Som jag tidigare berättat så har jag gått på kurs hos Alina Witwitzka, först i Intuitiv målning och så nu i Vedic Art. Det här med Vedic Art är fantastiskt roligt. Allt man målar skall utgå från en själv. Eftersom jag aldrig klarat av att måla så som saker och ting ser ut och som väl är aldrig haft intresse av att lära mig det (jag fotograferar hellre verkligheten), så passar Vedic Art mig alldeles perfekt. Jag gillar linjer, hur de än ser ut. Jag gillar färg, häftigt mycket färg. Jag gillar form, oavsett hur formen ser ut. Jag gillar struktur, har alltid känt på tyger, bara för att få känslan av hur de känns. Alla dessa fyra idéer ingår som grund i Vedic Art. Så nu har jag blivit alldeles betuttad i Vedic Art

Målning av Ania Witwitzka

Och blir jag betuttad i något så blir det mycket av just det. Jag vill helst dra med alla andra också. Så då ringde jag till en av mina närmaste väninnor, som under sitt tidigare liv var teckningslärare och konstnär. Nu sitter hon till min stora bedrövelse i ett litet gulligt pepparkakshus i skogen. Långt bort från mig. Jag behöver verkligen den entusiasm hon en gång flödade av. Hon målade stort, kraftfullt och mycket. Nu upptar bara hennes hundar hennes stora intresse. Det gör mig så ont. Hon har på grund av sjukdom med obalans och svåra skakningar tappat bort sig själv. Jag har varit inne på internet och kollat efter kurser till sommaren. Kanske, kanske kan jag locka henne ut ur sitt pepparkakshus och följa med på en målarkurs till Öland. Jag tror att uppförsbacken med att behöva sitta i rullstol är lika stor för min väninna som för oss alla och det är det som är den stora boven till att hon kanske inte kommer med. Det är så bekvämt att sitta kvar i pepparkakshuset.

Påbörjad hemläxa i Vedic Art

Men jag kämpar på. Jag fick i hemläxa att handla in dukar, spackel och spackelspade. Och så skulle jag måla bottenfärgerna och spackla på som jag tyckte. Det skall hinna torka till måndag för då skall jag iväg på den tredje Vedic Art-lektionen. Det skall bli superspännande att höra vad Alina tycker om mitt grundarbete. För att inte tala om hur spännande det skall bli att se slutresultatet. Det kanske bara blir en tummetott, vem vet?

Åtta veckors redcore-träning på Olskrokens rehab är till ända. Marcus, min sjukgymnast har haft avslutande genomgång med mig för att se vad som kan ha förbättrats. Han noterade noggrant. Dokumentationen är ju så viktig nu för tiden. Nu får jag inte fortsätta längre. Träningen där skall vara igångsättning för egenvård och är slut efter åtta veckor. Sedan är det meningen att jag skall fortsätta själv.

Redcord Mini

Så nu har jag varit iväg på XXL och handlat. Du kan gå in på www.redcord.no och kolla vad det är för slags träning. Innan jag började med redcord-träningen fick jag höra att den var bra för MS-skadade. Efter att ha tränat i åtta veckor vet jag att det hjälper. Man måste ha hjälp av sjukgymnast som vet vilka rörelser man skall göra för att just det som behöver tränas upp skall ge verkan. Men det är ingen enkel träning. En av övningarna är att utan kontakt med hjärnan (det sitter ett ärr i vägen) skall jag försöka få knäet att böja sig upp emot hakan. Efter sex böjningar är jag helt slut. Men efter åtta veckor klarar jag det bättre och som extra lycka så går det bättre att gå. Men det behövs många veckor till. Antagligen resten av livet.

Katalog för träningsprogram

Den 9 maj skall jag tillbaka till Markus på Olskrokens rehab och visa upp vad som blivit av mina närmaste veckors träning.Det är en utmaning – på min begäran. Jag vet sedan tidigare att jag är så odisciplinerad att jag lägger av redan efter några dagar om ingen håller efter mig. Därför har jag begärt hans kontroll.

Feldenkraiss hos Gunnel Grann

Och för att vara på den säkra sidan har jag talat med Gunnel, min Feldenkraisspedagog, om att få träna i hennes lokaler. Jag går redan där på gruppträning enligt Feldenkraiss-metoden, men jag vill utöka träningen med  balansträning en gång i veckan och kanske redcord, som hon funderat på att börja med.

Redskap för balansträning

Både Redcord-träningen på Olskrokens rehab och Feldenkraissträningen hos Gunnel Grann ingår i Landstingskostnaderna så efter 900:- gäller frikortet. PUH, vilken stor lycka.

Så plötsligt en dag, mitt i alla glada och lyckliga dagar, med Saxnäs, födelsedagskalas och strålande solsken, tog det stopp.

Skriet av Edvard Munch

Dagen startade med en trivsam frukost i orangeriet tillsammans med syster och svåger. Det är alltid lika mysigt att vara med de närmaste. Vi brukar skoja om att ”vad skall vi med kompisar till, vi har ju varandra, inom familjen”. Efter frukosten vinkar vi hejdå. Så kort det blev. Min andra syster ringer från Portugal. De spelar golf och umgås med en himla massa andra bekanta som är där. Min man säger att kanske rosorna skulle kunna klippas, men ångrar sig. Det är nog för tidigt. Musörona har inte synts till än. Han går ut och börjar med annat trädgårdsarbete. Där står jag. Kvar. Pang. Det är som en tropisk virvelstorm, som en cyklon, som drog iväg med mig. Jag är jättetrött. Huvudvärken håller på att spränga sönder hela huvudet och jag börjar gråta. Jag känner mig plötsligt helt värdelös. Golf, mingla, trädgårdsarbete. Allt är lika omöjligt för mig just då. Tårarna rinner nerför kinderna. Jag försöker att läsa GP, men har svårt för att koncentrera mig. Jag bestämmer mig efter en stund för att ta en promenad med rullatorn. Det brukar hjälpa.

Förvirringen - av mig själv

Det känns inte alls bättre. Tårarna slutar inte. Här går jag i solskenet. Med rullatorn,  som min enda mingelkompis. Jag försöker att tänka positivt för att få mig på gott humör. Visst kan jag spela golf. Det finns ju golfvagnar som man kan köra med. Man behöver inte gå. Och mingla, det har jag väl aldrig haft några problem med. Men det är det där med identiteten. Jag är en sjukling. ”Hon som har MS”. Jag blir ledsen igen. Hur mycket måste jag träna för att bli golfproffs, peppar jag mig med att tänka. Eller något annat, kanske. Bara jag skulle kunna få en annan identitet. Jag gillar inte att vara sjukling. Min egen syn på mig själv är en annan.

Alutiq Spirit Mask - av mig själv

Jag lägger mig och sover när jag kommer hem efter promenaden. Jag går upp och äter, men lägger mig igen. Gråter och sover. Framåt kvällen börjar det ljusna. Jag tittar en stund på TV, men lägger mig tidigt.

Morgonen därpå har cyklonen dragit vidare. Rusningen sitter kvar lite i kroppen, men det känns att stormen bedarrat. Jag har varit med om det tidigare. Kanske är det ett kort MS-skov. Kanske är det ett tecken på överansträngning. Jag minns att jag sa, när jag var i Saxnäs, att om kroppen kunde tala skulle jag bli utskälld ganska ofta. Att cyklonen kom var kanske en utskällning från kroppen för att jag inte lyssnat.

Praktmagnolia och påskliljor från vår egen trädgård ger jag till min tålmodige man

Men om det är villkoret för alla dessa fantastiska dagar, så ok då. Om en cyklon måste dra förbi någon gång i kvartalet när lågtrycket blir för kraftigt, så ok då. Om det är priset jag måste betala för alla andra roliga sysselsättningar som jag håller på med, så ok då. Jag köper det för jag har det fantastiskt kul alla andra dagar i mitt liv.

Linda från Strömstads Tidning gjorde ett strålande reportage om pappa.

Artikel i Strömstads Tidning 2012.03.24

Vi barn gav honom ett gåband i födelsedagspresent. Om det var bra eller dåligt återstår att se, men försöka duger. Pappa har jättedålig balans och har börjat gå dåligt. Vi tänkte att om han bara kan gå i några minuter varje dag så är det bra. Mamma springer upp och ner i trapporna när hon skall ner i källaren och hämta något ur frysen eller lägga i tvättmaskinen eller hänga upp tvätten. Det är bra träning, så hon behöver inget gåband. Men pappa ligger gärna på soffan och blir bara tröttare och tröttare. Jag hoppas verkligen att han finner intresse för gåbandet så han blir pigg nu när sommaren nalkas.

Jag tänker följa upp idén med äldrevård som Kjell Mattsson föreslog i tidigare Strömstads Tidning (se längre ner i bloggen). I Göteborgs Posten läser jag 2012.03.24 om en hemmaboende 91-åring som är förvirrad, deprimerad och kan varken sköta mat, mediciner eller sin personliga hygien. Jag läser också att äldre sitter hemma i halvdant städade lägenheter med en låda knappt ätbar frysmat.

Min önskan är att hemvården utökas och blir mer effektivt inriktad på de äldres behov. Vården skall ske i samarbete med de vårdtagande. Jag skulle önska att entusiasmerande sjukgymnaster gjorde regelbundna hembesök veckovis. De kan se vad de äldre klarar av i sin vardag och kan vid behov koppla in arbetsterapeut, sjuksköterska eller dietist.

