Jag kände mig utskälld efter noter. Jag hade lovat och glömt bort. Så får man inte göra med en liten sexåring. Det var Theo som ringde och väckte mig och sa: ”du kom inte och hämtade mig farmor”. Mitt på blanka dagen.

Jag hade lovat att hämta i skolan. Strax efter klockan tre skulle jag vara där. Det lovade jag kvällen före när jag läste godnattsagan. Jag var iväg hos Sopie på akupunktur. Man blir så vansinnigt trött efter en akupunktur. Det kräver så mycket. I en dryg halvtimma, då nålarna sitter i, så hoppar benet kraftigt. Sophie vet verkligen var hon skall sätta in nålarna. Hon sätter in dem precis i de nerver som är mest känsligast. Och de svarar direkt. När nålen sticks in så hoppar foten och hela benet till kraftigt rakt upp i vädret. Sedan fortsätter hoppandet tills nålarna tas bort.

När jag kommer hem är jag tvungen att lägga mig en stund. Det var vad jag gjorde när Theo ringde och sa: ”du kom inte och hämtade mig farmor”. Jag hörde besvikelsen i rösten. Han hade väntat jättemycket och jättelänge och så kommer pappa och hämtar. ”Du lovade farmor”. Det hjälpte inte att säga förlåt flera gånger. Så lämnades luren över till pappa. Vi pratade en stund, men fick avbryta för Theo måste tas om hand. ”Han river huset”.

Efter en stund ringde jag upp på nytt. Jag bad att få tala med Theo. Nu hade han lugnat ner sig. Jag var otroligt ångerfull och lovade att hämta på onsdag eftermiddag och att vi då skulle ta vägen förbi ToysR us. Han blev nöjd.

Dagen efter hämtade jag. Jag hade blivit uppringd och ombedd av Theos mamma o pappa att inte åka till ToysR us och köpa leksaker, så som vi ofta brukar göra när jag hämtar Theo, så det blev inget leksaksköp. Jag hade lovat att vi skulle spela spel i stället. MEN det blev en pizza från pizzabutiken vi torget. Då passerar man leksaksaffären. Så efter att vi varit i pizzabutiken gick vi, i väntan på att pizzan skulle bli klar, till leksaksaffären och kollade. Vi skulle bara kolla lite. Vi kom ut med en jätte fin resväska med finaste bil-bilden på utsidan. Theo var så glad åt sin nya resväska så han satt och åt pizzan med resväskan uppsatt på bordet bredvid sin tallrik.

Jag körde hem Theo och sa snabbt att vi har inte varit på ToysR us och har inte köpt någon leksak. Dagen efter åkte Theo med sin mamma till mormor med den fullpackade resväskan som han drog efter sig. Han såg riktigt mallig ut när han knallade iväg till tåget.

Man skall ha respekt för de små. Ibland är det knivigt att vara farmor men det är skönt att kunna ställa allt till rätta

Jag var hos Sophie, akupunktören igår och hos Gudrun, qigonginstruktören idag. Ja det är verkligen ett heltidsjobb att se till att få kroppen att funka.
Benet hoppade inte i bilen på hemvägen. Det blev jag förvånad över. Och inte i natt heller. Jag sov hela natten på riktigt länge. Det är en otrolig känsla att få sova en hel natt i sträck. Jag känner sig utvilad och pigg när jag vaknar. Jag gick iväg till Sopie med tanken att det hjälper ändå inte så varför slänga ut dessa 500-lappar varannan vecka till ingen som helst nytta. Sophie berättade för mig att sådant här tar tid. Hon beräknade att det i alla fall behövdes minst 10 gånger. Jag gick med på att fortsätta ett tag till och det är jag glad för nu. Sophie tror att hon kan hjälpa mig att få ordning på mina nerver som hon säger har klumpat ihop sig. De måste bli upprörda så jag måste träna mycket.

egentillverkat silsmycke "Bocken med pauashellögat"

I morse ringde jag till en sjukgymnast som håller på med en särskild sjukgymnastik som heter Red Cord och beställde tid. Jag skall träna där under en period. Det skall bli spännande att se vad det är för slags träning.

Idag har jag som vanligt på tisdagarna varit på Qigong. Det är näst sista gången och vi har snart dragit i genom alla fem djuren. Bocken hinner vi inte med så den får vi börja med efter nyår. Jag skrev upp mig för fortsättning under våren trots att jag nog tyckte att det var lite väl märkvärdigt. Jag tycker att det är bra balansträning och jag förstår att om jag lär mig alla rörelserna utantill och får med andningen, så kommer det att bli mycket bättre. Det är nog först då min balans kan påverkas. Nu har jag mest full sjå med att följa Gudruns rörelser. Jag vill ju få den balans som Gudrun säger att man får genom qigong

ros av snäckor som fanns i spaavdelningen på Vejbystrand

Det blev lite för mycket. Jag blev riktigt tårögd. Jag lyssnade till en intervju om Lasse Brandeby. Hans bästa vänner berättade så medryckande om att han var så fantastisk. Mina tankar gick till Göran. En sådan otrolig lycka att han lever. Han var också 66 år när vi fick beskedet i våras om att han hade cancer. Det var en aggressiv form av lymkörtelcancer. Jag minns en gång när jag var ung att jag hörde någon som hade samma och att det var en av de besvärligaste cancertyper man kunde få, så jag blev jätterädd.

Antarctisresan: hyttpersonalens dagliga konstverk med handdukarna

När jag tänker på tiden i våras, så känns det som om det var något som bara kom och gick. Vi levde som i ett vakuum. Vi gjorde det som skulle göras. Dagarna kom och gick. Den ena dagen lades på den andra.

Göran lades in på Sahlgrenska ganska snart efter hemkomsten från Antarctis. Han hade eget rum och hade massor av besök. Han skickade sms till kompisar om när de kunde komma och besöka honom och skötte mailen som rörde jobbet varje dag. Det var ett fasligt ringande. Göran berättade för alla, verkligen alla, om att han hade cancer. Det var inte så kul när Göran ofta sa, att han hade haft ett bra liv och att det var ok att avsluta nu. Troligen var det ett uttryck för förberedelse, men det gjorde förfärligt ont i mig.

som pingvinen - ensammast i hela världen

Cortisontabletterna gjorde Göran jättehög så jag var tvungen att be doktor Hasselblom att minska dem. Motorcykeln beställdes för leverans på födelsedagen i maj och uterummet som vi redan hade skulle bytas ut mot ett större, mycket finare med golvvärme.
Efter sju kraftiga cellgiftbehandlingar och håret utbytt mot peruker, en för vinter och en för sommaren, många besök på Sahlgrenska, t.o.m jag fick sova över ett par nätter,  och oro om hur det skulle gå, så var det över. Tumören hade försvunnit. Vi fick bekräftelsen några veckor senare och stod i hissen på väg ner och kramades.

Fortfarande finns oro kvar. Cancerhotet ger inte med sig så lätt. Oro för återfall finns kvar fortfarande. Jag minns hur jag i början av min MS-sjukdom alltid var så rädd för skoven. De kunde komma precis när som helst. Det var som om jag hade en tickande bomb i mig. Med tiden minskar oroskänslorna. Så kommer det säkert att bli även nu.

Göran har tagit många turer med motorcykeln under hösten och jag ser hur han njuter när han ger sig iväg. Jag har lovat följa med till våren. Och verandan, som nu är invigd, den gör oss alldeles överlyckliga varje dag. Till helgen skall vi bjuda våra barn och barnbarn på första adventsfirande med glögg ute i verandan och vi skall tända mängder med ljus. Inget ont utan att det för något gott med sig. Det skall bli fantastiskt att få fira jul och nyår hemma i år med alla våra närmaste runt oss.

bland isbergen i Antarctis nyåret 2010/2011

Solen skiner utanför fönstret. Hundarna och dess ägare promenerar förbi på den asfalterade gångvägen som kallas hälsans stig. Jag är lycklig som bor här. Jag tänker alldeles särskilt på det nu. Vi har varit på surströmmingskalas hos ett par vänner som bor i skogen 1 timmes bilfärd från Göteborg. De bor i ett fantastiskt mysigt litet pepparkakshus med braskamin, mysigt inrett och med en vägg fylld med min väninnas stora intresse, böcker. Det är rena idyllen med 5 minuters promenadavstånd till sjön och badbryggan, som man ser där nedanför backen. Hundarna kan springa lösa, det är bara att öppna dörren när de behöver komma ut. Allt låter så fantastiskt. Mitt i naturen, svamp och bär nära inpå knuten. Min väninna tycker det är fantastiskt att bo så där, att kunna lyssna till fågelsången och tystnaden. Att bo på landet är en dröm som många tycker är så romantiskt.

foto från Taffelberget, Kapstaden

Men inte för mig och, enligt min åsikt, inte för min väninna heller. I alla fall inte för hennes kropp. Fågelsång kan jag höra här hemma hos oss också, men aldrig den totala tystnaden. Storstaden ligger inte långt bort och biltrafiken hörs från andra sidan gärdet.
MEN vad skall jag med tystnad, fågelsång svamp och bär, när jag inte kan röra mig fritt i naturen, när jag inte klarar att ta mig ut i skogen och än mindre gå omkring i skogen utan att ramla omkull. När jag inte kan ta hjälp av rullatorn eller ens kryckan. När jag aldrig någonsin skulle kunna böja mig ner och upp för att plocka bären eller svampen.

På cykel runt ängen där hemma

Här hemma kan jag ta mig fram på asfalterade vägar. Jag cyklar på min trehjuliga eldrivna cykel eller tar rullatorn om jag behöver träna benmusklerna. Jag har nära till stan och kan träffa en massa trevliga människor när jag tränar eller vid olika fritidssysselsättningar. Med handikappskylten kan jag parkera nära. Jag kan leva det liv jag levde tidigare trots min dåliga balans och trots att mina ben inte bär ens en meter utan kryckan.
Jag är glad att slippa en skogstomt där jag bara skulle ramla omkull. Vi har plattsatta gångar där jag och rullatorn lätt tar oss fram

vår trädgård

Jag är funktionsnedsatt men inte funktionshindrad. Det är stor skillnad på det och jag skulle önska att min väninna också upptäcker det en dag.

Jag har just kommit hem från vattengympan som startar varje torsdag morgon klockan 8. Jättemysigt som vanligt. Alla de andra damerna var där. Jag tror jag är bland de yngsta. Alla gör det de klarar. Några armar klarar inte att komma ovanför vattenytan och några kör armkarusellen i ultrarapid. Men vad gör det. Det viktigaste är att man tränar så långt som möjligt. Några är mormorsmor och då har man väl rätt att göra som man vill. Gympafröken står vid bassängkanten och entusiasmerar, lite till, lite till, lite högre och lite snabbare.

vattengympa i Vejbystrand

Vi försöker att följa takten i musiken. När Kikki Danielsson kör igång sin joddlarlåt och vi skall snurra armarna under vattnet får vi jobba hårt och Bobbysocks med La de svinge låter oss heller inte stå stilla.
Jag tar en extraträning med några gånger simning fram och tillbaka i bassängen. Det brukar bli uppemot 4-5 vändor. Idag hade vi så mycket att prata om så det blev bara en. Monica berättade om Allégårdens olika arrangemang. Det lät intressant. Jag skall gå in på deras hemsida och se vad de har att erbjuda. Kajsu tyckte vi skulle ta en fika efteråt men Göran satt hemma och väntade på att komma iväg. Han tog emot den nya städerskan som kom klockan 9.
När jag kommer hem är hon i full gång. Spannen står innanför dörren och jag känner hur gott det luktar

