Jul, jul, strålande jul

Ja så kom då den efterlängtade julaftonen. Vi bar ut alla klapparna. Glöggen stod framställd när vi kom fram. Hela huset hade smyckats med julen. Så vackert, så hemtrivsamt. Här finns bara lycka. Minsta barbarnen hade svårt för att hålla sig ifrån julklapparna som låg under granen, men sedan kom tomten och grejade utdelningen. Maten fick tas fram i två omgångar eftersom magen blev fylld efter att bara hälften av bordets läckerheter och ändå var jag tvungen att skippa både revbensspjällen och köttbullarna. Med tärningsspel fightades vi vuxna för att få de klappar vi helst vi ville ha. Jag kom hem med världens grannaste julgris och tre skivor med julmusik. Jag misstänker att det var julmusikrea den dagen för vuxenklapparna i spelet fick bara kosta 150:-.

Världens grannaste julgris

Världens grannaste julgris

Så nu ljuder julmusiken dagen i ända. Det är juldagen och Göran och jag sitter vid frukostbordet och filosoferar över vad vi gjorde förra året vid den här tiden.

Jag skriver direkt ur det jag skrev i min dagbok den 25 december 2010:

Pingviner i Antarctis

Pingviner i Antarctis

Vår julafton är över. Nu är det den 25:e och de har precis ropat ut att tomten är på ingång på däck 8. Igår kväll var det ett par som uppträdde på stora scenen med argentinsk dans och därefter sjöng personalen julsånger. 50 % av personalen är från Indonesien och 30 % kommer från Filippinerna. De övriga kommer från 15 olika länder. De var uppdelade i dessa tre grupper när de sjöng på sina egna språk och på engelska. Det avslutades med att två sångproffs som varit med i första kvällens Broadway-föreställning, sjöng Stilla natt. Julaftonsmässan som skulle börja en kvart senare, kl 24.00, hoppade vi över och gick till hytten för att sova.
Göran bäddade som vanligt med sina handdukar p.g.a svettningarna som pågått nu i en dryg månad. Hostningarna pågår fortfarande men inte så jättemycket. Det blåser kraftigt ute. Jag var ute på bakdäcket för att fotografera glaciären som vi just passerade, men det var knivigt. En mindre turistbåt drog sig längre in mot glaciärkanten. Veendam gjorde en cirkel runt så alla skulle kunna se. Det finns ju de som kan sitta på sin egen veranda och blicka ut. Då är det ju bra att båtens alla sidor vänds mot glaciären. Det tas tusentals foton på glaciärerna och det känns lite uppblåst med att fartyget skall komma nära och cirkla där framför. Veendam tuffar fram, längre in i fjorden. Vi känner lite besvikelse över att Otto Nordenskiöld aldrig nämndes i föredraget som vi lyssnade på igår. Och Amundsen nämndes bara som i förbifarten. Undrar om det är vi eller de amerikanska föredragarna som är patriotiska. Panoramat framför oss här uppe på däck 12 är fantastisk. Dock är det vi ser lite väl grått. Det hade inte varit helt fel med blå himmel. Då hade nog bilderna av glaciärerna Brujo och Amalia, som vi just passerade, blivit vackrare.

Tunga regnmoln, dimma längst fram i fjorden, vackra vita bergstoppar, men tyvärr alltför få fåglar. Jag som längtar efter att få ta foton av maffiga albatrossar, pingviner och luftfyllda blå isberg får nog bära omkring på hela kamerabatteriet ett par dagar till, minst, för att eventuellt lyckas med det.

Pingviner, pingviner, pingviner

Pingviner, pingviner, pingviner

Nu är lunch juldagen och det ösregnar på panoramafönstret. Flaskorna klirrar bakom bardisken. Till vänster om mig pratar ett äldre par franska och kollar i kikaren. Till höger sitter ett yngre par som spelar ett spel. Göran dyker upp efter att ha suttit längre in och läst.

I biblioteket på MS Veendam

I biblioteket på MS Veendam

Det är happy hour mellan 5-6 så vi köper 2 glas chardonnay för priset av ett. Dags för vila före middagen. Jag ligger och lyssnar färdigt på Kepler och somnar en stund. Idag är amerikanarnas stora juldag och då måste vi vara finklädda. Eftersom jag främst satsat på varma kläder så blev det inte så mycket plats över för finkläder i min resväska. Därför är det jättetrist att utsättas för finklädeskrav. Alldeles särskilt om man som jag har full garderoben med finkläder som sällan blir använda. Vi är alldeles för sällan riktigt finklädda på kalas hemma. I kväll hade Helen från Australien bjudit in en ny vän hon träffat och som kom från Nya Zeeland. Rita och hennes man kommer från Mexiko City. Ritas man, Menachem, fyller 86 år. Han är gammal och trött och vackra Rita, med kastanjefärgat kort hår och fixat ansikte, har en ängels tålamod. Han hör jättedåligt, har fel på stämbanden och pratar bara lite engelska. Han är mycket intelligent säger Rita och hennes man viftar bort det med handen. Rita berättar att Menachem tog hand om hela familjen från det han var 12 år. Han byggde upp en textilfabrik med närmare 500 anställda. Fabriken såldes när Ritas man var 65 år. Rita hade varit gift med honom i bara 3 år.

Juldagsmiddag på MS Veendam

Juldagsmiddag på MS Veendam

Kvällen avslutades med en tangosjungande man. Vi kände igen låtarna från vår ungdomstid.

-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-0-

Minnena är fantastiskt mysiga att bära med sig och tänka tillbaks på emellanåt. Men jag glömmer heller inte min hemlängtan. Och när jag står vid diskbänken här hemma och grejar juldagslunchen, med Göran sittande i det nya uterummet frisk som en nötkärna, kan jag känna en ofantligt stor lycka över att vi är hemma den här julen. GOD JUL

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.