Träning ger färdighet

Jag hade inget inplanerat igår. Då blir det segt. Jag har ju min stickning men det räcker liksom inte. Jag är inte bra på att sitta i soffan en hel dag. Det gör mig ännu segare. Delvis

Crosstrainern mitt i vardagsrummet

Crosstrainern mitt i vardagsrummet

eller det egentliga skälet till min slöhet var att jag väcktes ideligen av min spasticitet. Det är inte kul att gå upp och trampa på crosstrainern när klockan är tjugo över ett och nästa gång tio i tre mitt i natten. Jag räknar alltid till hundra nertramp med vänsterbenet. Jag försöker att göra det extra trivsamt för mig genom att först räkna till femtio och sedan till tjugofem två gånger. Det känns liksom lite kortare att räkna så än att fortsätta ända till hundra. Jag vinglar tillbaks till sängen och lägger mig på högersidan för att försöka somna om. Efter några få minuter börjar spasticiteten igen. Jag försöker att stretcha bort ryckningarna. Jag drar benet nästan upp över huvudet tills benet nästan inte känns längre och jag tror att det gått över. Jag lägger mig ner och väntar en stund. Det gick inte heller. Jag sträcker upp benen mot väggen, jag vilar, jag ligger i babypose och vilar. Så fortsätter jag en stund och hjälper inte det så går jag upp och trampar igen. Det kan ta flera timmar när det är som värst. Då är jag som en disktrasa på morgonen. Så blev det i två nätter efter den där roliga dagen då jag gick min halvtimmespromenad med stavarna. Det finns de som säger att spasticiteten blir kraftfullare efter träning, men jag är inte så säker på det. Jag har provat att ta det lugnt också och det hjälper inte alls. Jag har under alla de här åren aldrig kommit underfund med vad som är bäst. I vilket fall så måste jag träna. Då får det hellre bli vakna nätter. Tränar jag inte så sitter jag snart i rullstol för gott. Den dagen kommer, men inte nu.

Annette Westberg

Annette Westberg

På kvällen startade yogan. Det var jättejobbigt att dra min trötta kropp upp för att komma iväg till klockan 19 i mörkret. Först hade jag bestämt mig för hoppa över. Till sist lyckades jag ändå ta mig ut till bilen och köra iväg in till stan. Det kändes skönt när jag lade mig ner på fårskinnet på golvet och inväntade Anettes instruktioner. När jag körde hem kände jag mig jättenöjd. Det är alltid lika super mysigt med Anettes kundaliniyoga.

Idag har jag varit på Sahlgrenska och visat upp mina färdigheter för sjukgymnast Erik. Förra gången jag var där så filmade han min gång och tog tiden för hur snabbt jag klarade att gå en viss sträcka i korridoren. Nu fick jag göra om provet och gissa om jag blev lycklig när jag han berättade att jag förbättrat min snabbhet med 20 % och att jag gick bättre. Jag fick se på datorn hur det såg ut förra gången och hur det såg ut idag. Visst såg jag att jag gick lite stadigare och att jag

På halvtimmespromenad med stavar

På halvtimmespromenad med stavar

inte slängde lika mycket med vänsterbenet så som jag alltid gör för att underlätta när foten hänger ner. Jag gick genast ner till doktor Axelsson och skrev ett litet brev där jag berättade om vad Erik kommit fram till. Jag hoppas ju att få fortsätta med Fampyrapillren. Kanske kan de göra att jag orkar med all träningen som krävs för att få bättre gång. Jag hoppas det.

För att riktigt fira mina framgångar tog jag mig en halvtimmespromenad med stavarna. Det sporrar när jag får sådana lyckosamma besked.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *