Jag läste i GP att Normaldemokraterna är ett nytt parti som startats i Göteborg. Det är verksamhetsledaren i GIL-Göteborgskooperativet för Independent Living Anders Westgerd som är partiordförande.

Anders Westgerd, partiordförande i Normaldemokraterna

Ambitionen är att bli en närvaro som hela tiden påminner etablerade partier om aspekten funktionshinder i sina förslag. Westgerd säger i artikeln att den frågan borde vara högprioriterad inom etablerade partier, eftersom så många som 1,8 miljoner  svenskar idag  kan räknas in i gruppen funktionsnedsatta. Däri ingår människor med dyslexi, demens, kognitiva, fysiska och psykiska funktionsnedsättningar och allt annat som kanske inte ingår i någon diagnos eller bara kallas normalstörda. Normaldemokraterna anser att frågor som rör funktionshinder i grunden handlar om mänskliga rättigheter och därför rör alla. Som funktionsnedsatt eller anhörig kan man bli tokig på hur låg prioritering dessa frågor får. Westgerd tycker att Göteborg  skulle kunna bli den kommun som tar initiativ och visar vägen. Jag hoppas verkligen att Westgerd & Co kan få en plats i kommunens styrelse. Då kanske vi kan komma in på krogen eller kunna åka spårvagn eller buss eller göra allt det där som man normalt skulle vilja göra om man inte hade funktionshinder.

Vi var på en fantastisk föreställning igår. Vi såg Jesus Christ Superstar med bl.a Ola Salo och Peter Johansson.

Jesus Christ Superstar

Jag känner att jag lever i en värld fylld att tvära kast. Ena dagen deltar jag i en teaterföreställning om funktionsnedsattas begränsningar i vardagen och nästa dag ser jag teater som handlar om svek från de närmaste som slutar med Jesus korsfästelse.

En av replikerna i vår föreställning lyder: ”Vad är det som får oss att välja livet trots allt, trots allt elände i världen”.
Den scenen slutar med orden: ”Det som får oss att välja livet är känslan av att allting är möjligt”.

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva
aquarell
Pris: 4.500:-

Visst är det så. Inom vissa begränsningar för oss alla med allt vad vi klarar och inte klarar av, så kan vi hitta vår egen värld som gör oss lyckliga – trots allt. Där i vår egen värld kan vi se att allt är möjligt. Vi behöver inte alltid jämföra oss med alla andra, som vi inbillar oss kan allt. De kan inte alls allt alltid, eller som min devis säger: ”En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva”.

Det var en fantastisk helg. Klockan 16 på fredag eftermiddag träffades hela skådespelargänget på Dahlheimers hus för att värma upp och förbereda oss. Genrepet skulle börja klockan 18. Vi värmde upp med att gå omkring i salen och ropa till varandra, jättehögt, vad som helst. Det gäller att få upp energin i hela kroppen. Sedan får var och en plocka med det egna. Klädesombyten skall ligga i rätt ordning för att snabbt kunna tas på mellan scenerna. Ljuset skall kollas, lyser det precis där skådespelaren står eller sitter. I sminkningen pratas det glatt. Ute i korridoren har ”politikergänget” samlats för att repa sina repliker. Jo, generalrepetitionen gick bra, men Hans tyckte vi skulle lägga mer energi på vissa ställen som vi gick igenom.

Jag drog snabbt iväg till restaurang Pinchos för att tillsammans med de närmaste fira prinsessans 18-årsdag. Vi beställde maten med hjälp av våra mobiltelefoner. Rätterna var små och kostade cirka 35 kronor styck. Det blev många beställningar och många turer nerför trappan till våningen under. När svar kom på mobiltelefonen om att maten var klar fick man knalla ner för att hämta brickan med alla smårätterna. Maten var god. Det var väl inte det bästa sättet för just mig att få in maten på, men jag hade god hjälp.

Så kom den stora dagen: PREMIÄR. Det är alltid lika nervöst. Jag har en pytteliten roll och har därför tagit på mig uppgiften att ta emot alla och sälja biljetter. Det är en trevlig arbetsuppgift. Jag träffar alla och pratar. Föräldrar berättar stolt om sina ungdomar som är med och spelar. Vi samlades som vanligt två timmar före föreställningen. Vi fick lite instruktioner av Hans om hur det är att ha premiär. De flesta av oss hade ju aldrig varit med om något liknande.
Det blev en fantastisk föreställning

I tisdags den 3 mars presenterade integrationsminister Ullenhag en lagrådsremiss som innebär att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning införs i diskrimineringslagen.

En bohuslänsk ros till Ullenhag

Ungefär var femte person i Sverige har någon form av funktionsnedsättning. Den vardag som de flesta tar för given är stängd för många av dem. Otillgänglig kollektivtrafik, otillgängliga byggnader och otillgänglig information försvårar exempelvis möjligheten att välja skola och utbildning och att delta i arbets-, fritids- och kulturlivet. Otillgängligheten leder till kostnader för samhället, men skapar också ett utanförskap för individen.

Pressmeddelande från Arbetsdepartementet 3 mars 2014

Förslaget från Ullenhag innebär  att enskilda individer kan nu få rätt att driva diskrimineringsärenden om tillgänglighet i domstol. Handikappförbunden tycker att det är bra att regeringen har mod att lagstifta i frågan. Det har de kämpat för i 20 år. Det handlar ju om mänskliga rättigheter. Ungefär var femte person i Sverige påstår man i artikeln ha någon form av funktionsnedsättning. Förbudet mot diskriminering ska gälla inom alla samhällsområden som omfattas av diskrimineringslagen, exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård samt varor och tjänster. När det gäller tillhandahållande av varor och tjänster samt på hälso- och sjukvårdens område föreslås dock att förbudet inte skall gälla för privatpersoner eller för företag med färre än 10 anställda.  Handikappförbunden tycker det bara är en halv seger. Med det undantaget kommer stora delar av servicenäringen att vara undantagen och där tillåter man alltså fortsatt diskriminering. Vice ordföranden för Handikappförbunden Pelle Kölhed tycker inte det är bra att två grupper ställs mot varandra: företagare och personer med funktionsnedsättning. Omtanken om småföretagarna verkar väga tyngre än de mänskliga rättigheterna för människor med funktionsnedsättning. Men diskriminering är lika illa var den än äger rum, säger han. Lagen beräknas träda i kraft den 1 januari 2015.

Kanske skall vi kunna locka ner Ullenhag & Co till Göteborg för att se Teater Kattmas nya föreställning ”Alla har fel”. Den är skrämmande aktuell. Där finns tiggarna på gatan, bilarna som brinner i förorten och de funktionsnedsatta som är utgifter mer än de är människor. ”Alla har fel!” är en föreställning i åtta scener – två filmscener och sex teaterscener. Vi får följa med på en resa genom en brinnande, ond värld, som går vidare in i en absurd, svart komedi där allting vänds i sin motsats och som avslutas i en aning om vad som trots allt får oss att välja livet. Det blir en del tårar och vrede, men också många skratt.
Teater Kattma arbetar integrerat med skådespelare med och utan funktionsnedsättningar.
I ”Alla har fel!” medverkar 21 skådespelare – professionella, amatörer, rörelsehindrade
och icke rörelsehindrade. En majoritet av de medverkande är ungdomar från Unga Rörelsehindrade och Riksgymnasiet. ”Alla har fel!” är skriven och regisserad av Hans Sjöberg, professionell dramatiker och regissör sedan 30 år och tidigare teaterchef på
en länsteater.
Kalla Faktas nya avslöjanden i ”Avslag till varje pris” skulle kunna vara manus till en av scenerna i föreställningen – en konsult som åker omkring lär handläggare hur man kan avslå stöd till utsatta människor. Det är för sorgligt och absurt. Det måste finnas något hopp.
I ”Alla har fel” ser vi in i en värld som liknar vår och det är ett samhälle som håller på att falla isär. Föreställningen ställer många frågor och vilka svaren är får ni vara med och formulera efter att ni sett föreställningen.
”Alla har fel!” har premiär på internationella kvinnodagen 8/3 valåret 2014. Ni är hjärtligt välkomna!
————————————————————
Ett mail med unbjudan till Ullenhags pressekreterare Lena Hallerby vore väl på sin plats. Hennes mailadress är: Lena.Hallerby@regeringskansliet.se

Bakruset hade gått över. Jag vaknade pigg och glad och kände mig lika mycket på G som vanligt när jag skall göra något roligt. Men så fort tiden går på morgonen. Alla mattor skulle tas bort och allt som låg framme och som ingen plockat bort efter sig måste bort innan städerskan kommer. Det blev lite rascha när jag kom på det. En snabb frukost och ut genom dörren med träningskläder och yoga mattan och så resväskan med målargrejorna. Jag var sen och körde så snabbt som möjligt till Axel Dahlströms Torg och Axelhuset där yogan hålls. Klockan var några minuter före 10. Jag blev glad över att jag hann i tid. Det är så trist att komma sent. Alla ligger där på sina mattor. Det är helt tyst i rummet där alla bara väntar på att Anette skall starta. Väl uppe finner jag en lapp på dörren där det står: stängt p.g.a sjukdom. Det var inte kul. Jag som skyndat mig så och så blev det inget. Målarkursen startade först klockan 12, men jag bestämmer mig för att åka dit och börja själv.

”Här får alla plats”  150 x 100 cm  Pris 4.200:-

Jag står och jobbar i det stora ljusa rummet precis innanför ytterdörren. Jag har vant mig vid att bli störd nu. Blygheten försvinner mer och mer i takt med att jag tränar. Eftersom mina målningar är så stora så finns det bara där jag får plats. Gissa om jag är mör nu efter fem timmars målande utan paus. Jag är inte bra på att ta paus. När jag väl kommit igång så håller jag på tills jag skall åka hem. Idag hade jag Natalia som stöd. Hon är helt fantastisk. Det är inte mycket hon behöver att säga, men de ord hon säger är perfekt stöd. Jag ser ju själv att något är fel, men har ibland svårt för att se hur jag skall komma dit. När jag åkte hem kände jag mig jättenöjd och superglad. Det blev så himla bra. Och ännu bättre kommer den att bli när den visas tillsammans med de två andra i en triptisch. De förstärker varandra. Det skall bli kul att få visa upp den på Vingen i Amhult på min utställning de två sista veckorna i mars. PUH, det är inte långt dit.

Igår var jag verkligen på G. Jag var pigg som en mört och glad över allt roligt jag skulle göra. Natalia var hemma på grund av sjukt barn, men jag jobbade på själv. Efter att ha stått och suttit om vartannat i fem timmar åkte jag hem. Jag tyckte jag hade varit superduktig och kände mig nöjd.

Annette Westberg

På kvällen åkte jag till kundaliniyogan. Jag gjorde allt Anette sa att vi skulle göra. Det var djupandning, eldandnng, ryggflex, sidoflex, höftflex, växla höger – vänster ben och arm rakt upp, ner i babypose, rulla upp och kuta-svanka som katt och ko. Ja jösses som jag jobbade på. Med andningen som hjälp kan man genomföra allt. Och det gjorde jag.

Men så fick jag bakrus idag. Det kommer som ett brev på posten. Har jag tagit för mig mer än vad kroppen gillar så får jag en spark därbak. Så idag blev det inte särskilt mycket uträttat. Hela kroppen känns som om jag druckit några flaskor rött vin. Jag tror det skulle kännas så i alla fall. Sådana dagar är urtrista. Jag hoppas verkligen det hinner gå över tills i morgon för klockan 10 är det mjukyoga och sedan 12 – 15 är det måleri på VSA för Natalia igen. Håll tummarna för att det skall gå vägen

Idag är det två stora programpunkter på programmet: målning 11 – 15 och kundaliniyoga 19  – 20.30. Det är en otroligt stor lycka att få ha möjlighet att göra sådana fantastiska saker. Jag njuter varenda sekund av båda sysselsättningarna.

Natalia i full gång på målningskursenpå VSA

Att få vara med Natalia i så många timmar och få ta del av hennes kunskaper i måleri är otroligt lärorikt. Att höra hennes funderingar och hur hon talar om vad som skall göras för att få fram ljuset eller djupet i målningen och hur penseldragen gör skillnad är som bra musik i mina öron. Jag känner mig lite stressad av allt som jag måste göra nu. Det är bara 1½ vecka kvar till jag skall hänga upp bilderna på Vingen i Amhult och teaterrepetitionerna har tagit mycket plats. Där är generalrepetition på fredag och premiär på lördag. Men med hjälp av Beckerdals piller och ’Fampyran och yogan klarar jag det mesta.

Det är ljust ute tidigt på morgonen nu och himlen är alldeles blå. Det går inte att vänta på att trivseln skall komma av sig självt ens då. Men det hjälper. O sköna tid!