Hon säger att hon saknar såpa, toalettrengöring och trasor i olika färger som skall användas på olika ställen. Det måste jag skaffa till nästa gång. Det är viktigt att hon får de grejer hon behöver för att hon skall känna att hon gör ett bra jobb.
Jag är så himla tacksam över att hon är här och städar. Masha, som hon hette idag och som jag hoppas hon kommer att heta även fortsättningsvis, kommer från Hemfrid 3 timmar var fjortonde dag och efter Rutavdraget kostar hon 230:-/timmen. Det är värt varenda öre och själv skulle jag aldrig klara av det. Jo men det skulle ta mig en hel vecka. Jag klarar bara att ta lite då och då och sedan måste jag sitta och vila en stund. Usch det skulle vara bedrövligt. Jag skulle heller inte klara att hålla humöret uppe. därför prioriterar jag träningen och allt roligt som jag gör. Jag är glad alla dagar och jag träffar jättemånga trevliga människor. Göran tycker nog att han kan klara det, men han jobbar heltid och är ganska trött när han kommer hem. Jag tycker vi kan unna oss det på äldre dar, eller hur?

Blåfotade sulor på Galapagos

Jag anmälde mig till Qi Gong för att träna upp min balans. Inte hade jag tänkt mig att jag skulle ställas inför kunskaper om Yin och Yang. Och dessutom förväntas förstå vad det handlar om. Jag kom till träningen igår. Jag snörde på mig träningsskorna, gick in genom dörren med en bugning, som vi fått lära oss, och satte mig ner bredvid de andra. Gudrun hade bestämt sig för att dra hela teorin idag i stället för att dela upp det på varje träningstillfälle.

Schematisk bild över nå´t som jag inte begriper

I en timma berättade Gudrun för oss om hur allt hänger ihop. Trä hänger ihop med eld, eftersom elden kan bränna upp träet. Elden hamnar som aska i jorden där det finns metall och metallen blir till ånga när den värms upp och ångan blir vatten, som ger träet eller rötterna näring. Trä står för målinriktning uppåt liksom små barn. Elden är expansiv liksom ungdomen o.s.v, o.s.v.
Hon fick nog ihop det, men det var knivigt att förstå vad det skulle vara bra för. Vi fick med oss schemat hem för att läsa.
Nu har jag läst. Jag har lagt ihop mina födelsetal och subtraherat så som där står att man skall göra. Jag har kommit fram till att jag hör hemma i eld för jag fick fram talet 9.

hösthimmel

Jag läser allt som gäller min bild. Eld står för hjärta i Yin och tunntarm i Yang. Sommar är min årstid och mitt på dagen är min dygnsrytm. Mitt väderstreck är söder och klimatet hetta, färgen är röd och smak i kosten är bitter 5 % brysselkål. Mina plussidor är lugn, rofylld, fredlig, hjärtlig, lättanpasslig och förlåtande, mina minussidor är hektisk, överdriven, pratar ytligt och hysteriskt. Det står att jag har svårt att vara stilla och att jag talar mycket med en röst som är hysterisk och fnittrig. Mitt sädesslag är majs och pumpa och lök är mina grönsaker. Mina aktiviteter är tennis och badminton och djuret är fågel.
PUH, det blev mycket det. Inte var det så kul att få veta att jag talar mycket och hysteriskt. Att jag är fnittrig vid 65 års ålder låter ganska häftigt ändå. Rött har jag alltid gillat och fåglar har jag alltid ritat.
Jag tror jag skall höra med Gudrun hur jag skall tänka för att kunna förstå varför jag skall sätta mig in detta. Jag ville ju bara få en bättre balans. Ja, jag menar balans att röra mig stadigare och inte se ut som ett fyllo när jag går på stan. Jag tänkte inte på det där med balans inombords. Kanske har jag hamnat på fel kurs? Tja, kan jag få balans både inombords och utombords så är det kanske inte så dumt ändå.

