Så var det dags för redovisning. Hans Sjöberg, regissören, har slutfört sin senaste teaterföreställning Allting Finns. Det var en fantastisk föreställning som berörde alla. Eftersom Göteborgs stad gett bidrag till arrangemanget skall redovisning in, som visar vart varenda krona tagit vägen. Så är det inom kulturen. Det är ok, men om man tänker på alla pengar som aldrig behöver redovisas, som man dagligen kan läsa i tidningarna om, så är det så himla orättvist.

Det är alltid lika inspirerande att träffa Hans. Han har mycket på G, hela tiden. Jag berättar om mina projekt och han säger: ”hur skall du hinna med allt det där”. Jag skrattar och svarar: ”det där kom inte från rätt person”. Jag vet ju att Hans aldrig ligger på latsidan.

Lathund för tillgänglighet av Hans Sjöberg

Hans nästa projekt handlar om att synliggöra otillgängligheten för rörelsehindrade. Han har nyss genomfört två stycken workshops med levnadsglada människor som är lytta och halta på diverse sätt. Workshopsen är underlag för nästa teaterföreställning, som Hans nu skall sätta igång att skriva manus till. Den tidigare skrivna boken, som alla borde läsa ”Lathund för tillgänglighet”, gav från början idén till föreställningen, som skall visa olika scenarion som man som rörelsehindrad kan råka ut för. Vi småpratade om projektet och i samband med det berättade Hans bl.a att han vid ett tillfälle då han skulle beställa biljetter till en teaterföreställning frågade om det gick att ta sig in med rullstol. Han fick svaret: ”javisst, vi har en ingång från baksidan där det är ok att komma in för rullstolsbundna”. Hans första tanke var då: det är precis så som man behandlade de svarta i Sydafrika under apartheidtiden. Det är säkert långt kvar innan apartheidsystemet är helt förbi i Sydafrika och det är fortfarande samma särbehandling som gäller för rullstolsburna människor i Sverige i nutid.

Henning Mankell i GP 2013.04.30

Jag läser Henning Mankells artikel i GP den 30 april ”Rasism med andra förtecken” och vill gärna använda hans ord eller snarare utvidga hans tankar till att även innefatta människor som inte har ”fel” hudfärg utan ”fel” rörelseförmåga. Alltså de som tar sig fram med rullstol eller med andra hjälpmedel. Jag skall försöka sammanfatta det Mankell berättar så här:
Den svenska exportföreningen gav år 1955 ut en ”Handbok vid affärsresor till utomeuropeiska länder”. Under rubriken Sydafrikanska Unionen kunde man då läsa att man skulle vara särskilt uppmärksam på segregationen. Stränga lagar skiljer svarta och andra befolkningsgrupper åt. En sydafrikansk vit umgås sällan med folk av annan kulör och tar ogärna en infödd i hand. Man bör inte använda vita skor för det anses vara ”negerskor”. Den gången var det knappast någon som reagerade. Det är då man i Europa mer allmänt börjar tänka i kategorier som ”värdelösa människor”. Vi bör alltså minnas att det inte bara var av aningslöshet som rasismen fanns även i Sverige. Det var en utstuderad ideologi som existerade lika mycket i svenska skolböcker som i handböcker för affärsmän. Idag betraktas asylsökande människor som ”lycksökare”. Man kan ju undra  hur många av de hundratusentals  svenskar som utvandrade till Amerika, som inte var lycksökare. Att det slinker igenom en och annan kriminell bland de asylsökande i Sverige idag är knappast märkligt. Det var en hel del svenska skitstövlar som begått brott här hemma, som flydde till Amerika också. Det enda sättet att bekämpa rasism är att inte tiga. Man måste alltid våga ta debatten och alltid kräva av sig själv det civilkrurage som innebär att man inte accepterar rasistiska uttalanden som någon sorts sanning. Rasism är alltid lögn. Att värdera människor efter hudfärg och etnisk tillhörighet är det lägsta av det lägsta som smutsar ner all grundläggande humanism.
…………………………..

Geografi för Folkskolan av Almquist skriven år 1905

Här slutar Mankells tankar och mina egna tar vid. I fem års tid har jag berättat om svenskarna som utvandrade till Amerika och letade guld i Alaskas vildmarker. Jag tänker vidare och letar fram den gamla skolboken från 1905 där precis det står som Mankell nämner. Jag läser i boken följande:
”Negrerna hafva ej så dåliga själsanlag, det hafva de visat, där de bott bland européer, t.ex i Amerika; men för sig själva komma de ej långt. De äro i mycket som barn; de älskar att styra ut sig med grannlåt, äro häftiga i alla sina själsrörelser, så att de i glädje hoppa, dansa och sjunga, i sorg åter tjuta och skrika, rifva af sig håret och rulla sig på marken. De råka lätt i vrede och äro då grymma och blodtörstiga. Annars äro de i allmänhet godsinta, men i hög grad opålitliga och lögnaktiga samt oförskämda tiggare, äfven kungarne. Att arbeta strängt är något som negrerna ej gärna göra, ehuru de äro rätt starka, i synnerhet i armarna; och börja de ett företag, så hålla de ej längre ut därmed; men det är ej heller lätt att i Afrikas heta klimat göra ett uthålligt arbete.”
———-
Ja, vad skall man säga? Visst blir man alldeles stum. Och när man tänker på hur de funktionsnedsatta människorna behandlades i vårt land på den tiden blir man inte ett dugg gladare. Vi har som väl är kommit en bra bit på väg, men vi har långt kvar. Som Mankell skriver: Det enda sättet att kämpa för jämlikhet för alla människor, är att inte tiga.

Det var nog den häftigaste teaterföreställning jag någonsin sett. Kanske tycker jag så för att jag känner Lisa, som hade huvudrollen. Jag var så koncentrerad på hennes agerande, eller så var det verkligen den häftigaste. Det handlade om en familj. Pappan hade dragit iväg och gift om sig med en yngre kvinna och fått nya barn. Han hörde nästan aldrig av sig. Mamman, som spelades av Lisa, var gravt alkoholiserad och sökte, i brist på faderns närvaro, ständig tröst och närhet av sonen. Dottern var den mest normala och höll sig mest borta hos kompisar.

That Face, manus Polly Stenman

Efter föreställningens slut reste jag mig från stolen. Det var en enkel hopfällbar stol, som inte alls var bekväm att sitta på. Jag kände mig stel i kroppen efter att ha suttit där i två timmar. Inte kände jag det så länge föreställningen pågick. Det var en kort paus. Ja, ok då, det var en halvtimmespaus, men den kändes jättekort. Föreställningen var så jobbig, så jag önskade nästan att det snart skulle vara över. Jag är inte så bra på det där med spänning och obehag.

Elisabeth Falk i föreställningen Bländade – om två systrar

Efter föreställningens slut gick jag mot utgången. Jag kände mig alldeles tagen av det jag varit med om. Jag gick uppför trappan och var nästan framme vid ytterdörren. Jag vände mig om och tittade ner mot scenen. Till min stora lycka mötte jag Lisas blick. Jag kysste min hand och slängde iväg kyssen till henne. Jag hade önskat att jag hade haft med mig ett helt fång med vårblommor till henne. Det var verkligen en kraftfull roll hon spelat. Ett sådant fyllefruntimmer med så mycket kraft i agerandet tar man inte ur kroppen på jättemånga timmar. Jag knallade iväg till bilen. Jag tror jag tänkte mera på Lisas agerande än på själva handlingen. Antagligen gick det hand i hand. Killen som spelade sonen gick inte av för hackor heller.
Jag är så lyckligt lottad att jag har handikappkort i bilen. Men ibland finns det andra som tycker att de kan använda de där platserna även utan kort. Jag minns en kvinna, som satte en lapp på en bil, som som stod parkerad på handikapp-plats utan att ha kort. På lappen stod det skrivet: Du får gärna mitt handikapp också.

