Rullstolsburen?

Vi var på Liseberg igår. Jag brukar välja rullatorn när jag inte skall gå så långt. ”Inte så långt” är ca ½ timma. Jag förstod att det skulle bli mycket gående på Liseberg så jag valde att ta rullstolen i stället. Den får plats i bagaget i min Volvo S-40 när jag plockar av hjulen. Länsförsäkringar hade abonnerat på hela Liseberg och mina barn och barnbarn, min syster med man och barn och barnbarn var också med. 23.000 var inbjudna och det verkade som om alla var där. Fokushusets p-platser var fyllda och vi hänvisades till Tomtegatan och fick plats på 3:e våningen. Hissen ner gick bra men sedan skulle jag igenom 2 stycken dörrar som skulle öppnas inåt. Det är omöjligt att öppna dörrar och hålla i, så de inte stängs på samma gång som man skall ta sig igenom sittande i rullstol. Dessutom var tröskeln i vägen. Det blev till att få hjälp. Redan när jag kom ut på trottoaren längs Fabriksgatan insåg jag dumheten med att ta rullstolen. Trottoaren har gammal stensättning där stenarna ibland glipar lite för brett så småhjulen framtill fastnar. Trottoaren lutar utåt gatan så rullstolen far iväg och den har kanter som är omöjliga att ta sig uppför och nerför. Den trottoaren var inte lämpad för rullstolskörning. I alla fall inte av mig som inte har lärt in den rätta tekniken och inte har vältränade armmuskler. Jag fick be om hjälp igen. Vi närmade oss Liseberg och korsade gatan där spårvagnarna går fram. De små framhjulen satte sig hela tiden på tvären och dök ner i spårvagnsspåren och så alla dessa trottoarkanter. Ja, det är tur att det finns hjälper, för själv skulle jag aldrig klarat att ta mig fram till Liseberg med min rullstol. Väl framme var det inga problem med framkomligheten. Men det var mycket folk i vägen och Göran hade redan från starten fått ta över rodret med rullstolen så han fick fortsätta. Det är knivigt att åka slalom mellan alla människor och att orka ta sig fram i uppförsbackarna. Men det är inget man kan rå på. Det är trist att bli körd i rullstol. Alla är där bakom och alla är där uppe. Man kan inte prata med varandra på ett normalt sätt och får ingen bra gemenskap. Jag blir så sänkt och känner mig som en sjukling. Det är inte kul alls. Ösregnade gjorde det också. När vi kom hem hade jag bestämt mig. Lisebergsbesöken får också uteslutas ur min värld. Visst låter det där med ”också” lite trist. Men det ger tid till något annat som passar mig bättre. Mina ledord ”en kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva” ger mig tröst.

Här ser du kroppsbyggaren som inte heller kan dansa som en älva (egen akvarellmålning)

Om jag skulle ändra mig (m.h.t alla barnbarn): har du kanske förslag på en lämplig rullstol för Liserbergsbesök, som jag kan få med mig i en så liten bil som möjligt. Det får bli en rullstol med eldrift och bredare däck. Jag skall träffa Raija, arbetsterapeuten snart och då vore det bra att ha med mig förslag.

4 svar på ”Rullstolsburen?

    • Ja just det, jag provade Rose-Maries skoter i Vejbystrand och det kändes inte helt fel. Det skulle vara kul att höra med någon som har erfarenheten av att använda elskoter i sammanhang där det är fullt med folk som går i vägen för ens framfart. Funkar det? Eller kör man på för att man inte kan stanna titt som tätt? PUH så mycket detaljer det är att tänka på innan man hittat rätt. Kan man någonsin leva ett vanligt liv med hjälp av hjälpmedel? Som jag skrivit i förorden till filmerna så drar jag med mig krycka, rullstol och rullator för jag vet inte vad som är mest lämpligt vid de olika tillfällena. Gör alla ni andra också så?

  1. Du bloggade om ditt besök i rullstol på Liseberg. Inte utan att man måste skratta åt eländet ibland, åtminstone efteråt. Har varit på Liseberg med min lilla röda moppe gick jättebra.Vi hade tur en gång och fick handikapparkeringen vid lilla ingången och då är det ju inga hinder i vägen, funkar jättebra.När vi kommit stora ingången har vi också förmodligen haft tur för då har det varit ledigt snett bakom Rondo. Men moppen funkar bra vid övergångsställen över spåren värre är det när det är lös sten. Även kullerstenslagda gångar kan vara jobbiga för det studsar så förfärligt.
    Däremot har vi varit på en hantverksutställning som var i en park och körde både på gräs och hårda grusgångar. Då gick den hur bra som helst och man känner sig så fri. Det är fördelen med moppen, man tar sig fram själv.
    Har kommit igång med träningen hemma och trivs utmärkt i ”nya” träningsrummet.
    Hur jag tränar? Börjar med några minuter på träningscykel. Sedan blir det olika alternativ. Har en pilatesboll ska vara bra för balans och styrka i bålen, balansplatta, står numera med båda fötterna. En lång ”rulle” där man ligger på rygg och trycker ner svanken, håller ihop ben och fötter så mycket man kan, pendla upp och ner med armarna, jag lovar att hela kroppen jobbar med balansen. Är balansen bra lyfter man upp ett ben i luften men där har jag aldrig varit. Denna träning lärde jag mig på Teneriffa. Jobbar också med gummiband och matta. Brukar hålla på en halvtimma och sedan strecha. ” Rullen” finns i katalogen från Varsam på sid. 129 och står under stabiliseringsrulle.
    Rose-Marie

  2. Hej Rose-Marie
    Så roligt att höra från dig igen. Ja, skratta eller gråta. Jag har kommit på att bloggen har blivit en grej där jag öser ur mig skiten. Ju roligare eller besvärligare desto mer att skriva om. Det var bar att jag fick veta att det finns en handikapp-parkering på baksidan. Den skall jag lägga beslag på nästa gång och då har jag nog fått tag på en elmoppe också. Jag skall kolla upp att hjulen klarar spårvagnsspåren. Just det där med att kunna ta sig fram själv är jätteviktigt.
    Så kul att du kommit igång med träningen. Jag har tittat på rullen i katalogen och jag har nog en sådan där blå ser det ut som. Jag har inte hittat träningssättet för den. Det är knivigt att förstå hur du menar att du gör på den. Ligger du på rygg på golvet eller får du plats ovanpå rullen? När du håller ihop ben och fötter: har du benen upp i luften eller vilar de mot golvet?
    Vi har en indier på besök över helgen. Han säger att Aurveda är bra för MS. Jag tror väl inte att något kan hjälpa oss. Vi har ju redan våra ärr på plats och de kan kanske inte tas bort men jag känner mig lite sugen på att åka dit ner och pröva den maten. Vi får se om/när det kan bli av. Må så gott/BM

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.