Äntligen har jag kommit igång efter veckorna i Vejbystrand och målarkursen i Gerlesborg och alla födelsedagskalas. Det var segt. Men visst var det väntat. Jag får alltid ”bakrus”

Födelsedagsblommor

efter att ha gjort så där mycket. Jag fick en bok av min käre man som Alice Munro, nobelpristagaren, har skrivit. Jag är ingen skönlitteraturläsare. Ofta tycker jag det är bortkastad tid att läsa om blommande trädgårdar eller kärlekshistorier. Men så får man inte säga antar jag. Det är väl som att svära i kyrkan. Munros noveller handlar om kvinnor som står i centrum. Just den bok jag läser, Kärlek Vänskap Hat, berättar om drömmar och ambitioner, om kärlek och otrohet och om det pris kvinnor får betala för att leva livet på sina egna villkor. Jo visst

Alice Munro

är det lite småmysigt och visst kan man få sig en tankeställare. En del kan jag känna igen från mina egna erfarenheter. Dumheter som rullas upp eller misstag som jag gjort. Men jag har ett sådant trivsamt liv nu med så mycket roligt så jag har nog ingen lust att tänka tillbaka på allt jobbigt som jag haft bakåt i livet. Men jag skall läsa ut boken. Det gjorde jag inte alltid förr. Jag läste massor av böcker men sällan hela. Först tog jag de första 10-20 sidorna. Hade inte någon intressant handling uppenbarat sig så hoppade jag snabbt in i mitten och snabbläste lika många sidor där. Verkade handlingen jätteintressant och var bra skriven så började jag om från början. Det är alldeles för många böcker med massor av sidor som känns som utfyllnad. Många sidor är bara beskrivningar av oväsentligheter. Då går jag vidare till slutet och läser de sista sidorna. Det där med skönlitteratur är väl som vin skulle jag tro. Man behöver inte gilla allt bara för att det är vin heller. Jag fick ”Den motvillige monarken” i födelsedagspresent. Den läste jag ut

Chockdoktrinen av Naomi Klein

för att kunna bilda mig en uppfattning om vad man skrivit om kungen och för att kunna bedöma vad som diskuteras och vad som skrivits i tidningarna. Jag tyckte det var en riktig sladderbok. Den var fylld med intervjuer som skrivits ned ordagrant. Det var riktigt tjatigt att läsa vad brudarna sagt och om festfixarnas kalas och vilka gäster de hade bjudit in. Och så var det mycket om nazismen, både om kungens och drottningens gamla släktingar. Varför dra upp det i en bok om ”den motvillige monarken”, som väl är tänkt att handla om vår nuvarande kung. Dyngspridare, tycker jag.

Däremot plöjde jag mig igenom ”Chockdoktrinen” av Naomi Klein. Den borde alla läsa. Den handlar om allt som skett i pengarnas nedsmutsade värld. Jag kom fram till att kapitalism och kommunism ligger i samma säng. För vanligt folk är de båda lika illa. Jag önskar vi kunde skruva tillbaks tiden sådär cirka 50 år. Allt det materiella vi har nu är bara luft. Kanske blir vi lyckligare av det, men vad händer när vi en dag dimper ner. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur det gick för islänningarna.
Men usch så tunga trista tankar jag kommit in på nu. Ibland drar funderingarna iväg med mig när jag skriver och det jag tänkt skriva om från början blir något helt annat. Så var det nu. Nu får jag nog ta mig an lite handträning. Jo, jag måste ju berätta för er att jag gjort äppeljuice på alla äpplena som fanns kvar på trädet. Fem stycken jättefina flaskor fylldes med äppeljuice. Utan socker naturligtvis.

Arbetsterapeuten Raija har precis varit här hemma på besök. Hon ville se hur det ser ut för att bättre kunna bedöma vad jag behöver för hjälper.

Vår fantastiska veranda

Jag lotsade henne runt i rummen. Hon fick se trösklar och dörröppningar, trappor och ingångar. Vi bor i ett litet enplanshus med fyra rum och kök. Vi köpte det 2002 med tanke på att jag en dag kommer att få svårt för att ta mig fram. Verandan har kommit till på senare år, liksom alla ledstänger vid utgångarna och rampen på framsidan. Det känns fantastiskt att veta att jag ligger steget före MSens utveckling. Jag känner ingen oro för hur det skall bli framöver. Allt funkar i min vardag nu och jag håller hela tiden koll på att det kommer att funka även i framtiden.

Höstdukning i verandan

Raija frågade hur jag klarar att ta mig in till stan med buss. Hon måste veta det för att, om jag klarar det på ett smidigt sätt, så kan jag inte få hjälp med rullstol och bilanpassning. Jag beskrev hur jag slänger upp rullatorn på bussen och hoppas att busschauffören inte har alltför bråttom. När jag väl har kommit in till stan så skall jag ta mig till målet. Väl framme vid affären eller vad målet är, så är mina ben slut. Jag måste sätta mig på rullatorn och vila en stund innan jag kan gå vidare. Raija förstod att det inte funkar särskilt smidigt.

Rullstolen har jag fått beviljad nu, berättade Raija. Det är en elrullstol med joystick som man kan fälla ner ryggstödet på. Den är låg och går in i min Volvo V50. Nästa steg är hissarmen som skall monteras in i bilen och som skall lyfta upp rullstolen och föras in där bak. Raija skall återkomma med tid för ett besök hos AutoAdapt. Där skall de avgöra hur armen skall se ut och hur den skall monteras.

Vi tittar i in badrummet. Där skall stöd sättas upp på väggarna på tre ställen för att jag inte skall ramla när jag badar eller duschar. Raija mäter med måttstocken vilken höjd de skall sitta på och hur långa de skall vara. Det skall bli underbart att slippa vara så himla försiktig. Min dåliga balans gör att jag alltid är rädd för att ramla omkull på det våta golvet. Nu får jag något att hålla fast mig i.

Köksrullstol

Och så var det köket. Jag tänkte ta mig an matlagningen nu framöver. Jag är trött på middagar med stora köttstycken. Jag har länge längtat efter mera rotfrukter och mera fisk och skaldjur. Problemet som hindrat mig är att jag alltid blir så trött i benen. Jag orkar inte stå så pass länge att jag får färdig maten. Det blir långa vilopauser innan maten står på bordet. Arbetsterapeuten i Vejbystrand gick igenom vad som behövdes i min vardag. Det var hon som tyckte jag skulle föreslå min arbetsterapeut här hemma att få en stol i köket.

Höstdukning i verandan

En ståstol som är eldriven och som jag skall kunna rulla omkring med i köket när jag arbetar. Det kommer att bli fantastiskt att fixa maten utan att vara alldeles slut när gästerna kommer. Igår hade vi ett försenat födelsedagskalas. Jag har en superproffsig man som grejar det mesta, men det är inte kul att inte själv orka. Efter dukningen var jag helt slut och då var det dags att lägga sig och vila. Vi ser alltid till att vi har got om tid, men det är stressande att behöva lägga sig mitt i allt förberedelsearbete. Nu kommer det att underlättas och jag kan glad och pigg ta emot när det ringer på dörren.