Ingen yoga blev det idag. Jag har så himla ont i höger sida i höften. Ja egentligen gör det ont i hela baksidan av kroppen ända upp i huvudet. Det är värst på morgonen. Sedan har det liksom ledat upp sig lite. Men usch så stel jag känner mig. Jag var hos kiropraktorn för tre dagar sedan och strax därefter kändes det ganska ok men nu gör det lika ont igen. Han drog ner högerbenet kraftigt och kollade att allt kändes ledigt och gav full rörelse utåt och uppåt i höften. Han sa att om man inte ser till att röra sig ordentligt så växer det fast och då går man som gamla gubbar gör. Med småsteg struttar de fram. Släng bort rullatorn, sa han. Den blir du bara låst av. Så nu blir det gåstavar framöver. Det stärker också balansen och rörelsen i överkroppen hjälper till i steget. Jag undrar om alla andra 70-åringar är lika stela som jag är. Är det det Stig Strand gör sådan reklam för med den där drycken, Proviva? Den som gör att man blir så mjuk i kroppen. Jag får göra min egen yoga idag. Efter alla dessa år med yoga så kan jag rörelserna utantill. Och så har jag ju min cross-trainer och träningscykel. Det får räcka för idag.

Jag skall på bokcirkel ikväll. Det skall bli kul. Det är första gången jag träffar andra för att diskutera en bok. Vi har läst samma bok allihop. Nu skall vi diskutera vad vi tycker. Boken heter ”Att föda ett barn” och är skriven av Kristina Sandberg. En helt fantastisk bok. Den ändrade på min inställning om hur en bok måste vara skriven. Hela boken är en enda lång tankegång och punkter och komman finns i mycket begränsad omfattning. En mening kan vara en halv sida. Först tyckte jag det var helknäppt men jag vande mig. Maj, huvudpersonen i boken, som födde barnet, föddes vid samma tid som min mamma. Hela berättelsen utspelar sig från mammas ungdom. Det var mycket groggande och mycket ätande och mycket hur tycker andra, passar det sig? och helt uppdelade arbetsuppgifter för män och kvinnor. Jösses så skönt det känns att tänka på att jag är född i generationen därefter. Min generation var den som vände på allt detta. Jag minns väl att min förra man sa att han skulle skämmas om jag skulle behöva skaffa mig ett jobb utanför hemmet. Och visst var jag hemma när sönerna var helt små. Jag stortrivdes med hemmafrujobbet. Jag gillade att sy kläder och brodera och sticka och virka. Det där med matlagning har aldrig varit min grej, men det var ett nödvändigt ont. Det var mycket grytor, kallops, köttbullar, kåldolmar, dillkött och grönsakssoppa och alltid potatis. Gamla svenska rätter som min mamma lagade. Jag minns än hur det var att första gången komma till en kinesisk restaurang i Göteborg. Det var nog i mitten av 60-talet. Jag blev så otroligt förtjust i de där fina lamporna med röda tofsar som hänger ner. Det var väl en himla tur att jag aldrig hittade en sådan i affärerna.

Så var den utställningen över. Två dagar 11-17 måste jag vara fit for fight. Uppklädd och representativ.

En av kapporna på utställningen

Det kostar på men är kul och livgivande. Trevliga människor kommer och går, ger mig beröm som jag lever på länge. Jag tänker, att ställa till med konstutställning kräver egentligen mer än jag orkar med. Jag började de första förberedelserna redan för två veckor sedan. Hade jag varit frisk så hade jag gjort det på mycket kortare tid men nu….. Jag har massor av tid och det här är det roliga som jag behöver ”för att stå ut med skiten”, som Louise Hoffsten sa en gång. Det är verkligen ingen dans på rosor att ha MS. Jag vill så mycket och orkar så mycket mindre. Det ställer stora krav på humöret. Ibland rasar jag och måste lägga mig och vila som om jag vore 99 år som min gamla mamma. Vänta ut kroppen. Hur kul är det när man har så mycket idéer i huvudet.

Raven, akryl

Tänk att min gamla skolkompis från 1963-64 i Ljungskile kom och tittade. Och en arbetskompis från åttiotalet och en kusin som alltid ställer upp på allt jag gör. Vi bjöd på äpplekaka och vaniljsås till kaffet och så blev vi hungriga och fyllde på med korv och bröd.
Jag berättade för alla besökare om min mammas ovävda tyger och pappas slipsar som jag sytt kapporna av, visade silversmyckena som låg prydligt på plats i glasskåpen och ledde dem vidare in i vardagsrummet för att de skulle få se mina stora fågelmålningar.

Lördagen gick fort undan. Det kom besökare hela tiden. Men så kom söndagen. Natalia har helt rätt, man kan inte ha vernissage på en söndag, det kommer inga då. Det kom bara 6 pers. Men lyckan var stor när en kvinna från en konstförening ringde och ville köpa målningen ”Raven” som hängde nere på samlingsutställningen i kulturhuset Vingen.

Nu äntligen har jag fått alla pusselbitar på plats för höstens sysselsättning.

Yoga med Anette Westberg, www.gryningstimman.se

Det tog lite tid på grund av att andra ändrat sina dagar. Yogan ändrades till fredagar och då måste jag ändra vattengympan till en annan dag för jag orkar inte både yoga och vattengympa på samma dag. Så jag bytte vattengympan till torsdagar i stället. Men så visade det sig att jag bara kunde måla hos VSA på tisdagar och torsdagar för de andra dagarna är upptagna med teaterrepetitioner och då kan inte jag stå mitt i alltihop och måla. Så det blev vattengympa på måndagar till sist.
Nu ser höstens program ut så här: vattengympa på måndagar 12-13, måleri 11-15 och yoga 18-19.30 på tisdagar, onsdagar helledig, torsdagar 11-15 måleri och fredagar yoga 9-10.30.

Natalia, VSA´s fantastiska ledare

För att kunna hålla uppe humöret och vara glad alla dagar så måste jag ha fasta rutiner med bra sysselsättning, en blandning med träning och roligheter. Och det är viktigt att jag kommer iväg hemifrån. Att träna hemma funkar inte alls. Och det måste vara i grupp eller åtminstone någon som tar emot mig när jag kommer innanför dörren, jag måste ha rätt utstyrsel för att känna att jag är beredd och så måste det finnas någon som visar mig vad som skall göras och också följa upp det som gjorts. Jag är urdålig på att hålla efter mig själv.
Nu den här hösten blir måleriet det roliga. Jag kör alltid med projekttider som avslutas vid en bestämd tidpunkt. Måleriet kommer att avslutas med en utställning på VSA på Karl Johansgatan i Göteborg lördagen den 28 november och tre veckor därefter. Jag brukar ju ha utställning där den 1:a advent men Natalia säger att det är bättre att ha vernissage på en lördag. Då är folk ute och rör sig. Så ni är hjärtligt välkomna.
Så, nu är det färdigplanerat för höstens sysselsättning. Nu är det bara att köra efter almanackan. Inget att fundera över, bara göra det som skall göras. Precis som förr, då när jag hade ett försörjningsarbete att sköta. Jag måste ha den drivkraften annars blir ingenting gjort. Det gäller att hålla humöret uppe annars faller allt.

Under somrarna åren 2005 till 2010 stod jag och berättade alla dagar om den svenska utvandringen i slutet av 1800-talet för besökare som kom ut till anläggningen Alaska som ligger på Nord Långö strax utanför Strömstad.

Alaska-värdshuset 1930

Dessa fem år var en fantastisk tid. Vi, min man och jag, levde med Hilma Wounsch, gift Svedal, som byggde upp anläggningen. Vi skötte hennes trädgård, försökte få byggnadslov att bygga upp hennes värdshus, berättade hennes och utvandrarnas historia, reste till Alaska i USA tre gånger för att forska i hur deras värld såg ut och Göran skrev en bok om allt vi fått fram.

I Hilmas Fotspår En resa till Alaska i Strömstad och i USABoken kan köpas hos www.books-on-demand.com Tel 0498-213360

En miljon utvandrade, en fjärdedel av den svenska befolkningen. Jag frågade i samband med berättelsen hur många som har släkt eller känner till människor som utvandrat. Det var många som nickade. Alla hade sina egna historier.
När jag jämför med dagens folkrörelser kommer jag att tänka på att ingen som reste ut från Sverige då hade ett så otroligt stort behov av akut hjälp som de har som kommer in till vårt land idag. De flyr från krig och död. Jag vill att ni skall ta del av Alaskaberättelsen, så kan ni själva tänka efter:

”Före 1840 måste de som reste ut från Sverige ställa borgen som säkerhet för sitt återvändande, vilket dessförinnan försvårade en utvandring för de mindre bemedlade. Borgen-tvångets avskaffande 1840 liksom passtvångets avskaffande 1860 släppte emigrationen helt fri. Då Wilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristinas förebilder utvandrade 1852 ”drevs” folk att utvandra på grund av att stugan och marken inte räckte till försörjningen.

På båten i väntan på ankomsten i Amerikat 1896

I Wilhelm Mobergs Utvandrarna kan man säga att Karl Oskars bror Roberts berättelser och hans broschyr om Amerika lade grunden till längtan bort från Sverige till Amerika, och dottern Annas tragiska död blev den utlösande faktorn som initierade beslutet att utvandra. Efterhand anslöt sig släktingar och grannar till en grupp på 17 personer som utvandrade från Ljuder 1852. Detta var förmodligen en typisk emigrantgrupp på 1800-talets mitt. Emigration var fortfarande ett relativt oprövat företag, och de som utvandrade räknade inte med att någonsin återvända hem.
Under senare delen av 1800-talet förändrades utvandringen och den kom att gå i vågor.
Emigrationsvågorna styrdes förmodligen av en kombination av rationella faktorer som konjunkturer i Sverige och USA och av mer personliga faktorer som brevledes kommunikation mellan den som redan utvandrat och den som fortfarande var kvar i Sverige. Man brukar tala om en kombination av ”push-faktorer”, vilka drev utvandrarna från Sverige och andra länder till Amerika, och ”pull-faktorer”, vilka lockade invandrarna till Amerika. Efterhand blev utvandringen en födkrok för förmedlare (resebyråer), vilka bistod med information och bokning av biljetter.
När Hilma var 26 år bestämde hon sig för att resa till Amerika. Hilma var en tjej av sin tid – folkvandringen på Hilmas tid var stor. Under Hilmas levnadstid utvandrade omkring 39 miljoner människor från Europa. Var fjärde svensk lämnade sitt hemland, alltså 1 miljon, de flesta for till Nordamerika.

MS Norge, Hilma åkte i klass fyra 1896

Man kan fråga sig vad denna jättelika folkvandring egentligen berodde på. En faktor som var direkt avgörande var de förbättrade kommunikationerna. Ångbåten, som kunde ta upp emot tusen emigranter till Amerika på ett par veckor och järnvägen som kunde ta dem vidare i Amerika. Många sökte sig till områden som liknade vårt klimat, Minnesota, Illinois och Chicago.

Liten och rädd för framtiden

En annan orsak till emigrationen var den stora befolkningsökningen. Europas folkmängd fyrdubblades under 1800-talet, från 100 miljoner till 400 miljoner människor. Den här befolkningsökningen kunde varken näringsliv eller samhälle bemästra. Många var arbetslösa. Jordbruket kunde inte svälja hur mycket som helst. Många sökte sig till städerna för att få jobb inom industrin men industrialiseringsprocessen var långsammare än folkökningen. Det var stor skillnad mellan fattiga och rika, som en följd av arbetslösheten. Förtryck av politiska eller religiösa åsikter var andra orsaker.
Amerika blev en säkerhetsventil. Där fanns gott om jord, rikligt med arbetstillfällen, höga löner, politisk och religiös frihet, ingen social överklass och möjlighet att av egen kraft skapa förmögenhet och välstånd. Förenta staternas yta mångdubblades under 1800-talet efter övertag och köp av landområden.  USA öppnades för kolonisering och under 1800-talet strömmade totalt 70 miljoner människor in. En medveten propaganda från dem som tjänade pengar på emigrationen och omedveten reklam från dem som skrev brev hem gjorde att många lockades över.

Åsa Knide som Hilma på Alaska teatern 2008

De som utvandrade först, under 1800-talets första hälft, var affärsmän eller bönder, som liksom Karl Oskar och Kristina hade det fattigt och svårt, och som genom att sälja företag eller gården fick ihop till biljetten. Något fåtal kunde kanske få resan betald av arbetsgivare, och blev härigenom närmast livegna. Beslutet var alltså livsavgörande, och det var endast ett fåtal av dessa som återvände till Sverige.
De som utvandrade under senare delen av 1800-talet och under 1900-talets början var mestadels arbetare från städerna och landsbygden, vilka genom lån, arv eller eget sparande kunde köpa en biljett. En stor andel, närmare hälften, var kvinnor. Många av dessa återvände, liksom Hilma, till Sverige och fädernebygden.
När Hilma var 26 år (1896) for hon till New York med passagerarbåten SS Norway från Oslo. I New York stannade hon i fyra år och arbetade som hembiträde i olika familjer. De svenska hembiträdena hade gott anseende i de flesta större städerna i USA på den tiden.

Skärgårdsteatern Hilma på Alaska, Hilma och Svedal gifter sig

Det amerikanska hembiträdets, the maid’s, jämförelsevis goda villkor med inackordering med eget rum och hygglig kontantlön gjorde det populärt bland svenskorna, som hade gott anseende på arbetsmarknaden. Svenskorna hade rykte om sig att vara perfekta house maids och stod högt i kurs hos amerikanska fruar. En välkänd arbetsförmedlare var Othelia Myhrmans platsanskaffning. Det vanligaste var dock att tidigare utvandrade systrar och väninnor skaffade jobb åt de nyanlända. Ofta reste de ogifta unga kvinnorna i grupp på biljetter som släktingar och väninnor i USA förskotterat. Härigenom uppstod en kedje-emigration, med Chicago, New York och andra storstäder som mål. The Swedish maid blev ett välkänt begrepp i många städer. År 1900 var 62% av USAs 57 000 yrkesverksamma svenskfödda kvinnor verksamma som hembiträden eller servitriser. Tjänsteflickans situation i Chicago har beskrivits på följande sätt: Hennes arbetsdag är från kl. 6 på morgonen till kl. 7 på kvällen. Varje söndags- och torsdagseftermiddag är hon ledig. Julpresenter av dem hos vilka hon är i tjänst, vankas. Någon städja kommer naturligtvis aldrig i fråga.
Detta kan jämföras med det svenska hembiträdets mycket låga status, där hennes tid och krafter var helt i matmors händer med ringa möjlighet till privatliv. Fritiden inskränkte sig till några timmar på söndagen och kökspigan var i princip livegen. Därför var det inte så konstigt att så många kvinnor drömde om ”de obegränsade möjligheternas land”, med en rejäl kontantlön och lediga torsdagseftermiddagar.

Guldtackor i banken Nome 1900

Många hade tjänat ihop en mindre, och i vissa fall en ansenlig, förmögenhet, och den gängse bilden av den återvändande svensk-amerikanen var en lätt skrytsam uppkomling som gick omkring och bräkte på bruten svenska och berättade om sina framgångar ”over there”. Även då jag själv växte upp på1950-talet mottogs berättelser från ungdomar som varit till sjöss eller hade fäder som var till sjöss på samma sätt av oss yngre, med lite beundran och respekt. Världen ”over there” hade fortfarande en speciell lockelse, som förstärktes av böcker och filmer.
Det var säkert helt i sin ordning att Hilma längtade till Amerika, och att hon passade på och uppleva äventyret där, liksom att hon så småningom längtade tillbaka till Sverige och Strömstad-trakten.
Efter de fyra åren i New York hade Hilma lärt sig engelska och sparat ihop till att resa vidare västerut. Hon tog tåget till Sacramento i Kalifornien för att besöka sin farbror Samuel och hans hustru Cornelia. Samuel var kapten på en flodångare som trafikerade Columbiafloden.
Därefter for Hilma till San Fransisco och drev en matservering där under några år. Hon upplevde den stora jordbävningen 1906. Trots att matserveringen gick bra så lockades hon vidare av ryktena om guld i Alaska. Den amerikanska ekonomin hade nått botten några år tidigare och depressionen var utbredd, många hade det besvärligt.
Så plötsligt kunde man läsa i tidningarna: SENASTE NYTT FRÅN KLONDYKE – GULD, GULD, GULD. Hon tog därför båten först till Seattle och därefter vidare antingen via Skagway och järnvägen till Whitehorse och vidare nedför Yukon-floden, eller med båt ända till St Michael vid Berings sund och vidare uppför Yukon-floden till Dawson, centralorten i det område som kallas Klondyke.

The three lucky swedes står som välkomstmottagning i Nome, Alaska

Guldruschen i Dawson varade bara i ett år, så Hilma kom för sent och drog vidare. Ensam med bössan i handen och det nödvändigaste ägodelarna i ränseln styrde hon kosan mot ishavskusten västerut, där de rikaste fyndigheterna skulle finnas. I mer än tio år levde hon där som alla andra guldgrävare och försörjde sig på jakt och fiske och av det guld hon fann.
Hur Hilma hade det i Alaska har hon berättat sporadiskt om, bland annat om hur hon skrämde bort björnarna som ibland strök runt hennes koja genom att slamra med bleckburkar som hon hängt upp i träden med hjälp av linor. Hon färdades miltals i jakten på nya fyndigheter. Många funderar nog hur hon kunde klara sig, speciellt vintertid då temperaturen ibland går under -30oC, och ibland hängde nog livet på en skör tråd. Även om hon ofta var helt ensam, så hjälptes säkert guldgrävare åt om det knep, och en gång blev hon räddad an eskimåer, även om hon inte tillstod detta själv, utan snarare berömde eskimåernas goda kaffe. Även rödrockarna hjälpte henne ibland när hon var illa ute. Hon överlevde dock och lyckades även att spara lite för framtiden.
Historien fortsätter. Hilma återvände hem och byggde upp sitt eget Alaska för pengarna hon fått med sig. Hennes valspråk som finns ingraverat på hennes gravsten var ”Don´t worry”

Hela världen brinner. Och här sitter jag. Jag kan så himla mycket, men min kropp orkar inte alls det jag vill. Jag läser i GP och jag ser på TV och hör på radion om allt som händer. Den där lilla treåringen som spolats upp på stranden tog skruv. Jag känner i hela kroppen att det gör ont. Och hur ont gör det inte då i den där pappan som blev ensam kvar av sin familj.

Ett tungt bärande, klättring över Chilcoot Passet 1898. 1 miljon svenskar gav sig iväg företrädesvis till USA för att försöka skapa sig en bättre framtid

Om jag var frisk…Jag undrar om jag fattat då och agerat. Antagligen hade jag suttit på min revisorsstol fortfarande och jagat timmar att debitera. Jag hade sagt: jag måste ju försörja mig. Alltid något att skylla på. Inte jag – någon annan. I alla fall inte just nu. Nu har jag inte tid. Tid är det enda man har säger Bodil Jönsson. Det är det enda man helt kan bestämma över själv. Och jag har ju tid, i massor, sedan jag blev sjuk och pensionerad. Men jag är duktig att fylla den.
Jag funderar vidare under tiden jag förbereder för utställningen för Konstrundan om två veckor. Hela verandan och vardagsrummet skall göras i ordning för att vara representativa utställningslokaler. Jag flyttar grejer hit och dit. Kollar att det ser bra ut när folk kommer in från det håll där pergolan är. Skåpet med silvret flyttar jag på ett par gånger innan jag är helt nöjd.  Och kapporna och jackorna bestämde jag mig till sist för att ställa så att målningen syns direkt när man kommer in. Väskorna får hängas upp eller läggas på biljardbordet. Vardagsrummet fylls med fågelmålningar och så skall videon, som skall visa bildspelet, funka. Prislistor, visitkort och konstnärspresentationen, så de vet vem jag är, skall skrivas ut. Det här blir den sista utställningen med det materialet. Jag har börjat måla med helt ny teknik nu och den passar inte in med det som är klart sedan tidigare.
Jag tänker på treåringen. Inte fler. Men där kan jag inte hjälpa till. Bara med pengar i så fall och det känns lite tomt. Jag kanske kan rycka in med idéer.

På väg till Amerikat 1898, ut från fattigdom, religiös förföljelse mm

Kanske kan jag stöta på SVT om en sådan där gala de brukar ha för behövande människor där de samlar in så mycket pengar. Det slår mig att det finns massor av tomma hus överallt där flyktingarna skulle kunna flytta in ett tag. Mamma, som skulle behöva sällskap, har fyra sovrum och ett litet hus bredvid stående helt tomt. Men hon kanske inte gillar att få in främmande människor i sitt hem. På vägen till golfbanan ser jag flera hus övergivna och tänk alla sommarstugor som inte används under vintern. Och alla övergivna bondgårdar. Det skulle behövas en inventering av allt som finns. Eller ett telefonnummer dit folk skulle kunna ringa och anmäla vad de har att hyra ut för en billig penning nu när det ändå står tomt. Jag tänker också på all mat som slängs på restaurangerna och på att vi slängde fem säckar med kläder för två veckor sedan i UFF´s klädcontainer. Det var innan jag förstod att jag kanske kunde ge dem till flyktingar. Jag hoppas att UFF ser till att de kommer till användning hos någon som verkligen behövde dem. Nu blir det snart vinter och kallt så allt som värmer behövs.

Bilden är från USA i slutet av 1800-talet. Husen står kvar än. Vi har massor av mark och tomma hus här i Sverige också. Så kom igen nu. Ge plats till alla som behöver tak över huvudet ni som har plats över.

Lionsutställningen i våras

Nu äntligen har jag kommit igång med mitt måleri. Det tog tid. I våras började jag måla på ett nytt sätt och med olja. Det var omvälvande. Jag gillade det inte alls och är inte hundra på att jag gör det nu heller. Olja är så kladdigt. Färgen sitter överallt och det luktar terpentin i hela huset. Natalia tycker att det luktar gott. Kanske kommer jag också dit en dag. Men inte än. Och så går det så sakta. Jag målar lager på lager. Det tar aldrig slut. Jag måste vänta tills tidigast nästa dag innan jag kan fortsätta på samma målning. Det blir så planerat och jag som gillat intuitivt måleri. Det blir inte alls särskilt intuitivt med olja. Trots allt motstånd i mitt huvud känner jag att det triggar mig. Det är intressant att se vart färgerna tar vägen.

Konstrundan Västra Hisingen 18-19 september 2015

Dagen efter så har de ändrat färg och målningen har liksom mognat. Så är det inte med akryl. Det som sattes på duken är vad som blir i slutet. Det känns lite plastigt jämfört med olja. Oljan lever och styr själv. Jag har tio påbörjade målningar som står hos VSA, den lilla konstföreningen där jag målar med Natalia som stöd. Igår dömde hon ut mina kinesiska färger. Pigmentet duger inte. Så jag var iväg och köpte ett helt set med färger. Det gäller att satsa om man nu skall göra nå´t. Halvdant är inte min melodi. Projekt är vad som gäller, helt och fullt. Jag har tid på mig fram till utställningen på VSA den 1:a advent och tre veckor framåt. Den 1:a advent bjuder vi på glögg och pepparkakor och jag berättar om mitt arbete.

Kapprojektet Jeanmari

Om drygt två veckor, den 19-20 september skall jag vara med i Konstrundan Västra Hisingen. Eftersom jag kom igång så sent så kan jag inte ställa ut det nya som jag håller på med. Nu kommer jag att visa några målningar men mest silverarbeten och textil från projektet Jeanmari, se hemsidan www.jeanmari.se. Varorna kommer att säljas till reducerade utställningspriser. Jag hoppas det kommer riktigt många och som vanligt, om det blir fint väder, så bjuder vi på nygrillad korv eller hamburgare under pergolan i trädgården. I kulturhuset Vingen vid Amhults torg ställer alla ut ett av sina alster. Där kan man välja vilka utställare man vill hälsa på. Alla ställer ut i sina egna ateljéer runt om på Hisingen.

Raven, akryl Pris: 3.000:-

Jag vaknade tidigt. Pigg efter att ha sovit mest hela natten. Det är en stor lycka att fortfarande Sifrolen funkar. Det börjar nog närma sig den dag då kroppen vant sig vid Sifrolen också och elstötarna i vänsterbenet kör igång som förr. Men det är skönt så länge det varar.

Verandan min älsklingsplats

Jag vaknar och går mot toa. Ljuset har kommit, det blåser och är molnigt utomhus. Båda dörrarna ut till verandan står helt öppna. Det är inte riktigt lika isolerat där som här inne. Jag känner lite svalka. Bougainvillean blommar fortfarande för fullt, men alla blommorna på doftrankan har fallit av. Jag kommer plötsligt att tänka på samtalet igår. Mannen, vars fru också har MS hade ramlat och brutit armen. För några år sedan var det lårbenshalsen. Båda närmar sig åttio år. Han pigg som attan och efter vad han berättat var hans fru inte lika levnadsglad. De bor i en paradvåning nära Götaplatsen. Hon vill in i en handikappvänlig lägenhet men det vill absolut inte hennes man.

Vår blomsterträdgård

Han vill heller inte att hans fru skall ha rullstol. Han säger att då kommer hon ju aldrig att röra sig. Jag berättar att jag börjat spela golf. Jag vill vara självständig, göra saker själv, så jag har både elmoppe och plats för den i bilen. Han säger att hon gör ändå inget själv, hon går inte en meter utan att hennes man är med och någon stor bil blir det inte tal om. Han berättade: ”När hon bröt armen så kom vi överens om att hon skulle in på ett korttidsboende. Jag  orkade inte längre sköta allt, gå upp på natten när hon behövde kissa och klä på och av morgon och kväll. Vi kom in i ett vitt kalt rum. Där skulle hon vara den närmaste tiden. Hon fick larm runt handleden. Hon larmade för att be om ett glas vatten och efter tio minuter kom en kvinna in och frågade vad hon ville. Eter ytterligare tio minuter kom kvinnan in med en liten plastmugg fylld med vatten”. Han fortsätter att berätta: ”Jag frågade om det alltid skulle ta tio minuter innan man fick kontakt för att få hjälp där på korttidsboendet. Ja, svarade kvinnan, det här är inget servicehem”. De åkte hem.
Nu lever hon där inne i sin paradvåning med alltför många Treo comp, tycker hennes man, för att stilla värken efter armbrottet och också efter lårbensbrottet som aldrig blivit bra och hon kan aldrig ta sig ut utan att hennes man hjälper henne ner till bilen. En gammal hiss med en hissdörr som är supertung att öppna och många många trappsteg innan hon är nere på gatan. Jag förstår att hon vill in i en handikapplägenhet. Men det vill ju inte han.

Amerikanska blåbär i vår trädgård

Jag tänker på hur det skulle kännas för henne att vakna i mitt lilla enplanshus där dörrarna står vidöppna ut till verandan med en blommande bougainvillea och just nu, när jag kommit igång med måleriet, en stark doft av terpentin. Från verandan löper en spång bredvid dammen som leder ut mot vägen. Man kan plocka några bär när man passerar busken med amerikanska blåbär och strax därefter mitt emot syrenhortensian stanna till vid björnbärsbusken och norpa några bär innan rullstolen far ut på vägen igenom nyponhäcken som fortfarande blommar och doftar ljuvligt.

Efter all tid jag tillbringat hos mamma på landet strax norr om min hemstad Strömstad så har jag sett en hel del av hur hemtjänsten där arbetar. Min snart 99-åriga mamma är inte ett dugg intresserad av att få bo i gemenskap med andra åldringar. Hon vill bara vara hemma. Mamma är inte fysiskt sjuk (fast just nu har hon brutit armen), hon är bara senil. Hon gillar verkligen hemtjänsten och är otroligt tacksam över all hjälp hon får därifrån. Men jag är alldeles övertygad om, att vi anhöriga behövs för de tusen detaljer som våra gamla önskar för sin trivsel. Jag tänker ofta på alla de som inte har några anhöriga. Så många smådetaljer de säkert saknar i sin vardag. Tacksamheten gör dem stumma: ”inte kan jag begära mer”, säger de. De gamla skall själva begära och styra, men det funkar inte så. Känner man sig liten och gammal och trött och godtar allt så berättar man inte om sina önskemål.
Mamma kan inte se vad hon har på tallriken. Mamma får maten passerad på grund av sväljningsproblem men hon måste också få maten ihopblandad. Hon kan inte se att det bara är potatis hon tar med gaffeln och hon kan inte se var fisken eller såsen ligger. Sockersuget är det sista smakbehovet som överger oss. En liten klick med lingonsylt blir perfekt ovanpå alltihop. Och så måste hon äta med sked annars kommer inget alls in i munnen. Och om den där smaklösa efterrättskrämen kompletteras med lite glass och hallonsylt då går det också lättare ner.
Och så är mamma så otroligt torr i ansiktet. Så snälla hemtjänst smörj in mammas ansikte.
Jag reagerade så här efter att ha läst GP och skickade detta mail:

Hej Patricia Higson
Jag läste din artikel om Malin Åkerström och hemtjänstupproret på Facebook. Jag skulle vilja veta vad det är som är så fel att personalen inte mår bra. Fråga Åkerström det.
Att hemtjänstpersonalen måste skynda sig när de reser mellan besöken hos de gamla har jag förstått, men att det blir så stressigt fattar jag inte. Det borde vara enkelt att räkna ut restiden och det borde vara enkelt att bedöma tiden för besöket, liksom att avgöra om den beräknade tiden för detta är för kort. Personalen måste ju kunna berätta för den som planerar att tiden är felberäknad. Eller???
Att man pratar med den gamla samtidigt som man gör något annat är väl inte helt fel. Men det förutsätter naturligtvis att gamlingen kan höra vad den som står och diskar säger. Behöver man sitta mitt emot för att få bra kvalité på den sociala kontakten, kanske utöver pratet läsa tidningen gemensamt, så får väl biståndssamordnaren avsätta tid för det. Hemtjänstpersonalen måste ta ansvar och berätta för biståndssamordnaren om den gamlas behov och inte bara godta order uppifrån. Saknas anhöriga som kan framföra den gamlas behov så är det bara hemtjänstpersonalen som kan hjälpa till.
Jag förstår inte problemet.  Är det fel på samarbetet mellan biståndssamordnaren och hemtjänstpersonalen? Eller är det bara budget och pengar som biståndssamordnaren rättar sig efter?
Patricia: gör gärna en artikel om hemtjänstpersonalens ansvar som uppgiftslämnare av de gamlas behov (om det ansvaret överhuvudtaget finns) och om samarbetet mellan biståndssamordnare och hemtjänstpersonal.

Jag har nyss återvänt från en vecka hos mamma. Hos bröt armen uppe vid axeln för drygt tre veckor sedan. Mamma är en otrolig figur. Hon är alltid glad och sjunger hela tiden. De här veckorna har hon tystnat lite men efter besök hos doktorn igår så kom hon igång igen. Plötsligt började hon äta med den skadade armen. Doktorn sa att det är bra att armen tränas och visst kommer det att göra ont i några veckor till, men det är inget farligt. Det tog hon fasta på.
Jag kom tillbaks hem i en värme som är alldeles bedrövlig. Alla människor säger att de har så ont av värmen. De har ingen aning om hur vi med ms har det i värmen. Vi klarar ju varken stå eller alls röra på oss, vi blir som en deg i kroppen. Jag befinner mig inte alls i solen under dagen för då är hela livet förstört.
Men vet ni, jag har börjat spela golf. Plåtburken/Hondan har plats för min Eloped Quattro och nu när jag har vant mig så är det inga problem alls att köra ut den på rampen. Elmoppen är stor som attan och på yttersidorna av rampen är det bara ca 4 cm, så det gäller att vara nykter när jag backar ner för den. Men det ger mig den frihet som jag behöver. För att få lite omväxling när jag är hos mamma, som ju är ganska senil och inte särskilt mycket till sällskap, så åker jag till golfbanan alla dar och tränar där hela kvällarna tills jag knappt kan se bollen i mörkret. Kylan på kvällen är helt fantastiskt underbar och jag har oftast hela golfbanan för mig själv. Bollarna viner åt många olika håll, men so what, jag tänker inte bli något golfproffs. Det viktigaste för mig är träningen utomhus. Jag går av och på elmoppen vid varje slag, jag tar min klubba som finns i bagen som sitter monterad bakpå moppen och knallar fram till utslagsplatsen, jag böjer mig ner och sätter i peggen i marken och lägger bollen ovanpå, ramlar den av, som den ofta gör, så blir det en böjning till och sedan kommer slaget där armarna förs upp och ner åt sidorna. I början av sommaren var det helt omöjligt. Jag orkade bara lite. Jag slog två hinkar med träningsbollar sen var jag slut och bara vinglade. Nu håller jag på i upp till fyra timmar. Jag stapplar in på kvällen och lägger mig nästan direkt. Alldeles slut. Men orken och balansen har blivit mycket bättre. För att inte tala om humöret. All grinighet försvann efter hand. Nåja jag hade ingen att bli irriterad på. Mamma kan jag ju inte bli irriterad på.
Jag skall försöka fortsätta på golfbanan här i Torslanda så mycket jag kan i höst. Har jag ingen bra sysselsättning är jag bedrövlig att ha i närheten. Så det gäller att hålla igång.
Jag skrev brev till arbetsterapeuten att jag inte behöver komma till något samtal med honom, eftersom jag redan köpt en egen elmoppe som passar bilen. Jag orkade inte med deras jippon längre. Säkerhetsmarginalerna var för strikta. Nu kör jag mitt eget race och är supernöjd.
Jag fick svar från Sahlgrenska idag att de mottagit min ansökan om att få komma till Teneriffa på rehabilitering och att de kommer att höra av sig när de bedömt behovet och om det finns resurser. Just nu ser jag ingen ljusning. Det blir säkert ett nej igen, för tredje gången som jag sökt till Teneriffa. Men Sommarsol i Vejbystrand är ju inte så dumt det heller för 80 kronor per dygn och helpension.
Jag funderar över om man kan åka till Teneriffa och få träning på Vintersol där om man betalar själv. Kanske kan jag hyra elmoppe där? Det skall jag reda ut efter att jag fått svar från Rehabiliteringsenheten på Sahlgrenska.

Mamma bröt armen. Hon ramlade på köksgolvet. Hon var på väg att gå och lägga sig. Så fick hon se att diskmaskinens lampa lyste och vände för hastigt på klacken, tappade balansen och ramlade ner på högersidan så illa att armens fäste gick ur, glasögonen skar ett djupt blödande sår i kinden och benet blev superblått. Det blev ambulansfärd tillsammans med lillasyster till Uddevalla lasarett. Klockan ett på natten kom de fram efter att ha åkt de 18 milen från Strömstad. I Strömstad finns bara vårdcentraler nu för tiden. I det stora ganska nybyggda lasarettet finns nu en vårdcentral, arbetsförmedling och lite annat i kontorsväg. Klockan fyra kom en blodig mamma in och fick träffa läkare. Hon blev röntgad och de såg att armen inte hängde ihop. Mamma blev inlagd.
De första dagarna gick bra. Vi hälsade på. Mamma var vid gott mod. Hon fick morfin för värken.

Rhododendron i full juniskrud

Så på den femte dagen, kom min lillasyster och jag in för det skulle bli planeringsmöte klockan ett. Vi kom i god tid för att se hur mamma mådde. Det var katastrof. Morgonmedicinen låg kvar på nattygsbordet. Mamma sa: ge mig en tablett så jag slipper ifrån. Hon ville inte leva längre. Hon hade värk överallt, i armen, i benen, i ryggen. Var fanns den utbildade sjukvårdspersonalen? Det fanns flera människor runt omkring, men bara unga vikarier som blivit inkallade på sommarlovet. Där fanns ingen som kunde ta hand om mamma. Hon fick bara ligga där med sin värk. Min syster och jag bestämde oss genast. Här skulle inte vår mamma få ligga. Hon skulle hem. Vi måste ta över.
Det blev möte strax efter klockan ett ändå. Mitt i lunchtider. Oj, mamma måste ju äta. Snabbt kom lite mat in. Nej, vi hinner inte. Vi får värma den senare. Planeraren i Uddevalla hade nycklarna hemma. Hon hade bytt byxor och glömt att nycklarna satt i de andra byxorna. Vi lotsades runt på olika våningar körandes mamma i en rullstol innan planeraren hittade ett upplåst rum med tv-skärm. På tv-skärmen i Strömstad hade man ställt upp mangrant med sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut,  biståndssamordnare, hemtjänst och vår mellansyster. I Uddevalla satt planeraren, mamma, min lillasyster och jag. Alla presenterade sig och mötet kunde börja. Dörren öppnades och brorsan dök upp. Ny presentation. Planeraren fortsatte att berätta om mammas situation utifrån de papper hon fått. Där fanns felaktiga uppgifter om mammas mediciner och döm om vår förvåning när hon berättade att pappa stod som närmast anhörig. Pappa gick bort för över två år sedan. Och som andra namn på listan stod brorsan, fast utan telefonnummer. Men ok, han svarar ändå aldrig i telefonen. Listan fortsatte med en systerdotter och så alla vi systrar, lyckligtvis med riktiga telefonnummer. Jag fick tag i den där listan senare och strök och rättade.

En av mina målningar Eagle akryl/äggtempera

Många diskussioner hit och dit blev det. Biståndssamordnaren Johanna fick klart att mamma kunde få plats på korttidsboende. Men inte förrän från och med i morgon. Så nu blev det en natt hemma i den egna sängen först. Lillasyster och jag stuvade in mamma i min bil och åkte hem. Mamma sjöng en liten trudelutt när hon kom in i bilen men sov en stor del av bilfärden. På vägen hem stannade vi i Munkedal för att köpa grönsaker och jordgubbar i den där lilla kiosken vid en avkrok från motorvägen. Jag älskar jordgubbar. Väl hemma samlades vi vid köksbordet, alla fyra syskonen, några respektive och mamma.

Mamma vilar i hammocken där hemma

Hon var pigg och glad över att vara hemma. Vi åt jordgubbar och glass. Mamma stoppade i sig. Det var en helt annan mamma som satt där vid köksbordet än den mamma som vi träffat inne på sjukhuset några timmar tidigare, då hon gråtfärdig ville ta livet av sig. Plötsligt säger mamma: vad är klockan? Vi svarar: den är sex. Oj, säger mamma, då är det nyheter. Sedan följde allsång på Skansen, men då blev mamma trött så jag hjälpte av med några kläder och så lade hon sig i sängen. Gissa om hon njöt. Nu var ordningen återställd.
Vi förberedde mamma tidigt nästa morgon på att vi skulle till Beatebergsgårdens korttidsboende. Vi sa att det är träning för armen som måste ske och vi skulle träffa sjukgymnasten där. Vi var med mamma hela eftermiddagen fram till klockan halv sju. Vi bad ett sjukvårdsbiträde följa med in på rummet när vi skulle lämna. Men det blev inget farväl. Mamma sa att om vi åker ifrån henne så tar hon en taxi hem. Hon ville inte vara kvar på korttidsboendet. Antagligen mindes hon alla de gånger vi varit där och hälsat på andra tidigare. Jag förstår mamma. Jag hade alltid så ont av att det satt så många gamlingar och sov överallt. Jag tror att de fått lugnande piller. För att inte bli oroliga sades det. Jo, jo. Mamma är van vid att när det är folk runt omkring, då är det inte tyst. Visserligen hör mamma inte och när vi talar för mycket så stänger hon ner hörapparaterna, men här var det ju alldeles tyst. De hade en TV som stod på men ingen talade med någon annan. Det var som i ett väntrum hos tandläkaren. Hur kul är det att bo så. Inte blir man pigg. Pappas kompis från Koster satt bredvid och inte framför tv´n. Han var inte intresserad av tv,n sa han. Antagligen var det bättre att sitta i TV-rummet än ensam inne på rummet, trots att det inte fanns någon som pratade.
Vår mamma passar inte in där. Vi åkte hem. Vi systrar fick leka sjuksköterskor. Vi var nog inte sämre än de där sommarlovsjobbande ungdomarna på Uddevalla lasarett.

Vresrosors-häcken luktar gudomligt

Jag ville ha koll på mamma och lade mig i soffan utanför mammas sovrum. Två gånger steg hon upp för att hämta wischyvatten. Hon höll flaskan med den förstörda armen och använde den andra armen till kapsylöppnaren. Den tredje gången hon steg upp var det dags för honungsmacka. Det gick som en dans. Hon håller fast med den onda armen och gör jobbet med den andra. Med tillräckligt mycket Alvedon i kroppen, så kan hon göra det mesta. Mamma trivs. Jag tänker: vad är viktigast, armen eller mammas trivsel? Den där mitellan som skall hålla mammas arm på plats, så att det läker rätt, åker av hela tiden. Mamma tycker att det gör mer ont med den på. PUH, det är jobbigt att stå mitt emellan sjukvetenskapen och mamma. Vem skall vi följa? Vad händer när mitellan inte sitter på? Blir armen alltid hängande då? Töjs ledbanden ut? Går armen lättare ur led om den inte fixeras? Och mammas trivsel, hur viktig är den? Skall vi fokusera på armen eller mammas trivsel? Jag vet inte. Men jag ser att mamma trivs hemma. Så jag ger henne Alvedon och diskuterar med en motsträvig sjukvårdspersonal om rätt mängd. Rätt mängd för mamma är att hon får så hon inte har värk. Att tvista med de lärde är inte enkelt.
Det kändes inte alldeles ok när jag lämnade mamma ensam hemma igår. Hon satt i fåtöljen med sin slappa arm liggande i knäet och vinkade med den andra. När vi satt och åt lunch sa hon att hon tyckte att vi skulle bo där hos henne. Det gör ont i hjärtat. Jag har ju tandläkaren här hemma i Göteborg och skall första gången för hösten till vattengympan på torsdag. Kommer jag inte dit då och betalar missar jag hela höstens vattengympaträning. Och det är inte alls bra. Man blir kluven. Var skall jag vara?

Älvsborgsbron i kvällsbelysning

Mamma har en fantastisk hjälp av hemtjänsten i Strömstad. De kommer fem gånger om dagen, är snälla och rara och hjälper mamma med allt hon behöver. De går med mamma till brevlådan, de handlar tillsammans med mamma om det behövs, de stannar en stund och sitter med mamma när hon äter den färdiglagade passerade maten från äldreboendet på Beatebergsgården, de drar upp henne ur badkaret när hon inte kan ta sig upp och de klär på och av om mamma vill. Fast oftast har mamma redan klätt på sig när de kommer på morgonen första gången klockan halv åtta.
Men det blir inte samma med hemtjänsten som med oss anhöriga. När mamma smyger nerför trapporna till bottenvåningen där vi sover och kommer in i rummet och sjunger god morron, god morron, hör fåglar sjunga glatt, god morron, god morron i kör, och säger, frukosten är klar, då trivs hon. Då är hon glad. Den här veckan är jag hemma hos mig själv, sen bär det av igen. Då är det en vecka med mamma och golf som gäller. Det är inte lätt detta.