Jag har just avslutat min dagliga halvtimmespromenad med rullatorn. Det är fantastiskt att känna de pyttesmå förändringarna som händer i benen. Med den djupa yoga-andningen, ända ner i botten av magsäcken, lyfter jag låren uppåt och tar stegen. Jag tänker noga på hur foten sätts ner i marken. Den vänstra foten som är kass måste jag riktigt anstränga mig för att få upp när nästa steg skall tas.

Azalea och riddarsporre i vår trädgård

Om jag inte tänker på att få upp foten så hänger den ner och jag ramlar. Det är verkligen koncentration på högsta nivå i hela 30 minuter. I början innan jag fått igång hjärnfunktionen går det trögt. Efter en stund går det som på räls. Det är raksträckan runt gärdet och där är plan mark. Sedan bär det uppför. Då måste jag öka på andningen. Men fortfarande ända ner i botten på magen. Och så gunga med i mellankroppen. Precis där det viker sig, i ljumsken. Precis då det viker sig skall andningen ta tag och ge kraft för att lyfta upp benet. Ja, alla ni som kan gå, ni tror säkert jag är knäpp. Min svåger förstår mig. Han blev opererad i höfterna och upptäckte plötsligt att han inte kunde styra med samma självklarhet från hjärnan. Han var liksom tvungen att göra det manuellt sa han. Det gick inte med automatik. När jag kommit igång kan jag tänka på annat, men det dröjer inte länge förrän jag märker att jag går fel igen. När jag går fel så knycker jag på höften och slänger fram benet. Men det sätter spår i kroppen. Jag får ont.

Armring i silver med detaljer i guld och silver    Pris 3.500:-

Det frestar på i huvudet när jag skall gå på riktigt för då måste jag använda muskler som har somnat in för att nerverna där inte kör igång dem. Nåja, det var mycket tekniskt.

Jag är mitt i när jag går och jag måste vara mitt i annars går det åt pepparn. Jag tänkte på det under promenaden när jag mötte två tjejer. De pratade jättemycket med varandra på samma gång som de kollade i sina mobiler. Strax därefter passerar jag en mamma som kör en barnkärra. Barnet, som sitter i riktning framåt, ropar mamma och mamman säger: vänta tills mamma pratat färdigt. Hon hade fullt upp med att tala i telefonen. Jag ser en man som håller på att lasta upp asfalt på sin lastbil med hjälp av en fjärrstyrning som han håller i handen. Han har en snäcka i örat och lyssnar antagligen på musik för han stampar takten med foten.

Engelen Pris: 1.600:-

Tänk vilken lycka att kunna göra så många saker på samma gång. Men när jag tänker efter så var det ju egentligen så att de inte alls levde i nuet, alltså där de befann sig. De var egentligen någon annanstans. Är det så, så kanske det är ok ändå att gå och tänka på musklerna i benen och på hur jag sätter ner foten i marken. Jag vet inte. Jag riskerar i alla fall inte att gå in i väggen.

Vi var i Trädgårdsföreningen igår. Vi var lite nyfikna på hur långt rosorna kommit. Visste ni att Trädgårdsföreningen i Göteborg har en ofantligt stor och fantastiskt vacker rosenträdgård.

Vresros Jens Munk, Kanada 1974

Min lilla elmoppe strejkade så jag fick ta rullatorn. Det gick jättebra. Jag har tränat och gått mina halvtimmespromenader så idogt nu så det funkar bra med rullatorn. Det var lite tungt att ta sig fram med rullatorn i gruset ibland, men det var inga stora problem. Kanske hade det blivit besvärligare med elmoppen. Det är alltid så svårt att välja de rätta hjälpmedlen. Man får mer eller mindre chansa. Det gäller att förbereda sig och ta reda på hur landet ligger innan man står där och inte kan ta sig fram.

Naturligtvis måste jag ta lite pauser då och då när benen inte står ut med mig längre. Det är inte alls kul. Jag känner mig ju ung och aktiv fortfarande i sinnet. Att då bli tvungen att, som om jag var 100 år, bli tvungen att sitta ner och invänta benen, det är bedrövligt krävande för humöret.

Pion

Nu har det gått så många år så jag vant mig. Men det dyker upp emellanåt. Och visst märker jag att det går utför. Sakta men säkert går det utför. Tillsammans med åldern naturligtvis, men snabbare. Det är verkligen inte kul.

Vi tog en paus i Rosenkaféet och åt en fantastiskt god kolja med färskpotatis. Sedan fortsatte vi och kollade in alla de olika irisarna. Jag hade ingen aning om att det finns så vackra irisar. De såg ut som orkidéer.

Jösses så fort dagarna springer iväg när man har det trevligt. Jag målar och målar och däremellan är vi hos mamma och klipper gräset eller går på vattengympa. Det behövs inte så mycket mera sysselsättning när sommartid är här. Solen lägger beslag på mycket energi så kroppen går liksom ner i varv. Den behöver inte så mycket sysselsättning. Det där med siesta är inte så dumt. Men jag blir lätt uttråkad om jag inte har bra sysselsättning, så jag jag målar.

Jösses flickor

Efter att jag gått på kurs hos Natalia så har jag börjat måla sånt som man kan se vad det är. Det brukar tillfredsställa människor som alltid frågar: vad föreställer det? Jag är inte helt säker på att det är min melodi, men ett litet tag till kanske. Vi får se

Natalia har utsatt oss för olika utmaningar. En dag fick vi i uppgift att måla naturen. Det är det bedrövligaste jag vet att måla. Jag fotograferar hellre naturen.

Men det blev nåt ändå.

Just nu tränar jag på att måla olika fåglar. Triptischen som skall stå på framsidan av huset under konstrundan Västra Hisingen den 21-22 september hade jag tänkt skall vara fyllda med fåglar. Tänk att fylla tre dukar, 1,50 höga och 1,20 breda, med fåglar.
Jag visade fågelmålningen för Natalia men hon blev inte alls impad. Jag som tyckte att jag ansträngt mig så himla mycket för att få till fågeln som dök. Jag tror att hon tyckte att det där var inte jag. Det var nog för likt en fågel. Jag växlade om med lite intuitivt. Att leka med färg och få motivet som en överraskning, det är kulDet skall bli jättekul att se vad som kommer ut nästa gång. Hoppas det blir fåglar eller åtminstone en

Vi var uppe hos mamma över helgen. Vi kom fram på lördagen och åt lunch tillsammans med mamma. Hon hade precis fått maten hemkörd från hemtjänsten. Det var kassler med potatisgratäng och lite grönsaker. Till efterrätt fick hon citronfromage. Mamma är så godmodig och tycker allt är ok. Eftersom hon inte klarar att tugga, eller jag tror kanske det är sväljningsfunktionen som inte funkar, så slängde hon allt köttet. Fåglarna vill ha, säger hon. Jag har beställt mixad mat nu. Jag hoppas hon inte märker skillnaden.
Direkt efter lunchen var det dags för gräsklippningen. Det hade växt jättemycket på den vecka som gått sedan syster och bror och respektive hade varit där och klippt. Jag satte mig på motorgräsklipparen. Pappa tyckte aldrig att fruntimmer var lämpliga för sånt jobb, men nu kan han ju inte protestera längre. Han kanske ser mig uppifrån himlen men det där sitter nog mest i mitt eget huvud. Jag är glad för att kunna vara med och jobba i trädgården. Alla andra sysslor är omöjliga för mig utan balans och utan ork och en kropp som inte klarar värmen, så är det kört liksom. Jag körde och körde, runt, runt. Min syster hade sagt att jag skulle köra runt så gräset blåser ut åt ena hållet. Då blir det lättare att kratta. Men gräset var så långt att det inte funkade. Jag körde åt andra hållet och var dessutom tvungen att kratta. Det var som att köra omkring i en hölada. Gräset fastnade under klipparen. Mamma kunde inte hålla sig kvar inne. Hon kände sig onyttig och tog tag i en kratta. När hon hade fixat en tillräckligt stor hög med gräs så hämtade hon den med en skottkärra och körde iväg. Hon vilade mellan varven. Mamma har svår astma och får svårt för att andas när hon anstränger sig. Så det dröjde inte länge innan hon kom och satte sig i hammocken. Jag föreslog att hon skulle lägga sig en stund och ta det lugnt. Så det gjorde hon i en halvtimma. Sedan var hon på benen igen. Jag märker hur gärna hon vill greja tillsammans med oss andra när vi är hemma. Det gällde att hitta nya arbetsuppgifter. Min syster och svåger skulle komma och äta middag, så det var ju lämpligt för mamma att duka bordet då. Hon körde igång. Hon räknade och räknade tallrikarna, glasen och besticken, flera gånger. Hur många blir det, frågade hon gång på gång. Men det gör ju inget. Det viktigaste är att hon trivs. Att vi får säga samma saker flera gånger i stället för olika saker, det kvittar. Att prata och vara tillsammans är himla mysigt.

På kvällen var vi bjudna på födelsedagskalas. Det grillades på bryggan nere vid fiskebon. Havet låg alldeles stilla och solen värmde. Några badade trots att vattnet inte var särskilt varmt.

Dagen efter kom ett av kusinbarnen och hämtade pappas gevär som han fått. Vi tyckte att han var den som var mest lämpad eftersom han alltid varit med när pappa var på jakt. Göran och jag fick två stycken av de äldsta gevären. Vi lämnade in dem för pluggning. Så som man måste göra när man inte skall ha vapenlicens.  Nu hänger de på väggen i vardagsrummet. Det är mysigt att tänka på pappa när jag går förbi.Pappa växte upp på bondgård och hade jakten som en självklar sysselsättning. Han var en trivsam jägare. Han var inte särskilt intresserad av att skjuta.
Han tyckte om naturen och allt som rörde sig där. Spår av olika djur var det mest spännande. Vi åt mycket vilt kött under vår uppväxt. Jag märker stor skillnad jämfört med dagens köttkvalitéer. Man får tugga så himla mycket och ibland måste man ändå gömma det tuggade på tallriken.
Jag har precis ringt och beställt en skalbagge. En sådan där som bara går och går och när batterierna är slut så går den till tankstationen och tankar mera. Så snart den blir installerad skall vi bara umgås med mamma i stället för att klippa gräs. Då skall vi sitta och beundra skalbaggens arbete med en kall sommardrink i handen.

Sommarkväll på Seläter

Jag var inne och tittade på mina egna videobloggar. Det var nostalgi det. Så härligt att återse filmerna. Det är kortfilmer på 3 minuter som jag redigerat ner från flera timmars filmande. Nu när jag äntligen köpt en ny dator kan jag köra igång igen. Nu kommer snart flera kortsnuttar.

Alaska – ingångsportal

Det är Görans Alaska-föredrag från Tuve bibliotek. Jag minns när jag själv under de 5 år då vi arrenderade Alaska, stod och berättade för alla turisterna som kom under sommaren.

Och Alaska – teatern som spelades den sista sommaren vi hade Alaska. Resan till Nome i Alaska 2007, dit Hilma och alla de andra guldgrävarna tog sig för att vaska guld.

Och tänk Antarktis vid årsskiftet 2010-2011 då Göran var jättesjuk och körde omkring med mig i rullstol när vi skulle se kungspingvinerna på Falklandsöarna. Det blev aldrig av. Vi fick nöja oss med en öl på puben i stället.

Vi åkte runt i Galapagos övärld 2006. Aldrig skulle vi kunna ens drömma om att kunna simma omkring bland tumlare och promenera bara en halvmeter ifrån stora och kraftiga sjölejon.                                                  Gå in på videosnuttarna du också och låt dig inspireras av våra resor så att kanske du också kan tänka dig iväg.

Kryssningarna klarar alla. De är bekväma och lätt-tillgängliga. De kostar ca tusenlappen per dygn inklusive all mat alla dagar. Förutsatt att man bor i billigaste hytterna förstås, som vi gör. Vi bara sover där och då behöver vi ingen balkong. Det är mysigare att vara uppe på däck.Jag tittar på snutten om teaterföreställningen Bländade – om två systrar. Den där häftiga föreställningen som var så fantastisk att publiken hade tårar i ögonen när de gick ut. Och jag ser teatern på Alaska om Hilmas liv

Hilma gifter sig med Svedal

Nu väntar vi på bidraget som vi sökt för att kunna göra film om Hilma och Alaska. Det blir svar i slutet av  juni. Blir det ja-svar åker vi till Alaska i USA med kameror och filmproffs i slutet av september. Men det kanske är för bra för att vara sant. Drömma kan man ju alltid.

