Klockan halv åtta i morse gav jag mig iväg. Det var kallt och mörkt ute. Jag skrapade rutorna på bilen och styrde kosan mot Mammografin. Det kändes nästan som i gamla dar. Då, när jag hade ett arbete att gå till. Det kändes faktiskt riktigt mysigt. Jag satte in en ny talbok i bilradions skåra för cd-skivor. Jag fick fyra stycken böcker i födelsedagspresent i slutet av oktober. Nu är jag inne på den sista. Jag gillar jättemycket att lyssna på talböcker när jag kör bil. Tiden känns inte så bortkastad då. Alla dessa körningar in till stan blir fyllda med något bra. För om man inte läser så anses man inte kunna hänga med i snacket liksom. Och helst skall man läsa det som alla andra läser. Ja, ja, det kommer säkert en dag då jag inte är så aktiv. Då skall jag läsa det där som jag själv gillar mest, vad det nu kan bli. Jag kanske har skrivit så mycket i min blogg så jag inte behöver andras böcker.

Talböcker

Kanske har jag blivit lite senil och tycker det är alldeles tillräckligt med att läsa om mina egna minnen.

Jag blev påmind om köerna som alltid fanns på väg till jobbet. Tiden klockan åtta till mammografin kunde jag inte hålla, men det gjorde inget. De ropade upp i den följd vi checkade in. Det går som på löpande band. Av med kläderna på överkroppen och fram till den stora maskinen. Kvinnan som fotograferade lyfte upp bröstet och drog in mig så nära maskinen som jag kunde komma. Så kördes maskinen igång. Bröstet plattades ihop. Jag lovar, det är inte alls skönt. Det är nog det enda tillfället då jag tycker det är bra med lite större hängande bröst. Det kan inte vara lätt med små bröst som skall dras in i den där maskinen. Jag sa till kvinnan att hon nog var proffs på bröst efter att ha sett så många. Hon svarade lite torrt att hon var bra på annat också. Så klart. Jag tänkte inte på det. Att hon bara skulle vara bra på bröst. Så dumt. Det var ju bara hennes jobb. Snacka om att älska sitt jobb. Fast det är inte så lätt för andra att begripa vad det är som är så roligt med jobbet och som gör att man stannar kvar i flera år. Själv har jag just ringt och talat med försäljningsavdelningen på Norstedts om vad programmen kostar om man inte har behov av att kunna upprätta bokslut och deklarationer för mer än några få företag. Det vore bättre att lägga av, men jag kan inte. Inte ännu. Snart, men inte det här året. Så har jag sagt i flera år nu. Kanske nästa. Mitt existensberättigande är i fara. Vad skall man då säga till dem som fortfarande tror att jag är proffs på företag och skatter. Men snart kan jag väl inte ens låtsas antar jag.

Jag tog en Fampyra-tablett före frukost i morse. Eftersom jag har hållit upp i nära en vecka så får jag igångkörningsbiverkningar nu. Hela kroppen känns som om jag druckit 10 koppar starkt kaffe. Visst måste det vara knark i de där pillren. Det kan vara bra att ha när vi skall se filmen om Wall Street i kväll. Jag brukar ju somna när jag sitter där i mörkret.

Jag gav mig iväg till Hjälpmedelscentralen i Mölndal. Där skulle jag träffa Raija, arbetsterapeuten för att tillsammans med henne titta ut en arbetsstol. Jag behöver den när jag arbetar i köket. Mina ben orkar inte med att jag står tillräckligt länge. Jag måste sätta mig emellanåt och vila och då blir maten aldrig färdig. Det är inte alls kul. Så nu skulle det bli av. Det fanns flera stolar att välja på. De där med armstöd valde jag bort direkt. De såg alldeles för klumpiga ut. Ett par andra stolar hade ryggstöd, de valde jag också bort. Det var arbetsstol jag ville ha och inte något att vila mig bakåt i. Och jag kände mig låst i överkroppen med det där ryggstödet. Så kan jag ju inte ha det om jag skall få något gjort.

