Så var det dags för redovisning. Hans Sjöberg, regissören, har slutfört sin senaste teaterföreställning Allting Finns. Det var en fantastisk föreställning som berörde alla. Eftersom Göteborgs stad gett bidrag till arrangemanget skall redovisning in, som visar vart varenda krona tagit vägen. Så är det inom kulturen. Det är ok, men om man tänker på alla pengar som aldrig behöver redovisas, som man dagligen kan läsa i tidningarna om, så är det så himla orättvist.
Det är alltid lika inspirerande att träffa Hans. Han har mycket på G, hela tiden. Jag berättar om mina projekt och han säger: ”hur skall du hinna med allt det där”. Jag skrattar och svarar: ”det där kom inte från rätt person”. Jag vet ju att Hans aldrig ligger på latsidan.
Hans nästa projekt handlar om att synliggöra otillgängligheten för rörelsehindrade. Han har nyss genomfört två stycken workshops med levnadsglada människor som är lytta och halta på diverse sätt. Workshopsen är underlag för nästa teaterföreställning, som Hans nu skall sätta igång att skriva manus till. Den tidigare skrivna boken, som alla borde läsa ”Lathund för tillgänglighet”, gav från början idén till föreställningen, som skall visa olika scenarion som man som rörelsehindrad kan råka ut för. Vi småpratade om projektet och i samband med det berättade Hans bl.a att han vid ett tillfälle då han skulle beställa biljetter till en teaterföreställning frågade om det gick att ta sig in med rullstol. Han fick svaret: ”javisst, vi har en ingång från baksidan där det är ok att komma in för rullstolsbundna”. Hans första tanke var då: det är precis så som man behandlade de svarta i Sydafrika under apartheidtiden. Det är säkert långt kvar innan apartheidsystemet är helt förbi i Sydafrika och det är fortfarande samma särbehandling som gäller för rullstolsburna människor i Sverige i nutid.
Jag läser Henning Mankells artikel i GP den 30 april ”Rasism med andra förtecken” och vill gärna använda hans ord eller snarare utvidga hans tankar till att även innefatta människor som inte har ”fel” hudfärg utan ”fel” rörelseförmåga. Alltså de som tar sig fram med rullstol eller med andra hjälpmedel. Jag skall försöka sammanfatta det Mankell berättar så här:
Den svenska exportföreningen gav år 1955 ut en ”Handbok vid affärsresor till utomeuropeiska länder”. Under rubriken Sydafrikanska Unionen kunde man då läsa att man skulle vara särskilt uppmärksam på segregationen. Stränga lagar skiljer svarta och andra befolkningsgrupper åt. En sydafrikansk vit umgås sällan med folk av annan kulör och tar ogärna en infödd i hand. Man bör inte använda vita skor för det anses vara ”negerskor”. Den gången var det knappast någon som reagerade. Det är då man i Europa mer allmänt börjar tänka i kategorier som ”värdelösa människor”. Vi bör alltså minnas att det inte bara var av aningslöshet som rasismen fanns även i Sverige. Det var en utstuderad ideologi som existerade lika mycket i svenska skolböcker som i handböcker för affärsmän. Idag betraktas asylsökande människor som ”lycksökare”. Man kan ju undra hur många av de hundratusentals svenskar som utvandrade till Amerika, som inte var lycksökare. Att det slinker igenom en och annan kriminell bland de asylsökande i Sverige idag är knappast märkligt. Det var en hel del svenska skitstövlar som begått brott här hemma, som flydde till Amerika också. Det enda sättet att bekämpa rasism är att inte tiga. Man måste alltid våga ta debatten och alltid kräva av sig själv det civilkrurage som innebär att man inte accepterar rasistiska uttalanden som någon sorts sanning. Rasism är alltid lögn. Att värdera människor efter hudfärg och etnisk tillhörighet är det lägsta av det lägsta som smutsar ner all grundläggande humanism.
…………………………..
Här slutar Mankells tankar och mina egna tar vid. I fem års tid har jag berättat om svenskarna som utvandrade till Amerika och letade guld i Alaskas vildmarker. Jag tänker vidare och letar fram den gamla skolboken från 1905 där precis det står som Mankell nämner. Jag läser i boken följande:
”Negrerna hafva ej så dåliga själsanlag, det hafva de visat, där de bott bland européer, t.ex i Amerika; men för sig själva komma de ej långt. De äro i mycket som barn; de älskar att styra ut sig med grannlåt, äro häftiga i alla sina själsrörelser, så att de i glädje hoppa, dansa och sjunga, i sorg åter tjuta och skrika, rifva af sig håret och rulla sig på marken. De råka lätt i vrede och äro då grymma och blodtörstiga. Annars äro de i allmänhet godsinta, men i hög grad opålitliga och lögnaktiga samt oförskämda tiggare, äfven kungarne. Att arbeta strängt är något som negrerna ej gärna göra, ehuru de äro rätt starka, i synnerhet i armarna; och börja de ett företag, så hålla de ej längre ut därmed; men det är ej heller lätt att i Afrikas heta klimat göra ett uthålligt arbete.”
———-
Ja, vad skall man säga? Visst blir man alldeles stum. Och när man tänker på hur de funktionsnedsatta människorna behandlades i vårt land på den tiden blir man inte ett dugg gladare. Vi har som väl är kommit en bra bit på väg, men vi har långt kvar. Som Mankell skriver: Det enda sättet att kämpa för jämlikhet för alla människor, är att inte tiga.