En vecka före Fampyran var slut skickade jag ett meddelande till MS-centrum på Sahlgrenska sjukhuset. Det hade sköterskan bett om. Jag loggade in på hemsidan www.1177.se/Mina vårdkontakter – Neuromottagning Sahlgrenska med min digipass. Det var inte alls enkelt så här första gången. Eftersom Fampyra inte godkänts av Landstinget så kan den inte lämnas ut på Apoteket, Jag måste själv påminna om och hämta ut på sjukhuset.

Fampyra 10 mg

Knäppt, eller hur? Men det är väl värt besväret. Jag bor ju så nära. Det hade varit ännu mera knäppt om jag hade bott i ex. Strömstad.

Så jag åkte upp till Sahlgrenska på torsdag förmiddag vid 10-tiden.
Jag gick in i MS-teamets korridor. Jag kollade in skyltarna utanför dörrarna. Namnet som jag letade efter var sköterskans. Det fanns ingenstans. Så plötsligt kommer hon gående i korridoren och jag viskar lite högt, så hon hör mig. Hej, jag skall hämta Fampyran. Det visade sig att hennes rum var det första i korridoren och det hade jag helt missat. Jag trodde hon satt längre in. Hon bad mig sitta ner i väntrummet. Hon skulle gå och hämta burkarna. Snart kom hon tillbaks och visade mig in i sitt rum. Hon ursäktade att hon inte riktigt mindes och frågade efter mitt personnummer och namn. Vi pratade lite snabbt om hur jag tyckte att pillren  funkade. Jag knallade nöjd ut ur rummet med åtta burkar Fampyra-piller. Varje burk räcker till en vecka. Jag kände mig riktigt rik när jag gick. Jag träffade en kvinna i väntrummet, som också har MS. Hon frågade vad det var för medicin, som jag fick. Hon såg hur nöjd och glad jag var. Hon tar sprutor som skall fördröja utvecklingen av sjukdomen. Hon berättade att hon har så starka biverkningar att hon inte kan leva ett fullvärdigt liv. Usch, så jag kände igen hennes ord. Jag minns den tiden. Fast jag stod ju inte ut mer än några korta veckor innan jag bestämde mig för att det där var inget för mig. Jag blev både virrig och ”influensasjuk”. Det är över 15 år sedan nu. Precis i början när stoppmedicinen hade kommit ut. Jag lämnade mitt visitkort och bad henne gå in på min hemsida. Jag berättade att där finns att läsa om allt jag har för mig. Jag ville att hon skulle förstå att det finns andra hjälper. Men det är ju alltid riskfyllt att vända läkarna ryggen och bestämma sig alldeles själv som jag gjorde. Man blir ensam. Jag blev utslängd kan man säga. De gillade inte att jag visste bäst. De ville att jag skulle följa deras idéer. Men jag mådde så himla dåligt under den där tiden. Ingen vet hur det blivit om jag tagit sprutorna. Ingen vet om jag hade varit på något annat sätt. Men jag är glad över att det blev som det blev. Jag lever ett fantastiskt lyckligt liv. Och har så himla mycket kul.

Jag har precis återkommit hem från en repetition av Teater Kattmas teaterföreställning ”Alla har Fel”. Det är en helt fantastisk föreställning. Vår regissör Hans Sjöberg är superproffsig på att skriva bra manus. Jag blir alldeles betagen av orden som sägs av de olika sådespelarna När söta lilla Vickan rullar fram i sin rullstol och säger att hon tror på det hennes farmor säger. Vad säger din farmor? Att jag är bra, att jag duger som jag är. Den här måste alla se. Alla ni som är intresserade av människor. Som berörs av hur olika människor kan vara. Hur olika vi kan se ut. Så olika vi kan och inte kan och ändå duga.
Så här lyder pressreleasen:

Teater Kattmas nya uppsättning ”Alla har fel!” är skrämmande aktuell. Där finns tiggarna på gatan, bilarna som brinner i förorten och de funktionsnedsatta som är utgifter mer än de är människor.
”Alla har fel!” är en föreställning i åtta scener – två filmscener och sex teaterscener.
Vi får följa med på en resa genom en brinnande, ond värld, som går vidare in i en absurd, svart komedi där allting vänds i sin motsats och som avslutas i en aning om vad som trots allt får oss att välja livet. Det blir en del tårar och vrede, men också många skratt.
Teater Kattma arbetar integrerat med skådespelare med och utan finktionsnedsättningar. I ”Alla har fel” medverkar 21 skådespelare – professionella, amatörer, rörelsehindrade och icke rörelsehindrade. En majoritet av de medverkande är ungdomar från Unga rörelsehindrade och Riksgymnasiet. ”Alla har fel” är skriven och regisserad av Hans Sjöberg, professionell dramatiker och regissör sedan 30 år och tidigare teaterchef på en länsteater.
Kalla Faktas nya avslöjanden i ”Avslag till varje pris” skulle kunna vara manus till en av scenerna i föreställningen – en konsult som åker omkring och lär handläggare hur man kan avslå stöd till utsatta människor!
Men det är för sorgligt och absurt. Det måste finnas något hopp.

I ”Alla har fel!” ser vi in i värld som liknar vår och det är ett samhälle som håller på att falla isär. Föreställningen ställer många frågor och vilka svaren är får ni vara med och formulera efter att ni har sett föreställningen.

Manus & regi – Hans Sjöberg.
Skådespelare – Inger Jonsson-Fredriksson, Marie Anthony, Annelie Ericsson, Anni Fogelberg, Hans Sjöberg, Astrid Steen, Victoria Arwidsson Ramse, Andrea Knutsson,
Sofia Andersson, Gustaf Gyllensand, Mikaela Skoog, Pernilla Thörnbring, Björn Poulsen,
Viktoria Andersson, Maria Nordbladh, Andreas Hane, Therese Olsson, My Gustavsson,
Britt-Marie Skogh-Dave, Kristina Kindberg och Lina Dalnäs Lyckhage.

Titti Tindvall -TacT Grafisk design & fotografi

Föreställningar :
Dalheimers hus, Slottskogsgatan 12, Göteborg – 18:00 8/3, 19:00 17/3, 16:00 30/3, 19:00 31/3, 16:00 6/4, 19:00 7/4.
Gatuscen Mötesplatsen, S:a Allégatan 1b,Göteborg – 16:00 16/3, 18:00 22/3, 17:00 23/3.

Info-biljetter – Teater Kattma 070-6336704, teaterkattma@telia.com www.teaterkattma.se

Projektet genomförs i samarbete och med stöd av VG regionens kulturnämnd, GIL, Unga
Rörelsehindrade, DHRG, Göteborg & co, Dalheimers hus och ABF.
  Ni är hjärtligt välkomna!   

                                                          Ni är hjärtligt välkomna!

Oj, oj så förkyld jag är. Det är inte alls kul. När jag med min MS får förkylningar så får MS-kroppen ett övertag. Det är som om MS-tröttheten slår klorna i en och all balans som fanns där, fast den inte var särskilt bra tidigare heller, verkar vara helt borta. Kroppen liksom bara välter. Två dagar har jag bara legat i sängen. Att behöva gå upp toaletten är som ett helt dagsverke. Jag var jätteorolig för att det skulle stranda i ett skov, så jag ringde till vårdcentralen och frågade om de skulle kunna ge mig penicillin. Men jag fick till svar att penicillin hjälper inte mot virus. Nu verkar förkylningen vara på återgång ändå. Det har liksom lossnat. Huvudet får bättre plats i yttersvålen och näsan har börjat rinna. Tänk, jag har inte varit sjuk på flera år. Jag brukar alltid säga att jag blir aldrig sjuk. Förr var jag alltid så rädd för att träffa förkylda människor. Jag har fortfarande i gott minne en av de senaste skoven jag haft. Vi kom hem från Irland och jag var superförkyld. Jag satt på Sahlgrenska på akuten i sex timmar och kom ut med penicillin. Men det var för sent. Skovet hade redan satt i gång. Jag tappade funktionen i armar och ben. Efter ca 14 dagar brukar skoven alltid mojna. Det kan bli några rester kvar. Jag tror att det är en av de resterna som finns kvar i mitt vänstra ben fortfarande. Ett minne från Irlandsresan. Det är ok. Man vänjer sig vid allt.

