Det blev en vit jul. Morgondiset är på väg att lätta. Det ser ut att bli en sådan julafton som alla önskar sig. I alla fall vad gäller vädret. Och jag önskar att alla har en lika mysig julaftonsmorgon som jag har. Lugnt och stilla med julmusiken i bakgrunden. Och jag är hemma. HEMMA!. HEMMA!! Knäppt eller hur. Skall det vara så märkvärdigt?

Vid frukostbordet minns jag de julaftnar då jag inte var hemma. Det var inte kul. Jag var nyskild och hade precis flyttat till storstan Göteborg. Alla de mina var bortresta. Mamma o pappa o lillasyster var i USA, mina andra syskon var hos sina respektives släktingar och mina barn var med sin pappa i Värmland. Det blev bara jag kvar, så jag hade bestämt att åka till en kompis som jobbade på en kryssningsbåt. Han hade sagt att där är så bra för där finns ingen som har sina familjer hos sig. Bra tyckte jag, då är jag som de. Då kommer det inte att kännas att det är jul. Jag lämnade mina små pojkar, 5 och 9 år gamla, och startade min färd till båten. Det var ca 50 mil dit och jag skulle vara framme till lunch. Det kändes ok och jag tror jag kände mig glad. Först. Jag kom inte längre än några få mil på min väg förrän jag var tvungen att stanna. Jag kunde inte se. Tårarna rann. Jag var tvungen att vända och åka tillbaks. Från telefonkiosken ringde jag. Min svärmor svarade. Jag hulkade fram: får jag komma hem till er och fira jul?. Hon blev jätteglad. Det blev en bra julafton och på juldagsmorgonen kunde jag fara iväg. Och den här gången kom jag ända fram.

Jag minns också en jul, när vi var i Kenya på semester. Vi skulle slippa ifrån julstressen och alla julklappsinköp. Jag vaknade klockan fyra på morgonen. De andra låg och sov på hotellrummen. Jag satt på bryggan vid hamnen på den lilla fantastiska ön Lamu. Båtarna, som passerade, var på väg söderut mot Mombasa. Här fanns ingen jäkt. Vädret var fantastiskt. Det var lugnt och stilla innan hamnarbetet satte igång. Där satt jag och längtade hem. Till mina barn och barnbarn. Jag räknade timmarna. Kollade in vad klockan kunde vara där hemma och tänkte på vad alla gjorde just då. Nu såg de på Kalle Anka, nu åt de alla god julmat, nu kom jultomten och delade ut julklapparna. Jag såg framför mig alla skratt. Tårarna rann då också.

På väg till Antasktis 2010

Den senaste julen var på båt i Antarktis. Det var vår drömresa. På julaftonen for vi söderut längs Chiles södra kust. Jag läser i min resedagbok: ”Vi vaknar fredagen den 24 december – julafton 2010. Lyssnade en stund på Kepler-boken. Göran hostar på toa så jag tror att hela lungorna följer med. Jag sitter nere i hytten utan fönster och känner mig djupt olycklig, Det här är inte kul. Jag längtar hem. Aldrig mer att jag åker iväg så här. Julen firas i grå dimma utanför fönstren, hundratals gamlingar och bara Göran och jag. Vi klarar inte att göra det kul för oss. I poolen badas det, några är på väg in till vinprovningen, ett par lägger pussel  för tredje dagen i rad, andra sitter bara och småpratar. Vi satt en stund på 12:e våningen och tog ett glas vin. Fantastiska panoramafönster och mysig klassisk musik. Göran frågade om jag längtar hem. Det räckte för att tårarna skall trilla fram. Nu klockan 15.00 skall Göran och jag lyssna på det tredje föredraget för dagen – om Antarktis. Vilken julafton. Jag undrar hur det skulle vara för att bli riktigt mysigt. Jag vet inte.”

Men idag är det mysigt. Jag älskar julen. Och jag är hemma. Hos de mina. I mitt eget hem. Julmusiken hörs från radion där julhälsningarna framförs. Nu är det dags att packa in alla klapparna i bilen med skinkan och laxen och allt det andra som gör en mysig julafton till den bästa. GOD JUL på er alla. Gör den riktigt mysig för er.