förstå att det är jag som måste dra lasset. Hela lasset måste dras och också mamma. Hon måste passas hela tiden. Det är precis som om jag hade en liten envis femåring. Som kan allt och som vill göra allt själv. Men det blir fel. Äggvitan till marängerna åker i slasken och chokladen bränner vid, ugnen stängs av och har bakpulvret kommit i eller inte? Ambitionsnivån var för hög. Jag orkar inte.

Göran och mamma och jag

Jag vaknade i morse och kände att jag fått nog. Jag kände mig ledsen. Jag satte på frukost och väckte mamma. Hon hade klätt på sig på överkroppen i samband med att hemtjänsten kom klockan halv åtta. Jag hade smugit mig in till mamma i mörkret i går kväll och hämtat hennes nerkissade trosor, kalasbyxor och långbyxor och lagt in nytt på stolen. Det låg kvar där jag lagt det. Hon hade på sig de mörklila pyjamasbyxorna. Så dumt av mig att köpa mörklila pyjamas. Det är klart att pyjamasar skall vara rosa eller ljusblå. Annars är det väl inga sovkläder. Mammas ”gula fläcken” gör att hon inte ser. Så när jag säger att hon har på sig pyjamasbyxor känner hon i midjan. Å, javisst, jag måste byta. Men en minut därefter är det bortglömt.
Vi sätter på kaffe och honungssmörgås. Det är det enda mamma äter. Honungssmörgås. Undrar hur Mannerström skulle lösa det problemet. Finns det något som ser ut som honungssmörgås, men som har mer näring? I så fall skulle nog mamma kunna äta det. All annan mat verkar helt kört. Och så punschpraliner och havreflarn. Efter frukosten ser jag att mamma längtar efter sängen igen. Hon säger: vi går väl och lägger oss Britt Marie. Men jag är ju inte 98 år.

Mamma på träningscykeln

Så är det hela dagen. Kaffe och honungssmörgås, TV-tittande en liten stund och så gå och lägga sig. Klockan halv åtta på kvällen kommer hemtjänst och delar ut en insomningstablett. Vi försöker att hålla henne borta från den tabletten så länge som möjligt. Tar hon den så tidigt så har vi andra inte kommit i säng. Då tror mamma att det är morgon när hon kommer upp lite senare på kvällen och ser att vi fortfarande sitter uppe. Då börjar hon att klä på sig. Jag har fullt sjå med att få henne att förstå att det är kväll och att hon kan krypa ner i sängen igen. Hon är som ett fyllo när hon tagit insomningstabletten. Jag avskyr att se min fina mamma som ett fyllo. Hon är visserligen inte så klar i huvudet men hon ser i alla fall inte ut som ett fyllo.
Jag beundrar dessa människor som arbetar med senila gamlingar. Att inse att varken minne eller hygien fungerar som det ska är besvärligt. Mammas kropp är i full vigör. Hon går saktare nu och orkar inte alls lika mycket längre, men hon har egentligen inga krämpor. Ja förutom lite astma, men för det tar hon ”pusten”. Hade hon full koll i huvudet så hade hon kunnat laga maten själv fortfarande och skött sin hygien och tvättat sina kläder. Nu är det illa ställt med sådant. Vi sköter det i smyg. För att inte trampa på mammas integritet. Det är inget som hemtjänsten kan göra, så länge som mamma tror att hon kan sköta det själv. Mamma tror att hon sköter det mesta själv. Ibland när vi tackar för maten, som vi själva lagat, och säger att den var god, så lyser hon upp och blir glad över allt beröm hon får.

Mamma tyckte hon var jättefin i en av mina färdigsydda kappor

Efter frukosten i morse gick jag ner och duschade och packade. När allt var klart för avfärd, gick jag upp till mamma. Då sjöng hon glatt: godmorgon, godmorgon, och föreslog att vi skulle sätta på frukosten. Jag berättade att vi skulle åka till Göteborg. Oj, sa mamma, Göteborg, så långt. Vi kunde ju stanna där, säger hon, hon har ju så stort hus alldeles själv. Gissa om jag får dåligt samvete. Vad gör man? Jag känner att jag slits mellan mig själv och mamma. Därför orkar jag inte ens ringa när jag kommer hem. PUH! När kommer vi till gränsen för när vi skall sluta låta mamma styra. Men vi vet att den dagen som hon hamnar på hemmet så är det slut. Hur skall hon då kunna hitta sitt kaffe och sin honungssmörgås när hon vaknar på natten? Nu hittar hon det utan att ens tända ljuset. Hon ser ändå så dåligt så jag tror inte att hon behöver något ljus. Men jag tycker nog ändå att det börjar smyga på henne att hon vill ha mer sällskap. Att flytta hemifrån och tänka sig att flytta in på hemmet är nog ett för stort steg för henne. Vad gör man? Vänta på att yttre krafter avgör? Men jag vill inte att de krafterna skall bli för besvärliga för mamma. Usch, det är inte kul att bli gammal.

