Kristina från Duvemåla

Vi bjöd gästerna, som ofta bor i Spanien, på Fino från Jerez så de skulle känna sig

Bild från Skärgårdsteatern på Alaska 2005

Bild från Skärgårdsteatern på Alaska 2005

välkomnade och hemmastadda. Efter att vi druckit ur och ätit upp fiskgratängen drog vi iväg mot operan. Med handikappkortet kan vi parkera vår stora ”plåtburk” nästan direkt utanför dörrarna. För att slippa stå i kö i kappgarderoben lämnade vi ytterkläderna i bilen. Köstående är alltid lite krävande när man som jag inte har någon balans. Det stöts än hit än dit. Och kryckan är i vägen. Det är lätt att den lägger krokben på de som knör närmast. Vi gick direkt till hissen och åkte upp till andra våningen. Vi var i god tid så våra vänner bjöd på ett glas vin innan föreställningen började. Fyra timmar skulle det ta innan den var slut. Göran sa att det nog skulle bli många sovstunder under den tiden. Han brukar ofta slumra till när vi går på operan. Under Wagner-föreställningarna sover han bäst. Den spartanska handlingen läser

Alaska- Hilmas anläggning utanför Strömstad

Alaska- Hilmas anläggning utanför Strömstad

han in före så när han är vaken kan han ändå följa med, tycker han. Nu är det väl så att det i första hand inte är handlingen som man går på operan för utan mer för musiken, men följer man med mest för att hustrun så önskar så kan man kanske ha rätt till en liten slummer då och då. På Kristina från Duvemåla sov han inte en enda sekund.
Det är en fantastisk föreställning. Det ena fina musikstycket kommer efter det andra och sjungs så otroligt, otroligt, otroligt vackert. Visst var det svårt att höra orden. Men vad gör det när man ändå kan hela historien. Några av oss såg samma föreställning när den sattes upp här i Göteborg första gången. 1996 tror jag att det var. Och några av oss har läst eller sett filmen om utvandrarna, där Allan Edwall spelade Karl-Oskar och Liv Ullman Kristina. Björn och Benny har gjort ett fantastiskt jobb. Musiken är så himla fin så jag kunde stå ut med vänsterbenets ryckningar under den sista timman. Jag kröp ihop och ändrade ställning 100 gånger så omgivningen kanske trodde att jag liksom Kristina hade löss.

I väntan på att båten till Amerikat skall ta dem med

I väntan på att båten till Amerikat skall ta dem med. Bild från 1901

Efter att ha haft Alaska och levt i Hilmas fotspår i drygt fem år så kunde jag verkligen ta till mig handlingen. Alla vedermödor som de fick genomlida på vägen för att äntligen få ett bättre liv. Jag läser texten i programbladet som Björn Ulvaeus skrivit:
”Utvandrarna från Ljuders socken lämnade sitt land av samma orsaker som många av invandrarna i vårt moderna Sverige lämnar sina länder. Förföljelse av ett eller annat slag,  svält och eländiga framtidsutsikter. Det fanns äventyrare och lycksökare bland passagerarna ombord på briggen Charlotta, som förde dem över Atlanten, men de flesta hade stannat kvar i Sverige om de bara kunnat. Precis som de flesta av våra dagars emigranter hade stannat kvar i sina hemländer om de hade sett den möjligheten.
Den inkännande kan lätt byta ut namnet Kristina mot ett mera exotiskt och i vår huvudperson se den mörkhyade kvinna hon eller han möter så ofta på Göteborgs gator i dag. För den kvinnan gäller kanske också det Kristina sjunger i musikalen:
Här är jag en flykting och en främling, Och det ödet finner jag mig i.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *