Mamma trivs bäst hemma

Mamma bröt armen. Hon ramlade på köksgolvet. Hon var på väg att gå och lägga sig. Så fick hon se att diskmaskinens lampa lyste och vände för hastigt på klacken, tappade balansen och ramlade ner på högersidan så illa att armens fäste gick ur, glasögonen skar ett djupt blödande sår i kinden och benet blev superblått. Det blev ambulansfärd tillsammans med lillasyster till Uddevalla lasarett. Klockan ett på natten kom de fram efter att ha åkt de 18 milen från Strömstad. I Strömstad finns bara vårdcentraler nu för tiden. I det stora ganska nybyggda lasarettet finns nu en vårdcentral, arbetsförmedling och lite annat i kontorsväg. Klockan fyra kom en blodig mamma in och fick träffa läkare. Hon blev röntgad och de såg att armen inte hängde ihop. Mamma blev inlagd.
De första dagarna gick bra. Vi hälsade på. Mamma var vid gott mod. Hon fick morfin för värken.

Rhododendron i full juniskrud

Rhododendron i full juniskrud

Så på den femte dagen, kom min lillasyster och jag in för det skulle bli planeringsmöte klockan ett. Vi kom i god tid för att se hur mamma mådde. Det var katastrof. Morgonmedicinen låg kvar på nattygsbordet. Mamma sa: ge mig en tablett så jag slipper ifrån. Hon ville inte leva längre. Hon hade värk överallt, i armen, i benen, i ryggen. Var fanns den utbildade sjukvårdspersonalen? Det fanns flera människor runt omkring, men bara unga vikarier som blivit inkallade på sommarlovet. Där fanns ingen som kunde ta hand om mamma. Hon fick bara ligga där med sin värk. Min syster och jag bestämde oss genast. Här skulle inte vår mamma få ligga. Hon skulle hem. Vi måste ta över.
Det blev möte strax efter klockan ett ändå. Mitt i lunchtider. Oj, mamma måste ju äta. Snabbt kom lite mat in. Nej, vi hinner inte. Vi får värma den senare. Planeraren i Uddevalla hade nycklarna hemma. Hon hade bytt byxor och glömt att nycklarna satt i de andra byxorna. Vi lotsades runt på olika våningar körandes mamma i en rullstol innan planeraren hittade ett upplåst rum med tv-skärm. På tv-skärmen i Strömstad hade man ställt upp mangrant med sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut,  biståndssamordnare, hemtjänst och vår mellansyster. I Uddevalla satt planeraren, mamma, min lillasyster och jag. Alla presenterade sig och mötet kunde börja. Dörren öppnades och brorsan dök upp. Ny presentation. Planeraren fortsatte att berätta om mammas situation utifrån de papper hon fått. Där fanns felaktiga uppgifter om mammas mediciner och döm om vår förvåning när hon berättade att pappa stod som närmast anhörig. Pappa gick bort för över två år sedan. Och som andra namn på listan stod brorsan, fast utan telefonnummer. Men ok, han svarar ändå aldrig i telefonen. Listan fortsatte med en systerdotter och så alla vi systrar, lyckligtvis med riktiga telefonnummer. Jag fick tag i den där listan senare och strök och rättade.

Eagle akryl/äggtempera

En av mina målningar Eagle akryl/äggtempera

Många diskussioner hit och dit blev det. Biståndssamordnaren Johanna fick klart att mamma kunde få plats på korttidsboende. Men inte förrän från och med i morgon. Så nu blev det en natt hemma i den egna sängen först. Lillasyster och jag stuvade in mamma i min bil och åkte hem. Mamma sjöng en liten trudelutt när hon kom in i bilen men sov en stor del av bilfärden. På vägen hem stannade vi i Munkedal för att köpa grönsaker och jordgubbar i den där lilla kiosken vid en avkrok från motorvägen. Jag älskar jordgubbar. Väl hemma samlades vi vid köksbordet, alla fyra syskonen, några respektive och mamma.

Mamma vilar i hammocken där hemma vilar

Mamma vilar i hammocken där hemma

Hon var pigg och glad över att vara hemma. Vi åt jordgubbar och glass. Mamma stoppade i sig. Det var en helt annan mamma som satt där vid köksbordet än den mamma som vi träffat inne på sjukhuset några timmar tidigare, då hon gråtfärdig ville ta livet av sig. Plötsligt säger mamma: vad är klockan? Vi svarar: den är sex. Oj, säger mamma, då är det nyheter. Sedan följde allsång på Skansen, men då blev mamma trött så jag hjälpte av med några kläder och så lade hon sig i sängen. Gissa om hon njöt. Nu var ordningen återställd.
Vi förberedde mamma tidigt nästa morgon på att vi skulle till Beatebergsgårdens korttidsboende. Vi sa att det är träning för armen som måste ske och vi skulle träffa sjukgymnasten där. Vi var med mamma hela eftermiddagen fram till klockan halv sju. Vi bad ett sjukvårdsbiträde följa med in på rummet när vi skulle lämna. Men det blev inget farväl. Mamma sa att om vi åker ifrån henne så tar hon en taxi hem. Hon ville inte vara kvar på korttidsboendet. Antagligen mindes hon alla de gånger vi varit där och hälsat på andra tidigare. Jag förstår mamma. Jag hade alltid så ont av att det satt så många gamlingar och sov överallt. Jag tror att de fått lugnande piller. För att inte bli oroliga sades det. Jo, jo. Mamma är van vid att när det är folk runt omkring, då är det inte tyst. Visserligen hör mamma inte och när vi talar för mycket så stänger hon ner hörapparaterna, men här var det ju alldeles tyst. De hade en TV som stod på men ingen talade med någon annan. Det var som i ett väntrum hos tandläkaren. Hur kul är det att bo så. Inte blir man pigg. Pappas kompis från Koster satt bredvid och inte framför tv´n. Han var inte intresserad av tv,n sa han. Antagligen var det bättre att sitta i TV-rummet än ensam inne på rummet, trots att det inte fanns någon som pratade.
Vår mamma passar inte in där. Vi åkte hem. Vi systrar fick leka sjuksköterskor. Vi var nog inte sämre än de där sommarlovsjobbande ungdomarna på Uddevalla lasarett.

Vresrosors-häcken luktar gudomligt

Vresrosors-häcken luktar gudomligt

Jag ville ha koll på mamma och lade mig i soffan utanför mammas sovrum. Två gånger steg hon upp för att hämta wischyvatten. Hon höll flaskan med den förstörda armen och använde den andra armen till kapsylöppnaren. Den tredje gången hon steg upp var det dags för honungsmacka. Det gick som en dans. Hon håller fast med den onda armen och gör jobbet med den andra. Med tillräckligt mycket Alvedon i kroppen, så kan hon göra det mesta. Mamma trivs. Jag tänker: vad är viktigast, armen eller mammas trivsel? Den där mitellan som skall hålla mammas arm på plats, så att det läker rätt, åker av hela tiden. Mamma tycker att det gör mer ont med den på. PUH, det är jobbigt att stå mitt emellan sjukvetenskapen och mamma. Vem skall vi följa? Vad händer när mitellan inte sitter på? Blir armen alltid hängande då? Töjs ledbanden ut? Går armen lättare ur led om den inte fixeras? Och mammas trivsel, hur viktig är den? Skall vi fokusera på armen eller mammas trivsel? Jag vet inte. Men jag ser att mamma trivs hemma. Så jag ger henne Alvedon och diskuterar med en motsträvig sjukvårdspersonal om rätt mängd. Rätt mängd för mamma är att hon får så hon inte har värk. Att tvista med de lärde är inte enkelt.
Det kändes inte alldeles ok när jag lämnade mamma ensam hemma igår. Hon satt i fåtöljen med sin slappa arm liggande i knäet och vinkade med den andra. När vi satt och åt lunch sa hon att hon tyckte att vi skulle bo där hos henne. Det gör ont i hjärtat. Jag har ju tandläkaren här hemma i Göteborg och skall första gången för hösten till vattengympan på torsdag. Kommer jag inte dit då och betalar missar jag hela höstens vattengympaträning. Och det är inte alls bra. Man blir kluven. Var skall jag vara?

Älvsborgsbron i kvällsbelysning

Älvsborgsbron i kvällsbelysning

Mamma har en fantastisk hjälp av hemtjänsten i Strömstad. De kommer fem gånger om dagen, är snälla och rara och hjälper mamma med allt hon behöver. De går med mamma till brevlådan, de handlar tillsammans med mamma om det behövs, de stannar en stund och sitter med mamma när hon äter den färdiglagade passerade maten från äldreboendet på Beatebergsgården, de drar upp henne ur badkaret när hon inte kan ta sig upp och de klär på och av om mamma vill. Fast oftast har mamma redan klätt på sig när de kommer på morgonen första gången klockan halv åtta.
Men det blir inte samma med hemtjänsten som med oss anhöriga. När mamma smyger nerför trapporna till bottenvåningen där vi sover och kommer in i rummet och sjunger god morron, god morron, hör fåglar sjunga glatt, god morron, god morron i kör, och säger, frukosten är klar, då trivs hon. Då är hon glad. Den här veckan är jag hemma hos mig själv, sen bär det av igen. Då är det en vecka med mamma och golf som gäller. Det är inte lätt detta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.