Det var en utmaning att ta emot en liten sjuåring på besök. Hon hade feber och var jätteförkyld och fick inte komma till skolan. Kunde jag hjälpa till? Självklart, sa Göran. Blir vi sjuka så blir vi. Det är inget att göra åt. Och då blev mitt svar också ja. Jag är ju lite mer skrajsen över att bli smittad. Förr, de första åren då skoven poppade upp emellanåt, så kom de som ett brev på posten när jag blev förkyld. Men det har gått över nu. Posten kommer inte heller som förr, så det stämmer ju bra överens. Prinsessan var mycket trött och sov sig igenom förkylningen och febern gick ner. Vi kollade i örat. Det gillade hon. Vi lånade en hel hög med barnfilmer. Hon låg i soffan och avverkade den ena efter den andra. Vi spelade olika kortspel, plockepinn, domino, rävspelet och naturligtvis målade vi mycket. Theo kom på besök. Han är också sju. Han var lite småblyg i början. Det är inte så lätt att helt plötsligt bli presenterad för en helt okänd prinsessa. Det var jättekul att se hur han försökte visa sig duktig. 

Nu har det snart gått en hel vecka och någon förkylning har inte synts till. Min homeopat Roy Beckerdahl säger att jag har jättebra immunförsvar och det har han rätt i. Jag får aldrig någon influensa och aldrig några förkylningar. Eller ja, i alla fall nästan aldrig. Det är väl bäst att inte spänna bågen för hårt. Man vet ju aldrig. Sådana där småttingars basselusker är inte att leka med. Men jag tror det gått vägen den här gången också. Nu körs filmen bilar och när Theo kommit hem från simskolan så bär det iväg till buslandet. Med andra ord så är det fullt upp. Det ger nytt liv i gamlingarna som annars går här och bara tänker på vad de skall göra av all sin tid. Visst lyckas vi att hitta på sysselsättning, men det här är något helt annat. Här gäller ”måste”, inte bara vad som är kul för oss själva. Ikväll skall vi bli bjudna på italiensk husmanskost. Polenta heter det. En slags majsgröt skall det tydligen vara. Inte låter det särskilt spännande, men prinsessan har önskat det och då får det bli så. Vi kompletterar med lite köttgryta. Mest för att alla skall bli mätta. Det där med majsgröt passar kanske prinsessor, men Theo blir nog inte särskilt begeistrad.
Himla kul är det i alla fall med folk i huset. Det där med barn och barnbarn sätter sprätt på vem som helst.

Nu tycker jag nog att jag är på G och börjar vakna till liv på det nya året. Men det tar tid när man inte har inplanerat något. Många tycker det är ok att ”ha det lugnt och skönt”, men jag tycker det är bara tråkigt. Det är så otroligt viktigt för mig att ha bra sysselsättning. Bra sysselsättning för mig innebär att ha något att göra som ger något tillbaka. Det är nästan som en blomma som måste vattnas varje dag. Och jag är ingen orkidé, som kan stå utan vatten i flera dagar. Jag är nog mer som en….. Tja, jag är inte så bra på det där med blommor, så jag vet inte vad det är för blomma som behöver vattnas varje dag. Det är min käre man som står för det där med blommor och bin. Han har hand om städningen (vi har bara städerska här en gång i månaden) och det mesta av matlagningen. Han brukar säga att ”jag är ditt fruntimmer Britt Marie”. Min mamma är utbildad kock så vi lärde oss inte att laga mat. Det gick alltid för sakta tyckte mamma, när vi ville hjälpa till, så vi blev fråntagna vispen. Därför har jag aldrig lärt mig att tycka det är kul att laga mat. Men nu är jag trött på all köttmat. Och all olja. Det är så tungt att äta sådant. Därför börjar jag ta över mer och mer i köket nu.

Det blir mycket mer grönsaker och sallader, mer kyckling och wok och mer småplock, frukt och bär. Fast sådant tycker inte Göran är riktig mat, så han brukar komplettera med en köttbit bredvid ibland.

Min träning har kommit igång. Jag går min halvtimmaspromenad varje dag med rullatorn och rehab på tisdagar och fredagar fortsätter t.o.m nästa vecka. Sedan är det slut. Man får ju bara hålla på hos sjukgymnast på rehab i tre månader. Sedan är det meningen att man skall vara satt på spåret och fortsätta träningen hemma. Jag undrar hur många som har lyckats med det. Inte jag – hittills. Men nu skall jag försöka ta mig i kragen. Ett nytt år, nya utmaningar. Det blir säkert fullbelagt program alla dagar under våren om jag lyckas ”hålla fast kragen”. Och det brukar jag ju lyckas med.

Igår kom jag igång med något som jag tänkt ta mig an länge. Det ligger gamla band i skåpen med film från olika semesterresor. För ett par år sedan köpte jag en ”växlare” som kan koppla ihop datorn med den gamla analoga filmkameran. Jag lovar det var inte lätt. Men jag har en bästis som hjälper mig. Med hans hjälp klarar jag allt som har med datorer att göra. Tänk jag lyckades få in filmerna i datorn och i redigeringsprogrammet. Så nu har jag fullt upp i några veckor. Det där med att redigera tar tid. Man filar bort små och stora bitar. Den gamla filmkameran var den första filmkameran vi haft på flera år, så vi var inte så proffsiga. Ibland blev inte kameran avstängd efter att vi filmat, så det är mycket grus och golv och skor som filmats. Allt det tar jag bort och så lägger jag på musik. Jag börjar med Thailandsfilmen. Vi var 22 personer på en Colin Archer. Vi seglade från Lankawi i Malaysia upp till Phuket i Thailand.

Colin Archer

Det var vid årsskiftet 2000-2001. En fantastisk resa som tog 10 dagar. Det skall bli superkul att få återuppleva den resan. När filmen är klar tänkte jag bjuda in hela gänget till visning. Det är flera band på uppemot 4 timmar, som skall redigeras ned till högst en timma. Det skall bli spännande. Och jag kommer naturligtvis att lägga ut en 3-minutare på nätet och bland mina kortfilmer, så ni kan ta del av allt det underbara vi var med om.

Efter en hektisk helg i Strömstad så tar jag det lugnt nu. Det blir liksom lite för mycket för min MS-kropp, att vara på räkakademins årsmöte med massor av

Strömstadsräkor

supergoa räkor och vin på fredagskvällen, lördagspyssel under dagen hemma hos mamma och pappa och så middag där och sedan vara på kalas på lördagskvällen hos kusinen.

Men det är det värt. Det är otroligt viktigt att inte låta MS-en ta över. Jag får ”bakrus” av ansträngningen vad jag än gör, om det blir lite för mycket. Därför skiter jag i alla begränsningarna och kör på som om jag vore frisk. Som pensionär så finns det gott om tid att ta det lugnt efteråt. Det sociala måste gå före.

Igår förmiddag var städerskan här. Det känns alltid lika ljuvligt när hon gjort fint överallt. Jag ligger på soffan och läser i Reflex, tidningen från Neurologiskt handikappades riksförbund. Jag läser om att norska läkare rekommenderar sina ms-patienter att vistas ute så mycket som möjligt, gärna i solen. De påstår att D-vitamin skyddar mot ms och minskar skovfrekvensen. De säger också att tobak triggar kroppen att utveckla ms och öka en progressiv variant av ms.

Artikel i Reflex 6/2012

Jag läser vidare och får se en annons om rehabilitering på Teneriffa. Visst känner jag till Vintersol på Teneriffa. Jag har sökt dit tidigare och senast 2011. Tyvärr har inte rehabenheten tyckt att jag skall få åka dit. Jag vet inte varför. När jag sökte till Teneriffa för två år sedan blev det nej. Anki Pilups, som jobbar på Rehabenheten, övertalade mig att jag skulle till Sommarsol i Vejbystrand. Det blev fantastiska veckor där. Jag hade varit där några år tidigare och inte fått så bra erfarenhet, men nu blev det helt annorlunda. Det var där jag startade den här hemsidan med allt bloggskrivande. Ni som har läst de första dagarna hösten 2011 kan se att jag trivdes. Men nu vill jag till Teneriffa. Ansökningshandlingarna är ifyllda och far iväg till min doktor Marcus Axelsson på Sahlgrenska idag. När han skrivit sitt intyg och vidarebefordrat det till rehabenheten skall Anki Pilups & co säga sitt. Jag hoppas de tillstyrker. Jag vill så gärna komma iväg i höst på gå-träning. Det kan ibland kännas lite tungt att hitta entusiasmen till all träning. Då är det skönt att ha något gosigt framöver att tänka på. Hjälp mig att hålla tummarna, så kanske det går vägen.

”Än är det krut i gubben”, sa man i radioprogrammet Stil. Känn på det uttalandet. Visst känns det som om man talar om en gammal gubbe. En riktigt gammal gubbe. Gubben man talade om var David Bowie. Han fyller 66 år nu i januari. Han är alltså jämngammal med mig, eller rättare sagt, ett år yngre än mig, om man räknar hela år. Jag fyller ju i oktober. David Bowie har chockat publiken med att plötsligt ha kommit ut med en ny skiva nu. Efter att ha råkat ut för en hjärtinfarkt. Härligt, härligt. Mannen från Mars, med blixtar i ansiktet, med mycket glitter och fantastisk musik. Han är verkligen en stor popikon, kanske den största.

Lyssna till det här, The best of David Bowie:

http://www.amazon.com/gp/recsradio/radio B00006L736ref=pd_krex_listen_dp_img?ie=UTF8&refTagSuffix=dp_img

http://www.youtube.com/watch?v=YfAVmtH6sgU

David Bowie

Jag blir alltid så fascinerad när jag hör jämnåriga som kallas för gamla. Så ser inte jag på mig. Men jag minns en vän, som när hon var runt 60, kom och berättade att det känns lite konstigt, när hon var ute och gick med sina barnbarn och folk trodde hon var ute med sina egna barn. Ja sa bestämt att visst såg folk att hon inte kunde vara annat än mormor. Och visst syns det att man är gammal, men det känns inte så gammalt. Det har gått så himla fort. Var det bara detta? Så många år fyllda av lycka och olyckor. Jag förstår att många skriver sina memoarer. Det känns lite tomt att ha levt ett helt liv och alla år bakåt bara är borta. Ingen vet vad som hände. En väninna som dog i aids för ett par år sedan bestämde sig för att samla ihop livet i ett familjealbum, där hon skrev texter till varje bild. Det gav hon till sina barn. Jag undrar om det var hon själv som ville sammanfatta eller om det verkligen låg i barnens intresse. Barnen har ju ändå levt vid sidan av och följt med under de år som de levat. Mina föräldrar är 96 nu. Jo, det hade varit jätteroligt att få höra deras berättelse om hur de levde när de växte upp och hur de haft det i livet.  Jag har tänkt på det så länge, men tiden går och det har inte blivit av. Jag misstänker att de inte har så många barndomsminnen kvar nu. Pappa brukar berätta om hur det var i lumpen när han gick vakt vid Stockholms slott. Och när jag tänker på det nu så känns det bråttom att spara ner berättelserna på något sätt. Vi skall upp till Strömstad över helgen. Kanske skall jag ta med en inspelningsapparatur. Åren går och snart är det för sent.
Men det känns inte så när man är mitt i. Jag tänker på i somras. Jag skulle göra färdig middagen. Mamma, som är gammal kocka, lade sig i hela tiden och skulle rätta på allt. Hon kan fortfarande bäst, tycker hon. Jag bad mamma ta ledigt och gå ut och sätta sig hos pappa och Ida, som fyllde 90 år i somras. Nej, nej, svarade mamma, jag vill inte gå ut till de där gamlingarna. Mamma är lätt i kroppen. Hon går i och ur badkaret som en 17-åring och går till affären tvärs över vägen och handlar varje dag. Hon blir aldrig gammal. När känner vi oss riktigt gamla? Aldrig, tror ja, eller i alla fall, hoppas jag. Den dagen har vi nog gett upp och då är det slut.

I två dagar har jag varit hemma nu efter resan. Det är segt att komma igång känner jag. Inget alls blir gjort. Lusten vill liksom inte infinna sig. Det är alldeles stålgrått ute idag. Små, små flingor faller till marken. Jag tittar ut genom fönstret och ser att de gående har uppfällda huvor på sina jackor.

vitt puder ute

Själv sitter jag fortfarande med morgonrocken på trots att klockan blivit drygt elva. Jag har inte skrivit in något arbetsschema i min almanacka. Då blir det så här. Antagligen är jag lat i botten. Därför måste jag ha ett ramverk att hålla mig till. En riktig plan med en blandning av arbete och roliga fritidsaktiviteter. Det är då humöret klarar att hålla mig igång.

Innan jag började skriva på i bloggen laddade jag ner fotona i min mobil. Som jag skrev i samband med julfirandet så skulle jag återkomma med en bild på vår jultomte. Den kommer här:

Jultomten 2013: Theo 7 år

Ja nu får jag nog ta mig i kragen och knalla in i duschen. Men jag lovar, det är jättesegt. Klockan 14 skall jag till konstföreningen VSA och sedan skall jag till rehab i Majorna för genomgång med Sara, min sjukgymnast. Hon skall kolla om något hänt sedan jag började att träna hos henne. Tyvärr har jag ju inte tränat nu på tre veckor, så resultatet kan inte bli särskilt bra. Vi får se vad hon säger

Hemresedagen. Vi startade upp med att packa ner allt det medhavda. Det var lika knöigt som när vi reste ner. Tänk att man alltid vill ha med sig så mycket grejer. Men den här gången hade jag med mig nästan rätt kläder. Jag använde nästan alltihop. En liten godkänd handbagage-resväska och en handväska med en bra bok i var det jag hade med mig. Fast jag fuskade ner toalettväskan och alla inkontinensbindorna i Görans resväska förstås. Det tar stor plats.

Huset städades igenom. Jag stod mest för att styra och dra fram möbler för att få det torkat under och bakom. Och så tvättade jag rent på toa och dammade. Lakan och handdukar tvättade Göran, som han hängde upp på de översta balkongerna. Trapporna dit upp är inte att leka med. Utan bra trappräcken så tog jag mig upp och ner ungefär på samma sätt som Emma gjorde. Där uppe låg balkongen i västerläge och hade sol till framåt sextiden på eftermiddagen. Med en bra bok kröp jag upp varje dag för att fånga de sista solstrålarna.
Sedan åkte vi iväg till marknaden som hålls varje lördag. Vi ställde bilen i P-huset och jag rullade lätt ut på gatan med min moppe och fortsatte upp till marknaden. Där finns allt från möbler till mat och prydnadssaker. Visst fick jag med mig lite därifrån. Det var lite stickat med spets som jag knödde ner i väskans sista millimetrar.
Nu var det dags. Iväg till flygplatsen. Vi checkade in alltihop på samma ställe och efter att jag fått taggar på moppen så drog vi iväg in i hissen och åkte upp till genomgångskontrollen. Jag fick gå igenom själv först. Moppen granskades runt om och så fick jag åka iväg utanför portalen in i butiksområdet. Det var alldeles för litet för min smak. Jag kollade igenom alla butikerna på bara en halvtimma. Inklusive en Desigual-butik. Det gick så lätt med moppen. Jag provade igenom kappor, kjolar och tröjor. Men jag såg bara tjock och gammal ut. Nu måste jag hem och banta – och träna. PUH
Iväg till planet. Jag kunde köra ända fram till ingången. Där togs moppen om hand av en man som gått bredvid mig ända fram. Det blev en jobbig flygfärd. Spasticiteten ville bara inte ge sig. Jag drog och slet i benet. Inget hjälpte. I drygt två timmar höll det på. Den sista halvtimman stod jag upp och då gick det över. Vi blev serverade en god bricka med skinka och tapas. Tyvärr fanns det bara en sådan bricka kvar så vi stillade vår hunger med tre degiga dubbelmackor också. Och så vin. Det var ju fortfarande semester.

Vi hämtade ut väskorna och där kom också moppen. Den stod som en liten tjur på bandet. Vi fixade lite med batteriet och så kom moppen igång. När vi kom utomhus kände vi alldeles tydligt att semestern var slut. Det var vitt och svinkallt. Antarktisjackorna togs på och vi drog hemåt i nattmörkret

Strålande solsken varje dag. Tänk att få gå ut på altanen i ljuset och solen håller på att gå upp. Vi möts av två solar varje morgon. En är solen och en är Emma. Med ett brett leende visas de två sockerbitarna i underkäken. Efter frukost stuvar vi återigen in den uppladdade elmoppen i bilen. Och så kryckan. Emma hänger med de promenerande i barnvagnen. Vi möts nere i Banus. Vi skall på shoppingtur i El Cortes Ingles. Det är det stora varuhuset. Egentligen behöver vi bara frimärken för vykorten vi burit omkring på i några dagar nu. Det där med post och frimärken är inte alls så enkelt. Varför har ingen hittat en smidig rutin för det? Nåja, jag var mest på damavdelningen. Jag gick igenom hela Desiguals butik för att hitta något roligt. Men jag hittade inget riktigt intressant. Jag kände mig nöjd med desigualtröjan jag hade på mig och som jag fått i julklapp.

På strandpromenad mellan San Pedro och Banus

Dagen fortsatte med en lunchsallad och ett glas vitt vin och med en ölpaus på den långa vägen mellan Banus och San Pedro.

Nu var det dags för lite träning. Längs hela strandpromenaden finns uppställda en mängd olika träningsredskap.

Träning längs strandpromenaden

Jag kände att beslutet att lämna rullatorn där hemma var inte det bästa beslutet jag tagit. Det sätter sina spår att välja trivsamma promenader med de gående. En vecka helt utan träning är inte alls bra. Balansen och styrkan i benen är färskvara och måste tränas varje dag. Det dåliga samvetet får jag ta mig an när jag kommer hem. Nu är det semester.                                                                                                                                                                           Eftersom det är avslutningskväll firar vi med en flaska Champagne och sedan avslutas kvällen med en härlig middag. Och naturligtvis vin till. Gissa hur det där gick. På vägen hem, i nerförsbacken, skulle jag svänga till höger och åka över ett övergångsställe. Jag tog svängen lite för hastigt. Hela ekipaget välte. Två hjälpsamma spanjorer kom springande och frågade hur det gick (tror jag). De lyfte upp mig igen. Det var nog inte så bra det där med alkohol och elmoppe.
Min arbetsterapeut säger att min elmoppe inte är godkänd. Den är inte tillräckligt stadig. Därför får man inget bidrag till min moppe. Jag håller med. Den är inte tillräckligt stadig. När jag är nykter så klarar jag det bra, men det går åt pepparn när vinet tar vid. Lite smällar får man väl ta om man skall ha roligt. Efter säkert två timmars körande var batteriet ändå slut, så de sista metrarna vinglade jag hem på kryckan. Om det var vinet eller obalansen var svårt att avgöra, men vi hade kul.

Jo visst var vi nere i Gibraltar. Killarna ville ju ha med sig lite billig sprit. Själv hade jag en önskan om att få komma till den där häftiga boutiquen, som ligger i la Linja, staden på spanska sidan, innan gränsen till Gibraltar. Vi skulle ta boutiquen efter Gibraltar bestämde vi. Gissa om vi kom till boutiquen. Helt rätt. Det blev bara apor och sprit den dagen.

Blir det bra så här?

Det var ok. Vi skulle ju till Marbella dagen efter. Och då hade jag siktet inställt på en annan boutique, som sålde begagnade kläder. Vi hade varit där förut. De där rikemansmänniskorna lämnar in jättefina kläder som säljs till låga priser.
Gibraltar för turister är bara en enda lång gågata som kantas av affärer. Vid den här tiden säljs allt på rea. Är man köpsugen skall man så klart ta en promenad här. Jag åkte omkring på min moppe. Och visst går det bra. Men jag har inte riktigt vant mig vid att köra in i små affärer. Det känns så påträngande och besvärligt när de står över mig, jag sitter ju lågt, och frågar om jag behöver hjälp. Jag tyckte så förr också när jag inte körde moppe. Nu känns det liksom lite mer handikappat. Det går bättre i större varuhus för där får man oftare vara ifred.

Så det blev inget handlat för min del. För några stora varuhus finns inte i Gibraltar.

I droppstensgrottorna i Gibraltar

Men vi var inne i droppstensgrottorna och

I tunnlarna i Gibraltar

sedan drog vi in i de långa tunnlarna som går genom hela Gibraltar-klippan. En guide körde omkring med oss och berättade och visade allt som turister skall se när man är i Gibraltar

Guiden var kompis med aporna

Vi stuvade in moppen i bilen och åkte hem till vår boning, som nu värmts upp.

Och vad jag inte visste då, var att boutiquen i Marbella hade lagt ner. Det var tur, för annars hade jag inte lyckats hålla humöret uppe. Då hade jag varit sur, jättesur, över att inte ha kommit in i boutiquen i la Linja.

Vi bodde i Nueva Andalusia, som ligger granne med San Pedro och ett stenkast från Banus. Det var i dessa omgivningar som vi mestadels rörde oss omkring i. Lilla Emma kördes hemifrån i barnvagnen efter frukost och kom hem sent på eftermiddagen. Visst hade också jag kunnat ta elmoppen samma väg, men jag var lite rädd för att inte batteriet skulle räcka. Tillgängligheten var inga problem med. Överallt finns snedställda kanter till trottoarerna.

På elmoppe längs San Pedros strand

Väl nere i San Pedro var det fantastiskt mysigt. Man kunde rulla iväg med moppen ända bort till Puerto Banus. Men det var långt och tog nog uppemot en dryg timma. Min moppe går i promenadfart och är perfekt att åka bredvid de gående med. 

Puerto Banus

Och hade jag velat ta ett bad så hade inte heller det varit särskilt stort problem. Det var byggda moppevägar lite varstans

Byggda spångar till stranden

Men det får väl vänta tills vi åker ner framåt sommaren då vattnet är mera badvänligt vad gäller temperaturen. Och det är inte tillräckligt varmt upp ännu, så något bastubad blir det inte tal om.

Jag vill ju locka alla rullande vänner till solkusten vid Banus. Jag lovar det är jättetillgängligt överallt. Och det finns gott om hotell eller uthyrningsmöjligheter nära stranden. Jag längtar redan tillbaks. Även om det är gott att komma hem – alltid.

Vi vaknade efter en kylig nattsömn. Det är förbaskat kallt på nätterna vid den här årstiden och isoleringen i spanska hus är inte den bästa. Jag hade ett extra element inställt i mitt rum, men eftersom jag gillar att sova kallt så hade jag inte satt på det. Usch, så jag frös under natten. Och spasticiteten gjorde inte nattsömnen ett dugg bättre. Men va tusan, man svarar ju ändå: Jo visst har jag sovit gott. Det hör liksom till att man svarar så. Jag visste ju att det fanns ett element för nästa natt, så problemet var inte särskilt stort. Det var så himla mysigt att få ljus och sol. Regn och rusk och kyla var som bortblåst i huvudet. En fantastisk lyckokänsla spred sig i kroppen när vi öppnade ytterdörren och ljuset flödade in. Tänk att få sitta ute och äta nära havet i början av januari

Utelunch i Banus utkanter

Vinden var lite småkylig emellanåt men vad gäller solskenet så var det helt fantastiskt. Vi mätte upp till 28 grader i lä och i solen. D-vitaminerna bara flödade in i kroppen och gjorde oss pigga. Elmoppen lyftes in i huset och ut ur huset varje dag och var med på alla utflykter. Det var en stor lycka att få ha det så självständigt. Jag kunde till och med höra mig själv säga: jag sticker iväg en stund.