På lördag körde vi till Strömstad. Det går som på räls med min fina nyinköpta bil. Vägen var oplogad och det tog en dryg timma längre tid, men annars var det inga problem. Mamma fyllde 96 år måndagen den 17 december. Det är ett stort firande och började redan på lördagen vid lunch. När de första gästerna gick vid 18-tiden fylldes bordet på med nya koppar för 6 nyanlända. Det bjöds på smörgåstårta, kakor och gräddtårta. Gissa om pappa var trött när de sista knallade iväg klockan 10 på kvällen. Mamma, som aldrig sover, var fortfarande pigg som en lärka.

Söndagen blev lugn och avslutades med ett kyrkobesök där vi lyssnade till underbar julmusik. Det tar alltid mycket tid innan jag lyckas lotsa ut mamma och pappa genom ytterdörren. Det är inte lätt att få iväg dem på något utanför hemmets lugna vrå. Övertalningen börjar i god tid. Ingen är egentligen intresserad och jag tappar nästan lusten. Jag berättar noga vad vi skall göra, redan en timma före avresan. Bara påklädningen tar tre kvart. Vi väljer kläder och jag hjälper till att klä på. Pappa har bara en arm som fungerar och har svårt för att ta på skjorta och tröja. Han kan inte heller böja sig ner för att dra på byxor och sockar. Jag känner mig som en jättejobbig person som absolut vill genomföra trivsel som ingen vill ha. Det som sporrar är glädjen som jag vet kommer efteråt.

Vi blir hembjudna till min kusin efter kyrkobesöket. Det bjöds på skinkmackor, lussekatter och kaffe. Vi kom hem först framåt 10-tiden på kvällen. Mamma och pappa var så jättenöjda över att ha blivit övertalade att följa med. Jag visste det. De gillar att vara ute bland folk, men nu när de är så gamla och trötta så är allt så mycket jobbigare. Helst ligger de hemma och sover – alltid. Jag funderar ofta över alla klagomål, som framförs av anhöriga, om att personalen på äldreboendet aldrig tar ut de gamla. De som klagar borde själva försöka. Det är inte alls så lätt.

96-årsfirande

Så kom måndagen. Mammas riktiga födelsedag. Vi åt smörgåstårta och drack kaffe hela dagen. Gästerna kom och gick. När den ene gått så kom nästa. Kalaset höll på mellan 11 på förmiddagen till 7 på kvällen. Jag var den mest mobila av oss. Mammas syn på mig är dottern som fixar allt. Britt Marie hämta dricka i källaren, hämta glas till Ulla Britt, vill du vara snäll att servera kaffet. Jag lovar, jag behövde inte träna mer den dagen.

Finissagedagen var här. Lussekatterna, pepparkakorna och glöggen var inköpt. Nu skulle målningarna plockas ner. Mellan klockan 13 och 16 hade vi öppet i galleriet för en sista visning. Det kändes inte ett dugg vemodigt. Snarare var det en känsla av ”nu jäklar, nu kör jag”. Och jag känner faktiskt så, nu kör jag. Efter mängder med funderingar om hur jag skall fortsätta så har jag nog kommit fram till hur jag skall fortsätta. Lite som förr, men ändå inte riktigt så. Jag gillar det diffusa, lite abstrakta. Men nu skall det nog bli lite mer fokuserat på ljuset.

Euforia 2012

Euforia hämtades ut av sin nye ägare. Jag tror hon kommer att trivas där. Nu gäller det att få nya hem till de andra målningarna också. Några kommer att hämtas ut och de som blev kvar kommer att få följa med mig till några utställningar till. Den här utställningen gav verkligen mersmak. Nu kör vi.

Igår var sista dagen för måleriet hos Alina Witwiska. Jag går där för att lära mig olika tekniker. Det rör sig om hur man använder olika penseldrag, olika bakgrunder, trappor från olika vinklar och nu senast var det ansikten. Jag har aldrig kunnat måla ansikten. Alina är en fantastisk pedagog. Allt blir så roligt. Inget skall vara svårt. Det blir vad det blir. Andas djupt. Fokusera. Hon går igenom varje moment teoretiskt under den första kvarten, sedan är det upp till oss att göra vår egen stil.

Så här blev mina första ansikten. Jag som inte gillar att måla sånt som är för nära verkligheten. Till det använder jag ju mina kameror. Men det var superkul. Jag tror nog ändå att jag håller mig till det diffusa ett tag till. Man måste vara kändis för att folk skall gilla det verklighetsförankrade. Det får bli sen. Kanske.

I morse var jag på återbesök hos homeopaten. Han tyckte jag såg frisk ut. Det tycker ju jag också. Han sa att vi som har blodgrupp A får sällan kräksjuka eller influensa. Det stämmer med mig. Jag får aldrig sådant. Jag blir heller aldrig ens förkyld. Fast nu när jag sagt det så kommer det kanske att hända. Han tittade i mina ögon och sa att jag hade ett bra immunförsvar och att jag var känslig för mediciner. Visst jag är överkänslig och får biverkningar för allt. Därför håller jag mig gärna till homeopatiska piller. Nu är jag ju superpigg. Vad kan man väl önska sig mer. Pillren för bättre syreupptagningsförmåga är guld värda.
Alla julklapparna inhandlades idag. Jätteskönt. Nu har jag bara en födelsedagspresent kvar.
Sedan bar det iväg till rehab i Majorna. Jag fick en liten uppsträckning för att jag hoppat över två tisdagar utan att berätta det. Det måste jag betala trots frikortet. Men det gör inget. Tänk om alla med frikort skulle ställa in träningen. Det skulle bli tomt i lokalen och alla sjukgymnasterna skulle stå där utan ha något att göra. Lite straff för utebliven träning är bra. Det är nog därför jag är noga med att gå dit. Nu är det snart jullov. SKÖNT!!!!!

Hela Göteborg hade samlats framför Poseidon på Götaplatsen för att välkomna julen. Som vanligt skulle ljusen tändas längs avenyn ända ner till operan. Kommunalordförande Anneli Hultén drog i startskottet så att papperslapparna yrde omkring och så var alla ljusen tända. Det är en viss känsla av julstämning jag känner när jag står där i vintermörkret som plötsligt lyses upp.

Poseidon vid Götaplatsen

Varje år visas ett nytt göteborgs-förankrat bildspel på konstmuseets väggar och i år hade väggarna utökats till stadsbiblioteket och konserthuset.

Jag har ju förmånen att ha handikappkort på bilen. Det finns fördelar med att vara funktionsnedsatt. De bästa parkeringsplatserna finns centralt, nära till det mesta man behöver komma fram till. Så jag plockade ut rullatorn ur bilen. Min fina nya V50-a. Det känns riktigt lyxigt att ha en sådan fin bil. För jag tycker den är himla fin. Jag hade en timma över och tog svängen in på HDK´s julmarknad. Där var mängder med folk. Men även om det tog tid att ta sig fram i trängseln, så kändes det säkert att ha rullatorn som stöd. Ramlingsrisken är stor när så mycket människor stöter emot.

Krage från HDK´s julmarknad

Jag beställde en superfin krage som jag skall ha på mig på nyårsafton, tror jag. Jag skall få den levererad före jul berättade tjejen som tillverkar dem (tyvärr minns jag inte hennes namn).

Jag fortsatte till skoaffären och lyckades hitta ett par fina festskor helt utan klack. Det är inte alls enkelt. De flesta skor utan klack är så klumpiga. De jag hittade glittrade och var nätta i modellen. Har man, som jag, inga muskler som kan hålla kvar skorna på fötterna så är det nästan omöjligt att finna bra skor som är snygga. Men det var min turdag. En sväng in på second hand affären också. Och så var nyårsblåsan fixad. Ha, där fick jag tillbaks pengarna för de dyra skorna.

På lätta fötter och med stor glädje över storkapet tog jag rullatorn och knallade iväg uppåt Götaplatsen tillsammans med alla de andra. Julsångerna ekade mellan husen. Julstämningen var fantastisk.

Redan nu känns det som om det lackar mot sitt slut. Ja jag menar året. Höstterminen med alla engagemang är på väg att avslutas. Feldenkraiss-träningen var sista gången i tisdags och yogan avslutades i torsdags, målarkursen och silversmidet avslutas i nästa vecka. Utställningen av mina målningar och silversmyckena skall plockas ner på onsdag. Det känns lite vemodigt, men himla skönt. Jag hittade på så himla mycket efter sommaren. Jag var fylld med energi och allt var jättekul. Jag längtade efter att få bra rutiner och ett fast arbetsschema att följa. PUH, nu känner jag mig riktigt sliten. Men det funkade. Jag klarade av att genomföra allt jag planerat, plus lite till. Det där med vernissagen hade jag inte planerat. Det kom lite plötsligt.

Egen målning ”Kapplöpningen”

Men nu har jag fått blodad tand. Nu kommer jag att fortsätta att nysta på det spåret. Jag har redan fått en förfrågan från Tuve bibliotek att göra samma utställning, hålla samma föredrag och visa samma bildspel. Det skall bli spännande. Men jag skall nog lägga ner lite mer tid på föredraget. Där kommer det inte att fokuseras lika mycket på målningarna och smyckena, utan mer på min livssituation. Dessutom har Euforia blivit såld. Euforia, som var flaggskeppet vid VSA-utställningen.

Affischen för utställningen på VSA

Jag ligger redan i startgropen inför vårens planering. Träningen kommer jag att fortsätta med. Men var? Hemma? Kanske. Men jag behöver komma utanför hemmets väggar. Jag behöver träffa människor som ger mig energi. Och de finns i träningslokaler eller i hantverkslokaler. Under de närmaste 4 veckorna måste jag ha planerat färdigt vårschemat. Nu skall jag bara ta det lugnt med dagliga rullatorpromenader och mycket funderande och känna efter vad jag tycker är värt att satsa på och vad jag tycker är roligast. Visst är livet himla kul – eller hur? Känn efter du också – och fundera över hur du skall finna din egen lyckokänsla.