Jag har just återkommit från torsdagens morgongympa. Att masa sig ur sängen klockan 7 för att hinna ta ett knäckebröd med getost och ett glas mellanmjölk är lite kärvt innan det bär iväg in till stan. Stackars alla ni som måste göra det alla morgnar. Det är ett underbart privilegium att få ta det lite lugnt med frukost och GP-läsandet innan dagens vedermödor tar vid. Om man nu har några sådana. Jag har inte det. Jag har bara kul grejer att göra. Men jag har en underlig förmåga att överdimensionera tiden. Jag hittar på så himla mycket, så jag blir stressad av mina egna påhitt. Nej, jag blir inte stressad, men jag har det lite klurigt att bestämma mig för vad jag skall göra just idag – alla dagar. Jag tänker ofta: så enkelt med 8-5-jobb. Då slipper man välja. Jag löser det med att skriva in i almanackan. Jag fortsätter att leva så som jag levde som revisor. Fast då gällde det att ha uppdrag som täckte 97 % av hela arbetstiden. Man hann knappt att gå på toa eller ta kafferast. Fast även den tiden åkte med på timlistorna när det blev kärvt med debiteringen. Nu kan jag ha ställtid. Ligga och fundera. Precis hur länge jag själv vill.
Jag fuskåker i bussfilen. Vi pensionärer har alltid så bråttom sägs det. Jag parkerar snabbt utanför Dahlheimers hus. Jag är lyckligt lottad med ett handikappkort numera. Det var inte lätt att få. Jag lyckades när jag skrev att jag inte kunde gå en enda meter utan någon slags hjälpmedel. Det tog skruv. Man måste veta hur man uttrycker sig.
När jag går ner i poolen omsluter sig det varma vattnet den morgonfrusna kroppen. Det är jätteskönt. Vi MS-skadade har svårt med värmen, så vattnet på Dahlheimers, som är 34 grader, är egentligen för varmt för mig. Men det är det värt. Jag hejar på kompisarna i badet. Vi har gått där i många år nu. Är man inte där får man höra när man kommer tillbaks: hej, du var inte här förra gången. Det är mysigt att bli igenkänd, att vara någon i gänget. Jag tycker alla skall se till att vara med någonstans. Att sitta hemma är inte bra för hälsan. Man måste ut och se till att man får trivsel i livet. Glada tillrop från gänget är en fantastisk livsgnista. Men det kostar på att ta sig före, det kräver kraft inifrån. Sven-Bertil Taube sa en gång: det är viktigt att ha ett bra humör när man blir gammal. Jag håller med. Det viktigaste är att se till att humöret hänger med annars rasar allt.
Musiken kör igång och tjejen på däck visar vad vi skall göra för rörelser. Vattengympa är en otroligt bra träning. Efter att ha varit i Vejbystrand på Sommarsol, där t.o.m strokeskadade kämpade med, så säger jag bara: ta er till närmaste vattengympa. Alla kan vara med. Ni kan ta er med rullatorn eller rullstolen ända fram till vattenkanten och väl i vattnet så blir man som fisken. Jag blir som en degklump efter att ha vistats i så varmt vatten, så jag tar mig upp till duschen, bara några steg från bassängkanten. Där sätter jag mig på en stol och duschar kallt en stund. Sen är jag fit for fight igen.  Om man vill så kan man äta en furstlig frukost i matsalen efteråt.
Väl hemma tog jag den andra halvan av frukosten. Jag försöker att följa det Ida lärde mig på Sommarsol: lite av varje av protein, fett och kolhydrater. Jag är inte särskilt bra på sånt, men jag kämpar på. Det är också en av de sysselsättningar som jag skall ta mig an – en dag. Det blir havregrynsgröt med jordgubbar, blåbär, banan, lite linfrön och lättmjölk.

gröt-tallriken fylld med bär och frukt