P-bot

Gissa om jag blev förbaskad när det satt en böteslapp på rutan. Inte för att någon tagit platsen, utan för att mitt handikapp-kort inte ansågs vara tillräckligt tydligt. Ibland så åker det ner emellan, men jag hade inte en aning om att det där var så himla viktigt. Så nu kommer jag att fästa det med tejp, så det inte ramlar ner mera. Jag tänker inte åka på någon mer 900-hundring. Dyrt, eller hur? Det gäller att betala och försöka glömma så fort som möjligt. Men jag skall överklaga. Jag tror inte att det kommer att lyckas men försöka duger. Håll tummarna för mig.

Nu målar jag som på löpande band. Stort som smått och svårt och enkelt. Min sonhustru fick igång mig – och sig. Det är kul när man är två som peppar varandra. Tyvärr blir det inte så mycket träning. Jag ramlade ur spår när jag var hos mamma i flera dagar. Jag tyckte att jag tränade där med vardagsbestyr så det räckte och blev över. Nu när jag är hemma igen borde jag tagit upp mina väl inplanerade rutiner. Men puh så lätt det är att falla ur spår. Det behövs bara lite som stör så är det urspårat. Nu har mina dagliga halvtimmespromenader fått stryka på foten, feldenkraiss har jag inte gått på på flera veckor och eftersom yoga-Anette brutit benet och får hjälp av andra, så har jag lyckats undgå även den träningen. När jag började på målarkursen på VSA på torsdagsförmiddagar så var jag tvungen att byta dag för vattengympan. Det blev på måndagar och hittills har jag även lyckats med bravaden att hoppa över två stycken.

Färglära på VSA

Det känns i kroppen. Den är lite degig nu. När jag stiger upp på morgonen så är jag stel i ryggen och gången blir genast mycket sämre. Det räcker med ett par veckor.
Man kan inte bara ha roligt. Det måste vara balans för att man skall må bra. För lite träning sätter också humöret på prov. Fast nu har det gått bra, eftersom jag har målat och varit igång hela tiden.

Vi går grundligt tillväga i Natalias lära. Jag skojade till det lite med att säga att det är den ryska skolan vi går i. Det fick igång Natalia, som berättade om sin gedigna utbildning i Moskva och hur hon långt senare hamnade i Sverige. Det är en otroligt stor lycka att få ta del av hennes kunskaper på VSA för 500:- spänn. Vi är bara tre stycken i vår lilla grupp och kursen varar i sju veckor. Det är perfekt, det blir nästan som privatundervisning. Natalia skall gå igenom hur man använder olja, akryl, äggtempera och akvarell. Jag förstår inte hur hon skall hinna med det på så kort tid, men hon lugnar mig och säger att det är inga problem.

Nu har jag också bestämt mig för att vara på VSA på andra dagar. Då får jag hjälp och goda råd av Natalia under tiden jag står och målar. Det är ju guld värt att få ha sådana möjligheter alldeles gratis. Enda villkoret är att vara medlem i VSA´s konstförening. Och det har jag ju varit i flera år nu. Eftersom jag skall ha utställning med stora målningar i december så gäller det att hänga i.
Så, nu får det nog bli en halvtimmespromenad ändå. Må så gott ni också.

I min värld finns massor av glädje och massor av trivsel. Det är en precis lagom värld. Jag har format den så som det passar min kropp bäst. Efter 18 år med MS så har jag lyckats göra min vardag så att den ger mig den trivsel som behövs för att leva ett lyckligt liv. Det var inte alls lätt. Det blev många upp och ner på vägen. Mest ner i början men efter hand mest upp. Och numera är det så gott som bara upp. Humöret klarar av det jag hittar på. Inte för mycket av det ena och inte för lite av det andra. Det måste väga jämt och vara i balans. Med noggranna rutiner och noggrann planering före så funkar allt. Jag är stark, glad och fylld av energi alla dagar. Så ser det ut i min värld.

Men det blir inte alltid så som man tänkt sig. Allt kan man inte styra över.

Jag åkte upp till min mamma i fredags. Fem dagar hos mamma är krävande. Inte på grund av mamma, utan på grund av att jag är en annan person där, i en annan värld. I mina egna ögon är jag dottern som förväntas göra allt det där som skall göras. Jag skall slänga sopor, handla och laga mat, åka på utflykter, vara trivsamt sällskap och få saker fixade. Ambitionsnivån är hög.

70-års bröllopskalas 2012

En morgon försöker jag till och med att få mamma med på spåret att vi skall äta risgrynsgröt i stället för mannagrynsgröt. Det var inte så enkelt, men det gick. Jag ville ha en visp, hon ville ha en platt slev för att det inte skulle brännas vid i botten. Jag försökte få henne att förstå att risgrynsgröt bränner inte vid lika mycket som mannagrynsgröt. Det blev helt fel. Jag fick byta gryta och fick arbeta hårt med att skrapa bort gröten som bränts vid. Mamma fick rätt som vanligt. Jag tror att hon inte funkar och försöker mästra henne. Ofta får jag krypa till korset. Men hon är storsint nog att bara le åt mig efteråt. Hon kunde ju sagt: vad var det jag sa, men det händer aldrig.
Jag smyger mig upp klockan halv sju för att ta hennes kläder i stolen, där hon lagt dem kvällen före. Jag står inte ut med kisslukten. Jag lägger dit nytvättade kläder. Nej, hon märker inget, eller kanske är det så att hon inget säger. Jag vet faktiskt inte.
Eva, lillasyster, ringer och berättar att hon är på väg nu. Hon kommer vid åtta-tiden på kvällen. Jag berättar för mamma. En gång, två gånger, tre gånger. Fast på olika sätt för att det inte skall bli enformigt eller låta irriterande den tionde gången. Av gröten som blir över lagar vi pudding, som Eva gillar så mycket, säger mamma. Hon tillägger att då går mjölken åt som har fått för gammalt datum. Det är jätteviktigt. Till och med mamma har ramlat in i tidens manér, att inte behöva smaka på mjölken utan att bara lita på datumstämpeln. Det är härligt att se att mamma, som den gamla kocka hon är, tar över rodret i köket. Hon vet hur buljongen skall smaka, hon vet hur man fixar en god brunsås. Alla barnbarnen älskar mammas brunsås.

Vi fixar grönsakssoppa och pratar gamla minnen. Tänk när vi var på Rohdos och vi lagade grönsakssoppa varje dag för att mamma satt in proppskydd i munnen där titantänderna skulle fästas, när vi kom hem. Mamma tyckte hon var för gammal för att kosta på sig så dyra tänder. Det är nog drygt 15 år sedan nu. Lösgommen var ingen höjdare för mamma som alltid vill vara så pimpinett, så det här blev jättebra.
-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

Nu är jag hemma igen. I min värld. Alldeles slut. Det blir liksom för mycket. Hur gärna jag än vill ta det lugnt så blir det för mycket. Jag blir ledsen när jag kommer hem. Jag är så djävla trött på MS-en. Det är när jag kommer utanför min värld som det gör ont. Det är där jag inte passar in och allt blir fel.Jag blir besviken över att aldrig klara av som de andra. Jag ramlar in i den person som jag en gång var och kräver av min kropp att den skall fixa det. Det gör den inte. Och så får jag bakruset. Som på beställning. Utan alkohol känns det som om jag druckit två 75-or dåligt rödvin. Eller i alla fall så som jag tror att det känns då.

Vernissage-föredrag på VSA 2012

Nu efter en halv dags vila och en extralång natts sömn så är allt återställt igen. Nu är torsdagsförmiddagen här som jag längtat efter. Nu skall jag ner till VSA och Natalia och lära mig mera om akrylmålning. Det skall bli otroligt intressant att se om jag har mer att lära om det. Jag ger mig katten på att hon hittar på något helt nytt som jag aldrig tänkt på tidigare. Det är jättespännande. Jag skall berätta mera sedan.

