Ja så heter Teater Kattmas senaste projekt, Romeo i rullstol. Det är sponsrat av VG-regionen och ABF. Styrelsen hade sitt sista möte igår kväll innan allvaret tar vid. Allt skall diskuteras igenom. Regissören och manusförfattaren Hans Sjöberg missar inte en enda detalj. Marknadsföring, hemsidan, ekonomi, bemanning och rutinerna för biljettbokning skall vara genomdiskuterat så att inget oväntat händer. Manuset är klart den sista december för överlämnande till skådespelarna. Vi har tittat på teaterlokalen Sesam som ligger vid Chapmans torg. En helt fantastisk lokal. Det riktigt luktade mysig teater, en härlig känsla. 50 personer skall få plats i gradängen. Lokalen såg inte så stor ut och det är mysigt.

Några workshops har genomförts. Bilder kan ses på Hans Sjöbergs facebooksida men här kommer några

Systrarna i Teater Kattmas kommande pjäs. Premiär på Teater Sesams lilla scen 24/3 2012. Systrarna heter i verklighten Elisabeth Falk och Marie Anthony. Manus & regi Hans Sjöberg.

       Det här är bilder från en workshop-scen där jag febrilt skriver i min blogg. Min syster blir jätteirriterad över att jag inte tagit hand om hennes kära katt under tiden hon varit borta. Det kunde ha slutat i katastrof.

Den 20 februari startar repetitionerna. Själv har jag bara en biroll, men varje onsdag skall jag vara med och träna fram till publikrepetitionen den 22 mars och genrepet den 23 mars.

Alla ni som redan nu vet att ni vill komma och se föreställningen är hjärtligt välkomna att höra av er till mig. Premiären  är den 24 mars kl 19 och Teater SESAM är platsen. Ytterligare föreställningar är tisdag 27/3 – fredag 30/3, onsdag 4/4 –  torsdag 5/4, onsdag 11/4 – fredag 13/4, onsdag 18/4 – fredag 20/4 och till sist onsdag 25/4 – fredag 27/4. Det kommer att kosta en hundralapp och 60 kronor för yngre och äldre. Marie jobbar med hemsidan. Gå in på http://www.teaterkattma.se/. där ser ni allt ni behöver.

Jag var hos en sjukgymnast på Olskrokens rehab i Göteborg. Efter att en kompis tipsat mig om träningsmetoden som hon hört skulle kunna hjälpa bl.a. MS-skadade så beställde jag tid. Jag var där på introduktion idag och fick berätta om vad jag vill ha tränat. Det är den vänstra foten som inte hänger med och vänsterbenet som känns som om det väger 500 kg när jag skall lyfta det. Jag fick lägga mig på en brits och ovanför fanns rep som hissades ner, se bilderna här nedanför

Repen hjälper till att hålla mitt ben uppe. Jag drar benet ut åt sidan, sakta, ut och in. Jag pressar benet uppåt eller nedåt, viker det och sträcker det. Ingen normalt funtad människa kan se att detta är särskilt tungt. Marcus sa åt mig att jag nog kommer att vara trött när jag kommer hem. Jag tyckte det lät knäppt. Men han hade rätt. Jag fick ställa in silversmideskursen. Det gick bara inte. Hela huvudet var i uppror. Träningsvärken kommer nog att kännas i morgon. Efter det där lilla!

Jag läser på nätet om Redcord:

Neurologi / Neurologiska sjukdomar

Kan Neurac slingbehandling hjälpa patienter med MS?
Vi har haft några patienter med MS som behandlats på Redcord Clinic Lysaker. Det finns ingen känd behandlingsform för MS, men vi har ibland sett att det är möjligt att hämta ”extrapotential” i musklerna så att man kan förbättra balans och funktion. Vi kommer att fortsätta arbeta med denna patientgrupp, och vi hoppas med tiden att lära oss mer om detta.

Jag läser vidare om hur den används i idrottssammanhang:

Funktionell träning i Redcords slingor består av tredimensionella övningar och har en hög överföringsgrad till idrott och tävlingar. Övningarna förbättrar styrka, muskeluthållighet, balans, koordination och stabilitet. Forskning visar att slingträning i Redcord ökar prestationer inom idrotten mer än traditionell styrketräning. Det beror på att slingträningen fokuserar på muskelsamspel och aktiverar flera muskelgrupper i en och samma övning. Träningen är också väldigt tidseffektiv.

Jag gillar det där med tidseffektiv. Kanske kan det hjälpa mig snabbt att gå utan att jag får ont. Jag har i alla fall fått tid att fortsätta hos Marcus med början efter trettondehelgen. Två gånger i veckan är det tänkt att jag skall träna. Spännande eller hur?

Jag talade just med en kompis som råkade ut för en whiplash skada för några år sedan och har haft jätteont. Hon rekommenderas också prova detta. Det skall bli intressant att se om det hjälper även henne.

Så trött jag är. Jag har precis kommit hem efter ett akupunkturbesök hos Sophie. Hon sticker in nålarna precis där som det känns som mest. Benet hoppar högt upp i luften när hon träffar som bäst. När nålen i huvudet kommit på plats placerar hon några i fingrarna på vänsterhanden. Det känns, mitt i prick. Sedan sätter hon flera i vänster ben. Någon ovanför knäskålen, flera där nedanför och många nere vid foten. Jag har sagt att det mest hoppar neråt. Det tyckte Sophie lät bra för det är värre när blodcirkulationen avtar längre upp.

Mina egentillverkade silverblommor

En hel halvtimma får jag sedan ligga med ett ben där nerverna tar tag i muskulaturen och spänner den så foten lyfta uppåt. Det är inte skönt alls. Hon sätter på lite elström. Det spinner och gör att benet rycks med.

Nu har bestämt mig för att sluta med akupunkturen. Jag kan inte se att det hjälper mera. Det har avstannat. Mitt vänstra ben slutar inte att hoppa på nätterna och 500-lapparna blir så många utan att jag ser att spasticiteten försvinner. Jag har ändå lärt mig en himla massa av Sophie. Hon har i bestämda ordalag sagt till mig att jag måste se till att hålla benet varmt. I kväll skall jag börja kvällsuppgiften med att trampa på trampmaskinen. Därefter skall jag sätta ner fötterna i ett jättevarmt vattenbad en stund. Sedan skall jag stretcha ordentligt och ta på långkalsongerna och de varma sockorna. Slutligen skall jag stoppa om mig det varma duntäcket, som jag inte använt på flera år för att jag inte gillade när det blev så himla varmt.

Litet jordlandskap i silver med halskedja (eget arbete)

Jag måste nog öppna fönstret lite så jag kan andas. Sophie säger att jag kommer att sova hela natten sedan. Det skall bli spännande att se vad som händer i natt. Kommer jag att få sova hela natten?

Så sa 15-åringen till sin pappa. ”Jag är ingen MVG-are”.
Så högt kan jag aldrig nå, jag passar inte in där i den gruppen. Var det så hon tänkte? Var en MVG-are en särskild slags människa? Och i så fall, hur var den människan? Var den personen sådan redan från födseln, eller hade hon kunnat bli sådan senare? Var en MVG-are någonting bra eller dåligt? Någonting som man bara bestämmer sig för att inte vara? Vem har sagt det?

Pingvin utanför Kapstaden, ömsande skinn

Jag kommer plötsligt att tänka på en tjej som jag träffade i Sydafrika. Hon sa att hon inte fick bada vid de vitas strand. Jag frågade: varför då? Jo, hon var ju svart. Jag förstod ändå inte, hon var inte svart. Framför mig stod en brunbränd mörkhårig tjej, som påstod att hon var svart, alltså en helt annan slags mäniskoras. Under hennes uppväxt fick inte de svarta beblandas med de som var vita. Så var det bestämt i hennes värld. Det var självklart, naturligt, inget att ifrågasätta, bara att följa.

Det var inte mina ögon det var fel på. Hon såg verkligen ut som en brunbränd, mörkhårig tjej. Hennes pappa var holländare och hennes mamma var svart. Bor man i Sydafrika så är man svart med bara en droppe svart blod i ådrorna, även om man ser ut som om man bara legat i solariet några gånger. Och då var man utestängd från vissa områden. Det gick inte att ta sig över den gränsen.

Men en del människor klarar att slå sig ut och ta sig förbi gränserna ändå. Om man tänker efter så kan man komma på flera stycken. Fundera på det och du kan hitta flera namn på personer som tagit sig förbi gränsen till områden där de inte från början tyckte de hörde hemma.

”Jag är ingen MVG-are”. Vill jag vara en MVG-are?
Vill man det så tror jag att det som krävs är att man justerar målet. Klarar man att justera målet så kvittar det om man är svart eller vit, fattig eller rik eller ointelligent eller klipsk. Såvida man är frisk i huvudet förstås. Har man ett mål i livet så bär det långt. Om inte ända fram så en bra bit på väg.

Frihetsgudinnan i Tokyo

Pappa och mamma placerade mig på internatskola. Jag läste på handelslinjen med bl.a bokföring och marknadsföring. Sedan fixade de jobb åt mig på landsfiskalskontoret och senare blev det polisen. Jag närmade mig 30 år och började styra själv nu. Jag flyttade till storstan. Nu hade jag bestämt mig för att läsa. Jag skulle bli riksåklagare. Jag träffade en klasskompis från internatskolan på kursen i propedeutisk kurs i juridik. Vi var nog båda lika vilsna i den här nya världen. Han blev försäkringsmäklare. Jag blev revisor. Bra eller dåligt? Men åren gick och jag var nöjd med min sysselsättning ända fram tills MS-en tog vid. Då var det dags för en ny justering av målet.

Tro mig, jag hade svarat ”jag är ingen revisor” om någon berättat för mig, när jag var 15 år, att jag skulle bli revisor. Ändå var jag revisor halva livet. Jag var det så kraftigt att jag under flera år hade kurser för andra revisorer och reste land och rike runt för att lära andra revisorer hur de skulle sköta sitt jobb. Det hade jag aldrig ens kunnat drömma om som 15-åring. Något så gräsligt som revisor och så urmossigt. Det var ju bara gubbar som jobbade med sådant. Det var inte jag.Jag känner åter igen på orden ”jag är ingen MVG-are”. De för med sig så många tankar, de liksom sätter igång hela kroppen. De gör en glad, ledsen, besviken, arg. Känn på orden, byt ut ordet MVG-are mot andra: ”jag är ingen …”. och känn hur det känns i kroppen. Var hör du hemma? Varför hör du hemma just där? Går det att ändra på? Går det att justera ditt mål?

Undrar om jag skall ändra mitt mål? Kanske är jag ingen Chagall i mitt målande, ingen Efva Atterling med mitt silversmide och ingen Sven Gillsäter med mitt filmredigerande. Men det känns ändå bra att ha dem som förebilder och tänka, att så förbaskat märkvärdigt kan det väl ändå inte vara att nå dit. Jag försöker ett tag till. Det är ju ändå ganska trevligt på vägen fram emot målet. Och någon pensionerad sjukling är jag inte, även om jag är gammal, har MS och är pensionerad. Det finns så otroligt mycket roligt man kan ta sig för, så det gäller att inte ”lägge sa te”, som min mamma säger. Hon är 95 år och sover aldrig – säger hon. Men vi andra hör att hon snarkar ibland när hon bara vilar kroppen lite. Hon ser sig som pigg och är alltid nöjd, hon tar verkligen vara på varje dag. Det är viktigt hur man ser sig själv och det är viktigt att justera målen emellanåt.

Jag styrde bilen norrut. Det var länge sedan jag hälsade hos mamma och pappa nu. Visst har jag ringt, men det blir inte detsamma. Jag frågar mamma hur hon mår och får alltid samma svar: jo, det är bra, det är som vanligt. Hon är alltid pigg och glad när man ringer. Pappa berättar ofta att han har det besvärligt med balansen. Jag tror också att han tycker att han har det tråkigt. Han saknar ofta sällskap. Nu har han svårt att ta sig uppför trappan från bottenvåningen och att ta sig upp ur badkaret är helt kört. Mamma är som en ballerina, hon trippar lätt. Jag bestämde mig för att nu måste jag åka upp och hälsa på. Det är flera veckor sedan sist.

Jag ringde på vägen och berättade att jag hade en halvtimma kvar. Jag hörde att pappa blev glad. Han gick säkert raka vägen till sovrummet för att få upp mamma.

Dörren var upplåst, som den alltid är när de vet att någon av oss skall komma. Det var bara att gå in. Jag hörde brandvarnaren som tjöt där uppe i köket. Mamma var redan i full färd med att greja mat. Det är bråttom och då står plattan på högsta värme. Och fläkten har glömts bort.

Kram och välkommen. Den medhavda fisksoppen stuvades in i kylskåpet, det är bara att sätta sig ner vid dukat bord.

Jag ser ljusstakar och ljusstjärnor överallt. Jag förstår att ängeln varit framme.Ängeln är min lillasyster. Hon är helt fantastisk. Hon hjälper mamma och pappa med allt som behöver göras. Vi andra kommer alltid till ett färdigstädat föräldrahem. Det är tur att änglar finns när vi andra inte räcker till

Jag har varit på målarkurs igen. Det var den sjätte gången, av sju. Det närmar sig slutet nu. Jag hade hoppats att den intuitiva målningen skulle kunna ge mig indikationer om vad jag skulle måla. Men tyvärr famlar jag fram fortfarande. Alina säger alltid, det är bra, fortsätt så, så kommer det till dig. PUH, inget kommer till mig. Jag har nog ingen fantasi. Vi analyserar tillsammans i gruppen efter att alla våra målningar hängts upp väggen. Så sitter vi och filosoferar över vad vi ser. De andra kan se olika figurer i målningarna. Det kan vara fåglar, människor eller något annat. Jag har det besvärligt.

"Strävan"

Jag måste nog inse att jag aldrig blir någon Chagall eller Picasso eller Schiöler. Alina säger; varför skall du bli någon, du är ju redan någon. Ja, men jag ser ju inte vem jag är. Det bara spretar åt alla olika håll. Jag minns en gång då jag var med konstföreningen på jobbet och handlade in konstverk. När vi kom tillbaks med en jättefin målning av Thomas Willard, sa ett proffs till oss; det var inget bra köp för han är så ojämn och så spretig. Precis som jag. Spretig. PUH, jag måste nog träna mycket för att se vem jag är. Än så länge får jag väl acceptera att jag är ansiktslös då.

Det är mycket diskussioner om sjukvården nu för tiden. Gamlingar som inte tas om hand, som lämnas utan mat eller utan bytt blöja.

Galapagos: en övergiven Fregatthanne som gett upp hoppet

Det är många år sedan jag började fantisera om mitt eget ålderdomshem. Jag minns att jag såg en film med Julia Caesar en gång för länge sedan. Hon var barsk boss och bodde på ett sommarhem dit de åkte med båt. Jag minns inte nu vad det hette. Då när jag såg filmen tänkte jag att ett sånt hem vill jag bo på när jag blir gammal. Alla var tillsammans.

Jag växte upp i ett storhushåll. Min mammas syster var gift med pappas bror. Vi bodde alla i samma hus, i var sin våning. När mamma hade mat som jag inte gillade och gick jag upp till moster Berta. Hon bakade mycket godare wienerbröd.
Så jag är van att bo i storhushåll.

Många av mina vänner känner säkert till mina drömmar om ett storhushåll på ålderns höst. Jag har många gånger fantiserat om ett hem som alla skall äga, alla skall ta de viktiga beslut om vad som skall göras. Alla skall ha sitt eget krypin, med egna möbler och egna minnen. Alla skall hjälpa till med den kraft och kunnighet som de har.

Blue Boobies på Galapagos

Jag vet inte när klockan är slagen för att göra slag i saken, men jag känner lite att den tiden närmar sig med stormsteg.

Jag har just skickat över några bilder från Alaska till ett bibliotek som vill ha ett föredrag till våren. Det kändes så himla kul. Nu i dessa dagar när det bara är grått, grått, grått, varenda dag, då är det fantastiskt roligt att bli uppringd om ett sådant uppdrag. Det gav en indikation om att det finns ett ljus i tunneln.

Vindarnas Tempel på Alaska

Visst har advent kommit och vi lyser upp med stjärnor och ljusstakar nu när det är som mörkast, men det riktiga ljuset på våren är svårt att känna nu.

Röd blåsippa på Alaska

Vi skall ta med oss projektorn och datorn och visa alla bilderna från Alaska i Amerikat och på Nord Långö i Strömstads skärgård. Och vi skall berätta om Hilma som drog iväg till Amerikat för att finna lyckan, så som alla de andra gjorde i slutet av förra sekelskiftet.

På väg till gulsgrävarlandet Alaska-över Chilcootpasset

Vi skall också visa Görans fina bok som handlar om Hilmas liv och om hur det var i Alaska för 100 år sedan och hur guldgrävarepoken lever kvar där än idag.
Vi tänker fortsätta med att berätta om Hilma och Alaska för alla som är intresserade, så det är bara att höra av sig.

Mina stenar börjar ta form. Det lilla tröskverket har gått i en dryg vecka nu

Stensliptrumlare

och jag har öppnat och kollat hur stenarna ser ut för första gången

Första omgången uttagen

Jag har verkligen längtat efter att få prova stenslipning. En gång för ca 30 år sedan såg jag en stenslip i Skagen. Då tänkte jag att en sådan skall jag ha. Det kom att dröja många år innan det blev av. Jag träffade en man på Stenmässan här i Göteborg. Han skulle sälja sin anläggning. Jag slog till och köpte hela anläggningen för en tusing. Jag hämtade den i Landvetter på försommaren och installerade den i garaget. Där har det stått och mest sett ut som ett skrotlager. Nu har jag börjat i ena hörnet och fått tummen ur. Äntligen är den första omgången på gång. Men det tar många veckor innan allt är klart

stenar under slipningsarbete

Tröskverket måste nog gå i upp emot 8 veckor till innan det blir fint. Det är så mysigt att höra ljudet av trumlaren  när man kommer in i garaget. Det jobbas och jag bara väntar.

stenar i ljust lila, rött och guld

Jag skall kolla upp vad det är för slag av stenar och nästa steg är att besluta vad jag skall göra med stenarna. Men något blir det. Vi får se till våren.

 

 

Vi tog farväl av Ulla i fredags. Hon dog på min födelsedag efter bara några få dagar på lasarettet. Hon tog mycket målmedvetet avsked från jordelivet. Hon hade regisserat hela föreställningen till stor del tillsammans med sin kollega.

Begravningen hölls i Bergsalen på Skogskyrkogården som ligger i skogen några minuters färd från Kungälvs centrum. Det var ett vackert rum. Väggen längst fram var en bergsvägg. Det var högt till taket och vita väggar. Ett litet bord var framställt med ett foto på Ulla, en orgel och ett piano. För övrigt fylldes hela golvet av stolar. Vi möttes av musik ur bl.a. Phantom of the Opera. Många ville ta avsked, alla stolar fylldes och några fick hålla till godo med ståplats.

"Vindarnas Tempel" på Alaska, Strömstad

Hela begravningsakten sköttes av Ullas kollega sedan 38 år tillbaka. De hade kommit varandra nära i jobbet och följdes åt in i det sista. Hela akten varvades med tankar om Ulla och av Ulla och vacker musik som passade in i hennes ord. Det var musik som ”Morning has broken”, ”Som en bro över mörka vatten” och ”Jag vill tacka livet”: Som slutord spelades ”Time to say goodbye” och som avsked ”I en klosterträdgård”.

När hon mitt i akten berättade om, hur Ulla gav sin man en hund i födelsedagspresent för att han inte skulle bli så ensam, spelades ”Vad tar ni för valpen där i fönstret”. Då var det många som inte klarade att hålla tårarna tillbaka. Vi kände Ullas kamp för att allt skulle bli bra även efter hennes bortgång.

Ullas virkade ängel som jag fick förra julen

Det var en fantastisk föreställning. Så skönt att få slippa alla dessa ord som sägs utan någon som helst innebörd bara för att det skall vara på ett visst sätt. Jag har aldrig haft något emot att vara i kyrkan, men har alltid tyckt det varit tramsigt det som sägs. Fokus är alltid riktat åt det religiösa. Alla ”I Jesu Kristi namn”, ”Du fattig syndig människa”, ”I Faderns och Sonens…” har aldrig haft något annat existensberättigande för mig än att det bara skall vara så. Dessa ord har ingen mening för mig.

Jag tänker på vår teaterträning. Vi får en uppgift av vår regissör. Vi är två personer som står i riksdagens talarstol och övertygande framför våra åsikter. Men regissören har bytt ut alla orden. Den ene av oss får bara säga ”jag vattnade blommorna igår” och den andre får bara säga ”ett gott skratt förlänger livet”. Vi måste agera i den givna situationen men får bara använda dessa ord. Prova, får ni se. Visst går det att likna vid en traditionell gudstjänst. Orden har ingen betydelse.

Därför var Ullas begravning en föreställning som jag aldrig kommer att glömma. Just fokuset på Ulla var så tydligt, hon levde med oss genom hela föreställningen. Det var otroligt vackert, känslomässigt och gripande. Tack Ulla.

Blåsippor på Alaska