Har man som jag arbetat som revisor en stor del av de yrkesverksamma åren tror jag att man alltid tänker som en revisor. Även efter att ha blivit pensionär. Det räcker med att en advokat Svante Thorsell skriver på debattsidan i GP om småföretagande, för att jag skall gå igång. Jag läste också en artikel om en gymnasielärare Joakim Deling på Ale gymnasium, som hjälper sina elever med matten på facebook.

Min närmaste diskussionspartner finns vid frukostbordet och jag kör igång direkt: Så himla bra att ha mattehjälp på facebook. Facebook, som ju alla ungdomar håller på med nu hela tiden. Diskussionen tog sin början efter orden: ”Ja men det blir jobbigt för läraren, då måste tillsättas mer resurser”. Det tog skruv för en som jobbat som småföretagare större delen av livet och som de sista 20 åren engagerat sig i flera hundra småföretag som revisor och känner väl de regelverk som skall följas.

Vid frukostbordet läser jag högt ur advokatens artikel:
företagaren arbetar 20 %, motsvarande ca 10 arbetsveckor, flera arbetstimmar än den anställde och tjänar trots fler arbetade timmar mindre än löntagaren. Egenföretagaren har 7 karensdagar vid egen sjukdom och den anställde har 1 karensdag och rätt till två veckors sjukpenning som företagaren betalar, vilket motsvarar 5-7 miljarder/år för nationen.

Jag känner hur frustrationen kör igång mig. Inte för att det är orättvist. Då hade jag väl aldrig arbetat i eget företag. Utan för att regelverket inte ändras. Småföretagarnas villkor måste förbättras så att fler kan anställas. Advokaten skriver att nio av tio nya jobb skapas i småföretag.

En lärare som med stor entusiasm tar sig an elevernas problem med matten och som jag blev så entusiastisk över slås vid frukostbordet ner med ord som, att då blir det jobbigt för lärarna och då behövs mer resurser.

Inte tusan får en småföretagare mer resurser. Bankerna lättar inte på penningpungen nu för tiden så därifrån finns ingen hjälp att få. Och den småföretagare som inte har det jobbigt får man väl leta efter. Jag hade en kund, som jag jobbade med i jättemånga år, Göte, kund nummer 3, som han sa när han ringde. Han sa alltid att en småföretagare har det bra, han får jobbat obegränsat, det är ingen som styr. Göte var på jobbet först och satte på kaffet för sina anställda. På en skylt ovanför hans skrivbord, som en av de anställda satt upp stod att läsa ”Var rädd om Göte”. De var 6 anställda när en av dem skulle studera och utveckla sig. Det har en anställd rätt till enligt lag. Hon var borta i två år. Att lära upp en ny ersättare kostade för mycket och ingen visste om eller när den studerande skulle komma tillbaka. Göte var tvungen att köpa in tjänsten från andra egenföretagare. Snart därefter avvecklades den delen av verksamheten. Det var svårt att få det att gå ihop. Göte sålde företaget när han var 78 år. Jag lovar att sådana historier har alla vi gamla revisorer att tänka tillbaka på. Småföretagare som verkligen kämpar sig fram genom livet med sin passion för den verksamhet som de kan. Här tänker man inte på flera resurser som skall komma någonstans ifrån eller på att det blir jobbigare om man utvidgar sin verksamhet.

Jag ramlade in i en liknande diskussion vid vårt trettondedagskalas.

En av gästerna och den enda, förutom jag, som hade erfarenhet från egenföretagandet. Han hade många åsikter om hur det skulle bli med alla våra arbetslösa ungdomar. Han och många av hans bekanta småföretagare hade stort behov av att anställda och utvidga. Alla hade svårt för att få lån i banken och alla jobbade mer än vad de egentligen orkade nu när de var uppe i drygt 60-årsåldern. Min diskussionspartner var djupt bekymrad över alla ungdomarna som nu, som han sa ”förvarades i skolan” och vi 40-talister, som blir pensionerade. Då blir det ett stort glapp. Han tyckte det kändes som en tickande bomb. Alla skulle tas om hand, både ungdomar och gamla. Min diskuterande gäst tittade på sina gamla barndomskompisar som satt runt bordet, och sa, att i det här gänget kan man inte diskutera sådant här. Här finns inte en enda egenföretagare. De är dessutom så gott som alla redan pensionerade, trots att de var knappt fyllda 65 år. Det skulle nog förstöra stämningen att ta upp egenföretagandets villkor på det här trettondeaftonskalaset. Vi var helt överens om det och fortsatte med lutfiskätandet.

Jag försöker att låta pigg och glad och lyckas för det mesta. Efter alla de år som gått sedan jag fick MS-diagnosen -95 så har jag lärt mig ganska bra hur jag skall manövrera mig fram. Men tyvärr går det inte alltid. Nu skall vi ha kalas i kväll och då vill jag så himla mycket. Det skall vara fint och städat och maten skall blir god. Då måste jag ha stort tålamod om jag inte skall tappa humöret när benen och egentligen hela kroppen sätter stopp. Plötsligt är det bara slut. Fattar du hur frustrerande det är. Att bara vara tvungen att sitta och vila. Det drar i mig. Jag sitter på soffan och tittar på när Göran dammsuger. Jag ser allt jag vill göra. Det blev ingen tid över till att damma igår så jag har börjat med det idag direkt efter att jag duschat och fixat håret. Jag lovar, det är inte alls så lätt som ni tror. Då gäller det att hålla igen. Göran ligger risigt till. Det skulle vara så lätt att be honom och allt annat runt omkring att dra åt helvete. Jag känner mig riktigt explosionsartad när jag sitter där i soffan och vilar. Va, jag vilar. Jag som tycker det finns så himla mycket att ta sig för, så livet blir trivsamt. Javisst. Men dessa fysiska vardagsaktiviteter är så himla besvärliga för de kräver så många timmar. Träning, målning och allt annat som jag gör tar bara en timma i taget, men att städa tar oftast längre tid och då måste jag ha dessa förbenat tråkiga pauser. Som väl är så är jag uppväxt i ett hem där man inte är särskilt argsint av sig, så jag har lätt för självdisciplin när det behövs.

Och jag har ju min blogg som jag kan avreagera mig på. Någon sa att jag bara skrev när jag var pigg och gjorde så många roliga saker. När jag skrev om mina 500-kilosben då kom den andra sidan fram. Hur kul är det att skriva om sådant jämt och hur kul är det för dig att läsa om det. Jag vill ju entusiasmera och få igång andra. Det ger så mycket tillbaka och får igång mig också.

Nu kom just Theo, mitt barnbarn. Han skall vara här när hans mamma o pappa skall greja i ordning i hans rum. Han har ju blivit stor nu och skall ha eget skrivbord i rummet och våningssäng ovanför skrivbordet. Det är riktigt livgörande att ha barnbarnen runt sig. Då blir jag alldeles frisk för de ser mig bara som jag är.

Så nu är pausen slut för en stund och jag är glad och pigg igen för nästa uppgift inför kalaset. Jag önskar dig en trivsam trettondeafton

Det blåser som attan ute. Man brukar säga att våren skall städas in men vad är detta? Vi sover med öppet fönster, alltså bara lite. Eftersom Sophie, akupunktören sagt att jag skall ha värme om nerverna i benen så har jag på mig varma långkalsonger och ett varmt duntäcke. Temperaturen är inställd på 0 grader i sovrummet. På så sätt kan jag stå ut där med långkalsingar under duntäcket utan att svettas ihjäl. Allt för att mina bennerver skall ha det bra. Göran grymtar bara lite.

Men vad hjälper det? I natt var jag uppe mest hela natten. Det var ett sju helvetes oväsen där ute. Jag försökte med öronproppar, men det hjälpte inte. När jag sover dåligt känner jag av mina hoppande nerver mycket mer. De ville inte ha det lugnt. Jag gick upp och cyklade på min träningscykel och jag trampade på min crosstrainer, som står mitt i vardagsrummet, i flera omgångar.

Inget hjälpte. Vänsterbenet körde ett eget race. Framåt morgonen, tjugo över 5, så gick jag till sängen för sista gången. Helt utmattad och somnade tvärt till klockan 11 på förmiddagen. Det är inte kul att sova så länge. Jag kommer liksom inte igång med något roligt eftersom humöret inte hänger med när jag sover länge.

Nu är eftermiddag och jag har fortsatt min planering för 2012. Jag har ringt och beställt en målarkurs på Gerlesborgsskolan till hösten. Jag tänker bättra på mina kunskaper lite igen Förra gången gick jag på en kurs i abstrakt måleri. Den sortens måleri var helt nytt för mig. Så himla roligt. Där finns inga gränser. Det behöver inte se ut som något.

Jag skall lära mig att i akvarellen händer allt i stunden och i akrylmåleriet bygger man upp målningen under ifrån. Det kan nog vara bra att ta det i från början och inte fuska sig fram så som jag gjort.

Men jag har också anmält mig till en kurs i Vedic Art hos Alina Wirwitzka. Kursen fokuserar på att visa vägen till kontakten med mitt kreativa flöde i stället för att fokusera på tekniska aspekter av måleriet. Visst låter det stort. Jag vet inte om jag fokuserat på något alls tidigare. Jag är nog mest fokuserad på att det jag målar skall blir något fint att se på. Jag undrar om jag någon gång kommer att hitta rätt. Men det är ju vägen dit som är det roligaste säger dom. För mig känns det som en födsel som aldrig kommer ut.

Och jag har anmält mig till yogakurs med Anette Westberg. Jag gillar hennes yoga, den är fantastiskt välgörande.

Nu skall jag ta en paus i mitt planerande och läsa Keplers bok Eldvittnet. Det är bara 100 sidor kvar så jag hinner torka bort dammet också innan mörkret faller. Vi skall ha kalas i morgon så det måste vara fint. Men det blir snart mörkt nu, redan klockan halv fyra går solen ner bakom trädtopparna

Ett nytt år. Det kräver viss eftertanke. Ofta hör man att det skall planeras och många ger nyårslöften. Något löfte ger jag sällan men tänker efter gör jag och planerar. Det går inte många dagar på det nya året innan jag fyllt min almanacka. Jag fortsätter precis som när jag jobbade som revisor. Då var jag tvungen att skriva ner i min almanacka varje timma och allt jag gjorde för varje företag för att kunna fakturera. Riktigt så noga behöver jag inte vara nu, men jag skriver allt jag gör och allt jag planerar att göra. Många säger att det är knäppt. Jag är ju ledig nu och kan göra vad jag vill. Visst. Jag kan göra vad jag vill. Min almanacka är fylld med allt det jag vill göra. Silversmide på måndagar, Red core-träning på tisdagar, teaterrepetitioner på onsdagar och så skall jag ha in vattengympa, yoga, träning på gym, målarkurs, filmredigering, stenslipning och antagligen också qi gong, vardera en gång i veckan. Det är en blandning av träning och fritidsaktiviteter. Träningen är jobbet och det andra är det roliga. Båda är en förutsättning för att klara det andra.

Varje säsong, alltså efter nyår och efter sommaren, har jag fullt upp med att planera min tid och få in det i almanackan. Det fanns en tid, efter att jag var tvungen att lägga ner min revisionsbyråverksamhet, då jag inte kommit underfund med hur jag skulle få det trivsamt i min vardag. Jag kunde inte hitta den sysselsättning som gav mig tillfredsställelse. Jag tyckte att allt jag tog mig för kändes som konstgjord andning. Sådant jag gjorde bara för att få tiden att gå. Det gav inget. Det var inget riktigt arbete. Tre år tog det nog innan jag började lugna ner mig. Men jag har fortfarande lätt för att känna mig uttråkad. Det är därför som jag måste se till att alltid ha fylld almanacka. Mina planlagda rutiner gör att jag inte riskerar att bli deppig. Existensberättigandet kräver att jag är igång med, för mig, viktiga sysselsättningar. Jag arbetar med allt som om jag skulle kunna få någon slags nytta av det framöver, helst ekonomiskt. Men tyvärr är jag ingen bra försäljare och heller inte duktig på att skryta över det jag gör. Men jag är förbaskat trägen. Och kanske är det just det, som en dag kommer att hjälpa mig att bära iväg. Vart vet jag inte, men bara tanken på att det kan bära iväg någonstans, är kul att ha med på vägen. Det blir en hel del gjort och själv mår jag jättebra.

Jag har inte heller lagt mitt gamla revisorsarbete på hyllan helt och hållet. Jag klarar inte att lämna helt. Fortfarande läser jag mycket skatteinformation som jag prenumererar på. Jag håller mig uppdaterad ett tag till för att kunna upprätta årsredovisningarna för det fåtal bolag jag fortfarande har kvar. Jag har ju också mitt eget konsult-AB och Görans lilla firma Hilma Travel, där vi skall greja en ny hemsida snart. Han kommer att bli pensionär under det närmaste halvåret, men tycker inte det är kul alls att sluta arbeta. Tyvärr får han inte fortsätta efter 67. Det skall bli spännande att se vad han kommer att hitta på. Han kommer att mjukstarta med en utställning på Tuve bibliotek under april och maj som handlar om utvandringen vid sekelskiftet 1800-1900 och håller ett föredrag den 24 april med inriktning på Alaska. Alla är hjärtligt välkomna.

Jag ger som sagt inget nyårslöfte, men gillar att ha mål i min tillvaro. Jag kommer kanske att lyckas med att få ihop en konstutställning för mitt silver eller kanske målningarna. Vem vet?

Ja så kom då den efterlängtade julaftonen. Vi bar ut alla klapparna. Glöggen stod framställd när vi kom fram. Hela huset hade smyckats med julen. Så vackert, så hemtrivsamt. Här finns bara lycka. Minsta barbarnen hade svårt för att hålla sig ifrån julklapparna som låg under granen, men sedan kom tomten och grejade utdelningen. Maten fick tas fram i två omgångar eftersom magen blev fylld efter att bara hälften av bordets läckerheter och ändå var jag tvungen att skippa både revbensspjällen och köttbullarna. Med tärningsspel fightades vi vuxna för att få de klappar vi helst vi ville ha. Jag kom hem med världens grannaste julgris och tre skivor med julmusik. Jag misstänker att det var julmusikrea den dagen för vuxenklapparna i spelet fick bara kosta 150:-.

Så nu ljuder julmusiken dagen i ända. Det är juldagen och Göran och jag sitter vid frukostbordet och filosoferar över vad vi gjorde förra året vid den här tiden.

Jag skriver direkt ur det jag skrev i min dagbok den 25 december 2010:

Vår julafton är över. Nu är det den 25:e och de har precis ropat ut att tomten är på ingång på däck 8. Igår kväll var det ett par som uppträdde på stora scenen med argentinsk dans och därefter sjöng personalen julsånger. 50 % av personalen är från Indonesien och 30 % kommer från Filippinerna. De övriga kommer från 15 olika länder. De var uppdelade i dessa tre grupper när de sjöng på sina egna språk och på engelska. Det avslutades med att två sångproffs som varit med i första kvällens Broadway-föreställning, sjöng Stilla natt. Julaftonsmässan som skulle börja en kvart senare, kl 24.00, hoppade vi över och gick till hytten för att sova.
Göran bäddade som vanligt med sina handdukar p.g.a svettningarna som pågått nu i en dryg månad. Hostningarna pågår fortfarande men inte så jättemycket. Det blåser kraftigt ute. Jag var ute på bakdäcket för att fotografera glaciären som vi just passerade, men det var knivigt. En mindre turistbåt drog sig längre in mot glaciärkanten. Veendam gjorde en cirkel runt så alla skulle kunna se. Det finns ju de som kan sitta på sin egen veranda och blicka ut. Då är det ju bra att båtens alla sidor vänds mot glaciären. Det tas tusentals foton på glaciärerna och det känns lite uppblåst med att fartyget skall komma nära och cirkla där framför. Veendam tuffar fram, längre in i fjorden. Vi känner lite besvikelse över att Otto Nordenskiöld aldrig nämndes i föredraget som vi lyssnade på igår. Och Amundsen nämndes bara som i förbifarten. Undrar om det är vi eller de amerikanska föredragarna som är patriotiska. Panoramat framför oss här uppe på däck 12 är fantastisk. Dock är det vi ser lite väl grått. Det hade inte varit helt fel med blå himmel. Då hade nog bilderna av glaciärerna Brujo och Amalia, som vi just passerade, blivit vackrare.

Tunga regnmoln, dimma längst fram i fjorden, vackra vita bergstoppar, men tyvärr alltför få fåglar. Jag som längtar efter att få ta foton av maffiga albatrossar, pingviner och luftfyllda blå isberg får nog bära omkring på hela kamerabatteriet ett par dagar till, minst, för att eventuellt lyckas med det.

Nu är lunch juldagen och det ösregnar på panoramafönstret. Flaskorna klirrar bakom bardisken. Till vänster om mig pratar ett äldre par franska och kollar i kikaren. Till höger sitter ett yngre par som spelar ett spel. Göran dyker upp efter att ha suttit längre in och läst.

Det är happy hour mellan 5-6 så vi köper 2 glas chardonnay för priset av ett. Dags för vila före middagen. Jag ligger och lyssnar färdigt på Kepler och somnar en stund. Idag är amerikanarnas stora juldag och då måste vi vara finklädda. Eftersom jag främst satsat på varma kläder så blev det inte så mycket plats över för finkläder i min resväska. Därför är det jättetrist att utsättas för finklädeskrav. Alldeles särskilt om man som jag har full garderoben med finkläder som sällan blir använda. Vi är alldeles för sällan riktigt finklädda på kalas hemma. I kväll hade Helen från Australien bjudit in en ny vän hon träffat och som kom från Nya Zeeland. Rita och hennes man kommer från Mexiko City. Ritas man, Menachem, fyller 86 år. Han är gammal och trött och vackra Rita, med kastanjefärgat kort hår och fixat ansikte, har en ängels tålamod. Han hör jättedåligt, har fel på stämbanden och pratar bara lite engelska. Han är mycket intelligent säger Rita och hennes man viftar bort det med handen. Rita berättar att Menachem tog hand om hela familjen från det han var 12 år. Han byggde upp en textilfabrik med närmare 500 anställda. Fabriken såldes när Ritas man var 65 år. Rita hade varit gift med honom i bara 3 år.

Kvällen avslutades med en tangosjungande man. Vi kände igen låtarna från vår ungdomstid.

-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-

Minnena är fantastiskt mysiga att bära med sig och tänka tillbaks på emellanåt. Men jag glömmer heller inte min hemlängtan. Och när jag står vid diskbänken här hemma och grejar juldagslunchen, med Göran sittande i det nya uterummet frisk som en nötkärna, kan jag känna en ofantligt stor lycka över att vi är hemma den här julen. GOD JUL

Herregud jag såg att det sista inlägget jag skrev handlade om mina 500-kilosben. Så kan vi ju inte ha det. Jag är verkligen på benen igen. Det var den dan och den morgonen som det var så besvärligt. Det går fort över. Jag är född med ett bra humör, eller, jo, Göran säger det i alla fall och han borde ju veta. Fast han hänger inte upp sig på en surkärring. Jag tror inte ens han märker att jag är sur. För ibland blir jag sur eller i alla fall väldigt tyst. Då brukar jag hitta på något som gör att jag får tänka på något annat.

Så var det igår. Då åkte jag in till stan. Först köpte jag ett par julklappar till barnbarnen och sedan tittade jag på julscheneriet på Konstmuseet på Götaplatsen. Det kan man se varje halvtimma mellan 17 och 20 alla dagar före jul. När man står där och tittar så känner man att det är jul. Sedan köpte jag en biljett till Freddy Wadlings föreställning på koncerthuset. Jag kom jättetidigt och satt i foajén och njöt av friheten. Jag konstaterade att jag inte behövde köpa så mycket nya kläder de närmaste åren och så tänkte jag: så synd att jag har bilen. Flera köpte vin och satt och småpratade innan föreställningen. Det var en fantastisk föreställning. Musikerna bakom Wadling är så otroligt proffsiga och tillsammans med Wadlings röst och annorlunda framförande av kända låtar så blir allt så super-superbra. Jag kom hem med ett strålande humör.

Det är dan före dan. Jag måste säga att jag älskar juletid. Allt är så vackert. Vår röda adventsstjärna som lyser i den nya verandan tillsammans med alla adventsstakarna.Revbenen och köttbullarna är färdigstekta. Julskinkan blev just klar och alla julklapparna ligger under granen, klara för att stoppas ner i säcken till jultomten.

Många julkort kommer från vännerna. Så himla kul att så många sitter där hemma och tänker på oss. Jag hoppas att jag inte glömt att skicka till alla. Om det skulle vara så, så hoppas jag ni ursäktar. Det kommer flera härliga jular. Ta hand om er och ha en riktigt GOD JUL utan stress.

Vi börjar vårt julfirande tillsammans med halva barn- och barnbarnskaran här på hemmaplan. Sedan bär det iväg till östsidan i mellandagarna för firande med den andra halvan av barn och barnbarnskaran. På återfärden övernattar vi på Svanskog Inn för att känna lite utvandrarhistoria. Till Svanskog återvände Bryntesson, en av The Three Lucky Swedes, som kom hem tyngda av guldtackor

Vi avslutar det gamla året med bastubad och ett dopp i det salta havsvattnet. I sjöboden serveras Görans älskade ostron och champagne. Nyårsmiddagens olika rätter är delegerade ut till alla som är med på kalaset och blir fantastiskt roliga överraskningar.

Jag blir alldeles frustrerad av att tänka på att vi skall vara hemma hos alla de våra närmaste. Det är riktigt känslosamt. En lycka som är så stor. Jag tänker på att vi förra året var så långt borta.

Jag minns att jag satt och grät och längtade hem. Jag bestämde mig för att aldrig mera fara iväg över jul och nyår. Den känslan förstärktes ännu mera efter Görans sjukdom. Livet är alldeles för kort för att inte tas till vara. Jag är jättelycklig över att få vara hemma bland alla de mina alla jular framöver. GOTT NYTT ÅR

En vän sa att när hon läser min blogg så får hon uppfattningen om att jag alltid är så himla pigg. Hur kan det komma sig att jag slutat arbeta så tidigt, är det inte illa att visa sig så pigg. Jag tror att hon menade inför Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan som betalade ut sjukersättningen.

Precis nu passar det sig att besvara det. Nu, precis i den här stunden, när jag riktigt känner av hur det är. Jag är ofta på väg till något kul och tänker inte så ofta på mitt handikapp. Men nu.

Jag skall få besök av min bror idag och skall också på ett ärende in till stan. Därför bestämde jag mig för att fixa till mig lite tidigt på morgonen. Jag startade direkt efter att Göran åkt till jobbet vid sjutiden, med att duscha. Jag sitter på en stol i duschen för att inte ramla. Som bekant är balansen kass. Jag sätter mig på toalettlocket när jag torkar mig. Redan nu känns benen och hela kroppen tröttsamt ansträngd. Det känns ända upp i huvudet. Jag borstar tänderna och smörjer in mig med kroppslotion. Jag rullar upp håret med mina gamla carmen curlers. För er som inte var med på 60-talet, så vill jag berätta att carmen curlers är hårrullarna som jag har kvar sedan dess. Jag går in i sovrummet och sätter mig på sängen och klär på mig. De gamla kläderna slänger jag i tvättkorgen i tvättrummet. Det är inte många steg jag tar och heller inga stora ansträngande rörelser.

På vägen tillbaka till badrummet är mina ben och hela kroppen alldeles slut. Jag måste sätta mig i soffan en stund. Då kommer det som jag inte tycker är så himla kul. Jag blir ledsen. Mina ben väger 500 kg och jag är alldeles slut. Jag har hållit på i en timma nu med att göra mig i ordning. Jag tog det lugnt för att orka med, men det hjälper inte. Dessa djävla ben, som tar slut alldeles för fort. Det är inte alls kul att sitta och vänta in dem.

Efter en kvart har kraften kommit tillbaka. Eller kanske det är lusten att göra något annat som får igång mig. Skrivandet är så himla kul. Det får mig på gott humör igen. Nu har jag avreagerat mig. Nu är jag på G igen. Lusten till rolig sysselsättning bär iväg med 500-kilosbenen. Och nästa steg, och nästa steg. Allt är tungt – alltid. Men livslusten bär framåt

Just återkommen från en utflykt hos köttaffären på Orust tillsammans med en gammal kompis, så fick jag plötsligt lust att skriva i min blogg. Jag kände att jag tagit slut ett tag. Jag har inte känt mig riktigt motiverad att skriva nu på några dagar. Men min väninna berömde min blogg så mycket och tyckte det jag skrev var trivsamt att läsa och då fick jag ny kraft. Hon tyckte t.o.m att jag skulle ta kontakt med en tidning och föreslå att de skulle anlita mig till att skriva artiklar till tidningen.

Jag är helt nöjd med att skriva i min blogg. Men eftersom jag inte vet om någon läser så måste jag hitta motivation från mig själv. Det har lyckats jättebra hittills, eftersom jag tycker det är så himla kul att skriva. Dessutom har jag kommit på att skrivandet sätter fart på allt jag gör. Jag liksom känner mig nöjd med det jag gör och när jag skriver om det så blir det mera synligt även för mig själv. Jag ser att jag inte ligger på soffan, jag ser att jag gör det trivsamt för mig och jag känner att det ger mig liv. Allt hänger ju på mig själv. Här finns ingen annan som stöttar upp mitt humör. Vaknar jag på fel sida, då är det kört resten av dagen. Därför försöker jag vänja mig vid att ha bra rutiner och att ha trivsel alla dagar. På så sätt glömmer jag bort att vara grinig. Det blir kul alla dagar, tja i alla fall nästan.

Nu har jag haft några dagar då jag inte riktigt känt att det varit så jättekul. Alla kurser är över. Min almanacka är tom, vad gäller uppdrag till stan. Ingen träning är inplanerad. Det var omöjligt för mig att ta mig till silversmidet i tid i tisdags, så jag vände hemåt på halva vägen. Regnet hade gjort att vägen blivit översvämmad och kötiden blev för lång med bara en fil. Vattengympan ställde jag också in för jag hade ingen lust att gå ur sängen så himla tidigt i mörkret. På onsdagen bestämde jag mig för att få något roligt gjort så jag målade en bild som handlade om att jag inte kunde ta mig till bröllopet ute på båten

Jag var på Autoadapt i början av veckan för att få information om vilken bil jag kunde köpa för att få in den eldrivna rullstolen i.  Jag hade talat med min arbetsterapeut Raija, som sagt, att så snart jag fixat en annan bil än den S 40 som jag har nu, så kan bidragsansökan skickas in. Efter att ansökan godkänts kan installationen av lyftanordningen grejas

och elmoppen kan lyftas in. Sedan kan jag själv köra in till stan för att leta efter en nyårsblåsa. Ja riktigt så snabbt går det ju inte, men kanske kan det vara klart till midsommarblåsan skall inhandlas.

Jag vet inte, men kanske blev jag lite sänkt efter det besöket. Det är ytterligare en milstolpe som skall passeras. Jag sa till Autoadapt-killen att jag nog inte kommer att använda elmoppen i Strömstad. Det känns liksom lite för mycket på hemmaplan. Ofta blir människor så bedrövade när man kommer i rullstol. De tycker synd om och det påverkar. Jag känner mig ju inte som en sjukling. Jag har bara svårt för att gå.

Men jag har gott om affärer i Göteborg så kanske kan jag låtsas vara frisk i Strömstad ett tag till. Med kryckan kan jag låtsas ha råkat ut för en olycka och har lite fel på ena benet som släpar. Jag tror nog att de flesta vet att jag har MS nu. Ändå kan jag inte stå ut med att de tänker att ”har hon blivit så dålig nu”. Visst går det utför, och va tusan, man är väl ingen Charlie Chaplin heller. Så nu skall här faras runt, så snart moppen kommer på plats framåt våren.

Väckarklockan ringer halv sju. Det är kolsvart ute. Göran går upp ur sängen direkt och sätter igång med de vanliga morgonbestyren, frukost, tidningsläsande och efter tre kvart är han färdig för färd till jobbet. Själv har jag ramlat in i en stilla lunk i takt med att mörkret lagt sig över morgontimmarna. Det dåliga samvetet har lugnat ner sig och tystnat. Den 22 december är det vintersolståndet och då vänder det. Men ett tag till är det lugnt.

Jag tar GP och Strömstadstidningen, kryper ner under duntäcket och tänder sänglampan. Nyheterna på ettan återkommer en gång i halvtimman så efter en stund stänger jag av radion. Det blir tjatigt och de bästa nyhetssändningarna och intervjuerna är de tidigaste. Sedan blir de avkortade och då är det inte så kul att lyssna.

Mina båda ben har kört igång den här morgonen. Jag stretchar och efter en dryg kvart har de lugnat sig. Nu kan jag läsa vidare.

Min tid på morgonen blir mycket längre nu i mörkret. Jag fixar min morgontoalett, läser tidningen, äter en första frukost med knäckemacka och ett glas mjölk (undrar vad Ida på Sommarsol skulle säga om det) och skriver i min blogg. Jo jag glömde nästan funderingstiden. Ställtiden som Bodil Jönsson kallar den. Det är den tid jag funderar över dagens vedermödor eller snarare dagens sysselsättning. Vedermödorna är själva genomförandet av det jag tänker göra. För inget är enkelt med den här kroppen. Den blir alltför snabbt uttröttad och då måste den få sysselsätta sig med något annat en stund. Det gäller att varva. Men att fundera över sysselsättningen är viktig. Har man inget 8-5-jobb så är det besvärligare att få ett meningsfyllt liv. Då måste man tänka ut själv vad man skall göra. Och det är inte alls så lätt som man tror. Det måste vara av någon slags betydelse också. För en själv menar jag.

Med ställtiden och bloggandet inkluderat så blir klockan framåt 10 på förmiddagen. Men än är jag inte där. Jag läser vidare i GP och hamnar i en artikel som handlar om att ”Arbetet skapar ett begripligt jag” och om ”Varför arbetar vi så mycket när vi lever i ett överflöd”. Har du inte läst artikeln så gör det. Elin Grelsson, som skrivit artikeln, kommer väl inte fram till mer än det vi redan känner till: var finns alternativet till jobbandet. Jag funderar vidare över det där med jobb, som jag alltid tyckt och fortfarande tycker, vara så otroligt viktigt. Våra tankar har avstannat i vårt puritanska arv. Den flera hundra år gamla puritanska föreställningsvärlden, att arbetsamhet, självdisciplin, återhållsamhet, sparsamhet och asketism skall vara nyckelorden för framgång känns lite pasé. Luther och Calvin kan dra nu. Det är en annan tid. Vi har allt. Det sägs att arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många möjligheter till synd, men det vi ständigt läser i tidningarna och hör i media nu verkar inte stämma med den filosofin. Vi blir sjuka av maten, sjukvården går över styr liksom skolan, stämpelklockorna kollar och ordet sparsamhet har inget existensberättigande alls längre. Men om vi inte jobbar, vem ger oss mat, husrum och kläder och vem är jag utan arbete. Ingen frågar mig vad jag gör nu för tiden. Det är inte begripligt att bara göra roliga saker som jag gör. Jag är inget nu som pensionär mer än pensionär och det är väl kanske inget att tala om på ett kalas.

Det börjar dra ihop sig. Jag måste nog gå upp ur sängen nu. Så slänger jag en blick på datumet högst upp på tidningssidan och ser till min stora bestörtning att det är den 13:e december, LUSSE. Jag brukar sätta på TV-n eller så har jag blivit inbjuden till ett av mina barnbarns lussefirande. Så tråkigt det känns nu. Ingen lussekänsla alls. Jag köpte faktiskt lussekatter igår, men lade dem i frysen. Jag kunde ju tagit fram dem till frukostkaffet innan Göran åkte. Det hade varit mysigt. I kväll skall jag för sista gången den här terminen på silversmidet och där blir det inget lussefirande. Jag kan ju ta med alla katterna dit. Ja det var en bra idé. Trevlig lusse på er alla läsare.

Hans Sjöberg, som skriver och regisserar teaterföreställningen om två systrar, som jag berättat om i tidigare blogginlägg, jobbar hårt. Han har precis fått färdig en bok som heter ”LATHUND för tillgänglighet”

Det är en fantastisk liten bok som jag hoppas många tar del av.

Jag skall till Autoadapt i Stenkullen på måndag för att få reda på hur jag skall kunna få in en elrullstol i bilen. Jag skall också köpa ny bil och få goda råd om vilken som kan passa. De skall troligen montera in en arm som skall lyfta in rullstolen i bilen. Det är en Minicross som väger över 100 kg, så det behövs något kraftigt till hjälp.

Vad jag tänker på nu är alla ovana vardagshändelser som jag kommer att råka ut för innan jag klarar att ta mig fram på ett enkelt sätt. Om det nu finns något enkelt i den världen. Jag läser om hindren i den lilla handboken

Det är ju inte kul att bli behandlad som ett kolli som ingen tror att de kan tala med.

Förstora bilden så ser du texten. Ingen är särskilt glad när man åker hem från föreställningen, som man trodde skulle bli så fantastisk. ALDRIG MER! Det får väl bli TV då hemma i soffan.