Nu skulle jag ut på min första egna shoppingrunda. Självständig och stolt kände jag mig när jag gav mig iväg ut till bilen. Men först måste jag kolla så att jag bemästrar det där med att köra ut och in moppen i bilen. Jag tryckte på knappen på fjärrkontrollen och högerdörren gled åt sidan och strax därefter kom rampen ut. Den är precis lagom lång och lagom brant för att jag skall våga köra. Tyvärr hänger det ihop med att bilen är mycket låg. Så låg att den ofta stöter i vägbubblorna om jag inte är superförsiktig. Jag hade fått hjälp med att fästa fast moppen med säkerhetsbälte. Men hur tusan skulle jag få upp det? Hinder nummer 1. Jag ringde och fick beskrivet var den röda knappen som det stod press på fanns. Men jag är för svag i mina händer så det funkade inte. Det behövdes mera kraft. Jag hämtade en kniv. Jag var så förbaskad att jag tänkte skära av säkerhetsbältet om jag inte lyckades trycka in knappen. Jag bankade med knivens handtag och det gick upp till sist. Moppen stod lite snett så jag lyckades putta den åt sidan. Den väger 130 kg. Nu stod den mitt framför öppningen och jag backade försiktigt ut och nerför rampen. Lika försiktigt körde jag upp igen och där stod den nu i eget majestät. Jag kom att tänka på hur pappa baxade in tjurarna i djurbilen för vidare färd till Uddevalla slakteri när jag var liten. Jag lovar, det var spännande att se. Men nu var det shopping som gällde.

På konstutställning i Trädgårdsföreningen

På vägen in till stan funderade jag över var jag skulle kunna parkera. Först tänkte jag på handikapp-parkeringen bredvid Domkyrkan. Då skulle det vara nära till Nordstan och till glasaffären. Men jag ville ju inte att det skulle sitta massor av människor och kolla när jag körde ut. Tänk om jag körde bredvid rampen och välte. Då skulle jag ju känna mig jättedum. Nej, det var bättre att jag körde in in Nordstans parkeringsgarage. Upp på femte våningen, där var det säkert inte så många bilar. Min stora Honda snurrade sig fram i cirklarna på vägen upp. Jag ställde mig så att rampen lätt skulle kunna få plats och jag skulle kunna köra ut på sidan av bilen. Och jag hoppades att det inte skulle komma bilar som ställde sig tätt inpå så det skulle bli besvärligt när jag kom tillbaka.
Det gick som en dans. Jag backade ut moppen och var nu på väg fram till hissarna. Med kryckan tryckte jag på ner på hiss-knappen. Hissdörrarna öppnade sig och jag körde in. Men oj, hissen var för liten. Jag prövade att ställa mig snett men fastnade. Två killar såg mitt dilemma och erbjöd sig att putta moppen, med mig sittande ovanpå, lite åt sidan. Det gick bra,nu fick moppen plats och dörrarna var på väg att stängas. Men hur skulle jag ta mig ut där nere? Killarna hoppade snabbt in i hissen och åkte med ner, puttade mig åt sidan och jag lyckades baxa mig ut. PUH! Självständig? Jag tackade så jättemycket för hjälpen och körde sakta iväg genom folkvimlet i Nordstan mot Hallbergs smyckeaffär.

Rosenföredrag i Trädgårdsföreningen

Jag parkerade utanför och tog kryckan in i affären. Det är gott om plats därinne men min moppe är stor och jag ville inte riskera att köra på någon av alla de fina glasmontrarna. Tyvärr hade jag inte nog med pärlor för att få pärlhalsbandet uppträtt åt min guddotter, så ärendet förblev ogjort. Det fick bli några födelsedagar till.

Så var det födelsedagspresent till sonhustrun. Jag korsade spårvägsspåren och fortsatte in i Brunnsparken, satte upp farten och kom snabbt fram till lejontrappan för vidare färd bort till Domkyrkan. Jag kände mig riktigt glad och nöjd över att tryggt kunna ta mig fram utan att vara orolig för att välta. Det kände jag alltid med den lilla moppen. Och tänk att kunna gå på shopping i Göteborg. Det har jag inte gjort på flera år. Jag kände mig som en fågel som precis lärt sig flyga.
Jag kom fram till Josefssons och parkerade även där utanför och tog kryckan in. Men där fanns inga fräcka ölglas, så även detta ärende förblev ogjort. Jag körde tillbaks till Nordstan och kollade in på Åhléns. Jag körde in med moppen. Det gick, men kändes inte riktigt bekvämt. Jag fick ta det försiktigt och följa de stora ”strögen”. Äsch, här fanns heller inget som jag tyckte var kul att köpa till sonhustrun. De skaffar sig ju allting nu för tiden, så inget behövs. Då vill jag ju gärna köpa det där som man inte gärna köper till sig själv. Jag ringde sonen. Han rekommenderade ölglas. Ok, men då måste det bli lite vinklat åt Mias håll för hon dricker ju mest vitt vin. Det får bli Carolina Gynnings ölglas
Jag gav upp och begav mig till hissarna för hemfärd. Sonen hade nämnt att det fanns större hissar på andra sidan, så jag betalade parkeringsbiljetten och ställde mig framför hissen och väntade. Jag kom inte in i den här hissen heller. Ännu ett par snälla killar tog över problemet, puttade mig åt sidan så dörrarna kunde stängas, följde med mig upp till femte våningen, puttade mig tillbaks och jag backade ut ur hissen och tackade tusen gånger för deras vänlighet. Det var inte kul att känna sig så hjälplös. En tanke slog mig: ingen av de fyra killarna som hjälpte mig var uppväxta i Sverige. Det hörde jag när de talade. Men ok, det kanske var en tillfällighet. Det verkade vara så självklart för dem att ta hand om hjälplösa gamlingar som mig.
Jag kom fram till bilen. Det hade kommit flera bilar till femte våningen nu. Men jag hade ingen som tittade på mig och det var skönt. Jag avskyr när folk tycker synd om mig. De får gärna rycka in om det behövs, men att se och tycka synd om det är inte kul.
Jag backade fram bilen så det skulle finnas plats för rampen att komma ut, öppnade och körde in moppen. Det gick vägen.
Inget av ärendena hade blivit fixade. Men jag hade lärt mig en himla massa. Det allra viktigaste jag lärt mig var att den där stora elmoppen kan jag inte ha när jag skall shoppa. I alla fall inte om jag skall in i affärerna. Men i Trädgårdsföreningen, Slottsskogen, Botaniska och det jag egentligen skaffat den för: GOLF där blir den bra. Vid Backaplan hade de Carolina Gynnings ölglas. Det blir en perfekt present till sonhustrun.

En hel månad har gått sedan jag skrev i min blogg senast. Det har hänt en hel del.

Rosenrabatten här hemma

Trädgården är vackrare än någonsin tidigare, jag har varit hos mamma i tre veckor, jag har köpt mig en ny elmoppe, som jag kan ha på golfbanan och jag har tränat golf alla dagar och blivit medlem, så nu är det bara att köra. Mitt mål med golfen är att jag inom två år skall ha kommit ner från 54 i handikapp till 36. Det var ju 25 år sedan jag spelade golf sist så jag är lite ringrostig, men det skall nog gå. I eftermiddag skall jag bege mig till Torslanda golfklubb för att visa upp min nya elmoppe. Jag frågade i förra veckan om jag kunde köra den på deras bana och fick faktiskt nej. Men jag skall åka dit och visa upp moppen idag. Kanske ändrar de sig när de ser att jag inte har moppe bara för ro skull. Jag kan bara inte tro att de har tänkt att utesluta alla funktionsnedsatta golfspelande människor i Torslanda golfklubb.

Rosenrabatten hemma

Jag har kommit underfund med att det där med golf är en supermysig träningsform. Jag tränar balansen, jag är utomhus i en otroligt vacker miljö, jag tränar gången och får fart på endorfinerna och får ett fantastiskt bra humör.
Ända sedan i våras har jag känt mig vilsen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det måste vara något som engagerar mig ordentligt. Jag har stort behov av att ha något riktigt att ta mig före. Jag klarar inte att bara fördriva dagen och ta mig an det som faller mig in. Jag måste alltid ha projekt på gång med uppstakade mål för att trivas. Projekten kan vara precis vad som helst, men de måste engagera, vara till nytta och föra fram till ett avslut, ett mål. Nu känns det som om jag hittat rätt. Med golfen slår jag flera flugor i en smäll. Det är utomhus, för att samla D-vitaminer, det är bra balans-, gå- och benträning, jag behöver inget gym med inomhusträning, det är förbaskat kul, den drivkraften krävs för att få träningen utförd och det är bra för koncentrationen och för att förbättra den kognitiva förmågan.
Men jag har några uppförsbackar innan jag är riktigt igång. Rutinerna i tiden måste planeras annars blir det inget av. Jag måste få godkänt av golfbanan i Torslanda för att få köra elmoppen där. Det får bli eftermiddagens pyssel.

Jag hör mamma knalla omkring i mellanvåningen. Hon blir väckt av hemtjänst klockan halv åtta varje morgon. Varför så tidigt kan man fråga sig. Men hemtjänstens rutiner kan man inte ändra på hur som helst och inte mammas heller. Mamma ser nästan inte alls numera på grund av den där gula fläcken, så hon använder hemtjänsten som klocka. När vi är hos mamma frågar hon gång på gång på gång: ”har inte hemtjänsten varit här med mina mediciner”. Det är stort och viktigt med medicinerna. Fast mamma tar bara mediciner på morgonen för sköldkörtelbesvär. Förut kom de också med en insomningstablett på kvällen.

Mamma sover aldrig säger hon, bara vilar. Men en stund i hammocken är inte helt fel.

Men den har nu bytts ut mot en alvedon. Vi berättade för doktorn att vi var så oroliga för att mamma skulle ramla efter att ha tagit insomningstabletten och vaknar efter någon timma och går upp. Hon såg ut och uppförde sig precis som ett fyllo. Det var alltid så gräsligt, när hon kom upp i sin pyjamas och sluddrade och vinglade, när vi satt och tittade på tv. Vi försökte få henne att förstå att det var kväll så att hon skulle gå och lägga sig igen, men det var svårt. Vi satt ju uppe och då ville hon också det. Ofta fick även vi gå till sängs för att få i säng mamma. Det är inte kul att se sin fina mamma som ett fyllo. Hemtjänst låser upp medicinskåpet och lägger fram alvedontabletten till mamma. Mamma säger högtidligt det hon lärt sig: ”jag skall ta den på sängkanten”. Att det är en tre gånger så stor tablett och att den inte alls är till för att hon skall somna in, har mamma ingen aning om. Hon sover lika bra med alvedon och det är en stor lycka att hon inte är så trött längre. Inte ens på dagen.
Vi sover i bottenvåningen. Det är lagom svalt för mig och mina värmebekymmer. Jag hör alltid när mamma knallar omkring däruppe. Även på natten blir hon sugen på en honungssmörgås och en kopp kaffe. Ibland har jag smugit mig upp för att se vad hon pysslar med. Hon hittar allt. Är det mörkt så känner hon sig fram. Visst är det en stor lycka när man, som snart 99 år, kan gå upp på natten och ta sig en honungsmacka när man vill. Nej, mamma vill inte in på något hem. Och vi har förstått att det skulle inte vara bra för mamma heller.
Hemtjänsten åker iväg. När de ser att vår bil står där så vet de att mamma äter frukost med oss. Annars fixar de kaffe och smörgås till mamma. Jag skall nog be hemtjänsten att de bara skall följa mamma när hon själv gör i ordning, för det blir inte så bra. Mamma kommer nerför trapporna och sjunger ”gomorron, gomorron, hör fåglar sjunga glatt, gomorron, gomorron i kör” och säger: ”frukosten är klar”. Vi kommer snabbt upp och sätter oss vid frukostbordet som mamma dukat. Kaffekoppar, ost och Skogaholmsbröd och kokta ägg står i äggkopparna och så mammas honung och smör. Mamma är jätteglad när vi berömmer henne för att vi får så god service. Det är som att bo på hotell säger vi. Då skrattar hon. Vi hjälper mamma att hälla upp kaffet för hon ser inte kanten på koppen. Kaffet är nästan alldeles kallt. Mamma har ingen aning om hur man lagar kaffe längre, men hon försöker så gott hon kan. Vi värmer lite i mikron. Och så snoppar vi ägget. Det är så gott som helt okokt. Mamma har alltid så bråttom. De gånger jag sätter på äggen så står hon bredvid kastrullen och frågar gång på gång på gång om det inte är klart nu. Nu har mamma grejat dem själv. Vi häller dem på ett litet fat och ställer in dem också mikron. Det är ok. När vi tackar för frukosten blir hon glad.
Mamma älskar honungsmackor. Hon plockar av skalken för den kan hon inte svälja. Honungsmackor kan hon äta fem gånger per dag.

Gräsklippning pågår

Lunchen, eller middagen som mamma kallar det, är alltid passerad. Vi har beställt en halv portion, för mamma äter så lite. Hon äter bara hälften och sedan knallar hon ut i trädgården och ger resten till fåglarna. Det ligger plastbyttor lite varstans i trädgården som fåglarna dragit iväg med.

Mamma krattar i trädgården

Vi brukar plocka upp dem i samband med gräsklippningen. Mamma har en bamsestor trädgård. Gräsklippningsarbetet är min uppgift. Jag gillar det. Då kan även jag vara med och hjälpa till. Jag sitter på gräsklipparen och känner doften av nyklippt gräs. Det blir så fint. För att vi skall slippa kratta så klipper jag i rundlar och tar med mig gräset in i cirkeln. Ibland är mamma med och krattar en stund. Visst är det lycka att kunna vara med och jobba så länge man kan.

Trädgården i en fantastisk junigrönska

Skovet börjar avta. Huvudvärken är borta och fatigue-tröttheten i kroppen är på väg att bli normal ms-trötthet. Jag tog en kvarts Sifrol-tablett i natt klockan 12. Då hade vänsterbenet börjat sprattla. Efter en kort stund somnade jag om och sov ända till klockan halv åtta. Det var en stor lycka. Jag kände mig utsövd!. Lite frukost och sedan var jag klar att ta itu med ….? Ja vad skulle jag ta itu med? Brevlådan var tom. Ingen GP idag på nationaldagen och inget sudoku att starta morgonen med.

Läshörna i verandan

Det hade slutat ösregna nu. Alldeles stilla ute. Så grönt överallt. Och alla dessa blommor som blommar som bäst nu. Det är otroligt vackert ute.
Jag plockar fram några böcker från hyllorna i mitt arbetsrum och sätter mig ute i verandan. Jag kommer på mig själv med att tänka: vad tusan är det för böcker jag läser. Nu! Jag borde väl tänka om snart. Men det är förbaskat svårt att lämna. En hel hyllmeter full med böcker om fåmansföretag, skattenyheter för år 2010, 2011 och 2012, fusioner, kompanjoner, semester och sjukfrånvaro och att arbeta med företagsanalys. När skall jag klara av att lämna det där gamla. Och jag prenumererar fortfarande på skattenyheter från Björn Lundén. Det kommer i mail flera gånger i månaden meddelanden om nya skatteregler eller förslag till nya regler. När skall jag klara av att slänga alla dessa böcker? Allt finns ju också på nätet numera. Jag lyckas slänga en hel hög ändå. Det är bäst att stuva ner dem i en påse snabbt som tusan, innan jag ångrar mig. Det känner jag när jag tittar på högen.

KosterVis – sånger om Kosteröarna

Det dyker upp en liten bok som gömt sig där emellan. Jag tar av plasten. KosterVis heter den. Längst bak i boken finns en CD-skiva och jag sätter mig att lyssna. Det är musik av Plura, Totta Näslund, Petter och en mängd för mig mera okända artister. De sjunger om Koster. För mig är Koster ön där pappa byggde vägar och vi tvingades vara med. Det var inget alls som vi gillade. Vi landbor. Vad fanns det att göra där ute? Jag ville hem. Skivan är fylld med romantiska, filosofiska tankar om frihet och havet och om Kosters klippor. Det är fint att höra. Jag känner nostalgin sprida sig i kroppen.

Verandan min älsklingsplats

Jag var i Strömstad förra veckan och träffade nio av mina skolkompisar. Vi tog realexamen 1963. Det är några år sedan men alla såg ut som de gjorde då. I alla fall var det inga gamla trötta gummor som samlades. Alla var pratglada. Visst talade vi om det där vanliga med var vi bor och barn o.s.v. Men det jag kommer att tänka på just nu är det Kerstin svarade på frågan om vad hon sysslar med nu som pensionär. Hon svarade att hon sorterar. Jag gillar det svaret och har tänkt vidare på den sysselsättningen. Den för med sig mer än vad man tror först. Det märker jag när jag kör igång med mitt eget ”sorterande”.

Rhododendron i full juniskrud

Det är känsloladdat. Man finner sparade saker som skall värderas om och om igen. Skall jag slänga eller spara? Det är mycket som får en vända till. Alltför mycket märker jag. Bitar av ens liv sorteras bort. Det är supersvårt. Jag funderar över varför jag vill spara. Jag kan egentligen inte komma på vad skälet är. Det är ju bara jag som är intresserad av det jag sparat. Ingen annan alls. Och när jag är borta skall någon annan ta hand om det. Ja, jag vet att jag förhoppningsvis har flera år kvar, men det är roligt att ha något intressant att göra som pensionär.
Pensionärsliv, ett liv med sorterande av allt sparat och tid för att njuta av alla minnen.

Så kom det ett skov. Kanske som på beställning. Jag vet inte. Det är svårt att veta om det är ett skov eller överansträngning. Men den här gången är det nog ett skov. Bilden stämmer med för hur ett förspel till ett skov ser ut. Jag blir ledsen, deppig. Lite trött och olustig. Det kommer krypande. Mer och mer för var dag. Jag lyckades genomföra ett 70-årskalas, tre stycken träningsbesök hos sjukgymnasten, en målardag, träff med gamla realskolekompisar i Strömstad, ett födelsedagskalas i Strömstad och ett i Götet, två middagar här hemma och ett hos kusinen, gräsklippning och morsdagskalas hos mamma i Strömstad och så ett studentexamenskalas där jag hade hand om fruktbordet.

Fruktspetten

Det gick överstyr med så många engagemang på knappt fyra veckor. Jag försökte att vila emellan, men det är inte så lätt när man som jag helst vill ha full koll. I alla fall på det som vi själva ansvarar för. Och att vara trevlig på alla dessa kalas kräver en hel del också.

Så nu ligger jag här i min soffa och läser. Sover och sover och läser och läser och läser sedan tre dagar tillbaks. Och kan inte annat. Det tog skruv när huvudvärken satte in. Och så fatiquen. Den där tröttheten som är typisk för MS. Som slår ut allt man vill göra. Två dagars träning gick åt pepparn den här veckan. Och två dagars målning. Och i morgon ligger vattengympan också risigt till. Den här förbaskade tröttheten hinner nog inte avta innan dess. Jag hasar mig ut till brevlådan för att hämta tidningen. Det där med att duscha kan jag bara drömma om. Som tur är finns det gott om rester i kylen och massor av frukt från inköpen till studentkalaset. Det lever jag gott på. Skovet brukar gå över på ett par veckor. Sedan är jag fit for fight igen – hoppas jag.

Neråt sjönk jag. Längre och längre ner. Jag stretade emot. Gav mig iväg till träningen. Tänkte att träning och rörelse hjälper säkert. Det brukar det ju göra. Men huvudet var fyllt med tungt och dimmigt snömos. Obalansen hade blivit värre. Javisst, jag måste naturligtvis träna upp balansen. Efter träningen när jag kom hem lade jag mig på sängen. Träningen tog ut sin rätt. Nu behövde jag vila kroppen. Nu hade jag ju tränat. Men lusten och livsglädjen hade flugit sin kos. Bara borta. Kroppens  motstånd var kompakt. Den sa på olika vis att något var fel. Jag ville inte lyssna. Jag hade ju hört alla säga att jag måste stå ut några veckor innan jag kan veta om medicinen hjälper. Och kroppen vänjer sig efter ett tag, sa man. Jag måste ha tålamod. Se tiden an. Det blir bra efter ett tag. Och om inte…. Men först måste jag ju pröva.

Om Folksjukdomen WED/RLS

Nästa morgon vaknade jag klockan fem av det där onda i vänstersidan. Klockan sex ringde jag till 1177, sjukvårdsupplysningen. Kanske var det njursten, sa hon. Vi kom fram till att det var bra med ett läkarbesök. Så hon beställde tid på min vårdcentral till klockan 10. Jag skulle ta en voltarén och försöka stå ut tills dess. Det onda gjorde mindre ont när jag låg ner men det var kört. Elstötarna satte igång i vänsterbenet. Jag fyllde på med en pytteliten bit Sifroltablett. Det funkade inte att ligga. Jag tog en kvarts promenad runt ängen med rollatorn. Himlen var alldeles klarblå och solen sken. Det onda hade stillnat liksom elstötarna, men inget hjälpte mot ledsamheterna. Nu hade kroppen tröttnat på att ingen lyssnade. Nu togs den stora verktygslådan fram. Där de kraftiga signalerna låg. Tårarna rann nerför kinderna. Jag hade glasögonen på så det syntes inte. Jag mötte bara människor som var ute med sin hund. De hälsar inte på en kvinna som går nerböjd och är ute på rollatorpromenad. De hälsar bara på varandra. Mest för att de måste, skulle jag tro. Vi är ju inte så benägna att hälsa på varandra. Men det skulle ju se lite konstigt ut om matte och husse bara stod och väntade på att deras hundar skulle hälsa färdigt. Så de måste ju prata lite också. Jag är glad att jag inte har någon hund.
Hela dagen gick åt till sudoku, GP-läsning, mera tårar, sömn och mera läsning. Jag var så upptagen med mig själv att jag inte ens kom ihåg att ringa och gratta min syster. Sånt får bara inte hända. Hon ringde själv för att få uppvaktningen klockan nio på kvällen. Då insåg hon att jag nog hade glömt. Men jag hade inte glömt. Det var bara det att jag var strängt upptagen med mig själv. Att stå ut med minuterna som sniglade sig fram. Trött, trött och så snömoset i huvudet och tårar.
Ingen kunde få mig att ta mera Sifrol den kvällen. En vecka tog det. Sen var jag slut. Efter nära tre dagars bedrövligheter så hade jag bestämt mig. Så här vill jag inte leva i ens en dag till. Än mindre i ytterligare några veckor, så som de, som vet bäst, tycker att jag skall göra.
Återigen står jag nu med en pillerburk fylld med biverkningar. Visserligen tog de bort elstötarna i vänsterbenet, men hu så många bedrövelser det kostade. Hela dagarna var förstörda.

Only the dead fish follow the stream (Egen målning, såld. Hänger i en restaurang i Grebbestad)

Jag kom igång igår. Fylld av ny kraft tog jag tag i allt sparat i mitt arbetsrum. Alla gamla artiklar om nya skatteregler, recept som låg sparade och var på väg ner i byrålådan, tidningar som jag inte hunnit läsa, alla sudokus som jag inte lyckats lösa, ja allt som jag sparat slängdes. Nu skall jag se framåt. Igen.
Jo, jag vet att det kommer tillbaks. En MS-vän skrev till mig: ”Upp och ner psykiskt är nog mer regel än undantag när man har en kronisk sjukdom, men det är hemskt när man är i dom värsta perioderna. Tänker på Louise Hoffstens ord: ”det är jag som ska leva med fanskapet”, känns som verkligheten”.
Tålamod, tålamod, stå ut. Det är det som gäller. Och för att nå framgång med att stå ut måste man ha roligheter. Nu känner jag mig rustad med ett nytt fräscht humör. Nu skall jag iväg och måla. Äntligen.

Nu har jag tagit min nya medicin mot elstötarna i benen. Som vanligt tycker jag det verkar ok. Det har jag tyckt med alla de andra jag tagit också. Men tyvärr har det strandat vid att jag valt bort medicinen p.g.a att biverkningarna blivit för svåra. Jag brukar märka dem efter en knapp månad.
Av en tillfällighet gick jag in på en sida där en läkare hade uttalat sig om Sifrol. Det var ingen upplyftande läsning:

En patient sökte mig i dag. Han klagade på en massa olika besvär. Jag blev inte riktigt klok på symtomen, de hängde liksom inte ihop. Kirurgen i mig försökte spalta upp besvären för att förstå om det möjligen fanns någon kirurgisk åkomma bakom, något som kniven skulle kunna bota.I förbifarten nämnde min patient att han nyligen börjat ta en medicin för »myrkrypningar i benen«. Varför inte? tänkte jag och surfade in på Fass.se för att kolla om det fanns några biverkningar av hans nya medicin, Sifrol. Alltmer förundrad läste jag:

»Följande biverkningar kan förväntas vid behandling med SIFROL: onormala drömmar, minnesförlust, beteendemässiga symtom på störd impulskontroll och tvångsmässiga symtom som hetsätning, tvångsmässigt köpbeteende, hypersexualitet och patologiskt spelberoende, förvirring, förstoppning, vanföreställningar, yrsel, dyskinesi, dyspné, trötthet, hallucinationer, huvudvärk, hicka, hyperkinesi, hyperfagi, hypotension, sömnlöshet, störningar av libido, illamående, paranoia, perifert ödem, pneumoni, pruritus, hudutslag och annan överkänslighet, rastlöshet, somnolens, episoder av plötsligt insomnande, synkope, synförsämring inklusive diplopi, dimsyn och nedsatt synskärpa, kräkningar, viktminskning inklusive minskad aptit, viktökning.«

Jag kliade mig i huvudet medan jag funderade på hur jag skulle tolka denna parad av »biverkningar«. Efter att ha uteslutit farliga orsaker till min patients symtom kom vi gemensamt fram till att hans besvär nog ändå kunde vara biverkningar av medicinen. Han verkade nöjd, vi skakade hand. På vägen ut påpekade han att han ändå skulle fortsätta ta Sifrol! Kvar blev jag med mina funderingar kring Sifrols biverkningar: Hur ska man tolka dem?

Jag har varnat min man och bett honom säga till mig om jag börjar verka knäpp på något sätt under de närmaste veckorna. Än så länge är det bara en stor lycka att äntligen få sova på nätterna. Det tänker jag njuta av så länge jag kan.

Jag har precis lyssnat till Göran Rosenberg i programmet Godmorgon Världen. Hans tal är helt fantastiskt. Jag kan aldrig låta bli att beröras.
Men efteråt sitter jag här och funderar över min roll i den stora världen. Vad kan jag göra? Utöver tyckandet? Med tyckandet och ställningstagandet kan jag naturligtvis ta del av diskussioner på det lilla planet. I min lilla värld. På privata små kalas. Men tycker man att det är kul att diskutera sådant på kalas? Där vill vi ju aldrig bli osams, aldrig ha olika åsikter. Då sprider man ju dålig stämning. Hur blir det då med kalas? Blir man bjuden en gång till? Det blir mycket rövslickeri innan man tar avsked och börjar närma sig ytterdörren på väg hem, för att trots alla motsägelser visa att vi ändå är vänner.
Jag har släkt och vänner som röstar på andra partier med helat andra åsikter. Jag famlar mig fram när diskussionerna sätter igång. Försöker undvika att behöva stå till svars för mina åsikter. Efteråt analyserar jag tillsammans med min förnuftige livskamrat. Oftast är han mycket säkrare i sitt tyckande än vad jag är. Och jag vet att han vet vad jag står för. Då kan jag säga sådant som inte är så populärt att säga i andra sammanhang. Han vet på vilken sida jag står. I andra sammanhang kan det liksom bli fel att säga att jag inte gillar tiggeri och att jag inte vet hur jag skall förhålla mig när jag går förbi tiggaren som sitter vid ingångarna. Det blir liksom fel att säga att jag inte gillar att vår värld förändrats så att vi måste låsa våra dörrar, skaffa larm och vara rädda för att bli lurade. Det blir liksom fel att tycka att det är bedrövligt att kvinnor bär stora svarta överdrag som täcker hela kroppen. Å, det är så mycket tyckande som kan bli fel. Som man måste förklara och lägga ut texten för att inte bli missförstådd. Förr rörde det sig om, om man gillade kärnkraften eller inte. Eller om man var för eller emot EU-gemenskapen. Det var svårt att diskutera det också, men det var inte så känsligt att tala om. Här rör det sig om människor i nöd. Det är inga juggar eller italienare eller finnar som blivit hitkallade på grund av att vi behöver mer arbetskraft. Det här är människor som har det långt mycket värre än vi hade det när vi gav oss iväg till Amerikat. Då var vi fattiga och arbetslösa och några var förföljda p.g.a sin religion, men vi flydde inte p.g.a krig. Inte ens norrmännen som kom hit i hundratusental i samband med tyskinvasionen hade det så illa, som de som kommer hit nu.
Hur fixar italienarna mottagandet av alla de som kommer i land med båtar? Och hur fixar de att ta hand om alla dem som ligger på havets botten? Rent mänskligt alltså. Man vill ju så väl. Vilken säng hänvisar man mamman till som kommer med det lilla barnet? Eller studenten som snart var klar med sin läkarutbildning? Vilken väg visar man att hon skall ta?
Jag önskar att jag var fit for fight för det arbetet. Men antagligen satt jag i så fall bakom ett skrivbord fullt med papper, där jag hade fullt upp med att granska, att bokföringen visade att all försäljning blivit bokförd så att skatteverket fick det skatteverket skulle ha. Jo, jo, det är klart att det är viktigt att skatteverket skall ha sitt. Hur skulle vi annars kunna få all vår samhälleliga service. Men jag minns en gång som jag var med min man till Srinnegar i Kashmir. Vi stod högt uppe på ett berg och tittade ut över den nästan helt igenväxta sjön. Där var skördetröskorna i full gång med att skära bort all växtlighet från botten. Inget hjälpte. Det var därför specialister var ditkallade för att säga sitt. Vad skulle göras för att människorna skulle få rent vatten? Jag minns vad jag tänkte där jag stod. Varför har inte jag satsat på detta? Så otroligt mycket viktigare än all samhällsservice som vi kräver i vår del av världen. Jag såg människor som trampade färgade tyger. Fötterna var som skrumpna tvättsvampar. Det tvättmedelsfyllda vattnet rann rakt ner i sjön.
Nu sitter jag här och funderar. Jag har otroligt gott om tid och skulle kunna göra så himla mycket. Men tyvärr har jag fullt upp även nu. Jag ligger efter med gårdagens sudoku och ett nytt kom med GP idag. Jag sitter fortfarande med morgonrocken på mig. Det är alltid ett stort motstånd när jag skall fixa mina morgonbestyr. Så skönt att bara sätta sig vid datorn och tänka och tycka. Klockan tre har jag blivit hembjuden till min lilla prinsessa som snart skall ta studenten och som behöver få fin balklänning omsydd. Det blir dagens stora engagemang. Det är skönt att känna sig behövd.

Sudokun tar över alltmer tid. Det är inte bra. Men i morse vaknade jag klockan fem efter en hel natts sömn, så då är det gott om tid. Jag var hos doktorn igår och fick utskrivet 100 tabletter Sifrol 0,18 mg. Jag har en överkänslig kropp som inte tål några som helst biverkningar. Jag klippte isär den pyttelilla tabletten i fyra delar och svalde bara en fjärdedels tablett. De andra tre delarna lade jag under skrivbordsunderlägget i väntan på de tre kommande nätterna. Egentligen tog jag tabletten för sent i går kväll eftersom det finns viss risk för att jag skall bli trött dagen efter. Jag avskyr att bli trött. Men det verkar gå vägen. I alla fall så här efter första natten. Jag känner mig riktigt pigg idag.
Jag hade skickat över ett informationsbrev och  många sidor som handlade om WED/RLS, så hon skulle vara bra påläst innan jag kom. Det gick åt pepparn. Hon hade inte sett brevet och visste inget om WED. Lite, eller rättare sagt dj-gt trist. Det känns alltid lite stressigt hos doktorn, men jag tror att jag fick informerat om det mesta. Jag vet att jag nämnde det om inkontinensen också, men det glömde vi bort. Hon hade en liten broschyr liggande framför sig på skrivbordet. Den satt hon och läste. Tydligen handlade den om RLS-restless legs, för efter en stund sa hon att jag kanske skulle prova Sifrol. Jag berättade att jag provat det i Vejbystrand och att jag sovit bra under natten, men hade blivit jättetrött dagen därpå. Vi bestämde att jag skulle försöka med en mindre bit av tabletten.
Jag hade noga läst igenom alla papperen som jag tagit ut från nätet om WED. Där stod det att det var viktigt att ta blodprov för att kolla järn, B12 och folsyra. Doktorn tyckte det var bra förslag. Så jag tog en nummerlapp till labb. När jag väl kom in så var det kört eftersom jag hade ätit frukost ett par timmar tidigare. Det var bara att komma tillbaks.
Klockan åtta nästa morgon satt jag väntrummet igen. Snart kom jag in och kavlade upp ärmarna. Hon fyllde fem glasrör med blod. Jag frågade för säkerhets skull vad jag skulle få svar på utifrån proverna. Jag tänkte att här gäller det att gå in och styra om man skall få det man vill ha. Jag hade begärt av doktorn att jag ville ha besked om svaren. Doktorn hade svarat att de inte kommer att höra av sig om allt är bra. Men jag vill ha svaren! Jag skall hitta en WED-specialist och då gäller det att kunna svara på frågorna om hur jag har det. Kvinnan på labbet svarade att jag kunde ringa på måndag och få alla svaren. Det går fort numera. Fast jag vill egentligen ha det på papper. Kanske kan jag begära det.
Nu ser jag fram emot många goda nätters sömn framöver. Jag har vant mig vid att sova så dåligt sedan många år tillbaks. Så nu vaknar jag nog supertidigt på morgonen. Det skall bli mysigt. Då kan jag hämta Göteborgs-Posten och ligga kvar i sängen och lösa sudokun innan frukost. Och jag hoppas att biverkningar låter vänta på sig – länge, länge. Snälla, jag vill så gärna sova.

Jag har kommit in i en period då allt är segt. Ingen lust. Bara trött och lite tungt i huvudet. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske för att träningen tar ut sin rätt. Men det är inte just att lägga skulden där. Träningen är vad kroppen verkligen behöver och har heller aldrig varit tråkig. Nödvändigt ont, men aldrig tråkig.

Raven akryl/äggtempera 150×90 cm Pris  4.200:-

Kanske det kan vara att jag är ensam hemma hela veckan. Ingen som sätter krav på att jag skall komma till frukosten när den står klar på bordet. Jag ligger hellre kvar i sängen och löser sudokun och plötsligt är klockan tio på förmiddagen. Trots att jag hämtade tidningen redan kvart över sju. Jag hade ju tänkt mig att jag skulle prova hur det känns att vara riktig pensionär. Att bara fördriva tiden. Den skulle bara sysselsättas med sådant som i allmänhet anses vara pensionärspyssel. Jag skulle lära mig att gå ner i varv. Lägga almanackan åt sidan. Men just nu känns det bara tråkigt. Sudokun var ultrasvår idag och det tog jättelång tid att lösa den. Jag var tvungen att lägga den åt sidan olöst. Frukosten är undanstökad nu. Nästa steg?
Dusch, påklädning, fint väder med solsken. Kanske skulle det sitta fint med en vårpromenad. En vän frågade igår om jag inte går med pumpstavarna nu för tiden. Jag fick erkänna att det var ett tag sedan sist. Det hade varit perfekt att ta bara en kort promenad.

Eagle akryl 100×100 cm Pris 4.200:-

För balansens skull. Bara en kortis. Men jag skall ju alltid ta i för mycket. Och då blir motståndet större redan före jag startat. Bara en kortis. Efter duschandet då.
Och så har jag funderat över om den där trehjulingen skall säljas. Den tar så himla stor plats i garaget. Men varje gång jag börjar fundera över det, så känner jag längtan ut och cykla. Kanske skall jag prova med en cykeltur idag. Nej, det får nog vänta för det blåser så mycket idag.
Jag har egentligen vattengympa klockan 12-13 men så kommer en smyckekonstnär och skall ha hjälp med bokslutet och deklarationen klockan 14. Då hinner jag inte återhämta mig. Mellantiden blir för kort för vila. Men en promenad hinner jag med. Med rollatorn kanske. Och så handla. Ingen mat finns kvar. Och så laga maten. PUH!
Jag fick ett uppiggande telefonsamtal igår. Det var en kvinna som ville köpa en av mina fågelmålningar. Hon hade sett den på utställningen på Änggårdens Hospice. Jag blev jätteglad och väntade hela kvällen på att hon skulle höra av sig, om att hon hade bestämt sig. Väntan blev lång, men ingen ringde.
Pensionärslivet kräver egna initiativ för god trivsel. En trivsam sysselsättning sätter i gång lusten. När man väl kommit igång går det som tåget. Då kan man förflytta berg. Och jösses som man trivs. Med vardagen. Jag är inte där än. Jag har ramlat ur spår. Men snart. Hoppas jag. Eller? Nej, inte hoppas jag. Det är ju inget som bara kommer. Som man kan hoppas på. Det är ju jag. Jag skall driva igång. Jag som skall trycka på startknappen. Så. Ett myrsteg är bättre än inget steg alls. Så. Dusch och sedan tio minuters promenad med pumpstavarna. Nu har jag bestämt mig.