Det är Fars Dag idag. Utan min pappa. Det är första året som jag inte har någon pappa att åka och gratulera. Det känns inte kul. Lite tomt.
Jag borde ha tänkt på det medan han ännu levde. Men det gör man ju inte. Inte i den grad som man nu så här efteråt önskar att man gjorde det. Fars Dag för pappa var alltid lika viktig. Han räknade in hur många av oss barn som ringt. Och om man ringde sent på dagen så sa han: ja, jag saknade en som inte ringt. Jag visste att han tyckte det var viktigt att vi ringde, men helst skulle vi komma hem och gratulera. Presenten var inte så viktig men besöket. Han ville alltid ha människor omkring sig. Pappa växte upp i en 11-barnsfamilj. Där bodde också pappas farbror Adolf, som var ungkarl. De var sju pojkar och fyra flickor. Farmor hade säkert inte en lugn stund med så många busiga pojkar. I pappas föräldrahem var det alltid mycket liv. De var inga lugna och försiktiga människor.
Pappa var näst yngst av pojkarna. Han var den som gick bort sist av alla 11. Det kändes som en stor del av vår historia försvann när pappa dog i våras. Den siste. Vem skulle nu kunna hålla kontakten med den sidan av släkten. Alla kusinerna. När skulle vi nu hitta en plats för att träffas. Pappa och hans kusiner hade träffats när vi växte upp. Då var vi alltid med. På så sätt vet vi också vem som är våra tremänningar. Det är en stor släkt. Vi brukar säga, hela norra Bohuslän. Nordhötteland kallas norra Bohuslän och vi kallas nordhöttar. Min bror gjorde en släktforskning en gång. Han hade säkert hoppats på att det skulle finnas lite intressantare historia än den han fann. Hela släkten fanns inom en fyramilsradie och alla var bönder.
Det var ju så. Man tog sig inte så långt bort. Utan radio och utan telefon var kyrkbesöken nödvändiga för att få veta var alla skulle träffas kommande lördag. Så det medgav inte kontakter på särskilt stort avstånd. Det var inom det avståndet pappa träffade mamma och pappas bror träffade mammas syster. Därför har vi växt upp med fyra föräldrar i samma hus. Det ena föräldraparet på övervåningen och det andra under. Min mamma och pappa under med oss fem barn under och deras syskon med två barn i övervåningen. Jo, visst var det trångt. Men det var inget vi tänkte på. Finrummet och matsalen stod alltid tomma. Vi fanns alltid i köket. Ända tills TVn kom i slutet av 50-talet. Då satt vi oftare i rummet där det stora matsalsbordet stod. Det var egentligen ingen matsal, men möbleringen i det rummet var bara som i en matsal och rummet användes bara när vi hade kalas. Alla hade så tills TVn kom. Det var då vardagsrummen kom in i vår värld och finrummen nästan försvann.
Fast i matsalsrummet stod pappas skrivbord också med telefonen. Det var dit alla ringde som skulle lämna djur som skulle hämtas och köras till slakteriet. Det var därför pappa och hans bror kände alla bönder i hela norra Bohuslän. Och så byggde de vägar. Pappa och hans bror var riktiga kändisar i bygden. Ja, det trodde i alla fall vi barn. De hälsade på alla när vi var någonstans. När pappa fyllde 95 år var det säkert över 50 gratulanter som kom. Med alla barn och barnbarn och barnbarnsbarn inräknade. Det var inte längre så många vänner. De hade sedan länge gått bort och det tyckte pappa var tråkigt. Det sa han någon gång då och då. Det kan inte vara kul att inte ha gamla ungdomsminnen att dela längre. Det blev oftast så att de gamla satt och lyssnade på oss barn. Vi hade tagit över det som skulle sägas, det som skulle diskuteras. De äldre kunde inte höra så bra och hade svårt för att hänga med. Men så länge de fanns kvar så kunde vi samlas. Vem tar hand om det nu? Vi samlades inte till Fars Dag. Kanske kan det bli till pappas födelsedag till våren. Som vanligt.