Vi kom iväg med julklappar och mat i bilen och mera fylldes på när vi hämtade fler familjedeltagare inne i stan. Jag kände mig illa till mods när vi passerade flera tiggare som satt utanför ingången. Vi bar på stora Ikea-påsar fyllda med julklappar. Vi har faktiskt minskat på julklappsköpen ganska kraftigt. Vi köper bara till de små barnen. Så mina barn får inget, men däremot köper jag till barnbarnen.

Efter maten kom tomten. Eller rättare sagt tomtarna. Vi brukar ha smånissar som delar ut julklapparna. I år var det bara en av dem som ville gå ut och köpa tidningen (=klä ut sig). Men han fick stöd av en liten nisse till och det behövdes. Nissen ville ju inte vara ute och köpa tidningen så länge. Han visste ju att julklapparna väntade där nere i hörnet. Och sedan var det dags för julklappsspelet. Vi köper klappar för max 200 kronor per person och spelar om dem. Alla får då minst en liten klapp. Jag blev lyckligt lottad med ett par hemmastickade supervarma sockor.
Ju längre julaftonskvällen led ju mer försvann min röst. I slutet satt jag bara och viskade. Jag trodde att förkylningen hade gått över men det visade sig att den bara hade vilat lite. Och tur var väl det för annars hade jag fått ställa in hela julaftonsfirandet och det hade inte varit kul alls. Jag gillar jul med alla mina käraste.
Kvällen fortsatte med spel. Vi fick i uppgift att låta som ett djur och så skulle det egna laget gissa. Vi hörde ljudet i hörlurarna som vi satte på oss men som inte laget hörde. Det var inte alls enkelt att låta som en hyena eller noshörning .    Sist körde vi igång frågespelet. Jag blev en stolt vinnare med mitt lag i båda spelen. Ungdomarna avslutade kvällen med ett bad i tunnan ute i trädgården under tiden som vi vuxna packade ihop alla mat och klapparna som vi skulle ha med oss hem.
Vi körde till Vasaplatsen för att släppa av delar av familjen. Gissa hur det kändes när vi passerade ingången till Hemköp. Där låg ett drygt tjugotal tiggare tätt intill varandra som packade sillar i täcken och sovsäckar. Det var minusgrader ute. Jag trodde inte mina ögon. Hade jag inte suttit vid ratten och kört så hade jag kunnat ta ett foto på bedrövelsen. Det hade jag skickat in till Göteborgs-Posten och skrivit något om att det borde funnits plats i den uppvärmda Domkyrkan eller i Vasakyrkan där det precis hölls julaftonsgudstjänst. Visst finns det plats. Om det bara finns hjärterum.
Idag har jag ringt till sjukvårdsupplysningen för att få veta hur lång tid det kan ta innan jag blir av med min förkylning. Är den över till nyårsafton? Det är så himla tråkigt att vara sjuk. Jag har fortfarande ont i huvudet, hostar och är supertrött. Och jag är inne på min tionde dag nu. Göran säger alltid: ge det 14 dagar. Ok men då kan jag väl anse mig vara frisk på nyårsaftonen. Jag vill ju börja det nya året på ett bra sätt och inte i sängen. God fortsättning på julen önskar jag er alla mina kära läsare.

Förkylningen börjar ge sig nu. Hostan håller sig kvar och har fullt sjå med att jobba bort slemmet för att flimmerhåren inte riktigt orkar med. Morgonbestyren tar sin tid. Jag är inte särskilt snabb. Krafterna i kroppen för en alltmer sinande tillvaro. De slåss med min envisa. Oftast vinner envisan och jag blir, efter lite längre tid än för en frisk person, klar med allt som jag bestämt mig för att få gjort. Nyduschad, påklädd, fin i håret och sminkad sätter jag mig ner och skriver upp allt som skall handlas in för julbordet. Jag har en behändig springare som sitter och väntar på att få ge sig iväg.

Avocado- och räksallad

Själv behöver jag krafterna till matlagningen. Det blir mycket stående och jag har lämnat tillbaks arbetsstolen utan att skaffa en ny. Men jag tar det i min egen takt. Jag kan göra allting om jag bara får göra det i min egen takt.
Vi skall hem till en av sönerna och det är knytkalas som gäller. Det är kul. Då sätter vi alla vår prägel på den mat som skall finnas på julbordet. Någon kan inte äta mat med mjölkprotein, någon annan vill ha lite lyxigare på tallriken och barnen gillar mest köttbullar och prinskorv.

Chokladtårta med jordgubbar

Vi har bestämt att jag skall stå för det som kommer från havet. Så det blir salladsblandningar med räkor och rom och lax och sill i flera olika skepnader, Fast jag slänger nog med en godisblandning med nötter och så en äggost med kolacreme och bär och en chokladtårta med jordgubbar också för säkerhets skull.