Det blev en vit jul. Morgondiset är på väg att lätta. Det ser ut att bli en sådan julafton som alla önskar sig. I alla fall vad gäller vädret. Och jag önskar att alla har en lika mysig julaftonsmorgon som jag har. Lugnt och stilla med julmusiken i bakgrunden. Och jag är hemma. HEMMA!. HEMMA!! Knäppt eller hur. Skall det vara så märkvärdigt?

Vid frukostbordet minns jag de julaftnar då jag inte var hemma. Det var inte kul. Jag var nyskild och hade precis flyttat till storstan Göteborg. Alla de mina var bortresta. Mamma o pappa o lillasyster var i USA, mina andra syskon var hos sina respektives släktingar och mina barn var med sin pappa i Värmland. Det blev bara jag kvar, så jag hade bestämt att åka till en kompis som jobbade på en kryssningsbåt. Han hade sagt att där är så bra för där finns ingen som har sina familjer hos sig. Bra tyckte jag, då är jag som de. Då kommer det inte att kännas att det är jul. Jag lämnade mina små pojkar, 5 och 9 år gamla, och startade min färd till båten. Det var ca 50 mil dit och jag skulle vara framme till lunch. Det kändes ok och jag tror jag kände mig glad. Först. Jag kom inte längre än några få mil på min väg förrän jag var tvungen att stanna. Jag kunde inte se. Tårarna rann. Jag var tvungen att vända och åka tillbaks. Från telefonkiosken ringde jag. Min svärmor svarade. Jag hulkade fram: får jag komma hem till er och fira jul?. Hon blev jätteglad. Det blev en bra julafton och på juldagsmorgonen kunde jag fara iväg. Och den här gången kom jag ända fram.

Jag minns också en jul, när vi var i Kenya på semester. Vi skulle slippa ifrån julstressen och alla julklappsinköp. Jag vaknade klockan fyra på morgonen. De andra låg och sov på hotellrummen. Jag satt på bryggan vid hamnen på den lilla fantastiska ön Lamu. Båtarna, som passerade, var på väg söderut mot Mombasa. Här fanns ingen jäkt. Vädret var fantastiskt. Det var lugnt och stilla innan hamnarbetet satte igång. Där satt jag och längtade hem. Till mina barn och barnbarn. Jag räknade timmarna. Kollade in vad klockan kunde vara där hemma och tänkte på vad alla gjorde just då. Nu såg de på Kalle Anka, nu åt de alla god julmat, nu kom jultomten och delade ut julklapparna. Jag såg framför mig alla skratt. Tårarna rann då också.

På väg till Antasktis 2010

Den senaste julen var på båt i Antarktis. Det var vår drömresa. På julaftonen for vi söderut längs Chiles södra kust. Jag läser i min resedagbok: ”Vi vaknar fredagen den 24 december – julafton 2010. Lyssnade en stund på Kepler-boken. Göran hostar på toa så jag tror att hela lungorna följer med. Jag sitter nere i hytten utan fönster och känner mig djupt olycklig, Det här är inte kul. Jag längtar hem. Aldrig mer att jag åker iväg så här. Julen firas i grå dimma utanför fönstren, hundratals gamlingar och bara Göran och jag. Vi klarar inte att göra det kul för oss. I poolen badas det, några är på väg in till vinprovningen, ett par lägger pussel  för tredje dagen i rad, andra sitter bara och småpratar. Vi satt en stund på 12:e våningen och tog ett glas vin. Fantastiska panoramafönster och mysig klassisk musik. Göran frågade om jag längtar hem. Det räckte för att tårarna skall trilla fram. Nu klockan 15.00 skall Göran och jag lyssna på det tredje föredraget för dagen – om Antarktis. Vilken julafton. Jag undrar hur det skulle vara för att bli riktigt mysigt. Jag vet inte.”

Men idag är det mysigt. Jag älskar julen. Och jag är hemma. Hos de mina. I mitt eget hem. Julmusiken hörs från radion där julhälsningarna framförs. Nu är det dags att packa in alla klapparna i bilen med skinkan och laxen och allt det andra som gör en mysig julafton till den bästa. GOD JUL på er alla. Gör den riktigt mysig för er.

När man i vardagen går här hemma och mösar och bara följer de utstakade rutinerna, då blir det mycket tänkt och det är lätt att skriva om allt man funderar över. Nu i dessa juletider så styrs tankarna åt helt andra håll. Det är så många små detaljer som inte hör till vardagen som skall grejas och risken att glömma något viktigt är stor. I huvudet dyker det upp nya saker som skall göras hela tiden. Sådant som jag alltid gillat att fixa i juletid.

Men i år har inte en enda jultomte kommit fram. Göran har satt fram adventsstakarna och där har det strandat. Inga julgardiner, inga juldukar och ingen julgran. Jag vet inte om det känns ok eller inte. Timmarna går och julafton närmar sig alltmer. Nu är bara söndag kvar. Jag skall griljera skinkan som jag köpte igår. Alla julklapparna är köpta och jag skall slå in dem i julklappspapper i eftermiddag. Jag funderar över vad det är som gör att jag känner mig stressad. Det är ju massor av timmar kvar tills i morgon. Jag tror det är för att jag vill så himla mycket. Alla vill så himla mycket före jul och man dras med.

Jag färgade håret igår. Det blev inte särskilt fint alls. Mörkt, tja inte helt mörkt, men åt blyertshållet. Jag ser helst att jag inte behöver passera någon spegel.

Det är tidig söndag morgon. Jag sitter och skriver i morgonrocken. Strax skall jag hämta in GP och äta frukost. Jag hoppas att något av det där mörka i håret går bort om jag tar en kraftig dusch sedan. Och så skinkan och julklapparna och glöggbesöket hos kompisarna uppe på berget och så lite mera matinköp till julbordet, kanske flera olika sorters öl vore kul och fin choklad och vindruvor och några goa ostar. Så nu är jag där igen. Mer och mer och mer och mer. Som ett barn. Lugn, jag hinner, hitta inte på mer nu. Jag försöker att intala mig att ta det lugnt men det är svårt att ha tid kvar och ändå inte, så här nära. Jag har en liten lapp som sitter på min datorskärm. Där står: ”Dock skall den klokhet skattas som denna goda regel minns, att rätt värdera vad som finns och inte enbart vad som fattas”, av Carl Jonas Love Almqvist. Så, nu är jag lugn igen. God Jul, alla ni andra också!

Ja nu känner jag att det närmar sig. Tänk att julafton skall vara en sådan stor högtid. Man dras med i ståhejet antingen man vill eller ej. Jag har de närmaste tre dagarna sysslat med det jag gjorde under de år då jag var i karriären. Vad skall jag betala in till pension? Hur ser resultatet ut? Kan jag göra något mera nu innan årsslutet? Frågorna dyker upp så här års. Jag tycker det är jättesmickrande att få lite existensberättigande fortfarande. Men oj vad rostig jag känner mig. Jag får tänka till och kolla vad dataprogrammen säger. De påminner mig om allt det som jag eventuellt glömt. Men det tar längre tid nu för tiden.Tre dagar framför datorn. Nu tror jag att allt är på plats vad gäller företagsekonomi. Nu skall jag ta mig an det där med julen. Födelsedagspresent skall grejas till min son som fyller år idag och som skall firas i morgon, lördag med uppesittarkvällspyssel. Den sista klappen skall fixas i morgon, det är den till min kära man. Han är totalt ointresserad av att köpa kläder så det blir ett presentkort. Då blir han tvungen att ta sig i kragen. Men det känns lugnt. Jag har inte grejat julgardinerna ännu och julskinkan och risgrynsgröten med mandel, som jag skall ha med mig till julaftonskalaset. Jag har ju lördag och söndag kvar också. Jag hinner. God Jul

Så kom dagen för det viktiga mötet. Tiden var bestämd till klockan 13.30. Mamma och pappa var informerade och vi hade talat lite grand om vad som skulle diskuteras. Pappa tyckte nog det var bra men mamma var inte intresserad alls. Hon säger alltid att de har det så bra. Barnen hjälper till och så har de affären tvärs över vägen där de kan handla mat.

Båda sov som vanligt vid den här tiden, när det ringde på dörren. Fyra personer kom från kommunen. En sjukgymnast, en arbetsterapeut, en från hemtjänst och så biståndshandläggaren, som tog hand om rodret. Pappa hade tappat bort hörapparaten, så han hörde jättedåligt. Mamma, som är lite senil, tyckte nog mest det var trevligt med besök. Biståndshandläggaren berättade vilka hjälper det finns att få. Hon berättade om matleveranser och larm, någon som kunde titta in och se att allt verkar ok, hjälp med städning, diskning och hygien. Vi gick runt i huset för att visa hur det ser ut och för att arbetsterapeuten skulle se vilka materiella hjälper som behövdes.

När jag såg att mamma och pappa inte hängde med i snacket fick jag ta om det, lite tydligare och högre. Det syns när de artigt nickar och ler lite, när de låter talet rinna förbi utan att ta del av vad som sägs. Det var viktigt att de förstod allt som sades, för deras vardag skulle komma att påverkas. Den här gången fick inte larmet hamna i ett skåp. Den här gången fick inte hemvården bli motad i dörren med ord som att allt är jättebra. Nu skulle alla förstå. Mammas kvitter om att hon städar och tvättar, lagar mat och springer till affären måste också blandas med information ur verkligheten. Maten blir inte tillräckligt näringsrik, pappa kan inte bli liggande på golvet en hel natt för att han ramlat ur sängen och inte kan ta sig upp och min syster, den enda som bor på hemmaplan, kan inte komma närhelst de behöver hjälp.

Efter många förklaringar och upprepningar tror jag att vi landade i en lösning som kanske blir bra. Sjukgymnasten skall komma en gång i veckan och veva upp pappas nedsatta funktioner, arbetsterapeuten skall greja ett hjälpmedel som gör att pappa klarar att duscha själv utan att vara orolig för att ramla och en person skall komma varje måndag när mamma badar och pappa duschar, en gång om dagen får de påhälsning av en som ska se till att de har det bra, larmen skall alltid sitta på armen och mat skall serveras varje onsdag. Vi börjar med matleverans en gång i veckan. Matlagningen är mammas stora intresse och har hon inte den så släcks hela hennes livsgnista. Mer än en gång i veckan gick hon inte med på.

När jag följde med ut för att säga hejdå så berättade jag om mina farhågor om hur det skulle kunna gå framöver. Larmet kanske hamnar i ett skåp, maten slängs oäten i soporna, bad och duschvakten stoppas i dörren, den som skall knacka på varje dag släpps inte in eller kommer alltid när de ligger och sover och sjukgymnasten sitter och dricker kaffe och får inte komma till med träningen.Så har det blivit förut. Men vi får inte ge upp. Det kan bli bra den här gången.

Alltså, det är inte lätt det där med äldrevård. Alla som klagar på personalen på äldreboendet vet inte vad det innebär att ge hjälper till de gamla. Man måste respektera deras viljor och inte trycka på för hårt, men man måste ändå se till att de sköter sina bassysslor såsom hygien och mat om de bor hemma.

På lördag körde vi till Strömstad. Det går som på räls med min fina nyinköpta bil. Vägen var oplogad och det tog en dryg timma längre tid, men annars var det inga problem. Mamma fyllde 96 år måndagen den 17 december. Det är ett stort firande och började redan på lördagen vid lunch. När de första gästerna gick vid 18-tiden fylldes bordet på med nya koppar för 6 nyanlända. Det bjöds på smörgåstårta, kakor och gräddtårta. Gissa om pappa var trött när de sista knallade iväg klockan 10 på kvällen. Mamma, som aldrig sover, var fortfarande pigg som en lärka.

Söndagen blev lugn och avslutades med ett kyrkobesök där vi lyssnade till underbar julmusik. Det tar alltid mycket tid innan jag lyckas lotsa ut mamma och pappa genom ytterdörren. Det är inte lätt att få iväg dem på något utanför hemmets lugna vrå. Övertalningen börjar i god tid. Ingen är egentligen intresserad och jag tappar nästan lusten. Jag berättar noga vad vi skall göra, redan en timma före avresan. Bara påklädningen tar tre kvart. Vi väljer kläder och jag hjälper till att klä på. Pappa har bara en arm som fungerar och har svårt för att ta på skjorta och tröja. Han kan inte heller böja sig ner för att dra på byxor och sockar. Jag känner mig som en jättejobbig person som absolut vill genomföra trivsel som ingen vill ha. Det som sporrar är glädjen som jag vet kommer efteråt.

Vi blir hembjudna till min kusin efter kyrkobesöket. Det bjöds på skinkmackor, lussekatter och kaffe. Vi kom hem först framåt 10-tiden på kvällen. Mamma och pappa var så jättenöjda över att ha blivit övertalade att följa med. Jag visste det. De gillar att vara ute bland folk, men nu när de är så gamla och trötta så är allt så mycket jobbigare. Helst ligger de hemma och sover – alltid. Jag funderar ofta över alla klagomål, som framförs av anhöriga, om att personalen på äldreboendet aldrig tar ut de gamla. De som klagar borde själva försöka. Det är inte alls så lätt.

96-årsfirande

Så kom måndagen. Mammas riktiga födelsedag. Vi åt smörgåstårta och drack kaffe hela dagen. Gästerna kom och gick. När den ene gått så kom nästa. Kalaset höll på mellan 11 på förmiddagen till 7 på kvällen. Jag var den mest mobila av oss. Mammas syn på mig är dottern som fixar allt. Britt Marie hämta dricka i källaren, hämta glas till Ulla Britt, vill du vara snäll att servera kaffet. Jag lovar, jag behövde inte träna mer den dagen.

Finissagedagen var här. Lussekatterna, pepparkakorna och glöggen var inköpt. Nu skulle målningarna plockas ner. Mellan klockan 13 och 16 hade vi öppet i galleriet för en sista visning. Det kändes inte ett dugg vemodigt. Snarare var det en känsla av ”nu jäklar, nu kör jag”. Och jag känner faktiskt så, nu kör jag. Efter mängder med funderingar om hur jag skall fortsätta så har jag nog kommit fram till hur jag skall fortsätta. Lite som förr, men ändå inte riktigt så. Jag gillar det diffusa, lite abstrakta. Men nu skall det nog bli lite mer fokuserat på ljuset.

Euforia 2012

Euforia hämtades ut av sin nye ägare. Jag tror hon kommer att trivas där. Nu gäller det att få nya hem till de andra målningarna också. Några kommer att hämtas ut och de som blev kvar kommer att få följa med mig till några utställningar till. Den här utställningen gav verkligen mersmak. Nu kör vi.

Igår var sista dagen för måleriet hos Alina Witwiska. Jag går där för att lära mig olika tekniker. Det rör sig om hur man använder olika penseldrag, olika bakgrunder, trappor från olika vinklar och nu senast var det ansikten. Jag har aldrig kunnat måla ansikten. Alina är en fantastisk pedagog. Allt blir så roligt. Inget skall vara svårt. Det blir vad det blir. Andas djupt. Fokusera. Hon går igenom varje moment teoretiskt under den första kvarten, sedan är det upp till oss att göra vår egen stil.

Så här blev mina första ansikten. Jag som inte gillar att måla sånt som är för nära verkligheten. Till det använder jag ju mina kameror. Men det var superkul. Jag tror nog ändå att jag håller mig till det diffusa ett tag till. Man måste vara kändis för att folk skall gilla det verklighetsförankrade. Det får bli sen. Kanske.

I morse var jag på återbesök hos homeopaten. Han tyckte jag såg frisk ut. Det tycker ju jag också. Han sa att vi som har blodgrupp A får sällan kräksjuka eller influensa. Det stämmer med mig. Jag får aldrig sådant. Jag blir heller aldrig ens förkyld. Fast nu när jag sagt det så kommer det kanske att hända. Han tittade i mina ögon och sa att jag hade ett bra immunförsvar och att jag var känslig för mediciner. Visst jag är överkänslig och får biverkningar för allt. Därför håller jag mig gärna till homeopatiska piller. Nu är jag ju superpigg. Vad kan man väl önska sig mer. Pillren för bättre syreupptagningsförmåga är guld värda.
Alla julklapparna inhandlades idag. Jätteskönt. Nu har jag bara en födelsedagspresent kvar.
Sedan bar det iväg till rehab i Majorna. Jag fick en liten uppsträckning för att jag hoppat över två tisdagar utan att berätta det. Det måste jag betala trots frikortet. Men det gör inget. Tänk om alla med frikort skulle ställa in träningen. Det skulle bli tomt i lokalen och alla sjukgymnasterna skulle stå där utan ha något att göra. Lite straff för utebliven träning är bra. Det är nog därför jag är noga med att gå dit. Nu är det snart jullov. SKÖNT!!!!!

Hela Göteborg hade samlats framför Poseidon på Götaplatsen för att välkomna julen. Som vanligt skulle ljusen tändas längs avenyn ända ner till operan. Kommunalordförande Anneli Hultén drog i startskottet så att papperslapparna yrde omkring och så var alla ljusen tända. Det är en viss känsla av julstämning jag känner när jag står där i vintermörkret som plötsligt lyses upp.

Poseidon vid Götaplatsen

Varje år visas ett nytt göteborgs-förankrat bildspel på konstmuseets väggar och i år hade väggarna utökats till stadsbiblioteket och konserthuset.

Jag har ju förmånen att ha handikappkort på bilen. Det finns fördelar med att vara funktionsnedsatt. De bästa parkeringsplatserna finns centralt, nära till det mesta man behöver komma fram till. Så jag plockade ut rullatorn ur bilen. Min fina nya V50-a. Det känns riktigt lyxigt att ha en sådan fin bil. För jag tycker den är himla fin. Jag hade en timma över och tog svängen in på HDK´s julmarknad. Där var mängder med folk. Men även om det tog tid att ta sig fram i trängseln, så kändes det säkert att ha rullatorn som stöd. Ramlingsrisken är stor när så mycket människor stöter emot.

Krage från HDK´s julmarknad

Jag beställde en superfin krage som jag skall ha på mig på nyårsafton, tror jag. Jag skall få den levererad före jul berättade tjejen som tillverkar dem (tyvärr minns jag inte hennes namn).

Jag fortsatte till skoaffären och lyckades hitta ett par fina festskor helt utan klack. Det är inte alls enkelt. De flesta skor utan klack är så klumpiga. De jag hittade glittrade och var nätta i modellen. Har man, som jag, inga muskler som kan hålla kvar skorna på fötterna så är det nästan omöjligt att finna bra skor som är snygga. Men det var min turdag. En sväng in på second hand affären också. Och så var nyårsblåsan fixad. Ha, där fick jag tillbaks pengarna för de dyra skorna.

På lätta fötter och med stor glädje över storkapet tog jag rullatorn och knallade iväg uppåt Götaplatsen tillsammans med alla de andra. Julsångerna ekade mellan husen. Julstämningen var fantastisk.

Redan nu känns det som om det lackar mot sitt slut. Ja jag menar året. Höstterminen med alla engagemang är på väg att avslutas. Feldenkraiss-träningen var sista gången i tisdags och yogan avslutades i torsdags, målarkursen och silversmidet avslutas i nästa vecka. Utställningen av mina målningar och silversmyckena skall plockas ner på onsdag. Det känns lite vemodigt, men himla skönt. Jag hittade på så himla mycket efter sommaren. Jag var fylld med energi och allt var jättekul. Jag längtade efter att få bra rutiner och ett fast arbetsschema att följa. PUH, nu känner jag mig riktigt sliten. Men det funkade. Jag klarade av att genomföra allt jag planerat, plus lite till. Det där med vernissagen hade jag inte planerat. Det kom lite plötsligt.

Egen målning ”Kapplöpningen”

Men nu har jag fått blodad tand. Nu kommer jag att fortsätta att nysta på det spåret. Jag har redan fått en förfrågan från Tuve bibliotek att göra samma utställning, hålla samma föredrag och visa samma bildspel. Det skall bli spännande. Men jag skall nog lägga ner lite mer tid på föredraget. Där kommer det inte att fokuseras lika mycket på målningarna och smyckena, utan mer på min livssituation. Dessutom har Euforia blivit såld. Euforia, som var flaggskeppet vid VSA-utställningen.

Affischen för utställningen på VSA

Jag ligger redan i startgropen inför vårens planering. Träningen kommer jag att fortsätta med. Men var? Hemma? Kanske. Men jag behöver komma utanför hemmets väggar. Jag behöver träffa människor som ger mig energi. Och de finns i träningslokaler eller i hantverkslokaler. Under de närmaste 4 veckorna måste jag ha planerat färdigt vårschemat. Nu skall jag bara ta det lugnt med dagliga rullatorpromenader och mycket funderande och känna efter vad jag tycker är värt att satsa på och vad jag tycker är roligast. Visst är livet himla kul – eller hur? Känn efter du också – och fundera över hur du skall finna din egen lyckokänsla.

Någon frågar: hur kommer du på allt du skriver i din blogg. Och varje dag.

Jag har alltid gillat att skriva. Jag minns när jag flyttade till storstan. Då skrev jag jättemycket brev. Det var så himla synd om mig alla dagar. Jag var alldeles ensam. Ensammast i hela världen. Jag var inte van att vara ensam. Född och uppväxt i storfamilj. Med fyra föräldrar och sju totalt i barnaskaran. Jag gifte mig redan som 18-åring. Och på den vägen är det. Jag gillar inte att vara ensam. Jag är liksom inget trevligt sällskap med mig själv.

Det var så jättesynd om mig i alla mina brev. Men jag skickade dem aldrig. Om jag går upp på vinden kan jag gotta ner mig i hur mycket bedrövligheter som helst. En dag gjorde jag det. Men bara lite. Jag hittade ett brev som jag verkligen skickade. Jag drog alltid kopia av breven jag skickade. Det handlade om att jag bad på mina bara knän, att min son skulle få vara kvar i den vanliga skolan. De hade tänkt att sätta honom i särskild skola eftersom han inte kunde sitta stilla. Tårarna rann, när jag läste brevet. Men jag vann, han fick gå i vanlig skola.

Jag läser inte de där breven längre. Jag har tänkt att slänga dem, men har aldrig klarat av att ta det steget. Ett band skulle klippas av. Från dåtid. Men, so what, vi lever nu, säger ni. Men prova själva då. Släng allt det gamla. Det är inte alls lätt.

Nu tappade jag nästan tråden. Jo, just det, jag tänkte, det var så synd om mig. Ingen havslukt. Hemma i Strömstad där kunde man känna saltvattenslukten på lunchrasten. Undrar om Strömstadsborna tänker på den lyxen.
Just nu läser jag en bok som är skriven av Bodil Malmsten som heter Så gör jag. Det är så härligt att läsa Bodil Malmsten. Hon skriver med flow. Det ser så lätt ut. Det är så lätt att läsa. Det bara flyter på.

Bodil Malmsten: Så gör jag

Och så kommer jag till sidan 145. Där skriver hon ”det får aldrig finnas något synd om i en riktig bok”. Tänk att det har jag redan anammat i min blogg. De dagar jag är lite sänkt eller känner mig överansträngd, då skriver jag inte. Kanske har ni tyckt att det blir för mycket präktighet, för mycket gladlynt, för mycket käckhet – hela tiden. Jag säger som Bodil; synd om är inget att skriva om. Det är ok att lida med huvudpersonen, skriver Bodil, men inget medlidande. Jag fortsätter med vad hon skriver: Det är ovärdigt. Aldrig skriva medan du lider. Vänta tills hjärtat har svalnat av.

Ängeln som jag fick av min numera avlidna väninna

I Änglarna på snön säger Paul Anton Rye, om skapande och smärta:

Fågeln sjunger inte vackrast när hjärtat brister, fågeln sjunger vackrast när den sjunger för sjungandets skull.
Först när hjärtat har brustit färdigt sjunger fågeln bäst.
Så länge hjärtat blöder blir det bara skval.