Mamma

När jag låg där i förmiddags och funderade så tänkte jag på min lilla mamma. Hon säger alltid att hon inte är ensam. Hon säger att hon mår så bra. I helgen blev även mamma förkyld. Jag hoppas att hon inte har det lika jobbigt, som jag tycker att jag har det. När jag frågar så är allt alltid så bra. Hon är så nöjd. Ja, ja, jag får väl tro på det då. Men det är svårt att förstå. Mamma växte upp med fyra syskon på en bondgård. Mamma har berättat att de hade långt till skolan och att morfar ibland körde dem med häst och vagn när vädret var alldeles omöjligt. Alla barnen hjälpte till mycket på gården. Mamma hade hand om hästarna. Efter skolan måste hon se till att de får mat och vatten. Ända sedan mamma gifte sig med pappa och de flyttade in i ett tvåvåningshus tillsammans med pappas bror och mammas syster, som också var gifta med varandra. Så mamma har haft många omkring sig. Mamma hade fem barn att ta hand om och i våningen ovanför hade mammas syster två barn. Vi var alltså nio personer som bodde tillsammans under min uppväxt. I över fyrtio år hade hon barn att ta hand om. Min minsta syster flyttade ner till mig i Göteborg i mitten av sjuttiotalet. Sedan var mamma och pappa ensamma kvar där hemma. Och förra våren dog pappa. Sedan i mars är det bara mamma kvar. Om hon nu ligger där och är jätteförkyld, då kan hon väl inte vara så himla nöjd egentligen. Usch, vad skall man göra när man som jag bor 20 mil bort. Det går ju inte att sticka över en stund på dagen. Jag tänker på att mamma har så lite stimulans. Det gör att hon blir mer och mer glömsk eller dement heter det nog. Hon ”gick på” hemtjänsten en morgon och berättade att hon blir av med pengar. Jag visste att det skulle hända en dag för hon hade berättat det för oss tidigare. Hemtjänstkvinnan var alldeles ifrån sig. Jag lugnade med att vi väntat på att de skulle ringa och att vi vet att mamma säger så när hon rört bort sina pengar. Hon har alltid haft dem liggande löst i handväskan. Nu hade jag ju köpt en handväska med bara ett fack, men det hjälpte inte. Det är som det är. Man får ta varje sak som dyker upp vart och ett för sig. Jag längtar till sommaren. Då kan vi vara där längre tider. Nu får jag hand om min förkylning.

Klockan fem över åtta ringde telefonen. Det var samordnaren för hemtjänsten. En av hennes underordnade hade varit hos mamma och hade berättat att mamma sagt att ”någon tar alla mina pengar”. Mamma var lika uppriven när vi var och hälsade på senast. Då hade också någon tagit alla hennes pengar. Vi plockade fram handväskan och där låg ”alla hennes pengar”. Hon hade rafsat så kraftigt i handväskan att hon dragit sönder fodret. Jag köpte en ny handväska med bara ett enda fack inuti. Jag slängde den gamla väskan ovanpå en av mammas garderober. Ifall frågan skulle dyka upp om var den gamla tagit vägen. Den nya väskan såg nästan likadan ut och mamma märkte inte att jag bytt ut den gamla. Men nu var det samma visa igen. Jag lugnade hemtjänsten med att vi nästan hade väntat på det telefonsamtalet. Vad gör man? Det enda jag kan göra är väl efter vad jag förstår, varna de i omgivningen som skulle råka illa ut om de inte vet att mamma är senil. Jag tänker på hur jobbigt alla de har det som arbetar med sådant här alla dar. De har det inte lätt.