Arbetsstol för arbete i köket

Att skala potatis med låsta armar funkar ju inte. Alla hade hjul. De fyra benen satt ganska brett. För brett tyckte jag. Men det var för säkerhetens skull. Stolen får inte välta. De breda benen var i vägen när jag skulle manövrera mig fram. Mina ben slog emot.  Jag provade de andra två med ryggstödet framtill. De var bättre. Den ena hade en kupig kudde. Den blev för hög för mig som är så kort. Jag provade den andra. Den var bäst. Alla hade gaspump. När jag drog i spaken lyftes stolen upp eller ner. När jag väl kommit upp på sitsen så skulle jag höja upp stolen så pass långt, så det skulle bli bekvämt att arbeta vid bänken i köket. Armarna måste ligga rätt annars skulle jag få ont i axlarna. Allt verkade ok, men det vore bra om de kunde ta bort de där störarna som bromsen satt fast på. De var i vägen då jag skulle förflytta mig. Mina ben slog emot. Det gick inte att ta bort störarna. De måste svetsas loss. Innan dess måste jag prova stolen i några veckor för att vara säker på att jag verkligen ville ha den. Jag ville också ha ett blankare tyg. Det där sammetstyget var trögt att dra låren över när jag skall sätta mig på stolen. Det fanns inte något blankare tyg. Så nu måste jag bestämma mig. Ville jag ha stolen eller inte. Jag sa att den var bättre är inget. Så fick det bli. Stolen beställs på torsdag och det är tre veckors leveranstid. Stolen skall levereras hem till mig. Raija skulle på semester så hon kunde inte vara med för att ställa in stolen. Jag sa, att det där borde jag väl kunna klara själv. Hon bad mig ringa om jag behövde hjälp efter att hon kommit hem i slutet av februari.

Fampyra 10 mg

Så bar det iväg till Sahlgrenska. Jag gick in till MS-teamets avdelning. Mina Fampyra tog slut i förra veckan. Det var på onsdagen då jag var hos sjukgymnasten och han filmade min gång. Då tog jag vägen förbi MS-teamet och lämnade ett meddelande till dem om att mina piller hade tagit slut och bad dem ringa. Ingen har ringt så idag bestämde jag mig för att gå dit igen. Syster Birgitta, som jag fick pillren av för en månad sedan, kom ut ur ett rum. Hon nickade och sa att hon hade lunch och att hon måste fråga. Så försvann hon. Efter en halvtimma kom hon tillbaks och bad mig komma in. Hon hade inte läst in sig på mig, så hon hade mycket att läsa. Sjukgymnast Kristerson, som filmat mig hade skrivit och berättat hur det gått. Jag hade förbättrat min gång, antagligen var det snabbheten, med 20 %. Syster Birgitta berättade att det var bra för ingen fick Fampyra som inte förbättrat sig under fjorton dagars Fampyraätande med minst 20 %. Hon berättade också att Fampyra bara kunde hämtas ut hos henne, inte på apoteket och rutinerna för uthämtning funkade inte särskilt bra. Ok det hade jag ju redan märkt. De finns inte på lager hos syster Birgitta. De måste beställas varje gång och det var en veckas leveranstid. Därför bad hon mig ge signaler när jag börjar ta den tredje burken. Det är en burk per vecka, alltså 14 piller i varje burk. Jag skall ta dem två gånger per dag med 12 timmars mellanrum. Jo jag vet att det är viktigt för när jag tog dem med några för få timmar emellan en gång så kände jag mig som om jag druckit 10 koppar starkt kaffe eller fått  i mig knark. Jag vet inte vad pillren innehåller. Kanske är det knark. Jag känner mig i alla fall jättepigg av dem och det är kul. Jag har så mycket roligt i livet att göra så jag har inte tid att vara trött. Men att det skall vara så besvärligt att få ut mediciner. De är visserligen lite speciella. Hon berättade att vi var bara 10 personer som får dem. Konstigt tyckte jag. Och för oss 10 är det kanske lite klurigt att få till bra rutiner på ett så stort sjukhus som Sahlgrenska. Jag är i alla fall superlycklig över att bo här och inte långt bort från storstan. Och att jag är så pass frisk så jag kan ta mig dit och hämta pillren när jag ser att det dröjer för länge. När jag startade upp med pillren förra gången så fick jag biverkningar. Jag hade brand i vänsterbenet första natten och en stövel fylld med häftstift den andra natten. Sedan var det lugnt. Vi får se hur det blir den här gången efter sex dagars uppehåll.

På hemvägen stannade jag till vid Rehab på Rosenlundsgatan. Jag ville ha taggar påsatta på min krycka så jag inte skulle behöva känna mig så osäker när jag går ut nu i snöhalkan. Och så skulle jag kolla om de kanske hade en arbetsstol som inte var så himla maffig och supersäker. Tyvärr var den de hade alldeles för dyr. Den kostade 8.000:-.
Så fick jag se stavarna. Jag har ju börjat träna med stavar nu. Gissa om jag kände mig lycklig när jag knallade ut genom dörren med ett par superhäftiga BungyPump-stavar. Ja de var inte billiga men det var värt vartenda öre. Desto viktigare då att jag verkligen använder dem. Kvinnan i affären tyckte nog inte det var de bästa stavarna för mig med min dåliga balans, men jag stod på mig. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna träna upp balansen också med de här stavarna som inte tar emot utan kräver att jag går rakt. Jag hoppas verkligen jag har rätt. Jag tänkte också, att jag kanske skulle kunna få min käre man till att använda dem. Då blir ju priset bara halva tusenlappen. Så nu är jag rustad med både upp-piggningspiller och pumpstavar. Kul, kul.

Jag hade inget inplanerat igår. Då blir det segt. Jag har ju min stickning men det räcker liksom inte. Jag är inte bra på att sitta i soffan en hel dag. Det gör mig ännu segare. Delvis

Crosstrainern mitt i vardagsrummet

eller det egentliga skälet till min slöhet var att jag väcktes ideligen av min spasticitet. Det är inte kul att gå upp och trampa på crosstrainern när klockan är tjugo över ett och nästa gång tio i tre mitt i natten. Jag räknar alltid till hundra nertramp med vänsterbenet. Jag försöker att göra det extra trivsamt för mig genom att först räkna till femtio och sedan till tjugofem två gånger. Det känns liksom lite kortare att räkna så än att fortsätta ända till hundra. Jag vinglar tillbaks till sängen och lägger mig på högersidan för att försöka somna om. Efter några få minuter börjar spasticiteten igen. Jag försöker att stretcha bort ryckningarna. Jag drar benet nästan upp över huvudet tills benet nästan inte känns längre och jag tror att det gått över. Jag lägger mig ner och väntar en stund. Det gick inte heller. Jag sträcker upp benen mot väggen, jag vilar, jag ligger i babypose och vilar. Så fortsätter jag en stund och hjälper inte det så går jag upp och trampar igen. Det kan ta flera timmar när det är som värst. Då är jag som en disktrasa på morgonen. Så blev det i två nätter efter den där roliga dagen då jag gick min halvtimmespromenad med stavarna. Det finns de som säger att spasticiteten blir kraftfullare efter träning, men jag är inte så säker på det. Jag har provat att ta det lugnt också och det hjälper inte alls. Jag har under alla de här åren aldrig kommit underfund med vad som är bäst. I vilket fall så måste jag träna. Då får det hellre bli vakna nätter. Tränar jag inte så sitter jag snart i rullstol för gott. Den dagen kommer, men inte nu.

Annette Westberg

På kvällen startade yogan. Det var jättejobbigt att dra min trötta kropp upp för att komma iväg till klockan 19 i mörkret. Först hade jag bestämt mig för hoppa över. Till sist lyckades jag ändå ta mig ut till bilen och köra iväg in till stan. Det kändes skönt när jag lade mig ner på fårskinnet på golvet och inväntade Anettes instruktioner. När jag körde hem kände jag mig jättenöjd. Det är alltid lika super mysigt med Anettes kundaliniyoga.

Idag har jag varit på Sahlgrenska och visat upp mina färdigheter för sjukgymnast Erik. Förra gången jag var där så filmade han min gång och tog tiden för hur snabbt jag klarade att gå en viss sträcka i korridoren. Nu fick jag göra om provet och gissa om jag blev lycklig när jag han berättade att jag förbättrat min snabbhet med 20 % och att jag gick bättre. Jag fick se på datorn hur det såg ut förra gången och hur det såg ut idag. Visst såg jag att jag gick lite stadigare och att jag

På halvtimmespromenad med stavar

inte slängde lika mycket med vänsterbenet så som jag alltid gör för att underlätta när foten hänger ner. Jag gick genast ner till doktor Axelsson och skrev ett litet brev där jag berättade om vad Erik kommit fram till. Jag hoppas ju att få fortsätta med Fampyrapillren. Kanske kan de göra att jag orkar med all träningen som krävs för att få bättre gång. Jag hoppas det.

För att riktigt fira mina framgångar tog jag mig en halvtimmespromenad med stavarna. Det sporrar när jag får sådana lyckosamma besked.

Å så skönt det var. Jag skulle ut på min halvtimmespromenad för att fundera över vad jag skall ta mig an framöver för att det skall bli mindre tv-tittande och bättre sysselsättning. Jag gick ut och tog först rullatorn. Efter bara några meter kom jag ihåg vad sjukgymnasten sagt när jag var på Sahlgrenska för att visa hur jag går innan jag skulle börja ta Fampyra-pillren. Han sa att när jag går med rullatorn så får jag inte så bra rörelse i kroppen. Jag höll med och förstod precis vad han menade. Jag har tyckt att med min urdåliga balans så måste jag ha rullatorn. Den avlastar också benen lite när jag är som tröttast. Jag vände tillbaks och hämtade mina gåstavar som står i hallen oanvända sedan länge. Jag har tänkt att en dag så skall jag vara där igen. Är den dagen idag kanske?  Jag började gå och tänkte att det här går nog inte. Sedan efter en stund kände jag att kroppen gungade med i takt med att jag tog stegen framåt och när jag förde fram stavarna. Det kändes som när man åker skidor. Jag kunde sträcka ut. Fram med vänster fot och höger stav.