Jag har precis kommit hem efter vår tredje repetitionsdag i rad. I fredags hade vi två genomgångar, liksom igår. Idag hade vi en genomgång av hela föreställningen och samlades sedan för att diskutera vad som var bra och vad som kan förbättras. Idag var det en bra föreställning. Alltså, det är så himla bra. Det är en värld som jag tycker alla bör få ta del av. Hans har som vanligt skrivit ett fantastiskt manus. Det har han gjort förr och det är beundransvärt i sig. Men den här gången har han tagit in amatörskådespelare från unga rörelsehindrade. Jag kan inte annat än hänföras av allas entusiasm och över hur mycket man kan klara av som skådis och med alla funktionshinder. Det är som om inga hinder finns. Hans leder och berömmer. Någon kan inte tala, utan trycker fram replikerna på knappar, någon talar med ögonen och assistenten säger replikerna och någon är blind. Halta och lytta är vi allesammans, 12 personer sitter i rullstol av totalt 17 skådespelare. Allt handlar om en värld som inte är lika enkel för alla. Men jag lovar att det är riktigt bra. Ni som inte bokat: gå in på www.teaterkattma.se och boka. Det finns många platser kvar till bl.a den 17 mars, men vad jag vet är det bara premiären som är fullbokad. Hoppas vi ses.

Med Marie och Hans på Steinbrenner & Nyberg-fika

Idag kom meddelandet i aktuellt att regeringen antagit en ny lag. Det är straffbart att inte se till att tillgängligheten förbättras, ex. att ta bort trösklar som gör det enklare att ta sig in. Det skall bli otroligt intressant att få se hur det kommer att utvecklas. Kanske blir det lättare att komma in på Steinbrenner & Nyberg för att ta sig en kopp kaffe nästa gång vi är på G. Förra gången fick rullstolen stå utanför och att ta sig in på herrtoan gick inte alls, så Hans fick använda damtoan istället. Nu spirar nya hopp om att äntligen få tillträde till allt vad vårt samhälle ger. Det är det som vår teater handlar om. Välkomna!

Hela dagen gick utan att jag lyckats få fram penslar och färg. Det är tungt att köra igång målningen när jag hållit upp ett tag. Tja, det är tungt med det mesta som jag hållit upp med ett tag. Det bästa är att aldrig hålla upp utan bara köra på, i samma spår alla dagar. Men hur kul är det? Jag måste ha omväxling också. Med risk att falla ur spår. Med almanackan styr jag min vardag. Allt måste vara inplanerat med fasta rutiner. Visst låter det bedrövligt trist att behöva vara så bunden vid fasta rutiner. Jag är som en gammal moster. Men om jag tänker efter så gäller det nog de flesta. Tänk alla de som går till samma arbetsplats alla dagar. I flera år, gör man samma saker på samma plats, träffar samma människor och äter oftast på samma restaurang.  Jag minns en gång för länge sedan när jag lyssnade på ett föredrag av Bi Puranen. Hon berättade om alla intressanta artiklar hon skrivit. Där satt jag och tänkte: jag skriver revisionsrapporter om samma sorts granskning till samma företag varje år. Jag såg redan då hur inskränkt det var. Min almanacka fylldes även då med allt som jag skulle göra. Det bara fortsätter. Jag är på spåret och slipper tänka. Jag slipper att hitta på vad jag skall göra. Det är redan färdigplanerat.

Annette Westberg

Så var jag iväg på yogan i går kväll. Jag har missat två veckor på grund av förkylning och Stockholmsresa. Och jag lovar det kändes. Jag förstår inte hur folk kan klara sig utan att träna. Allt kändes stelt i kroppen. Anette hade förstått att många varit sjuka och ville bättra på vårt immunförsvar. Vi började med andningsövningar, långa ända ner i nedre maggropen och sedan kort eldandning. Inte stressandning, som ju rör sig uppe i bröstet, utan eldandning, som går ända ner i magbottnen, fast fort fort. Som från ett trögstartat lokomotiv till ett som kommit igång. Kraftfull andning, annars gör det ingen verkan. Vi riktigt pumpar in syret i kroppen. Vi sitter i skräddarställning och fortsätter i den ställningen med ryggflex. Vi tar tag med händerna i den främre foten. På inandning drar vi fram överkroppen, höjer bröstet fram och uppåt och på utandning faller vi bakåt och kutar med ryggen. På så sätt böjs ryggraden. Jag känner hur stel jag är i ryggraden. Vi håller på i några minuter och byter sedan övning till att röra överkroppen i sidled. Händerna håller vi på axlarna med armbågarna horisontellt rakt utåt sidorna. I allt snabbare takt rör vi huvud och armbågar bak och fram. När vi andas in för vi vänster armbåge bakåt och höger framåt. Vid utandning gör vi tvärtom. Vi växlar i takt med kraftig andning. Varje gång har vi ungefär 10 st olika övningar. Anette är fantastisk på att se till att vi får den omväxling vi behöver för att det skall bli lika intressant att komma varje vecka.

På väg – långt bort                   Storlek: 100×100 cm                       Pris 3.200:-

Under en och en halv timma håller vi på. Omväxlande med vila och olika övningar som utförs med hjälp av kraftig andning. Det är helt otroligt vad man orkar med hjälp av andningen. Jag klarar det mesta. Kundaliniyogan är lite jobbigare än mjukyogan som jag går på på torsdags förmiddagarna. Och så är det mindre snack om meditation i kundaliniyogan. Jag är mer för träning än meditation, men tycker det är mysigt med båda. Därför går jag två gånger i veckan.
Idag är det tomt i min almanacka. Förutom målningen som jag har inskrivet. Ingen träning. Nja, det blir nog inte så bra. Jag har precis bestämt mig för att det får bli ett pass med mina tjusiga pumpstavar. Det gäller att hänga i så man inte tappar humöret. Må så gott alla ni som kämpar på med ert.

Det var inte lätt, men det gick. I min almanacka står det, att jag varje måndag klockan 12 skall vara på vattengympan. Det var bara det att för ett par veckor sedan var bassängen avstängd. Det var för mycket baciller däri. Jag blev riktigt glad över att jag slapp åka iväg. Och måndagen därefter blev jag superförkyld, så då var det bäst att stanna hemma och kurera sig. Idag fanns inget att skylla på. Men jag hade inte lust. Det är ofta så att jag inte har lust innan jag kommer iväg. Det räcker med ett par veckors avbrott, så har jag ramlat ur spår. Jag läste GP i sängen och åt frukost i morgonrocken. Jag kände mig superseg. Jag funderade: kanske hade inte förkylningen gått helt över. Och så blir jag så slut efteråt. Då blir hela dagen förstörd. Vad har jag att göra i eftermiddag som är viktigt? Jag försökte hitta skäl till att slippa vattengympan. Klockan närmade sig halv 12 och jag visste att jag måste bestämma mig nu. Jag satte mig i soffan. Fortfarande klädd i bara morgonrocken.

Seläter brygga

För när jag känner mig så där olustig då har jag svårt för att få på mig kläderna direkt på morgonen. Jag tittade på klockan. Förstod att det snart var kört. Att komma i bassängen när alla redan börjat är inte min grej. Komma sent kunde jag göra som ung. Inte nu. Jag har börjat gilla att alltid vara ute i god tid så här på äldre dar. Jag tror det har med min dåliga balans att göra. Kommer man för sent så ser alla på en. Ser man dessutom ut som ett fyllo, ja då är man körd ur det sociala. Man har liksom inget gratis nu. Som ung kunde man skoja bort det, men inte nu. När jag tänkte på hur skämmigt det skulle bli, så blev det fart. Snabbt på med kläderna och ut till bilen med den sedan förra veckan färdigpackade badväskan. Jag peppade mig genom att upprepa: skynda, skynda, inte för sent, inte för sent. Jag kom i tid. Jag låste snabbt in mina kläder i skåpet och skyndade mig in i duschen. Jag hann t.o.m simma ett par varv innan gympan startade. När det kör igång känner jag mig glad och pigg. Glad över att jag tog mig i kragen och kom iväg och nöjd för att jag lyckades starta veckan med ett träningspass. När jag är som piggast under gympan tänker jag: idag är det måndag, i morgon är det yoga liksom på torsdag. Kanske kan jag trycka in en promenad med mina nya fjädrande träningsstavar på onsdag och fredag. Det skulle sitta fint. Jag avslutar vattengympan med bubbelbad och hasar mig sedan upp ur vattnet och in i duschen. På ostadiga ben går jag ut till bilen och kör hemåt. Alldeles slut. Det är inte bra med förkylning och avstängd bassäng och februarilov och allt annat man kan hitta på för att slippa träna. Och det är inte bra att inte träna. Det går liksom runt runt. Att inte träna innebär att jag blir olustig och trött och  får ingen entusiasm till allt det där roliga som jag vill göra. Och gör jag inte det där roliga så klarar jag inte alls att träna. Jag måste ha roligt inne emellan för att orka med det där jobbiga, att träna. Balans kallas det- balans i livet. Jag hade önskat att jag tänkte så tidigare i livet. Då hade jag nog aldrig fått MS. Men bättre sent än aldrig.