På väg – långt bort

Klockan halv elva skulle jag träffa arbetsterapeuten på handikappcentrum i Mölndal, tillsammans med en man från Autoadapt, som har hand om installationen av en rullstolslift. Vi resonerade fram och tillbaks. Jag har en Volvo V50 och den är aningen för liten. Bara 4 cm ovanför den nedfällda rullstolen. Ville jag ha det så? PUH, skall jag behöva byta bil igen. Den här köpte jag ju förra året efter att jag bestämt att jag ville ha in en rullstol i bilen. Och så är den för liten. Jag måste ta av fotstöden och armstöden och sitsen och fälla ned ryggstödet. Sedan går den in, men det är knappt. Killen på Autoadapt skall höra av sig efter att han kollat om liften och rullstolen får plats. Det vore så mysigt att kunna åka in till stan och handla på ett självständigt sätt. Den lilla elmoppen som jag har är ju för tung så då måste jag alltid ha med min man och han tycker inte det är så kul att göra allt det där som jag gillar. Så jag får vänta ett tag. Väntar man på något gott, så…………

Så var det vattengympan nästa. Klockan 12 började den. Varje måndag. Det är en fantastisk träning. Vi är uppemot 20 damer och två herrar i 65-70 års åldern som gympar till ungdomsmusik i 32-gradigt vatten. Idag tyckte t.o.m tränaren att det var väl ungdomligt, lite väl mycket disco. Nästa gång kommer hon kanske med lite mer svängig musik. Varje gång jag är där så försöker jag att simma så där runt 100 meter. Det är viktigt. Jag minns så väl när pappa en gång med stor besvikelse i rösten sa, att han inte klarade att simma längre. Jag vill att det skall dröja länge än. Mitt vänstra ben är inte till särskilt stor hjälp men det går ganska ok ändå.

Målarkurs på VSA

På hemvägen for jag förbi VSA på Karl Johansgatan. Jag fick veta att Natalia skall starta en ny målarkurs den 13 februari. 500:- för medlemmar och 900:- för icke medlemmar kostar 10 gånger. Rena reapriset så jag hoppade på det. Nu börjar min almanacka fyllas med bra grejer en stor del av våren. Jag har vattengympa på måndagar, yoga på tisdagskvällar och torsdagsförmiddagar och målarkurs på torsdagseftermiddagar och teaterrepetition en gång per vecka fram till premiären den 8 mars. Jag skall ha utställning av mina målningar 15-30 mars med vernissage den den 15:e klockan 11-16 och inför den skall mycket hinnas med. Det är stora fågelmålningar som visas i Kulturhuset Vingen i Amhult strax bortom gamla Torslanda flygplats. Det skall bli otroligt spännande att visa upp målningar i ett så stort rum. Jag hoppas alla ni kommer. Det är långt dit ännu, men skriv upp det i er almanacka redan nu – hoppas jag. Välkomna!!!!!!!!!!!

Jag fick MS-tidningen igår. Jag läste den noggrant. Jag började som jag brukar från sista sidan. Jag vet inte varför det blivit så. Kanske beror det på min otålighet. Det är ofta för mycket intro. På sista sidan kan jag läsa om vinsterna med att vara öppna med våra sjukdomar. Det är ett strålande förslag  Men att som artikelförfattaren gjorde, direkt efter diagnosen gå ut och berätta på bloggen att han hade prostatacancer, vette tusan om jag hade pallat för. Han berättade om den impotens som drabbade honom. Det mest privata och känsliga man kan tänka sig. Det var modigt.