Wao, så kul man kan ha det här i livet. Igår åkte jag till Inex inne i stan för att handla allt material som jag behövde för målarkursen. Jag behövde duk och spännramar till 3 stycken stora målningar, stora penslar och kolkritor. Resten har jag hemma. En hel resväska full med grejer skulle jag ha med mig. Det var många vändor jag fick gå innan jag fick med mig allt. Med kryckan i ena handen och väskorna och ramarna och allt det andra så tog det sin lilla tid. Men det var det värt. Natalia är så superproffsig, både pedagogiskt och på att måla. Den här gången skulle vi pröva en speciell teknik med oljefärg. Jag tänkte, fy tusan så trist, olja och naturmotiv. Men jag höll tyst. Tänkte, det är väl bäst att anpassa sig och se vad det kan ge. Det var tur att jag inget sa. För även det var intressant efter Natalias instruktioner. Vi använde trasor och balsamterpetin som vi målade på duk. Det blev faktiskt himla bra. Jag lyckades få fram ljuset. Det som jag alltid tyckt varit så jättesvårt. Det är ju det jag skall lära mig i Gerlesborg i höst. Jag längtar redan till nästa torsdag. Då blir det acryl som vi skall använda. Gången därpå skall vi måla i äggtempera och sedan akvarell. Sedan är det nog dags för våra egna stora målningar. Natalia säger att då är vi redo. Då skall hon ha förberett oss så pass mycket så vi kommer inte att ha några problem med det. Jag under jag. Det verkar svårt att måla så stort. Spännande är det. Jag känner att entusiasmen ger kraft till allt det nödvändiga. Nu är det dags för en riktig långpromenad i solskenet.

Natalia förbereder mina smycken för vernissagen

Jag fick en kommentar från en som också har MS. Det är alltid så intressant att ni andra som har MS skriver kommentarer i min blogg och berättar hur ni har det. Jag vet att flera läser bloggen och tycker att de får entusiasm till olika sysselsättningar eller tankegångar. Vår vardag ser olika ut och det finns många som kan ge bra förslag. Det där med falskt skov som jag fick i kommentaren var nytt. Jättekul, skriv mera alla ni som vill dela med er.

Bougainvillean i vår veranda

Helgen kantades av konst. Det var ju konstrunda i Sockerbruket i Majorna.

Konstrundan i Majorna 2013

Det är helt fantastiskt att se så många konstnärer ställa ut på samma gång. Allt från glas till smide och målningar av alla olika slag och tekniker. Jag tar med både kryckan och rullatorn för säkerhets skull. Det visade sig att jag behövde både och. Att ta sig runt i det gamla sockerbruket är inte att leka med. Ibland fick rullatorn ställas utanför. Snirklande ståltrappor klarar den inte av och då gäller det att ha kryckan till hands. I många ingångar finns hissar stora nog att ta in en hel hästvagn. Tyvärr kan problemen i stället dyka upp när man väl kommit fram. Gångarna i Sockerbrukets byggnader är inga autostrador precis. Med rullator funkade det. En och annan tavla fick flyttas på, som stod ut i ingången lite för långt. Men det gick och det var jättekul. Jag saknade stora målningar. Jag har fått i uppdrag av Natalia att måla stora bilder och behövde inspiration för det. Jag började på målarkurs på VSA i torsdags och Natalia sa att jag är redo för stora bilder nu. 1,80 höga och 1,7 alt. 1,5 breda skall de tre målningar bli som jag skall ta mig an. Det skall bli otroligt intressant att se hur jag kommer att klara det.

Dansösen

Jag provar mig fram. Innan konstrundan kände jag mig så inspirerad att jag satte igång redan på morgonen.

Dansösen

Dansare

Jag slutade min runda i Ösays verkstad. Det är den verkstaden som jag är i varje fredag. Hon är en fantastisk konstnär. Det hon inte kan klara av är inte värt att kunna vad gäller silversmide. Jag hittar på och det är oftast så att det ser enkelt ut från början, men visar sig alltid vara svårare än jag tänkt. Då rycker Ösay in med ingenjörslösningar som jag aldrig kommit på. Ösay tar gärna emot fler elever till sin verkstad. Så kom du också. Det är fantastiskt att kunna göra sina egna smycken.

Ösay Emert, smyckekonstnär

Förlåt hemtjänsten för att jag uttryckte mig så illa. Visst förstår jag att ni inte är utan känslor. Men med ert schema så är det omöjligt för er att engagera er känslomässigt. Ni springer runt från den ene till den andre. Ni delar ut piller och mat, ni städar och slänger sopor. Visst förstår jag att allt ni ser sätter sig i er. Ni måste skjuta bort. Det går inte att engagera sig. Då skulle ni gå sönder. Visst förstår jag att det är det organisatoriska det är fel på. Ni har ju inte hittat på ert schema själva. Ni har inte gjort den där budgeten som alla måste inrätta sig i. Det enda ni kan göra är att klaga. Och hur kul är det när ingen lyssnar. Ni kan bara hålla er ovanför vattenytan. Så länge som möjligt, utan att ni går sönder. Och gilla läget.

En ros till hemtjänsten som står ut med att inte kunna stanna i känslan

Jag har två pensionerade väninnor som båda arbetar ideellt. De har anslutit sig till en hjälp-pool inom kommunen. De hälsar på hos en av kommunen utsedd äldre som önskar sällskap. De tar en promenad tillsammans med sin ”skyddsling”eller går och handlar. Visst är det stort när man uppoffrar sig så. Jag beundrar dem i deras engagemang. De säger att de får mycket tillbaks och att det är deras betalning. Kanske finns det fler pigga pensionärer med tid över, som skulle kunna göra nytta för både sig själv och andra? Kanske lever vi i ett samhälle där vi är vana vid att allt tagits om hand så mycket att vi glömt bort varandra? Kanske är det för mycket sköt dig själv och…………….

Jag har just återkommit från att ha hälsat på en kär gammal väninna. Jag flyttade ner till Göteborg från lilla Strömstad 1974. De första fjorton dagarna sov jag på soffan hos min storebrors f.d fästmö. Det var en av de två som jag kände i hela Göteborg. Hon och hennes man hjälpte mig att skaffa en lägenhet i Gamlestan. Så ringde en kompis från Stockholm och berättade att han kände en tjej som jag borde träffa. Jag tog bussen till Sävedalen och där började vår vänskap. Hon styrde och ställde med mig, en bortkommen lantlolla. Hon föreslog att jag skulle skaffa en lägenhet i Sävedalen. Jag blev boende tvärs över gården i många år. Hon lärde mig storstadens levnadsvanor. Vi drack vin och åt vindruvor uppe på berget. Vi diskuterade konst och blev ovänner, men var kompisar igen på morgonen när ruset gått över. Vi tillverkade egna kanadensare i plast i pappas garage. På kvällen åkte vi på dans. Det luktade plast av oss, som vi inte lyckats tvätta bort. Hon sa: det måste vara en trevlig kavaljer som bjuder till dans för han kommer att sitta fast i händerna resten av kvällen. Våra söner växte upp tillsammans och vi stöttade varandra i allt under de där åren. Hon var mina söners teckningslärare. De berättar fortfarande om hur entusiasmerande hon var. Hon förde mig in i konstens värld. Jag var revisor och hon konstnär. Två skilda världar som gillade att umgås under alla år.

Föredrag på Röhska

Hon levde i konsten, för konsten och  med konsten. Hela hon var konst. Alla hennes kompisar, förutom jag, var annorlunda. De läste poesi framför brasan. De talade ett språk som jag inte talade och de levde ett liv som jag inte levde. Det var nytt och spännande för mig.

Smycke av Kristian Nilsson

Hon höll föredrag och doktorerade på Kristian Nilsson.Hans smycken bars av prinsessan Lilian och Birgit Nilsson. Han var en stor smyckekonstnär som förförde oss under 1970-1980-talen. Han gödslade med stenar och metaller och strävade efter att nå långt bortom den ”svenska fattigdomens estetik”, som Göran Christensson, chefen för Malmös Konstmuseum sa.

Ingen av oss är vid samma vigör som förr. Två gamla väninnor som båda drabbats av sjukdom som förändrat livet. Hon har inte övergivit konsten, men klarar numera inte av att hålla i penseln. Konstböckerna fyller bokhyllorna, men hennes syn är så dålig att hon inte klarar att läsa dem längre. Hennes målningar pryder alla väggarna tätt, tätt, i den nya handikappanpassade lägenheten. Jag känner igen dem alla. Jag minns att jag alltid beundrade hennes konst och hennes sätt att måla. Hon sa alltid: varför gör du inte det här i stället. Det där revisorsjobbet är inget för dig. Tänk att det skulle dröja så många år innan jag gjorde som hon sa. Och att min sjukdom skulle bana vägen dit. Underliga är ett livs virrgångar. Man vet aldrig var man hamnar.

En av min väninnas målningar

Hemma hos min mamma. Jättemysigt. Hon är pigg trots sina 96 år. Hon rör sig som en gasell. Upp och nerför trapporna. Upp och ner i badkaret när hon skall bada. Vi tar en promenad och jag tar min rullator som hjälp för min dåliga balans. Mamma tycker att hon kan ta stöd från min axel, men nej det blev inte så bra. Jag hämtar en skidstav, som står där pappa ställt dem. Mamma behöver ingen, men ok då. Hon går med på det till slut. Den är mest i vägen och hon använder den så som kofösare gör när de går på gärdena. I GP läser jag att staven skall sättas i rakt ner när man har armbågen i 90 graders vinkel och så skall man trycka av bakåt. Höger arm skall pendla framåt samtidigt som man skjuter ifrån med vänster ben. Det funkar inte med sådana instruktioner på mamma. Hon gör ändå alltid som hon själv vill. Tyvärr är det illa med astman. Hon har svårt för att andas när hon tar i, säger hon.

Mamma o jag

Nu har vi barn bestämt att hon skall få lunch levererad varje dag. Hem tjänsten kommer. Det gör att hon inte behöver laga mat själv. Mamma är proffs, eller i alla fal var proffs, på att laga mat. Det var hennes stora grej att alltid ha mat på bordet närhelst pappa drog hem folk. Men vi tyckte att det var viktigt att få all näring och alla vitaminer. Och det trodde vi inte att mamma kunde få om hon åt samma mat så gott som alla dagar. Och så är vi rädda för att hon inte stänger av plattorna. Och så ser hon jättedåligt eftersom hon har gula fläcken. Jag ser att hon känner sig fram när hon skall ha tag på någon småsak som hon tror ligger på bordet. Eller när hon skall hälla upp kaffet i kaffekoppen. Hon måste känna var kanten till koppen är före hon häller upp annars kommer kaffet vid sidan av. Men jag undrar ändå om det är så bra att ta ifrån mamma det egna jobbet. Nu sitter hon ju bara där och väntar på hemtjänsten. De kommer på morgonen och på lunchen och på kvällen. De har till uppgift att se till att hon får medicinerna från det där upphängda låsta medicinskåpet. Hon har nästan inga mediciner alls och har alltid skött det där själv. Så nu tycker hon det är helt onödigt att de skall komma och öppna det där skåpet.

Det var bara det att hon tog en extra sömntablett från en annan dag, när hon inte kunde somna.

Hemtjänsten kommer och går. De tar på sig blåa plastskydd för skorna när de går in. Ytterkläderna sitter på. De hejar glatt på mamma och frågar hur hon mår idag. Lite kort småmysigt småprat och så öppnas medicinskåpet och mamma säger återigen att det är onödigt att de kommer för att låsa upp skåpet. Vi har lagt dit en dagbok som vi bett dem skriva i. Vi vill veta deras uppfattning om hur mamma mår, eftersom vi inte kan vara där och se själva så ofta som vi önskar. Men hemtjänsten har så himla många olika ansikten och har så himla många olika namn. Det blir liksom inte en människa. Bara hemtjänsten. De är så trevliga. Visst, så himla trevliga. Men inga personer, inga människor med känslor. Bara hemtjänsten – kanske 20 stycken människor med känslor som inte hinner utvecklas.