Trånande Fregatthanne

Vi var i Skåne över helgen och hälsade på släktingar. Jag gillar att hälsa på hos släktingar. Jag brukar säga att släkten är bäst. De här släktingarna är verkligen häftiga. De lämnade Sverige för att få mer ljus. Efter flera års boende på Spaniens sydkust tyckte de att det var för varmt där. De köpte en lägenhet i norra Spanien. Nu har de nog börjat längta hem. De har köpt ytterligare en bostadsrätt – ett litet enplanshus i Skåne. Mitt bland alla sina barn och barnbarn.

välkomna hem kära svägerska och svåger

Huset nere vid Marbella står till salu och hyrs ut tills vidare till turistande och golfande gäster. I lägenheten uppe vid Bilbao skall de bo under vintertid. I april när snön försvunnit från våra breddgrader och solen börjar titta fram återkommer de till Skåne.
Skånebostaden har nyligen färdigställts och när vi anlände i helgen var allt på plats för att ta emot gäster. Min svägerska som nyss fyllt 75 år bjöd på furstlig 3-rättersmiddag på ett jättemysigt litet värdshus. Jag valde Farsdagsmenyen. I den ingick svartsoppa, gås och äppelpaj med vaniljsås.
Efteråt blev vi hembjudna till dottern och hennes familj. De bodde sedan ett år tillbaks i ett supermodernt ritat bostadsrättsköpt litet tvåvåningshus. Deras egna hus blev liksom aldrig färdigrenoverat så de valde att bosätta sig där tills vidare. Vi åt födelsedagstårta och jag fick nöjet att visa mina korta videosnuttar som ligger här på min blogg. Kanske skulle det kunna locka till en Galapagosresa.

Galapagos = sköldpaddsöarna

Jag tycker det är så beundransvärt att människor förändrar och reder sitt bo efter de förutsättningar som livet för med sig. Att inte fastna i de gamla galoscherna och försöka  kämpa sig fram med de förutsättningar som alltid varit. Visst, det är inte alla som orkar. Men det finns de som tror att förändringarna är omöjliga att genomföra bara för att de inte vågar prova på. Går det åt pepparn så går det ju att ändra på det också – även om det blir jobbigt ett tag. Du är en bra förebild, kära svägerska.
Tack för en trevlig helg. Vi kommer gärna och hälsar på var ni än är.

en utblommad cigarr

med hälsning från vår kalla Torslanda-trädgård.

Ja pensionär hette det förr. Det var då man slutade en viss dag på jobbet. Nu vette tusan vad det skall heta för genomsnittsåldern för de som slutar jobba är 64 år, läste jag alldeles nyligen. Dessutom kan man ju jobba och ta ut pension på samma gång. Jag undrar hur de mäter genomsnittsåldern då. Jag blev lite brydd när jag hämtade posten igår och fick mitt första nummer av Veteranen. Herregud, har jag blivit så himla gammal. Så fort det gick. Jag tycker själv att jag passar bättre som 50-åring. Min pappa som är 95 sa att han nog hade blivit gammal när han insåg att han inte längre kan göra allt det där som han vill göra. Men jag kände viss tröst i att Björn Skifs stod på omslaget till pensionärsföreningens tidning

Björn Skifs fyller 65 år i april 2012

och att han åter är kung på Svensktoppen.
Morgonen blev som när man är med barn eller har nyss fått barn. Man ser bara havande kvinnor eller föräldrar med barnvagnar överallt. När jag läste Göteborgsposten till frukosten så såg jag rubriker med pensionärstext tydligare än någonsin. Jag såg artiklar och annonser om Marianne Faithful och Björn J:son Lindh och Janne Schaffer. Alla i min ålder. En artikel handlade om att politikerna öppnar för pensionsreform och fler unga förtidspensioneras. Jag läste också att ”Utmaningen är att det idag går tre arbetstagare på en pensionär”. Jag förstår inte riktigt vad det betyder. Jag hoppas att de flesta av oss 40-talister har sparat i ladorna så vi kan klara oss tiden ut utan att belasta våra barn och barnbarn alltför mycket. För vi är många. Jag tycker det är 40-talister överallt, Rolling Stones, Benny Andersson, Dolly Parton, Freddy Mercury och Rod Stuart, ja, listan kan göras lång över de vi fortfarande lyssnar till i musikens värld.  Ja det är mycket att fundera över när man som jag hamnat på åldersstrecket för pension (fast det väl inte längre är 65). Men en sak är klar, och jag citerar Marianne Failthful: ”fördelen med att bli äldre är att man kan utgå allt mer från sig själv, sina egna tankar och känslor”. Tänk det gör jag alla dagar som jag skriver i min blogg också.

Idag skulle vi måla våra symboler föreslog Alina på målarkursen. Det är inte så lätt att tänka så. Vad har jag för symboler. Vilka symboler har du i livet? Vi resonerade och försökte att uttrycka oss enligt Alinas instruktioner. Hon vägledde oss genom frågor om hur vi såg på oss själva och ex vilket djur eller annat som vi tänkte på. Usch det var knivigt. Jag bestämde mig för att solen betydde mycket i mitt liv och så naturligtvis kycklingen som jag lärde mig att måla av pappa redan när jag var mycket liten. Det var fint tyckte Alina, min speciella stil sa hon på sitt positiva entusiasmerande glada sätt. Så här blev det

mina symboler: solen och kycklingen

Jag vet inte om jag kan instämma, men hennes entusiasm smittar av sig, så jag skall fortsätta öva. Kanske kan jag bli en ny sorts Chagall om jag bara övar riktigt ordentligt. Alina målar två målningar per vecka. Skall jag bli nå´t så får jag nog ligga i.
Så här ser Alinas målningar ut. Jag måste säga att de verkligen ÄR Alina

Akrylmålning av Alina Witwitzka

Hela ateljén är fylld av hennes målningar. De är lika men alla så olika. Man ser nya detaljer överallt och blir jätteglad. Tack Alina.

Styrelsemötet på Teater Kattma på tisdagskvällen blev ett givande möte. Vi diskuterade genomförandet av den kommande föreställningen ”Bländade”, som kommer att ha premiär till våren, närmare bestämt den 24 mars 2012 på Teater Sesam i Göteborg. Manus för föreställningen, med deadline den 1 januari 2012,  skrivs och regisseras som vanligt av allas vår manusförfattare och regissör Hans Sjöberg

Hans Sjöberg och Marie Anthony under repetionerna av "Skuggor"

se Hans egen beskrivning av den nya föreställningen på face book. Projektet finansieras genom bidrag bl.a. från VG regionen. Naturligtvis är det Hans som skrivit och regisserat de tidigare föreställningar som jag deltagit i.

ur teaterföreställningen "Skuggor"

Workshops pågår och repetitionerna kommer att starta den 20 februari och fortsätta fram till publikrepetitionen den 22 mars och genrepet den 23 mars med premiär den 24 mars. Naturligtvis är alla, som redan nu vet att ni vill komma och se oss spela i teaterföreställningen ”Bländade”, hjärtligt välkomna att höra av er till mig. Biljetterna kommer att släppas i februari. Teater Kattmas hemsida kommer att arbetas fram med alla uppgifter och också med foton tagna under repetitionerna. Det får ni titta på inom kort.
Vi diskuterade också kommande projekt. Bl.a en filmidé och en teaterföreställning med korta scener och fakta baserade på Hans fantastiskt ”braiga” bok om tillgänglighet som kommer ut inom de närmaste veckorna.  Boken heter ”Lathund för tillgänglighet – Om mötet mellan arrangemang och personer med funktionsnedsättning”.  Det är många som borde ta del av den boken och som jag också hoppas kommer att se den kommande teaterföreställningen.

ur föresällningen "Skuggor"