MS-tidningen 1-2014

Jag lyckades inte kläcka ur mig att jag hade MS förrän det gått några månader och i vissa fall några år. Fortfarande kan jag svara när folk frågar varför jag har krycka, att jag har fel på benet. Det är sällan jag får en följdfråga. Och får jag det så säger jag alltid sanningen för då förstår jag att frågan inte var av artighet utan allvarligt menad. Visst, jag håller med om att det vore bra om alla berättade om sina sjukdomar. Det är bara det att det kan bli lite tröttsamt. När man kommer upp i åren, som jag, då blir det mycket sjukt att tala om. Min svägerska sa en gång att om man inte hade något sjukt i kroppen när man var över 60, så var man död. Det kan ligga något i det. Jag har märkt att samtalsämnena ofta handlar om sjukdomar på kalasen nu för tiden. Jag har hittat min egen strategi för det. Jag umgås ofta med människor som har fullt upp med att få tiden att räcka till för allt de vill göra. I konstföreningen VSA eller på teaterrepetitionerna eller på målarkurser eller silversmideskurserna är det otroligt sällan någon som pratar sjukdomar. Men ok, för den goda sakens skull så skulle det kunna vara bra att dela med sig av sin sjukdoms erfarenheter. En läkare sa en gång att vi MS-patienter är besvärliga för vi kan så mycket om vår sjukdom att vi kan mer än doktorn. Man kan fråga sig varför det är så besvärligt. Jag har många gånger saknat en diskussionspartner när jag kommer till doktorn. Besviken har jag knallat därifrån.  Men nu äntligen har det lossnat. Min doktor kan prata som vanligt folk.

MS-tidningen 1-2014

Jag ges utrymme för vad jag tycker och han lyssnar. Jag är ingen sjukling på besök, utan en riktig människa som har en sjukdom. Det är skillnad det. Artikelförfattaren i MS-tidningen tror att om vi delade med oss och talade om våra sjukdomar så skulle vi kanske kunna finna en mängd samband som vi inte känner till i dag och som kunde leda till att vi förstod orsaken till att vissa sjukdomar uppkom. Men vi håller tyst, eftersom det upplevs som ett socialt stigma att vara sjuk. Men jag håller inte tyst. Jag skriver gärna i min blogg om hur livet med MS ter sig. Jag är otroligt tacksam över att jag fått MS och inte cancer. Det är tvärt emot vad en sköterska sa till mig en gång för flera år sedan: ”Du din stackare, som har MS, det hade varit bättre med cancer för då hade du i alla fall dött av din sjukdom, nu får du dras med sjukdomen i många år”. Jo, jo, jag är snart uppe i 15 år nu och jag tänker inte ge upp än. Jag är ju på G med min nya yrkeskarriär.

Jag läser också i MS-tidningen att läkarna inte vidareutbildar sig så som de borde. Utvecklingen inom medicinska vetenskaper i allmänhet och neuro-vetenskaper i synnerhet går rasande fort. Den som inte regelbundet läser åtminstone några av de stora neurologiska tidskrifterna och deltar i åtminstone någon vetenskaplig kongress varje år kommer snart att ha brister i sin kunskapsbas. Jag tänker på all utbildning som vi revisorer var tvungna att gå på varje år. Revisorer som smet undan kallades källarrevisorer och de var inte att lita på. Det borde vara samma för läkare. Docenterna Magnhild Sandberg-Wollheim och Magnus Andersson är allvarligt oroade över att andelen doktorer som inte ägnar någon tid alls till vidareutbildning är förfärande stor och ökande. Det är bristen på resurser för ersättare som är skälet och de efterlyser större ansvarstagande av sjukvårdshuvudmännen. Priset för okunnighet i läkarkåren är säkert långt mycket högre än de ökade kostnaderna för vidareutbildningen.

Jag läser vidare om att det är superviktig med träning och att yoga hjälper vid hjärntrötthet. Mer makt åt patienten står det angående lagen som man diskuterar om att man skall kunna söka vård i andra landsting än där man bor.  Tydliga möjligheter skall införas när det gäller rätten till second opinion och möjlighet att välja sin vårdgivare inom hela Sverige inom den öppna vården. Det skall bli jätteintressant att se hur det går framöver. Just nu är jag fullt nöjd med Axelsson på Sahlgrenska.

Kundaliniyoga på tisdag kväll, homeopatbesök onsdag förmiddag och mjukyoga torsdag förmiddag följt av en fantastisk god rawfoodlunch och tomatsoppa hos vänner. Det är mycket hälsa nu. Må bra är vad som gäller. Det behövs så här i vintermörkret. Men visst börjar det ljusna lite grand. Tänk att vi försov oss i morse. Mjukyogan började klockan 10 på förmiddagen. Vi vaknade klockan tjugo över nio och det tar en knapp halvtimma in till stan. Jag hoppade över frukosten. Det var det värt. När jag låg där på golvet inne i

Annette Westberg

yogasalen och övningarna mjukade upp hela kroppen så tänkte jag: detta borde alla få vara med om. Efter ett långt intro då vi känner in kroppen startade vi med ryggflex, fortsatte med överkroppsvridning- och sträckning av sidorna och avslutade med övningar som ger bättre balans. För 1.250:- går jag två gånger i veckan i 10 veckor. Varje gång jag är där blir jag alldeles euforisk. Jag känner en otrolig lycka över att ha hittat till Anettes yoga. Övningarna är på gränsen till vad jag klarar av. Min stela kropp mjukas upp och balansen tränas. Jag blir bättre och bättre för varje vecka som jag håller på. Och det är precis lagom.  Jag tror inte folk vet sitt eget bästa. Det borde vara alldeles fullt i salen. Vi är cirka 20 stycken per gång och vi får plats med flera. Så välkommen du också (om du bor i närheten av Göteborg förstås).

Jag fick en sådan fin present igår. Vi hade pratat om det där med att sy. En gång hade jag sömnad som mitt stora intresse. Jag sydde upp en hel kollektion. Den visades aldrig. Jag hade inte förmågan att ta det ända fram. Alla tunikor blev hängande i garderoben.

Kanske så här?

Och utsvängda byxor. I crimplene. Byxorna var ofta bruna eller mörkblå. Jag minns särskilt en tunika som var ljusgrön med lite glitter i och små klädda knappar fram. Jag hade Farah Diba-frisyr. Den där ljusgröna tunikan hade jag utan långbyxor om jag inte minns fel. I stället hade jag höga vita stövlar med snörning fram. Kanske ligger de på vinden än?

Jo, vi pratade om det där att sy. Jag berättade det i bilen på hemvägen. Jag vill trycka mina målningar på tyg. Jag måste hitta någon som har en sådan maskin. Jag skall skicka över digitalfotona. Sedan skulle jag börja sy kappor. Efter att jag berättat det så fick jag en provdocka. Den är fantastiskt fin. Jag har aldrig haft en provdocka. Trots att jag sytt så otroligt mycket. Jag hade verkligen behövt en, då för drygt 40 år sedan, när jag sydde som mest. Men nu har jag en. Det är bara att sätta igång att sy.

Eller kanske Raven blir fräck

Tänk så mycket det finns att göra om man bara har lust. Jag har kommit igång lite segt efter nyår. Det snöar ute och mina pumpstavar står i hallen och väntar. Jag vågar inte gå ut med risk för att ramla. Min dåliga balans gör mig osäker. Tänk att jag hoppade över vattengympan idag. Det var inte alls bra. Jag ångrar det nu. Man blir seg av att inte träna. Jag trampar på min cross-trainer men det räcker inte. Lusten kommer liksom inte av sig självt. I morgon kväll blir det yoga. Måste, måste. Och mina nyinköpta dukar står uppställda. En på stativet och de andra längs väggen. Jag hoppas att jag får sova gott inatt och att spasticiteten inte tar kål på ännu en dag.

Eller den här?

Jag hoppas att jag får vakna glad och pigg och att det första jag tänker på är att hälla upp vatten i en liten plastburk, ta fram penslarna och alla underbara färger och dra de första penseldragen direkt på morgonen. Kommer jag väl igång så funkar det. Jag måste bara sättas på spåret.

Ibland är startsträckan så förbaskat lång.

Jag vaknade pigg och nöjd i morse. Jag fixade det där med Oscarsgalan och det var faktiskt riktigt trevligt.

Mina lackskor med knyte

Mitt största problem hade jag löst med att ta på mig ett par lackskor med knytband. Lite gympastyle, men de var ju ändå i lack och passade bra till den korta glitterklänning som jag valt att ha på mig. Jag fick hjälp med att hämta maten från buffébordet av min man som satt på min vänstra sida. Till höger satt en trivsam man som närmade sig min ålder och som blev jätteintresserad när jag nämnde Strömstad och Alaska. De flesta var i 25-30 årsåldern. Killen framför mig, som var köksmästare, frågade vilka vi var och i vilket kök vi jobbade. När han väl placerat in oss i sammanhanget så var det inte så mycket mer att prata om. Vi arbetade inte i företaget, så vad fanns det då att prata om med oss gamlingar. Maten var fantastiskt god och det var en lättsam stämning. Många fick priser för att de skött sig så bra i jobbet och de blev lika glada som de vi ser på riktiga Oscarsgalor. De höll tal och tackade för utmärkelsen och sa att de inte hade lyckats med detta om de inte hade haft bra medarbetare. Precis som det skall vara. Sedan satte en orkester igång och spelade.

GPsöndag: Jenny Diski

De spelade jättebra, men superhögt. Som tur var fanns det ett rum vid sidan av där vi kunde sitta och prata med varandra, vi äldre. Ungdomarna hade jättehålligång på dansgolvet och på scenen. Visst är det roligt för oss äldre, att få vara med och se hur kul de där ungdomarna kan ha.

Jag läste i GP i morse en artikel skriven av Jenny Diski, en engelsk författare. Hon skrev om hur hon upplever att det är att vara 60+. Jag läste artikeln med ett lite vemodigt småleende. Precis så är det. Hon skriver: ”För de unga är ålderdomen ett annat land, ett land som de egentligen inte tror de skall resa till. För de gamla är ålderdomen också ett annat land, ett land som människor, skyltfönster, speglar, personbeviset, kroppens och sinnenas tillstånd, allesammans ständigt säger åt en att man befinner sig i.” Jenny Diski är 66 år. Alltså ett år yngre än jag. Hon beskriver hur kroppen använder saktfärdighet, klumpighet eller annat synbart förfall i stället för språk för att tala om för oss att vi kommit upp i åldern. Jag brukar säga att om kroppen kunde tala så skulle jag bli utskälld alla dagar.

Födelsedagskalaset fick en ny ägare

Hon beskriver också hur de där yngre använder uttryckssätt som ”Nämen, vad kul” när vi äldre svarat på frågan ”vad skall du göra i helgen” och vi svarat; ”vi skall ha besök av min syster”. Så blir det inte så mycket mera sagt om det. Vi byter samtalsämne och pratar väder eller barnbarn.
Som väl är har jag under lång tid förberett mig på kroppens nedbrytning. För mig började det redan 1996 då jag fick dianosen MS. Inget ont utan att det för något gott med sig, har min mamma alltid sagt. Jag har under de år som gått lyckats växla om min karriär. Vad nu ordet karriär betyder. Jag slog upp det i Wikipedia:
”Karriär är en persons utveckling inom arbetslivet. Att göra karriär kan innebära olika saker, såsom att klara av mer specialiserade och svåra uppgifter (funktionell karriär) eller att klara fler och fler olika typer av arbetsuppgifter (utvidgande karriär). Med karriär menar man ofta att avancera på sin arbetsplats och sin position för att nå högre lön och mer ansvar. Ofta är karriär kopplat till utbildning och kompetensutveckling. Byte av jobb är ett annat vanligt sätt att avancera i karriären.”

Även Midnatt byter ägare

Det där sista tog jag fasta på: ”byte av jobb”. Då har mitt liv varit fullt av karriärer. De första tio åren efter att jag flyttat till Göteborg från Strömstad hade jag 10 jobb. Jo, jag tycker nog att det slutade ganska bra. Efter att ha trasslat mig fram avslutade jag min första karriär med en egen revisionsbyrå. Det hade jag väl aldrig kunnat drömma om när herrekiperingen i Strömstad gick i konkurs för 30 år sedan. Vid det laget kunde jag inget om ekonomi. Nu startar jag en ny karriär. Jag har 30 år på mig. Jag är 67 år och min mamma är 97. Lever jag lika länge så hinner jag nå en ny topp. Förhoppningsvis inom konstens värld. Det gäller att sikta mot månen. Man kanske kommer en bit på väg. Varje litet myrsteg är ett steg framåt och tar man ett steg varje dag så kan det bli en hel del.

Ännu en av mina målningar har hittat ett nytt hem. Vi gav oss iväg igår med tavlan instuvad bak i bilen. Vi fick fälla båda bakre ryggstöden för att den skulle få plats.

Fågel Fenix får ett nytt hem

Jag kände mig riktigt upprymd. Det är superkul att andra gillar det jag gör. En av mina vänner som var konstnär sa alltid att det var som att prostituera sig när man säljer sina målningar. Jag kan inte hålla med. Jag tycker snarare att det känns som en spark i baken – gör mer, gör nytt. Så jag är jätteglad att jag redan köpt flera nya dukar. De står och väntar. På måndag skall jag köra igång. Helgen går åt till att ta hand om gäster. Jag har blivit övertalad att följa med på Oscarsgalan. Det blir till att ta med alkoholfritt, så jag kan köra hem när jag blir trött på att lyssna. För det är inte mycket man hinner säga innan man blir avbruten när man är ensam nykter. Men det gör ju inget när jag vet att jag kan gå när jag vill. Det blir säkert trevligt ändå.

Man måste välja sin strider. Så är det när inte kroppen alltid hänger med. Jag satt och försökte få ordning på spasticiteten i vänsterbenet i går. Tre timmars lång film. Efter ett par timmar hade jag fått nog. Jag reste mig upp och sa att jag måste gå på toa. Jag promenerade iväg nerför trapporna. Vi satt högst upp på sista bänk. Väl ute i ljuset efter promenaden gick ryckningarna i benet över. Men lusten att gå in var inte särskilt stor. Det där med Wall Street och tusen gånger fuck och kuk och fitta och sätta på fruntimmer titt som tätt, som att sätta blommor på bordet för att må bra, var inte min grej. Jag som inte ens skrattar åt Seinfeldt, som är så oförarglig. Jag passade inte in där på Wall Street. Det var för mycket macho för min smak. Jag gick in igen för att se den sista halvtimman. Kanske hade filmen blivit bättre. Så var det inte men spasticiteten hade gått över och det var skönt.

Nyinköpta målardukar

Väl hemma bar vi in de tre stora dukarna som jag köpt innan biobesöket. 2 stycken 100×100 cm och en 100×120 cm och några mindre. Nu skall det bli måla av. Natalia sa att man måste måla alla dagar om det skall bli något av det. Sedan dess har jag haft dåligt samvete. Jag som går omkring och berättar för alla att jag skall söka in till konstskolan som startar i höst. Jag har nog inte förstått att man måste träna. Det är inte så enkelt att komma någonstans utan träning. Inte inom konstens värld heller. Fåglar, mera fåglar skall det bli.

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva
aquarell
Pris: 4.500:-

Man måste välja sina strider. Vi har tackat ja till Oscars-galan på lördag. Ja, det är ingen riktig Oscars-gala men näst intill. Vackra kläder, god mat och dans till orkester bjuds det på. Massor av glädje och utmärkelser till de som lyckats. Men vad hjälper det när man inte känner sig tillfreds med att kroppen inte klarar att vara så där hipp som den borde vara i sådana sammanhang. Min dåliga balans sätter käppar i hjulet för vin-drickandet och dansen. Det dukade buffébordet för också med sig problem. Hämtmat är inte min starka sida. Det finns viss risk att all mat hamnar på golvet. Har man redan vid ankomsten utmärkt sig med att gå med krycka, så är det ingen höjdare att sedan föra oväsen med porslin som sprids i skärvor över golvet. Det är inte kul att tacka nej, men man måste välja. En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva.