Vi var på Liseberg igår. Jag brukar välja rullatorn när jag inte skall gå så långt. ”Inte så långt” är ca ½ timma. Jag förstod att det skulle bli mycket gående på Liseberg så jag valde att ta rullstolen i stället. Den får plats i bagaget i min Volvo S-40 när jag plockar av hjulen. Länsförsäkringar hade abonnerat på hela Liseberg och mina barn och barnbarn, min syster med man och barn och barnbarn var också med. 23.000 var inbjudna och det verkade som om alla var där. Fokushusets p-platser var fyllda och vi hänvisades till Tomtegatan och fick plats på 3:e våningen. Hissen ner gick bra men sedan skulle jag igenom 2 stycken dörrar som skulle öppnas inåt. Det är omöjligt att öppna dörrar och hålla i, så de inte stängs på samma gång som man skall ta sig igenom sittande i rullstol. Dessutom var tröskeln i vägen. Det blev till att få hjälp. Redan när jag kom ut på trottoaren längs Fabriksgatan insåg jag dumheten med att ta rullstolen. Trottoaren har gammal stensättning där stenarna ibland glipar lite för brett så småhjulen framtill fastnar. Trottoaren lutar utåt gatan så rullstolen far iväg och den har kanter som är omöjliga att ta sig uppför och nerför. Den trottoaren var inte lämpad för rullstolskörning. I alla fall inte av mig som inte har lärt in den rätta tekniken och inte har vältränade armmuskler. Jag fick be om hjälp igen. Vi närmade oss Liseberg och korsade gatan där spårvagnarna går fram. De små framhjulen satte sig hela tiden på tvären och dök ner i spårvagnsspåren och så alla dessa trottoarkanter. Ja, det är tur att det finns hjälper, för själv skulle jag aldrig klarat att ta mig fram till Liseberg med min rullstol. Väl framme var det inga problem med framkomligheten. Men det var mycket folk i vägen och Göran hade redan från starten fått ta över rodret med rullstolen så han fick fortsätta. Det är knivigt att åka slalom mellan alla människor och att orka ta sig fram i uppförsbackarna. Men det är inget man kan rå på. Det är trist att bli körd i rullstol. Alla är där bakom och alla är där uppe. Man kan inte prata med varandra på ett normalt sätt och får ingen bra gemenskap. Jag blir så sänkt och känner mig som en sjukling. Det är inte kul alls. Ösregnade gjorde det också. När vi kom hem hade jag bestämt mig. Lisebergsbesöken får också uteslutas ur min värld. Visst låter det där med ”också” lite trist. Men det ger tid till något annat som passar mig bättre. Mina ledord ”en kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva” ger mig tröst.

Här ser du kroppsbyggaren som inte heller kan dansa som en älva (egen akvarellmålning)

Om jag skulle ändra mig (m.h.t alla barnbarn): har du kanske förslag på en lämplig rullstol för Liserbergsbesök, som jag kan få med mig i en så liten bil som möjligt. Det får bli en rullstol med eldrift och bredare däck. Jag skall träffa Raija, arbetsterapeuten snart och då vore det bra att ha med mig förslag.