Äntligen slut på den värsta torrhostan. Den är seg att bli av med. Men pigg som attan vaknade jag redan klockan halv sju. Ett sms kom och jag hämtade telefonen. Anette som har yogan meddelade att hon var sjuk. Jag kände, puh så skönt.

Egentillverkade silversmycken Stjärna 35 g, 5,5 cm Pris 2.500:

Det är alltid skönt när något i omgivningen tar beslut. Jag är lite av Expressen – Aftonbladet och då är det jobbigt med beslutsfattande av alla dessa oviktiga saker som man har att bestämma sig för som pensionär. Min lillasyster säger alltid, är det så oviktigt så är det väl lika bra att ta båda. Men ofta går ju inte det. Då brukar jag blunda och peka. För om inget väger över så är ju båda lika bra.
Efter sms-meddelandet så kände jag att hela dagen var min. Jag tog på mig morgonrocken och gick ut till brevlådan och hämtade GP. Jag har ju blivit sudokufrälst nu. På torsdagar är det den medelsvåra och det klarar jag på en dryg kvart numera. Vänsterbenets muskler hade börjat rycka så jag steg upp med tidningen och promenerade fram och tillbaks över vardagsrumsgolvet när jag läste.

Annons i Strömstads Tidning

Jag håller på med förberedelserna för utställningen på Spa-hotellet i Strömstad. Jag har just ringt in en annons i Strömstads-tidningen. Visitkorten är utskrivna liksom prislistorna för silversmyckena. Kvittoblocket är förifyllt med företagsnamn och momsregistreringsnummer. Kamerornas batterier är laddade, både filmkamera och bilder. Jag måste ju dokumentera så jag har något att lägga ut på hemsidan efteråt.

Nu återstår det största jobbet. Det är att putsa upp alla silversmyckena ordentligt. De måste ju glänsa när de ligger där i glasmontern.

Jag känner det ungefär som om det är det sista rycket. Det är nu kapporna måste säljas. Vi syr ju bara vår- och höstkappor och när vintern närmar sig så duger det inte längre att sälja våra kappor. Jag har så fullt med smycken och kappor och målningar överallt nu så det liksom köver sig.

En av kapporna som skall vara med på modevisningen på Spa Hotellet

Även om det är arbetsamt att tillverka så är det svårare att bli av med grejerna. I alla fall om man vill ha lite lön för mödan.

Jag hörde en äldre herre på Lions-utställningen lite nedlåtande säga till sin jämnårige kompis: Kan de leva på detta?  Han visste nog inte hur det är att leva som hantverkare. Jag tror inte någon hantverkare har försörjning som sitt största mål i livet. Lyckan att få tillverka är säkert för de flesta mycket mera värd.

Efter tre dagars influensa, eller vad det nu var, och efter att ha tillbringat nästan alla dagar i sängen och superkurerat, så har jag äntligen vaknat upp till en ny dag då jag känner att det går lättare. Jag håller på att träna på att bli pensionär också. Det är inte särskilt kul alls, men det är så många som säger att det är skönt så jag skall kolla upp ordentligt och sedan komma med mitt eget uttalande. Det får nog inte dröja för länge för då kanske jag hinner att somna in för gott. Jag sa vid frukosten när jag tog Göteborgs-posten: å så kul med medelsudoku idag. Jag har tränat ihärdigt i ett par veckor för att komma underfund med hur man löser det där som man skryter med att kunna lösa på så himla kort tid. Nu kan jag det lättaste jättesnabbt, så det är mest uppiggande morgonpyssel. Det medelsvåra tar lite längre tid, men jag klarar även det nu på ganska kort tid. Jag löste mitt första supersvåra i lördags, men har det ultrasvåra från fredagen liggande kvar. Jag skall fråga min vän hur jag skall tänka innan jag går vidare med det. Det där tar några timmar av pensionärstiden. Då förstår jag varför alla pensionärer säger att de har så himla mycket att göra. Det beror som alltid på vad man prioriterar. Sudoku eller …………………

Under helgen hade jag utställning av mina fågelmålningar i Amhults nya kyrka. Vi var 15 stycken personer som ställde ut våra alster i Lions regi. Det är roligt att ställa ut i grupp.

Egen målning med titeln: Här får alla plats

Man kan gå omkring och berömma varandra, få trevliga samtal, få inspiration av varandra och knyta kontakter. Jag hade min monter tillsammans med en tjej från Brasilien. Hon hade precis haft en utställning på Arken och tyckte att mina stora fågelmålningar skulle passa bra där.
Man kan fråga sig varför Amhult fått en helt ny kyrka. Amhult är en alldeles ny stadsdel med mycket nyinflyttade människor, men är det verkligen så många religiösa, så att de inte får plats i Torslandas vackra, en av Sveriges äldsta, kyrkor. Nåja, en ny bussterminal ett nytt kulturhus, ett stort ganska nytt ICA-Maxi och några affärer. Men än finns det gott om plats för att bygga hyreshus. Där borde alla få plats.

Fyra dagar hos mamma. Det är en stor lycka att få ta del av hur en människa funkar som är åderförkalkad. Jag minns när vi var små att när vi tyckte att någon inte fattade vad man sa så frågade vi ofta: är du alldeles åderförkalkad eller? Nu har det blivit allvar. Fast nu kallar vi det för senil eller dement. Jag läser i Wikipedia: ”De flesta fall av demens drabbar äldre personer, senil demens. Bland människor över 80 år räknas demens som en folksjukdom och man räknar med att var 5:e person över 80 år har drabbats av någon typ av demenssjukdom. Demens kallas även senilitet, vilket betyder gubbaktighet, ålderdomssvaghet. Ordet senil kommer av latin senilis av senis gubbe. Demens som drabbar medelålders kallas presenil demens. Senil demens betraktades länge som en oundviklig följd av åldrandet men numera vet man att demens beror på hjärnskador som kan ha orsakats av hundratals olika sjukdomstillstånd. Demens brukar ofta kallas de anhörigas sjukdom eftersom familj och vänner med nära kontakt till den sjuka ofta i hög grad brukar påverkas. Exempelvis kan det hända att den dementa inte kan sköta sina dagliga rutiner eller inte längre hittar hem”.
Fast det jag hört verkar inte stämma med Wikipedia. Jag har hört att åderförkalkning kommer från för mycket socker och fett och att detta är skälet till att min mamma blivit senil så sent i livet. Hon åt inget socker alls när hon var yngre. Men nu. Nu är hon sockerberoende. Hon äter helst bara sött och ingen mat. Punschpralinerna går åt snabbt och havrekakorna och honungsmackor äter hon till frukost, mellanmål och kvällsmål. Så nu har jag gömt undan punschpralinerna och havrekakorna. Det blev många turer till kylskåpet, där punschpralinerna stod förut. Särskilt före lunchen kom. Hemtjänst kommer med lunchen med hemtjänst framåt halv två. Det är alldeles för många timmar mellan halv åtta och halv två. Mamma äter bara en honungsmacka till frukost och det är för lite att vara mätt på i sex timmar. Därför fyller hon på med pralinerna. I kylskåpet står också en mängd näringsdryck som hon köper från sjukvården. Så efter att jag gömt godiset, så får hon hålla tillgodo med näringsdrycken i stället. Vikten har minskat till 44 kilo. Det är för lite sa doktorn. Det är otroligt besvärligt att se att mamma äter så lite mat. I morse lade jag upp en dryg matsked med havregrynsgröt tillsammans med lite hallonsylt och mjölk. Det hade hon att plocka med länge innan hon fick i sig allt. Till lunch äter hon bara lite av den halva portion passerad mat, som vi beställt till henne från hemtjänsten. Mamma har jättebesvär med att svälja och det gör säkert att hon inte gillar att äta. Det var ingen ide att hon fick en hel portion för det mesta gick till fåglarna. Jag hoppas att hemtjänstmaten är supermycket näring i annars går det åt pepparn med mamma. Jag spär på med mellanmål. Banan, yoghurt, mosade ägg, äpplekaka med vanilj, ja allt jag kan komma på. Men vad skall jag sätta in i kylskåpet som mamma kan ta när jag inte är där? Det kan bli lite trist med bara näringsdrycken.

Varje år tänker jag på telefonsamtalet då jag på morgonen ringde för att gratulera prinsessan på födelsedagen. Hennes mormor svarade och berättade att jag under natten blivit farmor till en liten kille. Alldeles, alldeles för tidigt. Gråtande lade jag på luren och berättade sedan för Göran att jag blivit farmor till en kille, knappt stor som ett mjölkpaket.Vi kom upp till babyavdelningen för för tidigt födda bebisar och fick den lilla kycklingen ligga i kuvös. Han är stor nu. Fjorton år och längre än sin farmor. Han önskade sig kläder i födelsedagspresent. Efter litet letande runt i stan åkande på min elmoppe så hittade vi affären där de säljer kläder för killar mitt emellan vuxen och barn. Det är inte helt enkelt för en farmor att fixa presenter till ungdomarna. Det är knappt jag begriper vad de säger. Tröja och kläder klarar jag av, även om det är svårt att välja. Man vill ju inte komma med något mossigt. Men alla tekniska beteckningar som nämns ibland är så omöjligt att jag måste delegera. Tröjan åkte på och var på även dagen efter då prinsessan skulle gratuleras. Jag fick godkänt, alltså.
Prinsessan skulle fixa sitt eget födelsedagskalas. Då fick inte föräldrar eller gamlingar som vi komma. Jag levererade ett stort fat med fruktsallad, två stora flaskor med cider, platsglas och papperstallrikar och så en peng för hon inte skulle vara helt utblottad efter den stora födelsedagsfesten.
Tänk vad tiden går fort. Det var när jag fick min ms-diagnos som jag också fick mitt första barnbarn. När de var små jobbade jag jättemycket. Nu när jag är ledig och har all tid i världen så kan jag inte vara med. Trist att tänka så. De var i fjällen under februarilovet. Jag skulle så gärna vilja visa dem hur duktig jag var på att åka skidor. Nu ser de mig som en gammal farmor som inte kan vara med på något roligt som de gör. Jag kan bara sitta och titta på. Men jag kan köpa en poppis tröja och spela plump hela kvällen och dagen efter leverera ett stort fruktfat.

Aj, då, jag missade yogan idag. Det var inte alls bra. Alla dessa sängtimmar tar kål på mig. Jag går till sängs strax efter klockan halv tio på kvällen och hinner inte upp till yogan som börjar klockan tio på förmiddagen.

Jag får tänka positivt och finna tröst i mina fåglar

Efter en hel natts arbete med att stå ut med muskelryckningar i vänsterbenet så måste jag sova ut för att få ordning på dagen. Med jämna mellanrum väcks jag av benet och kör igång med olika slag av stretching, yogaövningar, cykling och trampande på cross trainern. De två senaste nätterna har jag gått upp vid 2-3-tiden och tagit ett voltaren 50 mg stolpiller. De hjälpte inte. Ryckningarna gick inte över. Jag trodde att det starka magnesiumpulvret skulle hjälpa, men inte heller det har tagit bort ryckningarna. I natt låg jag och tänkte ut ett brev till doktorn på Sahlgrenska. Det blev ett häftigt brev med: ge mig alla bedövningspiller i hela världen så jag slipper detta helvete.

Solen skiner ute. Städerskan berättade att hon sett krokus vi hörnet av vårt garage. Jag gick ut och letade runt hela garaget och i hela trädgården. Men några krokusar hittade jag inte.

Hortensia, som jag gillar så mycket

Jag fick nöja mig med den fina hortensian som vi fick av våra duvemålagäster, som står på köksbordet än så länge men som kommer att få sin plats i trädgården lite längre fram.

Men det finns andra vårtecken. Igår grävdes komposten ner i trädgårdslandet och förde med sig lite träningsvärk i snart sjuttioåringens otränade kropp. Ryggskottet har precis gått över så nu väntar nya skott. Med våren kommer det ena skottet med det andra som på beställning. Efter en lång svart vinter vaknar vi upp och tror att allt kan fortsätta där vi slutade året före.

Vårens första mc-tur

Vi blir snabbt satta på plats. Kroppen säger i från direkt om vi inte förberett oss. Är det därför så många får vårdepressioner. Allt ljus ställer krav på oss. Jag tycker ljusets återkomst är en enda stor lycka. Trädgården får vänta. Våren för med sig årets första motorcykeltur. Tyvärr hänger min mc-dress fortfarande oanvänd i ett skåp i garaget. Jag vågar inte följa med. Min dåliga balans och svaga krafter i kroppen skulle snabbt slänga mig av bönpallen. Men jag går ut till verandan och till mina kappor ett litet tag till.

Nu kommer blommorna i verandan

Ny dag, nya möjligheter. Solen skiner från en klarblå himmel. Jag lyssnar på Göteborgsradion med Stefan Livh. Han är världens bästa radiopratare. Jag sitter i verandan i mallorcavärme, 23,7 grader, och syr på de sista kapporna och lyssnar på Stefan Livh. Utanför verandans stora fönster är bara 6 grader. Men jag känner att våren är på väg. Glädjen sprider sig i kroppen och jag får jättearbetslust. Jag köpte foder till, som jag trodde den sista kappan, men det blev foder till ännu en kappa. Så nu gäller det att hänga i in i det sista. Två veckor kvar. Jag måste hålla ut tills jag är i mål. Ja, det är egentligen inte alls tråkigt. Man skall ju sluta när det är som roligast sägs det.

Apelsinerna har klarat vintern bra i verandan

Jag var på yoga i går kväll. Jag var jättestel. Det gjorde ont överallt. Jag måste träna mera. Jag måste gå mera ute med pumpstavarna eller med rollatorn. Kapparbetet sätter spår. Den som tror att det är ett bekvämt arbete att sitta och sy, tror fel. Jag orkar inte så mycket mer. När dagen är slut är också jag slut.
Yogaövning nummer två var att ligga på rygg och cykla med båda benen högt upp mot taket. Jag klarade det inte. Den tredje övningen var, att liggande på rygg lyfta båda benen upp mot taket och sedan sänka dem ner mot golvet utan att sätta i och lyfta och sänka under några minuter. Allt med hjälp av och i takt med kraftig andning. I den femte övningen gick det också åt pepparn. Vi skulle stå på tårna på golvet, böjda med armarna i golvet framför oss och rumpan högt upp mot taket. Det kallas trekanten. Mina armar räckte inte till mer än några sekunder, sen var jag tvungen att gå ner med knäna i golvet. PUH, så svag jag är. Magmusklerna måste tränas upp och så balansen . Det är nog det mest akuta. Men att lyfta benen är också superviktigt. Jag märker tydligt att jag gått alltför lite den sista tiden. Nu när solen återkommer måste jag ge utepromenaderna mera tid. Å, alla dessa måsten. Livet är en kamp, eller hur? Att ha det trivsamt är inte gratis. Man får jobba med det. Hela tiden.

Vi var på Bio Roy och tittade på filmen om Göteborgskoloristerna ”Ett nytt liv”. Den var fantastiskt fin. Jag kände mig verkligen som en strömstadsbo när jag satt där i biosalongen och tittade på alla bilder från Strömstad och Koster. Filmen handlade nästan bara om Inge Schiöler, Strömstads store konstnär. Se nedan hans eget självporträtt.

Pontus Hjortén har gjort filmen. Hans morfar hade en konsthandel i Göteborg och morfadern, som blev kompis med Inge Schiöler, sålde många av Inges målningar. I arv efter morfadern fick Pontus ett kuvert fyllt med små målningar som Inge målat under tiden han satt på Lillhagen. Pontus visste inget om ”vår” store målare, men arvet satte i gång ett intresse som slutade i den här dokumentären.

En kroppsbyggare kan inte heller dansa som en älva
aquarell
Pris: 4.500:-

Jag minns när jag jobbade på Inge Schilöers systers kafé Kaffedoppet i Strömstad, mitt emot järnvägsstationen. Britta Schiöler var en sträng chef och jag var bara 13 år. Jag fick ofta gå ner till det lilla kyffet, stort som en toalett, med ingång på sidan av huset för att servera silverte till Inge Schiöler. Där låg massor av målningar eller snarare skisser på golvet. Tänk om man kunde se framåt i tiden. Då hade jag nog bett att få en tjog. Det hade jag stått mig gott på nu.

När vi nu äntligen kommit i gång med det kulturella så bar det också iväg till akvarellmuséet i Skärhamn. Akvarellmålningar är väl inte det jag gillar mest. Det är kul att se hur andra gör och jag gillar att få inspiration, men akvarell är så pilligt. Jag känner mig inte riktigt fri. Jag hade akvarellmålningen som terapi det första efter MS-diagnosen och det var kul. Det blev många rullstolar målade då. Jag var livrädd för att hamna i rullstol. Nu har jag väl vant mig vid tanken så behovet av terapi har övergått till att försök få till det med andra tekniker.

Dr Lakra, eller Jeronomo Lopez Ramirez

Utställaren på akvarellmuséet var en tatuerare från Mexiko DR Lakra, eller Lopez Ramirez. Han hade målat direkt på väggarna. De var verkligen maffiga och när jag tänker närmare efter så var de i stil med mina akvareller. Mycket häftigare förstås, men lika knäppa.
Nu riktigt jag längtar efter att få börja måla igen. Efter den 21 mars så är jag ledig från kapp-projektet som pågått i ett helt år nu. Tänk vad tiden går fort när man har det roligt. Ett helt år som jag alltid kommer att minnas som en milstolpe. Det jobbiga glömmer man lätt när man har roligt. Jag säger som kungen sa: nu vänder vi blad.
Efter den 21 mars skall jag koncentrera mig på att måla i ett helt år. Hösten 2015 och våren 2016 och sedan blir det utställning. Min dröm är att få visa upp målningarna i konsthallen Lokstallet i Strömstad. Jag minns när kulturbossen i Strömstad sa att där får bara utbildade konstnärer ställa ut. Men jag har sett att det inte stämmer, så jag skall nog kunna nästla mig in där ändå, hoppas jag. Om jag siktar mot månen så kan jag kanske komma en liten bit på väg – till Strömstad.

Klockan är en kvart efter tio på förmiddagen och jag sitter fortfarande i morgonrocken. Jag är egentligen på väg in i duschen men det är mycket annat som är roligare. Jag håller på att träna mig i att göra så lite som möjligt på dagarna nu. Jag känner att kraften och lusten att börja på en ny kappa inte riktigt finns. Fast jag tycker egentligen att det är himla kul och varje gång jag tittar på kapporna blir jag lite förälskad. Jag sa i dag att jag nog skulle behålla en kappa själv. Men vilken då? Jag får nog blunda och peka för jag gillar dem lika mycket allihop. Jag kommer nog att känna saknad om alla blir sålda. Men jag kan ju inte ha dem hängande här. Nej, nu har jag bestämt för att göra annat. Jag skall prova på att göra så lite som möjligt. Vi hade en liten diskussion vid frukostbordet om vad pensionärer gör av alla sina timmar i hemmets lugna vrår, eller vad de gör som bor långa tider nere i Spanien. Efter morgontidningen eller morgon/förmiddagspromenaden går man kanske hem och påbörjar lunchen. Båda två, eller sitter den ene och tittar på, eller läser tidningen noggrannare? Kollar inte bara hur det gick för de stora fotbollslagen, utan alla de små klubbarnas resultat också? Eller kanske stickar en stund? Och så finns ju TV´n förstås. Den kan man sitta och titta på i jättemånga timmar.
Ja, jag är säkert skadad av många års stress och en uppfostran där man alltid skulle göra nytta. Jag kom på mig själv med att tänka att det kanske inte behövs så mycket sysselsättning. Jag behöver inte tycka så synd om mig själv för allt jag inte kan göra. Alla de friska pensionärerna kanske inte gör så mycket av det som jag tror att jag inte kan vara med på. Just nu kan jag bara komma på att jag har svårt för långpromenaderna. Jag måste skaffa en bättre elmoppe som går lite snabbare och som har ett bättre batteri. Min lilla är lite för mycket leksak känns det som. Eller, jag vet inte. Kanske tänker jag fel. Eller kanske tänker jag för mycket. För mycket tid att tänka. Ibland funderar jag över om jag kanske har en bokstavskombination. Det skall hittas på hela tiden och det skall sysselsättas hela tiden. Och jag blir så trött. Det är trist att bli gammal. Och ännu mera trist att ha MS.

Vi bjöd gästerna, som ofta bor i Spanien, på Fino från Jerez så de skulle känna sig

Bild från Skärgårdsteatern på Alaska 2005

välkomnade och hemmastadda. Efter att vi druckit ur och ätit upp fiskgratängen drog vi iväg mot operan. Med handikappkortet kan vi parkera vår stora ”plåtburk” nästan direkt utanför dörrarna. För att slippa stå i kö i kappgarderoben lämnade vi ytterkläderna i bilen. Köstående är alltid lite krävande när man som jag inte har någon balans. Det stöts än hit än dit. Och kryckan är i vägen. Det är lätt att den lägger krokben på de som knör närmast. Vi gick direkt till hissen och åkte upp till andra våningen. Vi var i god tid så våra vänner bjöd på ett glas vin innan föreställningen började. Fyra timmar skulle det ta innan den var slut. Göran sa att det nog skulle bli många sovstunder under den tiden. Han brukar ofta slumra till när vi går på operan. Under Wagner-föreställningarna sover han bäst. Den spartanska handlingen läser

Alaska- Hilmas anläggning utanför Strömstad

han in före så när han är vaken kan han ändå följa med, tycker han. Nu är det väl så att det i första hand inte är handlingen som man går på operan för utan mer för musiken, men följer man med mest för att hustrun så önskar så kan man kanske ha rätt till en liten slummer då och då. På Kristina från Duvemåla sov han inte en enda sekund.
Det är en fantastisk föreställning. Det ena fina musikstycket kommer efter det andra och sjungs så otroligt, otroligt, otroligt vackert. Visst var det svårt att höra orden. Men vad gör det när man ändå kan hela historien. Några av oss såg samma föreställning när den sattes upp här i Göteborg första gången. 1996 tror jag att det var. Och några av oss har läst eller sett filmen om utvandrarna, där Allan Edwall spelade Karl-Oskar och Liv Ullman Kristina. Björn och Benny har gjort ett fantastiskt jobb. Musiken är så himla fin så jag kunde stå ut med vänsterbenets ryckningar under den sista timman. Jag kröp ihop och ändrade ställning 100 gånger så omgivningen kanske trodde att jag liksom Kristina hade löss.

I väntan på att båten till Amerikat skall ta dem med. Bild från 1901

Efter att ha haft Alaska och levt i Hilmas fotspår i drygt fem år så kunde jag verkligen ta till mig handlingen. Alla vedermödor som de fick genomlida på vägen för att äntligen få ett bättre liv. Jag läser texten i programbladet som Björn Ulvaeus skrivit:
”Utvandrarna från Ljuders socken lämnade sitt land av samma orsaker som många av invandrarna i vårt moderna Sverige lämnar sina länder. Förföljelse av ett eller annat slag,  svält och eländiga framtidsutsikter. Det fanns äventyrare och lycksökare bland passagerarna ombord på briggen Charlotta, som förde dem över Atlanten, men de flesta hade stannat kvar i Sverige om de bara kunnat. Precis som de flesta av våra dagars emigranter hade stannat kvar i sina hemländer om de hade sett den möjligheten.
Den inkännande kan lätt byta ut namnet Kristina mot ett mera exotiskt och i vår huvudperson se den mörkhyade kvinna hon eller han möter så ofta på Göteborgs gator i dag. För den kvinnan gäller kanske också det Kristina sjunger i musikalen:
Här är jag en flykting och en främling, Och det ödet finner jag mig i.”

Klockan är halv elva på förmiddagen och jag har inte fått på mig kläderna ännu. Det är så mycket att pyssla med innan duschandet. Jag vet att efter att jag duschat blir kroppen så trött. Därför drar jag mig för det i det längsta. Jag skall bara…………………

Verandan, min ateljé

Jag äter frukost och läser morgontidningen i verandan i bara morgonrocken. Morgonens ljus nu är fantastiskt. Allt det svarta är på väg bort. Glädjen sprider sig i kroppen. Jag ser mig omkring och plötsligt känner jag att det där med kapporna är min stora lycka. Allt det där som jag inte kan försvinner i tanken. Jag fylls bara med tankar på allt jag kan göra. Och det finns här – runt omkring mig.

Material till kappa nr 4

Men inte nu. Jag har några måsten först innan jag kör igång med syendet. Jag bär in nya sängkläder till gästrummet. Bädda får jag greja sedan. Där skall kusinen med man sova i natt. Vi skall bjuda på middag och sedan gå på Duvemåla på operan. Jag tar ner den torkade tvätten från torkskåpet och lägger på plats. Jag stryker inget. Det är många år sedan jag bestämde mig för att det där med att stryka är slöseri med kvinnokraft. Är det alltför skrynkligt när jag skall ta det på mig, så får jag stryka det då. Jag hittade ett lätt sudoku i GP. Jag är inte särskilt bra på sådant där men jag tränar ibland. Nu vet jag i alla fall hur man skall göra.

Carmen Curlers

Att varje ruta skall ha ett till nio visste jag inte från början. Men med den kunskapen blev det lite lättare. Min svägerska tar sig an de svåraste. Med lite mera träning så skall väl även jag komma dit. Men puh vad tiden går fort.
Nu är klockan nästan lunchdags.  Nu måste det bli dusch och så upprullning av håret. Jag rullar håret med mina gamla Carmen Curlers som jag köpte för snart 50 år sedan. Jag har två saker som är nästan lika gamla som min äldste son. Det är symaskinen Husqvarna 2000 och Carmen Curlers. Otroligt att de hållit så länge och att jag fortfarande har så stor nytta av dem. Att rulla upp håret är bra träning för både händer och armar. Sedan måste jag slutföra granskningen av VSA´s bokföring. Jag började med det i går kväll men har några timmar kvar innan den är klar. Kanske kan jag hinna med att sy fast kragen på kappan också innan bestyret med gästerna kör igång.