Mot Spanien. Allt skulle med, tyckte jag. Men det tyckte inte Göran och efter ytterligare funderingar så tyckte väl inte jag heller det. Hur skulle det kunna bäras eller köras? En elmoppe, en rullator, två resväskor, en ryggsäck och en handväska. Och så jag som inte kan gå mer än ett kort stycke med krycka. Det blev liksom lite för mycket kom vi på när vi packade in i bilen på väg till flygplatsen. Jag var tvungen att välja. Och då valde jag elmoppen och kryckan. Med moppen så visste jag att jag skulle kunna gå med de andra på promenader och om jag ville gå uppför trappor eller där det var alltför omöjligt att ta mig fram med moppen så var det bra med kryckan. Jag fick välja bort träningen.

San Pedro i januariskrud 2013

Väskorna checkades in och for iväg på bandet. Även elmoppen checkades in och moppen och batteriet fick var sin incheckningslapp (eftersom batteriet plockades loss). Sedan kördes elmoppen till ett inlämningsställe för udda gods och togs om hand där. Kvinnan frågade om jag kunde gå eller om jag behövde hjälp, men jag kan ju gå med kryckan, så jag valde bort hjälpen. Efter 3,5 timma så landade vi på Malagas flygplats. Det var sent på kvällen och mörkt. Från nollgradigt där hemma så hade temperaturen ökat till säkert 15 grader plus. De varma vinterjackorna åkte av. Vi knallade ner för att ta emot bagaget. Det är långt men med alla rullbanden så går det ganska bra. Väskorna kom som vanligt på bandet och sist kom elmoppen. Den såg så liten och ensam ut där den stod  och sakta kom åkande fram emot oss på bandet. De hade som vi även märkt vid tidigare resor, öppnat och kollat batteriet. Det blir alltid lite strul innan vi får igång moppen efter det, men det funkade efter en stund. Så bar det iväg till biluthyrningen. Hissen ner, nej det blev fel, hissen upp igen och så bort till hållplatsen för att bli upplockade av en transferbil med kärra. Allt lastades in för transport till biluthyrningen. Där stod vår stora semestervagn. Stor för att få plats för elmoppe och barnvagn.

Framme i Nueva Andalusia

Väl framme, efter 5 mils åkande, lastades allt in i svägerskans hus och elmoppen ställdes på laddning inför nästa dags utflykter. Bordet stod dukat med spansk torkad skinka och andra godsaker och sängarna var bäddade i våra rum. PUH, så skönt att vara i Spanien.

Grått, grått, grått. Ikväll skall vi lysa upp uterummet med massor av ljus. Sju stycken av Görans gamla barndomskompisar och deras fruar kommer på trettondedagskalas. Vi bjuder på soppa av jordärtskockor som grävts upp i vår trädgård. Efter oxfilén har vi glass med havtornsbär från vår egen buske.

Havtorn från vår trädgård

Havtornsbären ligger djupfrysta på grenarna fortfarande, så nu gäller det att skynda sig så vi hinner få dem avplockade inför serveringen.

I morgon klockan 13 skall vi träffa medresenärerna, Göran dotter med familj, på Landvetter, för vidare befordran till Spanien och Malaga. Det skall bli härligt att få känna hur det känns när solen skiner. Jag är väl rustad med både rullatorn, kryckan och min fina elmoppe. Det gäller att inte råka ut för hinder som gör att jag inte kan följa med de andra. Jag kan stå ut med att vara funktionsnedsatt men inte med att vara funktionshindrad.
Jag önskar er alla ett trivsamt trettondedagsfirande och en så bra påföljande vecka som möjligt trots all det gråa. Ät mycket D-vitamin så klarar ni er bättre.

Jag har just återkommit från ett styrelsemöte i den lilla teaterföreningen Kattma, som jag är med i. Det är seriösa diskussioner med protokoll som Hans, manusförfattaren och regissören, skriver ut åt oss och följer upp vid påföljande möte. Nu var en av de stora diskussionspunkterna hur bemanningen ser ut och vilka repetitionstider vi skall delta i under våren. Föreställningen ”Allting finns” har sin premiär den 9 mars klockan
19 i ABF-husets bottenvåning i Allén nere vid Järntorget.

Detta är den preliminära affischen för teaterföreställningen ”Allting Finns”
Jag skall vara värd och kommer att ta emot er. Jag hoppas ni blir riktigt många.

En av diskussionspunkterna vid mötet var också Kattma-dagen den 21 februari i samma lokaler klockan 19. Alla är hjärtligt välkomna. Vi kommer att underhålla med trevliga berättelser och sång och spel. Själv skall jag berätta om hur det är att hitta fram till den sysselsättning jag alltid önskat mig med hjälp av min MS-diagnos. Man måste få hjälp på traven när man skall förändra sitt liv. Sjukdomen MS blev min hjälp.

Och tänk att Hans hade tagit med en punkt som hette ”Britt Maries idé”. Jag blev jätteglad. Idén känner ni redan till: det skall handla om Hilma och Alaska. Så nu börjar vi dra i många tåtar vad gäller det projektet. Det kanske blir verklighet ändå. Jag kan knappt tro att det kan vara sant. Men det är lång väg kvar, PUH, alltför lång. Gå in på videobloggar här på min hemsida och kolla Görans föredrag och känn er inspireras. Vårt första planeringsmöte blir den 23 januari. Spännande, eller hur?

”The three lucky swedes”

Så kom vi då över på den andra sidan till ett alldeles nytt och oanvänt år. Förr när jag jobbade minns jag hur svårt det var att vänja sig vid att skriva ett nytt årtal. Nu tycker jag det svåraste är att invänta dagarna då man kan starta upp de nya rutinerna. Man skall ta det lugnt i dessa dagar. Det säger alla. Man skall ha det lugnt och skönt. Vad gör man då, till skillnad från det man gör i vanliga vardagen? När man jobbade så kunde man ju ligga och läsa eller bara vara hemma med barnen och kanske ta en prommis eller åka pulka. Jo, visst var det lugnt och skönt. Det var sånt man gjorde när man inte behövde gå till jobbet. Men nu? Som pensionär? Det är ju lugnt och skönt varenda dag. Alldeles åt pepparn för lugnt. Och skönt, visst, men lite tråkigt blir det väl. Jag ligger i startgropen och bara längtar tills träningen börjar och tills jag kan börja måla igen. Det tar tid att börja måla. Man måste vara i rätt stämning. Min erfarenhet är inte så lång, så att jag klarar av att spotta ur mig en bild så här en ledig dag. Den krystas fram. Med stort arbete. Och ibland blir det inte alls bra. Då får jag ta tag i det en annan dag och måla över.

Nu har jag förberett årsboksluten. Jag har lite jobb kvar från revisorstiden. Det är kul, men bara ett tag. Jag är glad att jag inte har det som min huvudsyssla numera. Jag har just talat med min datakompis. Vi filosoferade över hur vi skall ta tag i det där med dramadokumentären om Hilma. Han är proffs på att filma också. Jag fick ny energi.

Guldgrävare på stranden i Nome, Alaska

Fylld av ny energi bestämde jag mig för att genast börja skriva på ett manus för den sedan länge planerade filmen ”I Hilmas fotspår”. Here we go again

Jag har nyss kommit hem från att ha passat Görans yngsta barnbarn Emma. Hon är så himla glad jämt och det är aldrig besvärligt att vara hos henne.

Emma och jag

Nu måste jag skynda mig att få ner mina grejer i en resväska. I morgon tidigt åker vi till Strömstad för att fira nyår hos min syster. Det är samma gamla gäng sedan några år tillbaka. Jag är inte mycket för traditioner. Det har bara blivit så. Antagligen för att det är bekvämt med gamla välkända människor och för att det är så himla trivsamt. Vi är hos min syster, tillsammans med min dubbelkusin, min bästa lekkompis från barndomen och Karl-Oskars dotter. Alla naturligtvis med sina älskade män. Vi startar kalaset tidigt på eftermiddagen nere vid bryggan. Göran och jag bjuder på champagne, ostron och lite småkrafs. Några badar bastu och tar sig ett dopp i havet. Vi drar oss inomhus och gör oss vackra för kvällen. Lite starters uppe på andra våningen med fantastiskt goda små snittar, tills alla samlats. Middagen börjar med Stickans egenfångade humrar och även huvudrätten brukar komma från havet. Efterrätten fixas av Britta och får bli en överraskning. Framåt tolvslaget dukas smågodis fram. Alla har sin del att ansvara för, lite knytisstyle.

Jag önskar att alla skulle kunna ha det lika mysigt som vi har det. Jag vill i alla fall önska er alla ett riktigt trivsamt nyårsfirande och ett riktigt gott nytt år. Vi ses och hör med all säkerhet under det kommande året också.

GOTT NYTT ÅR

Jag fick en länk av en kompis och har varit inne och läst och lyssnat. Kan det vara så att insulinet kan bidra till den typ av inflammation man har vid MS?
Kan man kanske ta bort de allra vanligaste ämnena som folk brukar vara allergiska mot, vilket innebär vete, ägg, mjölk och bönväxter (vilket inkluderar jordnötter och cashewnötter). Man blir alldeles yr av all information och goda råd: http://www.terrywahls.com/video-resources

Under de första åren efter att jag fick diagnosen och emellanåt också senare har jag varit ute på min egen forskningsresa. Jag har provat mig fram med allt jag kommit åt och allt vad omgivningen sagt som jag tyckt varit intressant. Jag lovar, det har kostat. Både i pengar och i energi. Det är tungt och ofta mycket nedslående. Det fordrar stor research och jag har alldeles för lite tålamod. Hjälper det inte under de närmaste månaderna så kan det kvitta. Ja, visst, det är säkert alldeles för kort tid för att se att det ger resultat. Men humöret då? Humöret är den viktigaste supporten man kan ha. Det är humöret som hjälper en att stå ut med begränsningarna. Att ha roligt i livet hjälper långt mycket bättre än allt annat. Skit samma om man inte kan gå om man bara har ett trivsamt liv, att man bara känner sig nöjd med det man har. Det andra kommer som en följd av trivseln. Då orkar jag träna och bättre se till att kroppen får det den vill ha.

Supergrå näst sista dag för året

Jag tar min dagliga halvtimmaspromenad. Det är super-supergrått ute. Det är bra tankeväder. Jag tänker på vartenda steg jag tar. Jag har lärt mig att hitta en ny muskel av Sara på Majornas Rehab. Den sitter i ljumsken, precis där linningen finns. Jag känner den när jag håller handen där och hostar. Jag tränar muskeln när jag ligger på rygg, kniper och trycker ner ländryggen mot golvet och lyfter benet upp mot taket. Det är jättesvårt med ett ben som väger 500 kilo. Det gör mitt vänstra ben eftersom det saknas kontakt från huvudet och ner till benet. Träningen har hjälpt mig att hitta muskeln. Nu tränar jag den varje gång jag är ute på min rullatorpromenad. När jag kommer in frågar Göran: hur gick det? Det var tungt. Alldeles slut sätter jag mig på en köksstol. Jag sätter på radion P1 och hör Morgan Allings vinterprogram. Du som inte lyssnat på det: ta chansen innan det försvinner från radio-play. Det är så himla bra. Han är så himla bra. Han ger kraft genom sina ord. Kan han, så kan jag. Ännu en bra förebild.

Jag fick den här länken från min lillasyster, på tal om stora och fantastiska förebilder. Den här handlar om David Lega. Jag minns en gång på Lorenbergsteatern då han satt på scenen och visade oss hur han vek en servett – med fötterna. Vi applåderade. Han sa: där ser ni hur bra jag har det, inte får ni applåder när ni viker servetter.

Jag föreslår att även ni går in och lyssnar på hans inlägg. De är många och superintressanta – allihop.

http://www.youtube.com/watch?v=1mOTojPrvfE&list=UUnbPLX4ELAc27Nor69fGv0w&index=8

Plötsligt väcktes jag ur min törnrosasömn. Jag glömmer bort att jag har MS. Jag har bara funktionsnedsättningar och ingen MS-sjukdom. Jag ser mig inte som sjuk när jag inte klarar vissa saker. Som en härlig långpromenad, som julstädning eller som folk säger: jag skall bara sticka in till stan och fixa några klappar, som … Tja, vad är det mer som jag inte kan? Nu har jag haft MS i så många år att jag knappt kan komma på vad det är som jag inte kan. Jag har anpassat mig till min värld och tycker att jag kan allt. Det där som jag inte kan har försvunnit ur mitt medvetande. Jag tänker inte på det längre. Jo, jag kan inte åka utför på skidor. Det saknar jag supermycket. Jag tror det är det enda jag verkligen saknar och som jag känner mig ledsen över att inte kunna göra. Allt annat kan jag göra.

Jag vaknade som sagt upp ur min törnrosasömn. Igår kväll såg jag på Bonde söker fru. Där fanns en bonde som fått MS. Han hade fått diagnosen alldeles nyligen. Han var mitt i livet, nygift och fått småbarn. De berättade att de levde med MS-ens alla begränsningar och att varje dag var olik den andra beroende på hur bonden mådde. Det var upp ena dagen och ner den andra.
Jag hade glömt att det var så. Jag minns det knappt. Men visst, när jag tänker efter så var det nog så. De första åren med alla skoven var helt hopplösa och sedan när jag blev försöksdjur inom sjukvården och tog bromsmediciner med sprutor varje dag, då var det mycket så. Då var jag virrig och sänkt. Jag blev ovän med doktorn när jag skrev brev om att jag kände mig behandlad som ett fyllo när jag fick gå på den där linjen för att visa min obalans och när han skulle kolla om ögonen hängde med och jag fick peka på näsan och följa fingret med blicken. Det är många år sedan nu.

Jag försökte gå in på nätet för att kolla vad andra skriver i sina bloggar och om sin MS. Men jag fattar inte hur man hittar andras bloggar. Kanske kan någon hjälpa mig med det. Jag kommer till www.msliv.se,  http://www.msliv.se/downloads/omkarleken.mov och liknande sidor. Där kan man läsa om hur viktigt det är att upprätthålla sin uthållighet och om hur man kan förbättra humöret. Men det kan jag ju redan. Jag vill läsa om hur andra som lever med MS har det i sin vardag. Jag vill ha nya länkar som kan inspirera och visa vägen till ett bra liv, där inte sjukdomen tar över.
En kompis till mig sa, att du är kanske för mycket. För mycket är inte heller bra. Då kanske man sänker andra. De som inte klarar. Men om jag inte hade haft kraften och all envisa, så hade jag med all säkerhet suttit i rullstol idag. Jag målade tavlor som terapi, med motiv om att en kroppsbyggare inte heller kunde dansa som en älva. Jag skulle lära mig att acceptera min situation. Den tiden är passerad nu. Idag tänker jag annorlunda.

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva

Jag är inte så rädd för min framtid utan lever mer i nuet med det jag kan. Jag finner inspiration av de som kämpar i motvind. Jag har tidigare skrivit om en tjej som bestiger berg och en som springer maraton – mot alla odds. Jag känner stor lycka när jag hittar nya muskler som vaknar till liv vid min träning. Plötsligt kan jag lite till.

Tisdag och Juldagen. Min f.d svägerska ringde på förmiddagen. Vi bjöd in till julbuffé. Vi hade ju inte haft någon här på besök på riktigt länge så jag fick jätteentusiasm in i kroppen. Julgardinerna hängdes upp.

Pyntat, bättre sent än aldrig

Vi pyntade med ljus och ett riktigt juligt middagsbord ställdes i ordning. Lutfisk, köttbullar och prinskorvar handlades in och så lite andra kompletteringar som behövdes utöver skinkan, laxen och sillen som redan fanns i kylskåpet. Klockan fyra skulle de komma. Det blev mycket tid att slå ihjäl fram tills dess. Överskottsenergin rann till. Äntligen kände jag att julen kommit även hem till vårt hem.

Jag kom plötsligt på att jag ville hänga upp mina egna målningar. Så de gamla mörka från Görans tidigare liv ställdes undan längs väggen i sovrummet tills vidare. Och mina hängdes upp. Jag hade inte tänkt det från början men inpulsiviteten tog över. Nu eller aldrig. Det blev faktiskt himla bra. Det känns inte alls särskilt konstigt. Jag har redan tagit avstånd från dem. De lever sitt eget liv nu. Jag kan knappt känna att det är jag som målat dem. Jag känner bara en stor längtan efter att få sätta händerna i penslarna och köra igång med en ny omgång. Inne i mig finns redan alla målningarna klara. Det är bara att sätta dem på pränt. Jag är jättenyfiken på slutresultatet. För det slutar aldrig så som jag tänkt mig. Varje målning jag gör blir en överraskning för mig. När det första penseldraget kommit ner på duken konstaterar jag: jaha, det blev den färgen idag. Och så börjar födslovärkarna. Jag krystar fram penseldragen. Vet inte vart det barkar hän. Ibland blir det gurka av alltihop och då får jag måla över. Men jag sparar den del av målningen som jag tycker verkar ok. Fortfarande vet jag inte vart det bär eller om det bär. Jag måste ta en paus. Jag lovar, det är ett tungt arbete. Under långa stunder funderar jag över hur fortsättningen kommer att se ut. Jag tar tag i bilden igen. Och lite till och lite till. Ibland tar det flera dagar innan jag kommit underfund med hur det skall sluta eller när jag skall sluta. När är bilden färdig? För en som jag, som har svårt för att besluta mig för aftonbladet eller expressen så är detta ett stort trauma. Men fy tusan så kul det är. I januari nästa år kör jag i gång igen. Fylld av energi. God fortsättning på julen önskar jag er alla mina kära vänner.

Det blev en fantastiskt fin julafton. Vi åkte iväg till Rävekärr i Mölndal efter lunch. Det var alldeles vitt och solen liksom väntade på sin tur att få stiga fram. Vi möttes av Rapido som kom springande ut från huset så snart dörrspringan öppnade sig. Då gäller det att hålla hårt i kryckan, så han inte lägger krokben. Glädjen över allt det där vita vackra grumsas lite av det besvärliga. Men bara lite. Snö och halka är inte det bästa att ta sig fram i med en balans som är, som hos ett fyllo. Jag måste skaffa en rasp till kryckan så den inte far iväg. Vi möts av julmusik och ett julpyntat hem. Julbordet stod färdigdukat ute i den stora uppvärmda kuvösen.

Färdigdukat

Göran och jag hade bara ätit frukost så julskinkan kom fram direkt. Så himla gott smakar väl aldrig en skinkmacka som den gör på jul.

Glöggen värmdes upp och vi bänkade oss framför Kalle Anka. Barnen var inte särskilt intresserade, men efter påstötningar kom även de och satte sig. Lite kul tycker de nog att det är att alla vi vuxna sitter där tillsammans med dem och tittar på barnfilm. Det händer ju bara på julafton eller när filmen är så spännande att de behöver en lugnande hand att hålla i. PUH, äntligen tog Kalle och de andra ledigt till nästa år och jultomten kunde komma. Det kom en liten tomte i år. Han praoade lite redan förra året. Då hade vi en så gammal tomte, som måste ha hjälp för att det skulle gå tillräckligt fort.

Julklappsutdelningen 2011

Nu var han flygfärdig. Han hade ju börjat skolan och lärt sig läsa. (Jag skall lägga in en bild på årets tomte sedan när jag fått tag i sladden till telefonen). Han tog det på största allvar. Kom in och satte sig i den stora fåtöljen. Och han var så trött. Han hade ju gått så långt. Julklapparna, såg han, låg under granen och han sa att det var tur att de kommit fram. Det var ju många klappar som skulle skickas med posten, så han visste inte om det hade gått bra. Det gick inte så fort att läsa på alla paketen och skrivstil var svårt, men han genomförde jobbet med bravur. Allt delades ut med bara lite hjälp av kusinerna. Så tackade han för sig och sa att han skulle komma tillbaka nästa år igen och så gick han. Skägget som hängts upp runt öronen klämde och gjorde jätteont så han försvann snabbt ut på toa och klädde om. Kanske var det den stora högen med julklappar som det stod ”God Jul Theo” på, som lockade.

Julklappsspelet kan börja

Efter en härlig julmiddag, med som vanligt alldeles för mycket mat, så var det dags för julklappsspelet. Vi vuxna hade fått i uppgift att handla minst två stycken  julklappar för totalt 250 kronor. Vi var fjorton stycken så det blev en ansenlig hög som lades upp bordet. Nu skulle man slå en etta eller en sexa och fick då plocka till sig en julklapp. Jag fick mest – fem stycken. Sedan blev det en runda till och antalet julklappar jämnades ut så att alla hade ungefär lika många. Allt gick på utsatt tid. Så tog vi av papperet. Det dök upp biobiljetter, böcker, grytunderlägg, en ängel i gips, mössor som kunde kopplas till mobilen, en vinflaska och en mängd andra småsaker. Nu skulle vi slå sexor och ta från varandra. Godispåsarna och vinflaskan var nog det som gick runt mest, tror jag.

Så var det dags för frågespel för oss vuxna. Barnen höll på med sina nya spel och byggsatser. På taket smattrade regnet nu. En ny skinkmacka och risgrynsgröt med mandel i. Redan gift, men ok då, ännu ett lyckligt år. Å så skönt att vara hemma, med sina närmaste, barn och barnbarn.