Jag hamnade i en diskussion om äldrevård där man tyckte att det visst fanns bra friskvård i Strömstad. Det finns boule, promenader, stavgång, bridge, curling och en mängd föreningar. Men om man bor på landet och inte längre kan köra bil, är gammal och trött och gärna stannar hemma och ligger på soffan, äter enformig mat och inte orkar städa eller sköta hygienen, då är man en risk för sin egen hälsa. Det är då sjukgymnasten skall rycka in och entusiasmera, kolla läget och kanske delegera. Annars knackar snart ohälsan på dörren och sjukhusvistelsen blir nästa äldreboende.

Kanske skulle en inventering av Strömstads och alla andra kommuners äldreomsorg vara bra att genomföra. Vad är det för äldreomsorg vi egentligen har? Är det bara förvaring i slutet med sövande piller i stället för trivselfrämjande åtgärder? Var lägger vi resurserna på friskvården? Tyvärr är det nog så som professorerna säger i dagens GP: utbildningen i geriatrik (=läran om hälsoproblem som har samband med åldrandet) är dålig. Varför ser inte kommun och landsting till att all personal som arbetar med äldre får den utbildning de behöver? Jag är orolig och kommer att kontakta Strömstads Tidning igen. Kanske kan vi göra en gemensam inventering av hur omsorgen ser ut idag.

Jag har nyss svarat på NHR´s frågor angående Saxnäsveckan. Vad tyckte jag om ledarna? Vad tyckte jag om scoterfärderna? Vad tyckte jag om bandvagnsturen? Vad tyckte jag om rummen? Vad tyckte jag om maten i samband med utflykterna? Vad tyckte jag om spadagen? O.s.v, o.s.v.

Utsikt från rumsfönstret

Man fick lämna sitt betyg mellan 1 och 5. Allt fick en femma från mig. Man fick skriva in sina kommentarer också. Jag skrev en massa. Om ledarna som gjorde att våra funktionsnedsättningar aldrig blev några funktionshinder. Om all entusiasm och glädje de spred omkring sig. En arm här och starka händer där fanns alltid utsträckt. De lyfte, de stöttade och fanns alltid nära till hands.

Stefan, bossen för hjälpargänget från NHR

Stefan styrde med bestämd hand allt som skulle göras. Tillsammans med de andra från NHR naturligtvis. Det var ett fantastiskt gäng. Allas våra förväntningar uppfylldes med råge.

Fiskelyckan var kanske inte så stor, men fisk blev det ändå

Nåja, fisken blev väl inte så stor, men det kan väl avhjälpas i berättelsen efteråt

Upp till toppen på Satsfjället

togs vi med bandvagn

Gudrun hade placerats på renfällar i solskenet utanför lappkåtan

ner till lappkåtan togs vi för en furstlig måltid med renskav

till toan fick man hjälpas åt

Ansiktsrengöring och massage blev spadagens höjdpunkter

Ansiktsrengöring under spadagen

Sista frågan i enkäten var: kan jag tänka mig att återkomma. Jag svarade som jag gjort tidigare: JA, även om jag måste sova på taket. Det betyder så oerhört mycket för alla oss som inte alltid tror att vi klarar av. Det går!! Med hjälp naturligtvis, men den finns där uppe i Saxnäs. Jag återvände med många glada minnen full av entusiasm inför träningen som fortsätter. Mina skidturer i de välpreparerade knivskarpa skidspåren visade mig att jag kan. Jag åkte flera kilometer. Visst ramlade jag ibland, men den stora lyckan av att kunna ta mig upp på egen hand går inte att beskriva. Visst återvänder jag – förfärligt gärna.

Efter en underbar vecka i Saxnäs är jag tillbaks i vardagen här hemma. Det är vår i luften och solen skiner och värmer som om det vore maj månad. Den afrikanska liljan blommar i orangeriet.

Afrikansk lilja

Jag tror jag gått upp några kilon av all den goda maten på Saxnäsgården. Det märks snabbt när man bara är 152 cm lång. Jag har krympt 2 cm på äldre dar. Mera träning så kilona minskar. Hur skall det gå i värmen? Det är inte mycket jag orkar när det blir varmt. Jag måste omdirigera alla mina engagemang tror jag, men än är ju inte sommaren här.

Jag har just återkommit från födelsedagsfirandet hos pappa, som fyllde 95 år. De behöver mycket hjälp nu. Det märks tydligt att de blivit gamla. De sitter mera. Mamma har dåligt samvete och försöker att hänga i, men hon blir tacksam när jag bestämt säger att hon får ledigt. Det kommer alltid mycket folk och gratulerar. Vi är en stor släkt och eftersom mamma och pappa är de sista gamla som finns kvar i livet så samlas alla där. Alla verkar gilla att träffa sina kusiner och kusinernas barn och barnbarn.

Lily med sin pappas faster, 94 års åldersskillnad

Strömstads Tidning hade läst min blogg angående friskvård för äldre och kom och intervjuade pappa. Tidningen visste att vi skulle ge pappa ett gåband i födelsedagspresent. Jag hade skrivit det i ett mail till tidningen i samband med en artikel om just friskvård för äldre som enligt Kjell Mattsson saknas i Strömstad. Nu ville de följa upp det och tog en bild på pappa när han tränade på gåbandet. Kul, kul, att mina tyckanden lyfts upp på offentlig plats. Ni skall få se artikeln. Den kommer säkert på lördag.

På avslutningskvällen samlades vi för att knyta ihop våra upplevelser. Stefan plockade fram Martinas anteckningar över våra förväntningar som vi berättat vid ankomsten. Det var ingen tvekan om att våra förväntningar har överträffats med råge. Ingen hade någonsin väntat sig att få uppleva allt detta. Jo, jag visste ju. Jag berättade för de andra att jag blev så otroligt lycklig över att få en plats även i år. Jag visste ju. Någon frågade mig vad jag tyckte var bäst med vistlesen i Saxnäs. Jag tänkte efter noga, men kunde inte hitta något märkvärdigt med snö, blåst, god mat och trevligt sällskap. Det jag kände som störst var känslan. Jag mindes den från förra gången jag var här. Känslan inne i kroppen. Alla vi skadade, funktionsnedsatta människor som blir behandlade som om vi klarade bestiga berg. Det finns bara inga hinder. Allt genomförs enligt planerna. Oavsett väder och oavsett funktionsnedsatthet – inga funktionshinder. Vi bärs fram av våra ledsagare, Stefan, Stefan, Martina och Tommy.

Vi är framme vid sista dagen. Avslutningen sker med det största arrangemanget. Vi blir upppkörda med bandvagn till högsta berget

Med bandvagn upp på toppen på Marsfjället

Bandvagnen for fram upp på fjället längs markerade leder. Det blåste kraftigt och vi blev varnade att ta det försiktigt. Men att en gång i livet stå högst upp och låta sig hindras var inte vår melodi

Högst uppe på MarsfjälletBandvagnen tog oss ner till kåtan där vi fick värme och blev bjudna på sovas-grytaUtanför kåtan vid Marsfjällets fot

Klockan 19 var det samling. Åtta scotrar och nästan lika många äggsläp fylldes med oss förväntansfulla själar. Danny i täten med en av killarna bakpå. Danny har till uppgift att se till att alla hänger med. Han flyger som en skottspole fram och tillbaka för att fråga hur vi har det och om det går bra. Vi drar iväg än en gång långt in i fjällvärlden och stannar vid ett litet timmerhus. De mest mobila gräver fram ingången och gör fem höga trappsteg ner till öppningen. Det är viktigt att det blir bra att gå på. Gudrun och Thomas och Lotta skall bäras ner och många av oss andra är utan balans eller har svårt för att gå på grund av något annat.

Alla skall med, nerför trappan och in i värmen

Roland bestämmer sig för att sitta ute. Jag tyckte lite synd om Roland. Jag trodde han skulle frysa. Men vi har bara några få minusgrader och här inne i fjällskogen blåser det inte så farligt. Gissa om jag var avundsjuk på Roland när jag kom ute efter en stund och fick höra honom berätta att han sett ett fantastiskt norrsken. Alltså, det var det som jag mest drömde om, men inte ens vågade hoppas på. Jag såg norrskenet, men det var inte med färg så jag var väl inte helt nöjd. Men det går säkert fler tåg.

Vi åt lika gott som vanligt. Det är helt fantastiskt vad Danne eller Stefan kan fixa ihop så här i en liten stuga. Bara brasan gav ljus i nattmörkret. 

Jösses vad veckan går fort, redan fredag. Min telefon har ramlat i stengolvet och behöver en pinkod för att funka. Nu lever jag helt tidlös. Jag sover när jag blir trött och vaknar när ljuset lyser in genom fönstret. Jag blev jättetrött efter dagsutflykten igår och sov över middagen. Redan vid 6-tiden vaknade jag utsövd och satte på tv-n för att kolla tiden. Vid 8 knackade Lotta och Kerstin på dörren för att kolla om jag levde. Visst är det härligt med kompisar som har koll. Jag berättade att jag var tidlös men att jag var på G till frukosten.

Framför brasan i fjällstugan

Idag var ett besök på Ricklundsgården inplanerad. Där hålls föredrag om en gammal konstnärsgård. Det är intressant, men eftersom jag varit där tidigare, (jag var i Saxnäs även 2010) och dessutom i onsdags så hoppade jag över det idag. Jag måste berätta att jag var där i onsdags på poesiafton med bygdens folk. Vi lyssnade till dikter av vår store nobelpristagare. Det var jättemysigt.