På halvtimmespromenad med stavar

Vänsterfotens häl sätts ned i marken just i den stunden som högerarmen med staven förs fram. Jag för fram höften och trycker till med främre delen av vänsterfoten. Här behövs stortån. Den hjälper mig att få ordning på balansen. Högerfotens häl sätts i marken precis när vänstertån trycker ifrån och hela benet sträcks ut. Rullatorn gör att jag binds fast i rörelsen. Då får jag inga hjälper från överkroppen.
PUH så många detaljer som skall stämma överens och så många muskler som skall avlösa varandra för att rörelsen skall funka. När man som jag inte har automafunktionen på utan är tvungen att köra manuellt då blir det lite trögare. Men det går att träna upp. Det vet jag. Jag har många förebilder. Jag är visserligen lite gammal och åldern tar ut sin rätt, men när jag ser på mina friska jämnåriga som spelar golf, är ute och går varenda dag eller städar hela huset på en dag, då kan jag inte skylla på åldern. Det är MS-en som sätter käppar i hjulet. Jag tänker också på alla som har det besvärligt med psyket eller har värk. De har det långt mycket besvärligare än jag. Humöret, det är humöret som håller mig uppe.

Handikapp-parkeringstillstånd

Jag skickade in papperen om att få fortsatt handikapptillstånd för bilparkeringen. Jag skrev där att jag kan gå 0 meter utan hjälpmedel och ca 50 meter, men alltid med minst kryckan som hjälpmedel. Jag kan ju gå längre än så om jag har ordentliga hjälpmedel och inte behöver göra så mycket mer än att gå. Det funkar inte alls om jag skall gå och samtidigt prata med andra som går bredvid eller när jag skall gå på trottoarerna inne i stan med alla förbipasserande som kanske stöter till mig så jag ramlar eller ännu sämre när jag skall gå in i en affär för att handla. Handlandet är kört för när jag lyckats ta mig in i affären så är jag slut i benen. Därför är jag livrädd för att bli av med handikapptillståndet som jag har. Det är bra att jag kan gå några meter utan hjälpmedel. Jag minns den gången för många år sedan på Dahlheimers hus när jag frågade en kille i toakön, som satt i rullstol, hur han tänkt sig att ta sig in genom den där smala dörren. Då reste han sig upp och sa att jag bara gör så här och så gick han in. Jag har lärt mig en hel del sedan dess om det där med handikapp. Jag brukar säga att jag kan allt – fast på mitt sätt.

Idag skiner solen in. Det är härligt. Jag känner inspirationen i kroppen. Tyvärr har jag missat hela morgonmyset. Klockan är tolv och vi har precis ätit frukost. Plötsligt har jag ramlat in i en dygnsrytm som är lite som ungdomarnas. Sent på kvällen tittar jag på tv-program som mest består av underhållning. Jag är glad att vi inte har flera kanaler än ettan, tvåan, fyran och kunskapskanalen. Det räcker mer än väl. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att titta på TV, men det är ett enkelt sätt att fördriva oplanerad tid på. Jag tycker inte att det är kul. Tv-n står i eget majestät mitt i vardagsrummet. Eftersom vi har en öppen planlösning så måste man alltid gå förbi tv-n om man skall göra något annat än att sitta där i soffan. Jag drar mig till minnes en gång för länge sedan. Då hade jag bestämt mig för att ta tag i tv-tittandet. Jag flyttade in tv-n i ett mindre rum bredvid sovrummet i andra våningen. Ja, det var i ett annat hus än det jag nu bor i. Det slutade med att vi satt i det där lilla rummet och tittade på TV. Jag tror att det är behovet av sällskap med andra som styr och bor man som jag tillsammans med en som älskar att titta på TV så är det lätt hänt att man inte tar egna initiativ till annan sysselsättning. Jag tror att om jag bodde i en större gemenskap där det fanns fler som inte satt framför TV-n så hade jag nog valt bort tv-n helt. Men kombinationen mörker, gammal och trött, ett tv-tittande sällskap, boende på vischan och tv mitt i huset gör det så bekvämt att hamna där i soffan kväll efter kväll. Men jag har ju min stickning. Nu har jag lyckats få klart ett bakstycke och ett halvt framstycke på tröjan. Det går inte fort. Min vänsterhand tränas upp. För varje varv blir pekfingret, som skall hålla uppe tråden, lite starkare. Tre varv så måste jag pausa en liten stund. Då är jag jättetrött ända upp i huvudet. Men pausen behöver inte bli längre än några minuter och till musikprogram framför tv-n funkar det jättebra. Då blir det inte så tråkigt med tv ändå. Men så sent skall det inte bli framöver. Det kändes inte bra att vakna klockan elva. Hela godmorgonvärlden var slut på radion. Det program som jag under alla år gillat att lyssna till på söndagsmorgnarna. Det är lätt att ramla in i sena vanor när ingen väckarklocka ringer och inget finns, som drar upp en på morgonen. Jag skall återigen ta mig en kraftig funderare nu över vad jag skall ta mig för. Jag skall se över rutinerna. Jag skall planera min tid. Jag klarar bara av ett trivsamt liv om jag har en meningsfull sysselsättning. Jag har otroligt lätt för att bli uttråkad. Inte nu igen. Nu skall det bli andra bullar. Jag tror det får bli en halvtimmespromenad till att börja med. Då kan jag fundera. Sedan när jag kommer hem så skall jag sätta mina nya planer på pränt i almanackan. Då blir det som vanligt igen. Tiden som revisor har verkligen satt spår i hela mig. Då gällde det att ha ordning på varenda timma, varenda minut. Det skulle användas som faktureringsunderlag. För att kunna försörja mig. Då var det superviktigt. Nu får jag pensionspengar direkt in på kontot utan att lyfta ett finger. Det är farligt. Man blir nerdegad. Ja i alla fall blir jag det. Ta tag i, ta tag i nu. Livet är inte alls enkelt. Man måste jobba med trivseln, varenda dag. Men jag glömmer inte: varje litet myrsteg är något på väg till något kanske bättre, kanske roligare, kanske jättemysigt. Så nu blir det promenad med funderingar som bär vidare…………..

Solen sken igår. Det var fantastiskt härligt med ljuset som kom in. Man blir glad och aktiv. Nu har allt julpynt plockats bort. Den njutningen har vi inte kvar tyvärr. Men om man låter det hänga uppe längre ser det lite knäppt ut. Och just det där med att det är så kort gör att det blir mera njutbart den korta tid det lyser upp.

Johnny och Carbe

På kvällen var vi iväg på teater. Det var mina kompisar på VSA, den lilla teaterföreningen på Karl Johansgatan som jag är med i, som visade sin föreställning Transportsträckor. Föreställningen visades på teater Trixter som ligger på en liten gatusnutt vid sidan av det stora bilgaraget på Andrégatan vid Stenaleden.  Vi hade aldrig varit på teater Trixter tidigare. Det var en trivsam överraskning. Innanför den lilla mörka dörren utan upplysta neonskyltar uppenbarade sig en bar i ett stort rum som just hade fyllts med förväntansfulla människor. Jag kände flera av dem. Det var lite som hemma i Strömstad.

Conny i tyllkjol

Det blev många kramar och ”hej, så kul att se dig” och god fortsättning på det nya året över ett glas vin eller öl. Så ropades vi in. Föreställningen skulle börja. Längst fram satt Natalia med manuset i handen. Ifall de skulle tappa bort sig. Ljus- och ljusteknikern var på plats och de medverkande kom knallande in på scenen med resväskor. De var på väg. Vi lotsades fram genom en timmas transportsträcka. Det är vägen som är resans mål, det fick vi inpräntat i oss. Vi fick lyssna till helt fantastiska texter om magbesvär, tiden som gick, relationsberättelser och vattenproblematik, skrivna mestadels av skådespelarna själva. Natalia var regissör och hade liksom alltid gjort ett fantastiskt proffsigt jobb. Jag skulle vilja rekommendera alla, som vill ha en stunds avkoppling att gå och se och låta sig bubbla av skratt eller ta tillfället till att fundera över vad som är viktigt här i livet. Här finns inga sjuka människor. Visserligen är en blind, en kan inte gå, en kan varken gå eller äta själv och har en maskin som hjälper till med andningen, men sjuk? Nej, inte varken sjuk eller funktionshindrad, bara funktionsnedsatt. På scenen är de superproffsiga. Där finns inga hinder. Och som jag gärna påstår: en kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva. Jag lovar, jag njöt varenda minut.
Gå in på http://www.vsa-sweden.org/ eller ring 031-12 55 75 och fråga om teatern eller bli medlem och delta i verksamheten. Du kan läsa om allt VSA på hemsidan.
PS: det är också där jag har haft mina konstutställningar DS

Klockan är kvart över ett. Alltså mitt på dagen. Mer grått än så här kan det inte bli. Man kan nästan tro att hela världen utanför fönstren har somnat in och bara väntar på att något skall hända. Då gäller det ta mig tusan att ta tag i sin vardag.

Amaryllis

Trivseln måste skapas inne i kroppen. Jag slog en signal till mamma. Hon lät pigg och glad och satt och väntade på att hemtjänst skulle komma med maten. Det är bar service säger hon. Det är inte kul att ha mamma så långt bort. Hade hon bott närmare så hade jag kunnat gå över en sväng lite då och då. Nu får jag nöja mig med ett telefonsamtal och det känns trist. Jag skulle kunna sitta där och sticka på min tröja. Och vi skulle kunna äta tillsammans så att hon får matlust. Hon tycker allt går bra men det märks på hennes vikt att hon inte tycker det är så kul. Och hur kul är det att sitta och äta själv. Jag har aldrig gillat det.

Marielles ansiktsbehandling

En liten ansiktsbehandling lättar upp humöret. Min guddotter kan sådant. Ögonfransarna skall färgas och ögonbrynen. Och så skall ansiktsmask läggas för att rensa porerna, säger hon. Hon är superproffsig på massage också, så när vänsterbenet började att hoppa av spasticiteten så fick hon stopp på den med underbar massage.

Nu är städerskan från Hemfrid snart färdig. Det luktar rent överallt. Hon kommer tre timmar varannan vecka. Det är perfekt och kostar bara 740:- per gång efter rutavdraget. Hon vet hur man städar och det känns rent efter att hon gått. Min rationelle make gör det helst så snabbt som möjligt och då blir det därefter. Men det är bra som mellanstädning. Själv klarar jag inte städa alls. Jo lite men det är så jobbigt att jag är alldeles slut efter bara en liten stund. Sedan är den dagen körd. Jag kan bara ligga och läsa i soffan. Ett tag tog jag till städningen i stället för träning, men hur kul var det. Humöret fick sig en knäck. Jag har stort behov av att komma ut ur huset och få se andra människor. Träningen för 2014 får därför bli halvtimmespromenader med rullatorn runt ängen och dagiset två eller tre gånger per vecka, yoga på tisdagar och torsdagar och vattengympa på onsdagar. Planen för allt roligt har jag kvar.

Jag önskar er alla mina läsare en riktigt god fortsättning på det nya året. Tänk ett nytt år!

Nyårsfirande med ostron och bubbel

Visst känns det som en uppstart på något nytt. Ett avstamp för något som skall hända. Visst har ni väl avlagt ert nyårslöfte? Jag som älskar att planera har helt missat nyårslöftet i år. Men nu skall jag ta tag i det.

Trettondedags-aftons-firande

Julafton, nyårsafton, trettondagsafton, två födelsedagar där emellan och alla andra påhälsningar tar sin tid med förberedelser och efterdyningar. Igår var den första riktiga vardagen. Nu har alla börjat jobba och skolorna har startat upp en ny termin. Jag inväntade entusiasmen och tog det lugnt fram tills igår. Jag fick en ny telefon och det är inte fixat i en handvändning. Jag bytte från Android till iPhone. I närmare sex timmar satt vi och lade in allt som telefonen skulle fyllas med. Alla kontakter, möjlighet att komma ut på google, instagram, facebook och mail, alla böcker som jag vill lyssna på och alla bra-att-ha-appar skulle in. Telefonen har ett gummiomslag, som gör att den inte ramlar ur min hand. Jag har så dålig känsel och kraft i händerna och tappar ofta saker, så det gäller att förebygga så att inte min nya fina telefon ramlar i golvet och går sönder.

Januari i Torslanda 2014

Det är perfekt innepysslarväder och perfekt väder för utepromenader. Jag behöver inte alls vara rädd för att halka och bryta lårbenshalsen som ju är så vanligt när man som jag har dålig balans. Att det är grått och lite småduggigt stör mindre än snö och is. Var sak på sin plats. Här i Göteborg blir det aldrig någon reda med vintervädret. Kommer snön så blir det strax bara slaskigt. Och tänk så mycket pengar vi kan spara till äldrevården och skolorna om snön kunde hålla sig borta hela vintern. Allt det där vackra får vi längta efter ett tag till. Väntar man på något gott så väntar man ju aldrig för länge. Vi får njuta av det vi pyntat med inomhus så här års.

Så var det nyårslöftet och planeringen för det nya året. Som alltid måste jag träna. Det blir många promenader med rullatorn runt ängen. Rullstolen måste begränsas till långpromenader. När jag går tillsammans med andra måste jag koncentrera mig för att inte vingla omkull. Det går bättre med rullatorn, men redan efter en kort stund är benen slut och jag måste vända hem.
I vår skall den nya rullstolen hämtas ut från hjälpmedelscentralen i Mölndal. En arm skall installeras i min V-50 så jag kan lyfta ur och i rullstolen alldeles själv. Armen har jag inte fått tillstånd till ännu men jag hoppas att det inte dröjer för länge. Sedan kan jag lätt ta mig in till stan och göra allt det som jag nu måste ha hjälp till. Det skall bli skönt.

Panerad camembert på grönsaksbädd och gräddfilsås

Jag skall också få en arbetsstol med hjul att ha i köket. Sedan kan jag rulla mellan arbetsbänken, kylskåpet och spisen utan att bli alldeles slut. Som det nu är så måste jag ta många vilopauser innan maten är klar. Saker som att skala 30 potatisar till kalaset, att plocka fram allt ur kylskåpet, som skall användas i matlagningen och att plocka ur diskmaskinen är superbesvärliga arbetsuppgifter när inte benen orkar. Så 2014 skall bli ett bra matlagningssår. Då kommer jag ha användning för alla recept som ligger och väntar. Det är massor. Jag gillar att läsa recept. Tyvärr har inte mitt intresse för matlagning varit lika stort tidigare, men det skall jag ta tag i nu. Det kommer att bli mycket vegetariskt och bara lite kött. Min mage mår så mycket bättre utan kött. Det skall bli intressant att se hur länge det nyårslöftet kommer att hålla.

Fenix
Äggtempera och akryl 150×90 cm.
Pris: 3.750:-

Men det stora projektet för år 2014 är ändå måleriet. Jag läste igår igenom broschyrerna jag fått med mig från mässan. Till Domens konstskola måste jag söka i maj och till Valand i juni. Jag vågar nästan inte ens andas när jag tänker på hur det kommer att kännas den dag jag får veta om jag kommer in. Det där med att jag inte kommer in har jag inte alls lust att tänka på nu. Den ledsamheten får jag ta hand om till sommaren. Då skiner solen och jag är bättre rustad till att ta itu med nya utmaningar.

Det är mycket nostalgi som dyker upp i kroppen så här de sista dagarna för året. Hur skall det nya året bli? Vad kommer att hända? Av någon konstig anledning tänker jag bara ett år framåt. Ett år är greppbart. Så lång tid kan man tänka sig att klara av att styra över.

Ta 64ans buss till La Bocca

Nostalgin sprider sig och jag tar fram min dagbok från den resa som påverkat mig mest och läser högt under frukosten.  Det är den enda resa som jag skulle vilja göra en gång till. De andra resorna är också minnesvärda, men just Antarktisresan var speciell. Min älskade man var jättesjuk. Vi visste inte då att det var cancer. Läkaren på båten ville skicka hem oss men vi hade mycket kvar att se. Vi missade att se kejsarpingvinerna på Falklandsöarna. Vi orkade inte och valde att ta in på en pub istället. Jag drömmer också om att få komma till La Bocca en gång till. Det är en stadsdel i Buenos Aires där konstnärerna fått härja fritt. Precis när vi var där blev det för mycket för oss. Vi blev osams om vad vi ville göra och drog åt var sitt håll. Jag skulle vilja justera det minnet.

Beaglekanalen

Jag vill ge er en liten bit av min berättelse från resan. Det är måndag den 27 december 2010:
Frukost kl 8 och sedan upp till däck 12. Vi far genom Beaglekanalen. Redan klockan 7 var nog de första uppe för att fotografera den första glaciären. Det regnade och blåste när vi tittade ut från Lido-däck, men här uppe från däck 12, innanför panoramafönstren, far vi lugnt fram och solen skiner från en himmel som ser ut att bli molnfri. Göran säger att vi nog måste smörja in oss p.g.a att ozonlagret är så tunt här.

Världens sydligaste stad Ushuaia

Kvinnan som har hand om alla arrangemang på båten Veendam meddelade just att nu var alla glaciärerna slut och vi anländer till Ushuaia klockan 12. Ushuaia är den sydligaste staden före Antarktis. Vi gick i land klockan 13 efter lunch. Jag rullade ut i rullstolen. Promenaden in till stan från kaj var inte så lång. Längs vägen fanns rabatter fyllda med massor av penséer, lupiner, jättevallmo och andra sommarblommor. Trottoarerna var ok men omöjliga att ta sig fram på med rullstol. Ushuaia ligger på en sluttning och tre parallellgator leder genom stan. Det är brant och trottoarerna mellan dessa gator är trappor.

På promenad i Ushuaia

Jag tar kryckan och Göran får ta hand om rullstolen. Vi köper 30 vykort och knallar in på en irish pub och skriver hem. Ute är november-decemberväder. Ibland duggregnar det, precis som alla andra dagar i Ushuaia. Men det blåser inte så farligt och solen tittar faktiskt fram ibland. Vi befinner oss på 50 breddgraden. Det kan jämföras med norra Tyskland hemma i norr. Två muséer hann vi med och sedan tog vi oss tillbaks till båten klockan 18. Göran sover. Jag gör mig klar för middagen. Det är vanlig måndag så de riktiga finkläderna får vänta.

Middagsgänget på plats längst fram i fören

Helen från Sidney dök inte upp idag. Rita från Mexico City berättade att tåget som man kunde åka med i Ushuaia passade bättre för barn. Hon hade betalat hälften av Veendams pris för att hon fixade en egen researrangör. Vid varje hamn som vi anländer till står flera researrangörer och försöker fånga vårt intresse. Det är enkelt att själv fixa utflykterna utan att betala Veendams mycket dyrare hjälper. Maten är fantastisk. 3-4 rätter varje kväll sätter spår. Min mage har återfått den storlek jag kämpat med att minska under hösten. Showen startade klockan 23. Eftersom Veendam lämnade kajen i Ushuaia först klockan 22 är vi trötta nu efter att ha promenerat omkring hela dagen i kyla och regn så det blir sängen i stället.

En ensam pingvin på ett isflak norr om Antarktis årsskiftet. Precis så känner jag när jag har hemlängtan

Klockan i min mobiltelefon hade ställts på 10. Med 4 timmars förskjutning slet vi oss ur sängen redan klockan 6 på morgonen tisdagen den 28 december. I alla hissar ligger mattor med dagens namn invävt. På så sätt kan vi hålla reda på vilken dag det är. Det är ju inte alldeles självklart när man på en sådan här resa bara har sig själv att tänka på, äta, sova och fördriva timmarna som går och går. Vi får nyhetsblad i hytten morgon och kväll. Det ena bladet är utdrag från Times och är vår morgontidning som berättar om vad som händer ute i världen. Det andra bladet informerar om allt som händer på Veendam och det är massor. Full sysselsättning för 2.000 personer kräver en hel del. Jag är säker på att man måste vara mycket uttråkat inombords för att tycka att det blir tråkigt på dagarna. Visst har jag haft sådana dagar. En av dem var julafton då jag hade en enorm hemlängtan. Jag tänkte på vad alla gjorde där hemma.

Antarktis årsskiftet 2010-201

Jag räknade 4 timmar framåt. Nu såg de på Kalle Anka, nu delade de ut julklapparna. Vackra Alexandras ögon lyste när hon fick precis det som hon önskat. Sebbe spritter omkring och klarar inte att öppna allt och vill liksom Theo helst greja med bara den där superroliga klappen. Felix lugn och fin blir lite generat glad över det han fått och tomten, som kanske är någon av mina söner, vinkar och går ut. Theo tror, men ändå inte helt, på att tomten verkligen finns. Jag skall aldrig mera åka bort över julen. Snart är barnbarnen stora och jag har missat alltihop.

Filippinsk personal är ute och fotograferar Kap Horn

Vi tar hela batteriet upp till 12:e däck. Vi närmar oss Kap Horn. Jag tar med mig systemkameran ner till våningen under, går igenom gymmet, som jag skall träna på i eftermiddag och ut på däcket längst fram. Det blåser kraftigt. Jag monterar upp stativet på kameran och zoomar in Kap Horn. Jag har den bästa platsen. Sedan mojnar vinden. Fler kommer ut.

Kap Horn monumentet

Jag tar många bilder på byggnaderna där fyrvaktaren bor. Ett år i taget och sedan byts han ut mot någon annan. Bilderna blir fler och fler på monumentet med albatrossen, som tillsammans med texten som finns skriven under, symboliserar alla de som mist livet när de rundat Kap Horn. Just nu ligger Veendam lugnt och fridfullt nedanför bergskanten. 150 trappsteg leder upp till monumentet. Jag träffade en man i lunchkön som berättade att han tagit uppemot 800 bilder.
Göran och jag tar oss en sovpaus i hytten. Klockan 11 var det dags för ett nytt föredrag. Det handlade om historiska resenärer som rundat Kap Horn. Vi far vidare över Drakesundet. Från Kap Horn till nordspetsen av Antarktis är det 100 mil. Lika långt som från Quito till Galapagos. Men det var en annan resa. God Jul och ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.

PS kolla in under mina videosnuttar. Där ser ni min kortfilm från Antarktisresan 2010-2011/ DS

Nu är dan före dan före dan. Vi har handlat de sista julklapparna och det sista för julbordet. Jag är ju inte särskilt förtjust i kött så det blev mycket sill och lax och annat från havet. Och så en julskinka förstås. Det var beställt av julaftonsvärden. Med rullatorn drog jag runt

Fampyras bipacksedel

mellan de olika affärerna. Jag känner mig otroligt lycklig nu. Pillrena har visat sig vara jättesnälla. Jag blir bara lite torr i munnen och magen har inte riktigt kommit igång och det är bara pyttelite tungt i huvudet och sömnen är inte särskilt bra, men det har den ju inte varit tidigare heller på grund av all spasticitet. Men det är så lindrigt att jag knappt tror att det är sant. Jag som är så otroligt känslig för biverkningar. Kan det verkligen vara så att jag skall slippa det nu. Jag läser i bipacksedeln. Det är inte lite biverkningar som nämns där, men Birgitta, sjuksköterskan sa att det skulle jag inte bry mig om. Hon trodde inte att det skulle bli så illa. Och hon har många års erfarenhet från andra som provat före mig. I morgon skall jag ta mig en promenad i Trädgårdsföreningen och stanna och äta lunch på Rosenkaféet. Det blir en lugn dan före dan. God Jul på er allihop