Det får aldrig finnas något tycka synd om i en riktig bok

Någon frågar: hur kommer du på allt du skriver i din blogg. Och varje dag.

Jag har alltid gillat att skriva. Jag minns när jag flyttade till storstan. Då skrev jag jättemycket brev. Det var så himla synd om mig alla dagar. Jag var alldeles ensam. Ensammast i hela världen. Jag var inte van att vara ensam. Född och uppväxt i storfamilj. Med fyra föräldrar och sju totalt i barnaskaran. Jag gifte mig redan som 18-åring. Och på den vägen är det. Jag gillar inte att vara ensam. Jag är liksom inget trevligt sällskap med mig själv.

Det var så jättesynd om mig i alla mina brev. Men jag skickade dem aldrig. Om jag går upp på vinden kan jag gotta ner mig i hur mycket bedrövligheter som helst. En dag gjorde jag det. Men bara lite. Jag hittade ett brev som jag verkligen skickade. Jag drog alltid kopia av breven jag skickade. Det handlade om att jag bad på mina bara knän, att min son skulle få vara kvar i den vanliga skolan. De hade tänkt att sätta honom i särskild skola eftersom han inte kunde sitta stilla. Tårarna rann, när jag läste brevet. Men jag vann, han fick gå i vanlig skola.

Jag läser inte de där breven längre. Jag har tänkt att slänga dem, men har aldrig klarat av att ta det steget. Ett band skulle klippas av. Från dåtid. Men, so what, vi lever nu, säger ni. Men prova själva då. Släng allt det gamla. Det är inte alls lätt.

Nu tappade jag nästan tråden. Jo, just det, jag tänkte, det var så synd om mig. Ingen havslukt. Hemma i Strömstad där kunde man känna saltvattenslukten på lunchrasten. Undrar om Strömstadsborna tänker på den lyxen.
Just nu läser jag en bok som är skriven av Bodil Malmsten som heter Så gör jag. Det är så härligt att läsa Bodil Malmsten. Hon skriver med flow. Det ser så lätt ut. Det är så lätt att läsa. Det bara flyter på.

Bodil Malmsten: Så gör jag

Bodil Malmsten: Så gör jag

Och så kommer jag till sidan 145. Där skriver hon ”det får aldrig finnas något synd om i en riktig bok”. Tänk att det har jag redan anammat i min blogg. De dagar jag är lite sänkt eller känner mig överansträngd, då skriver jag inte. Kanske har ni tyckt att det blir för mycket präktighet, för mycket gladlynt, för mycket käckhet – hela tiden. Jag säger som Bodil; synd om är inget att skriva om. Det är ok att lida med huvudpersonen, skriver Bodil, men inget medlidande. Jag fortsätter med vad hon skriver: Det är ovärdigt. Aldrig skriva medan du lider. Vänta tills hjärtat har svalnat av.

Ängeln som jag fick av min numera avlidna väninna

Ängeln som jag fick av min numera avlidna väninna

I Änglarna på snön säger Paul Anton Rye, om skapande och smärta:

Fågeln sjunger inte vackrast när hjärtat brister, fågeln sjunger vackrast när den sjunger för sjungandets skull.
Först när hjärtat har brustit färdigt sjunger fågeln bäst.
Så länge hjärtat blöder blir det bara skval.

En reaktion på “Det får aldrig finnas något tycka synd om i en riktig bok

  1. Underbart sant!! Men det är bra att skriva när det är som värst, men kasta det om några da´r. eller.? Det går över…..men det var ju så bra, egentligen.Det går inte att ”fånga” upp det igen.. OK..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *