MS-depression

Neråt sjönk jag. Längre och längre ner. Jag stretade emot. Gav mig iväg till träningen. Tänkte att träning och rörelse hjälper säkert. Det brukar det ju göra. Men huvudet var fyllt med tungt och dimmigt snömos. Obalansen hade blivit värre. Javisst, jag måste naturligtvis träna upp balansen. Efter träningen när jag kom hem lade jag mig på sängen. Träningen tog ut sin rätt. Nu behövde jag vila kroppen. Nu hade jag ju tränat. Men lusten och livsglädjen hade flugit sin kos. Bara borta. Kroppens  motstånd var kompakt. Den sa på olika vis att något var fel. Jag ville inte lyssna. Jag hade ju hört alla säga att jag måste stå ut några veckor innan jag kan veta om medicinen hjälper. Och kroppen vänjer sig efter ett tag, sa man. Jag måste ha tålamod. Se tiden an. Det blir bra efter ett tag. Och om inte…. Men först måste jag ju pröva.

Om Folksjukdomen WED/RLS

Om Folksjukdomen WED/RLS

Nästa morgon vaknade jag klockan fem av det där onda i vänstersidan. Klockan sex ringde jag till 1177, sjukvårdsupplysningen. Kanske var det njursten, sa hon. Vi kom fram till att det var bra med ett läkarbesök. Så hon beställde tid på min vårdcentral till klockan 10. Jag skulle ta en voltarén och försöka stå ut tills dess. Det onda gjorde mindre ont när jag låg ner men det var kört. Elstötarna satte igång i vänsterbenet. Jag fyllde på med en pytteliten bit Sifroltablett. Det funkade inte att ligga. Jag tog en kvarts promenad runt ängen med rollatorn. Himlen var alldeles klarblå och solen sken. Det onda hade stillnat liksom elstötarna, men inget hjälpte mot ledsamheterna. Nu hade kroppen tröttnat på att ingen lyssnade. Nu togs den stora verktygslådan fram. Där de kraftiga signalerna låg. Tårarna rann nerför kinderna. Jag hade glasögonen på så det syntes inte. Jag mötte bara människor som var ute med sin hund. De hälsar inte på en kvinna som går nerböjd och är ute på rollatorpromenad. De hälsar bara på varandra. Mest för att de måste, skulle jag tro. Vi är ju inte så benägna att hälsa på varandra. Men det skulle ju se lite konstigt ut om matte och husse bara stod och väntade på att deras hundar skulle hälsa färdigt. Så de måste ju prata lite också. Jag är glad att jag inte har någon hund.
Hela dagen gick åt till sudoku, GP-läsning, mera tårar, sömn och mera läsning. Jag var så upptagen med mig själv att jag inte ens kom ihåg att ringa och gratta min syster. Sånt får bara inte hända. Hon ringde själv för att få uppvaktningen klockan nio på kvällen. Då insåg hon att jag nog hade glömt. Men jag hade inte glömt. Det var bara det att jag var strängt upptagen med mig själv. Att stå ut med minuterna som sniglade sig fram. Trött, trött och så snömoset i huvudet och tårar.
Ingen kunde få mig att ta mera Sifrol den kvällen. En vecka tog det. Sen var jag slut. Efter nära tre dagars bedrövligheter så hade jag bestämt mig. Så här vill jag inte leva i ens en dag till. Än mindre i ytterligare några veckor, så som de, som vet bäst, tycker att jag skall göra.
Återigen står jag nu med en pillerburk fylld med biverkningar. Visserligen tog de bort elstötarna i vänsterbenet, men hu så många bedrövelser det kostade. Hela dagarna var förstörda.

Only the dead fish follow the stream

Only the dead fish follow the stream (Egen målning, såld. Hänger i en restaurang i Grebbestad)

Jag kom igång igår. Fylld av ny kraft tog jag tag i allt sparat i mitt arbetsrum. Alla gamla artiklar om nya skatteregler, recept som låg sparade och var på väg ner i byrålådan, tidningar som jag inte hunnit läsa, alla sudokus som jag inte lyckats lösa, ja allt som jag sparat slängdes. Nu skall jag se framåt. Igen.
Jo, jag vet att det kommer tillbaks. En MS-vän skrev till mig: ”Upp och ner psykiskt är nog mer regel än undantag när man har en kronisk sjukdom, men det är hemskt när man är i dom värsta perioderna. Tänker på Louise Hoffstens ord: ”det är jag som ska leva med fanskapet”, känns som verkligheten”.
Tålamod, tålamod, stå ut. Det är det som gäller. Och för att nå framgång med att stå ut måste man ha roligheter. Nu känner jag mig rustad med ett nytt fräscht humör. Nu skall jag iväg och måla. Äntligen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *