På avslutningskvällen samlades vi för att knyta ihop våra upplevelser. Stefan plockade fram Martinas anteckningar över våra förväntningar som vi berättat vid ankomsten. Det var ingen tvekan om att våra förväntningar har överträffats med råge. Ingen hade någonsin väntat sig att få uppleva allt detta. Jo, jag visste ju. Jag berättade för de andra att jag blev så otroligt lycklig över att få en plats även i år. Jag visste ju. Någon frågade mig vad jag tyckte var bäst med vistlesen i Saxnäs. Jag tänkte efter noga, men kunde inte hitta något märkvärdigt med snö, blåst, god mat och trevligt sällskap. Det jag kände som störst var känslan. Jag mindes den från förra gången jag var här. Känslan inne i kroppen. Alla vi skadade, funktionsnedsatta människor som blir behandlade som om vi klarade bestiga berg. Det finns bara inga hinder. Allt genomförs enligt planerna. Oavsett väder och oavsett funktionsnedsatthet – inga funktionshinder. Vi bärs fram av våra ledsagare, Stefan, Stefan, Martina och Tommy.