En minnesvärd resa

Det är mycket nostalgi som dyker upp i kroppen så här de sista dagarna för året. Hur skall det nya året bli? Vad kommer att hända? Av någon konstig anledning tänker jag bara ett år framåt. Ett år är greppbart. Så lång tid kan man tänka sig att klara av att styra över.

Ta 64ans buss till La Bocca

Ta 64ans buss till La Bocca

Nostalgin sprider sig och jag tar fram min dagbok från den resa som påverkat mig mest och läser högt under frukosten.  Det är den enda resa som jag skulle vilja göra en gång till. De andra resorna är också minnesvärda, men just Antarktisresan var speciell. Min älskade man var jättesjuk. Vi visste inte då att det var cancer. Läkaren på båten ville skicka hem oss men vi hade mycket kvar att se. Vi missade att se kejsarpingvinerna på Falklandsöarna. Vi orkade inte och valde att ta in på en pub istället. Jag drömmer också om att få komma till La Bocca en gång till. Det är en stadsdel i Buenos Aires där konstnärerna fått härja fritt. Precis när vi var där blev det för mycket för oss. Vi blev osams om vad vi ville göra och drog åt var sitt håll. Jag skulle vilja justera det minnet.

Beaglekanalen

Beaglekanalen

Jag vill ge er en liten bit av min berättelse från resan. Det är måndag den 27 december 2010:
Frukost kl 8 och sedan upp till däck 12. Vi far genom Beaglekanalen. Redan klockan 7 var nog de första uppe för att fotografera den första glaciären. Det regnade och blåste när vi tittade ut från Lido-däck, men här uppe från däck 12, innanför panoramafönstren, far vi lugnt fram och solen skiner från en himmel som ser ut att bli molnfri. Göran säger att vi nog måste smörja in oss p.g.a att ozonlagret är så tunt här.

Världens sydligaste stad Ushuaia

Världens sydligaste stad Ushuaia

Kvinnan som har hand om alla arrangemang på båten Veendam meddelade just att nu var alla glaciärerna slut och vi anländer till Ushuaia klockan 12. Ushuaia är den sydligaste staden före Antarktis. Vi gick i land klockan 13 efter lunch. Jag rullade ut i rullstolen. Promenaden in till stan från kaj var inte så lång. Längs vägen fanns rabatter fyllda med massor av penséer, lupiner, jättevallmo och andra sommarblommor. Trottoarerna var ok men omöjliga att ta sig fram på med rullstol. Ushuaia ligger på en sluttning och tre parallellgator leder genom stan. Det är brant och trottoarerna mellan dessa gator är trappor.

På promenad i Ushuaia

På promenad i Ushuaia

Jag tar kryckan och Göran får ta hand om rullstolen. Vi köper 30 vykort och knallar in på en irish pub och skriver hem. Ute är november-decemberväder. Ibland duggregnar det, precis som alla andra dagar i Ushuaia. Men det blåser inte så farligt och solen tittar faktiskt fram ibland. Vi befinner oss på 50 breddgraden. Det kan jämföras med norra Tyskland hemma i norr. Två muséer hann vi med och sedan tog vi oss tillbaks till båten klockan 18. Göran sover. Jag gör mig klar för middagen. Det är vanlig måndag så de riktiga finkläderna får vänta.

Middagsgänget på plats längst fram i fören

Middagsgänget på plats längst fram i fören

Helen från Sidney dök inte upp idag. Rita från Mexico City berättade att tåget som man kunde åka med i Ushuaia passade bättre för barn. Hon hade betalat hälften av Veendams pris för att hon fixade en egen researrangör. Vid varje hamn som vi anländer till står flera researrangörer och försöker fånga vårt intresse. Det är enkelt att själv fixa utflykterna utan att betala Veendams mycket dyrare hjälper. Maten är fantastisk. 3-4 rätter varje kväll sätter spår. Min mage har återfått den storlek jag kämpat med att minska under hösten. Showen startade klockan 23. Eftersom Veendam lämnade kajen i Ushuaia först klockan 22 är vi trötta nu efter att ha promenerat omkring hela dagen i kyla och regn så det blir sängen i stället.

Antarktis årsskiftet 2010-2011

En ensam pingvin på ett isflak norr om Antarktis årsskiftet. Precis så känner jag när jag har hemlängtan

Klockan i min mobiltelefon hade ställts på 10. Med 4 timmars förskjutning slet vi oss ur sängen redan klockan 6 på morgonen tisdagen den 28 december. I alla hissar ligger mattor med dagens namn invävt. På så sätt kan vi hålla reda på vilken dag det är. Det är ju inte alldeles självklart när man på en sådan här resa bara har sig själv att tänka på, äta, sova och fördriva timmarna som går och går. Vi får nyhetsblad i hytten morgon och kväll. Det ena bladet är utdrag från Times och är vår morgontidning som berättar om vad som händer ute i världen. Det andra bladet informerar om allt som händer på Veendam och det är massor. Full sysselsättning för 2.000 personer kräver en hel del. Jag är säker på att man måste vara mycket uttråkat inombords för att tycka att det blir tråkigt på dagarna. Visst har jag haft sådana dagar. En av dem var julafton då jag hade en enorm hemlängtan. Jag tänkte på vad alla gjorde där hemma.

Antarktis årsskiftet 2010-201

Antarktis årsskiftet 2010-201

Jag räknade 4 timmar framåt. Nu såg de på Kalle Anka, nu delade de ut julklapparna. Vackra Alexandras ögon lyste när hon fick precis det som hon önskat. Sebbe spritter omkring och klarar inte att öppna allt och vill liksom Theo helst greja med bara den där superroliga klappen. Felix lugn och fin blir lite generat glad över det han fått och tomten, som kanske är någon av mina söner, vinkar och går ut. Theo tror, men ändå inte helt, på att tomten verkligen finns. Jag skall aldrig mera åka bort över julen. Snart är barnbarnen stora och jag har missat alltihop.

Filippinsk personal är ute och fotograferar Kap Horn

Filippinsk personal är ute och fotograferar Kap Horn

Vi tar hela batteriet upp till 12:e däck. Vi närmar oss Kap Horn. Jag tar med mig systemkameran ner till våningen under, går igenom gymmet, som jag skall träna på i eftermiddag och ut på däcket längst fram. Det blåser kraftigt. Jag monterar upp stativet på kameran och zoomar in Kap Horn. Jag har den bästa platsen. Sedan mojnar vinden. Fler kommer ut.

Kap Horn monumentet

Kap Horn monumentet

Jag tar många bilder på byggnaderna där fyrvaktaren bor. Ett år i taget och sedan byts han ut mot någon annan. Bilderna blir fler och fler på monumentet med albatrossen, som tillsammans med texten som finns skriven under, symboliserar alla de som mist livet när de rundat Kap Horn. Just nu ligger Veendam lugnt och fridfullt nedanför bergskanten. 150 trappsteg leder upp till monumentet. Jag träffade en man i lunchkön som berättade att han tagit uppemot 800 bilder.
Göran och jag tar oss en sovpaus i hytten. Klockan 11 var det dags för ett nytt föredrag. Det handlade om historiska resenärer som rundat Kap Horn. Vi far vidare över Drakesundet. Från Kap Horn till nordspetsen av Antarktis är det 100 mil. Lika långt som från Quito till Galapagos. Men det var en annan resa. God Jul och ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.

PS kolla in under mina videosnuttar. Där ser ni min kortfilm från Antarktisresan 2010-2011/ DS

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.