Tisdag och Juldagen. Min f.d svägerska ringde på förmiddagen. Vi bjöd in till julbuffé. Vi hade ju inte haft någon här på besök på riktigt länge så jag fick jätteentusiasm in i kroppen. Julgardinerna hängdes upp.

Pyntat, bättre sent än aldrig

Vi pyntade med ljus och ett riktigt juligt middagsbord ställdes i ordning. Lutfisk, köttbullar och prinskorvar handlades in och så lite andra kompletteringar som behövdes utöver skinkan, laxen och sillen som redan fanns i kylskåpet. Klockan fyra skulle de komma. Det blev mycket tid att slå ihjäl fram tills dess. Överskottsenergin rann till. Äntligen kände jag att julen kommit även hem till vårt hem.

Jag kom plötsligt på att jag ville hänga upp mina egna målningar. Så de gamla mörka från Görans tidigare liv ställdes undan längs väggen i sovrummet tills vidare. Och mina hängdes upp. Jag hade inte tänkt det från början men inpulsiviteten tog över. Nu eller aldrig. Det blev faktiskt himla bra. Det känns inte alls särskilt konstigt. Jag har redan tagit avstånd från dem. De lever sitt eget liv nu. Jag kan knappt känna att det är jag som målat dem. Jag känner bara en stor längtan efter att få sätta händerna i penslarna och köra igång med en ny omgång. Inne i mig finns redan alla målningarna klara. Det är bara att sätta dem på pränt. Jag är jättenyfiken på slutresultatet. För det slutar aldrig så som jag tänkt mig. Varje målning jag gör blir en överraskning för mig. När det första penseldraget kommit ner på duken konstaterar jag: jaha, det blev den färgen idag. Och så börjar födslovärkarna. Jag krystar fram penseldragen. Vet inte vart det barkar hän. Ibland blir det gurka av alltihop och då får jag måla över. Men jag sparar den del av målningen som jag tycker verkar ok. Fortfarande vet jag inte vart det bär eller om det bär. Jag måste ta en paus. Jag lovar, det är ett tungt arbete. Under långa stunder funderar jag över hur fortsättningen kommer att se ut. Jag tar tag i bilden igen. Och lite till och lite till. Ibland tar det flera dagar innan jag kommit underfund med hur det skall sluta eller när jag skall sluta. När är bilden färdig? För en som jag, som har svårt för att besluta mig för aftonbladet eller expressen så är detta ett stort trauma. Men fy tusan så kul det är. I januari nästa år kör jag i gång igen. Fylld av energi. God fortsättning på julen önskar jag er alla mina kära vänner.

Det blev en fantastiskt fin julafton. Vi åkte iväg till Rävekärr i Mölndal efter lunch. Det var alldeles vitt och solen liksom väntade på sin tur att få stiga fram. Vi möttes av Rapido som kom springande ut från huset så snart dörrspringan öppnade sig. Då gäller det att hålla hårt i kryckan, så han inte lägger krokben. Glädjen över allt det där vita vackra grumsas lite av det besvärliga. Men bara lite. Snö och halka är inte det bästa att ta sig fram i med en balans som är, som hos ett fyllo. Jag måste skaffa en rasp till kryckan så den inte far iväg. Vi möts av julmusik och ett julpyntat hem. Julbordet stod färdigdukat ute i den stora uppvärmda kuvösen.

Färdigdukat

Göran och jag hade bara ätit frukost så julskinkan kom fram direkt. Så himla gott smakar väl aldrig en skinkmacka som den gör på jul.

Glöggen värmdes upp och vi bänkade oss framför Kalle Anka. Barnen var inte särskilt intresserade, men efter påstötningar kom även de och satte sig. Lite kul tycker de nog att det är att alla vi vuxna sitter där tillsammans med dem och tittar på barnfilm. Det händer ju bara på julafton eller när filmen är så spännande att de behöver en lugnande hand att hålla i. PUH, äntligen tog Kalle och de andra ledigt till nästa år och jultomten kunde komma. Det kom en liten tomte i år. Han praoade lite redan förra året. Då hade vi en så gammal tomte, som måste ha hjälp för att det skulle gå tillräckligt fort.

Julklappsutdelningen 2011

Nu var han flygfärdig. Han hade ju börjat skolan och lärt sig läsa. (Jag skall lägga in en bild på årets tomte sedan när jag fått tag i sladden till telefonen). Han tog det på största allvar. Kom in och satte sig i den stora fåtöljen. Och han var så trött. Han hade ju gått så långt. Julklapparna, såg han, låg under granen och han sa att det var tur att de kommit fram. Det var ju många klappar som skulle skickas med posten, så han visste inte om det hade gått bra. Det gick inte så fort att läsa på alla paketen och skrivstil var svårt, men han genomförde jobbet med bravur. Allt delades ut med bara lite hjälp av kusinerna. Så tackade han för sig och sa att han skulle komma tillbaka nästa år igen och så gick han. Skägget som hängts upp runt öronen klämde och gjorde jätteont så han försvann snabbt ut på toa och klädde om. Kanske var det den stora högen med julklappar som det stod ”God Jul Theo” på, som lockade.

Julklappsspelet kan börja

Efter en härlig julmiddag, med som vanligt alldeles för mycket mat, så var det dags för julklappsspelet. Vi vuxna hade fått i uppgift att handla minst två stycken  julklappar för totalt 250 kronor. Vi var fjorton stycken så det blev en ansenlig hög som lades upp bordet. Nu skulle man slå en etta eller en sexa och fick då plocka till sig en julklapp. Jag fick mest – fem stycken. Sedan blev det en runda till och antalet julklappar jämnades ut så att alla hade ungefär lika många. Allt gick på utsatt tid. Så tog vi av papperet. Det dök upp biobiljetter, böcker, grytunderlägg, en ängel i gips, mössor som kunde kopplas till mobilen, en vinflaska och en mängd andra småsaker. Nu skulle vi slå sexor och ta från varandra. Godispåsarna och vinflaskan var nog det som gick runt mest, tror jag.

Så var det dags för frågespel för oss vuxna. Barnen höll på med sina nya spel och byggsatser. På taket smattrade regnet nu. En ny skinkmacka och risgrynsgröt med mandel i. Redan gift, men ok då, ännu ett lyckligt år. Å så skönt att vara hemma, med sina närmaste, barn och barnbarn.