Bilanpassning

Keplers: Stalker

Keplers: Stalker

Fredag morgon. Jag vaknar tidigt. Jag har bara varit uppe och trampat en gång på crosstrainern och stretchat med olika yogaövningar under natten för att bli av med elstötarna. Jag fick ihop mina sovtimmar. När jag får det så är det ok dagen efter. Det är jobbigt under natten, men jag är så van nu efter alla dessa år med elstötarna, så när dagen kommer är jag glad igen. Oftast. Nu är det inte så många sidor kvar av Keplers bok. 600 sidor det tar sin tid. Men jag har svårt för att lägga den åt sidan. Varje sida är fylld med spänning.

Bora Standard Invacare

Bora Standard Invacare

Så ringer telefonen. Det är Raija, arbetsterapeuten. Hon berömde mig för all information som hon fick i mailet om mina behov av rullstol. Nu ville hon vet hur långt jag kunde gå med krycka. Hon hade fått en noggrann chef som begärt svar på den frågan. Jag svarade att jag kan gå till brevlådan, 20 meter. Att svara kort på den frågan är inte så enkelt. Mycket beror på hur många gånger jag behöver gå till brevlådan. För varje gång så blir det alltmer svårt. Om jag vet att det ligger något superintressant i brevlådan så kan jag gå dit många extragånger, trots att jag egentligen inte klarar det. Men det kommer surt efter. Då ligger jag pall med ett tröttsamt ”bakrus”. Alla som sett det där tv-programmet med de funktionsnedsatta som tar sig fram i Kenya, vet precis vad jag menar. Man gör det man måste och klarar ofta mera om lusten är med och ger energi.
Raija behöver argument för att jag skall få bilanpassning. Det är dyrt att bygga om bilen. Rampen som skall lyfta rullstolen är för liten. Hon måste vara säker på  att jag verkligen har användning för rullstolen på det viset. Alltså tillsammans med bilen. Jag bor på vischan och skulle bli mycket begränsad i vad jag kan göra om jag inte kan ta bilen. Jag förstår att de måste veta, men jag skulle bli grymt besviken om jag får nej.

Träning med pumpstavar

Träning med pumpstavar

Jag tränar verkligen stenhårt för att inte behöva rullstolen alltid. Jag förstår att jag inte har särskilt många år kvar tills jag blir sittande på heltid. Det är ok. Jag har förlikat mig med det. Men jag vill gärna fördröja det så länge som möjligt. Jag vill ha kvar möjligheten att röra mig där inget annat alternativ finns än att gå. Att bli ifrågasatt i behovet av hjälpmedel är svårt. Jag tycker att jag kämpar på bra, trots stort motstånd. Jag har ingenting gratis och ibland är det förbaskat jobbigt. Kommer då någon och lägger krokben på mina ambitioner så vill det inte mycket till innan jag ger upp. Jag vet att min envishet hjälper mig men inte hur långt som helst. Raija skall höra av sig snart om bilanpassningen, sa hon.
Klockan tolv var det vattengympa. Det är inte den bästa träningen för MS-skadade. Vi har oftast besvär med värmen. Men själva träningen är så himla mysig så jag vill ändå fortsätta med den så länge det går. Jag vet att min kropp inte är till någon nytta efter vattengympan, men jag har ju Keplers bok som väntar där hemma. Nu vill jag se hur slutet blir.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.