Hela fredagen var jag på VSA för att spänna duken. Det var tredje dagen gillt. Första dagen upptäckte jag att jag missat att köpa kors. Målningarna är så stora att jag måste sätta stödkors på baksidan. Det blev till att åka till Inex mitt i stan för att handla. Jag mätte upp ramarnas storlekar och kom också på att jag nog skulle behöva mera färg. Jag gick igenom med Natalia vilka färger jag skulle behöva. Det var spännande att höra hur hon resonerade. Den färgen kan man blanda med den och den färgen blir fel nyans på tillsammans med den. Jag lär och suger in allt jag kan.

Färgkarta – inköpslista

Det blev en hel del färger som behövdes. Notan stannade på långt över tusen spänn.

Jättenöjd gick jag ut från från Inex med kors och färg. Jag höll på att säga på lätta ben. Men det hade varit alldeles fel. Lätta ben för min del finns bara inne i huvudet Det är när jag känner mig supernöjd. Kvinnan hjälpte mig uppför trappan med alla grejerna. Jag samlade alltihop under en arm. Med kryckan i den andra och med handväskan hängande på ryggen så bar det iväg till bilen som parkerats ett stycke bort. Tyvärr har de ingen handikapp-parkering nära. Det var där jag åkte på en p-lapp på 900:- sist när jag stod några få meter för nära korsningen. Det grämer mig fortfarande när jag tänker på det.

Så skulle vi sätta igång att spänna duken, Natalia och jag.

Förberedelser för ”dukspänning

Som sagt, den var inte liten. Vi började med att mäta upp storleken. Det skulle ju räcka till tre stycken. Det skall bli en triptisch. Tre stycken som hör ihop. Jag har skissat på motivet. Det skall bli fåglar för hela slanten. Små och stora. Men de skall se ut som mina fåglar. De skall visas första gången vid Konstrundan Västra Hisingen den 21-22 september. Då skall de stå i eget majestät utanför vår veranda på gräsmattan. Jag hoppas på fint väder.

Tyvärr blev det inget spännt den dan heller. Det visade sig att några av ribborna till ramarna som jag fått med mig när jag handlade för ett par veckor var utan snitt. Då gick det inte att sätta i korsen. PUH. Det var inte kul. Solen sken och det är superjobbigt. Många av oss med MS klarar inte av solsken och värme. Jag är en av dem. Jag blir som en degklump. Det är liksom något fel på temperaturomställningen i kroppen.

Kursuppgift på VSA

Men nu är jag så lyckligt lottad så jag har skaffat mig en bil med luftkonditionering. Så jag gick snabbt ut i bilen och satte på fläkten och fick ner värmen till 17 grader. Så blev jag pigg igen redo för att knalla in på Inex för andra gången den dagen. Jag hade ringt först för att få klart att det jag behövde verkligen fanns. Allt var iordningställt när jag kom in. De hade fäst en bukett med penslar på listerna som ursäkt för att de skickat med fel grejer. Jag var på G igen. Tillbaks till VSA. Nu skulle vi spänna fast duken.

Men det gick åt pepparn igen. Jag hade glömt att ta med häftpistolerna. Den som VSA hade var trasig och gick inte att använda. Det var bara att ge sig iväg till Järnia. Fast nu var klockan så mycket så nu skulle vi inte hinna att spänna den dagen.
Ny dag, nya krafter. Vi spänner i motsatssidorna. Men det blev inte så bra tyckte Natalia. Duken måste fuktas för att bli töjbar. Det tog faktiskt mer eller mindre hela dagen att spänna en duk. Hela dagen = 5 timmar. Vi startar inte förrän efter 11 och med trivsamt socialt snack och lunch och avslut framåt 17-tiden så går tiden fort. Det är fantastiskt lärorikt och roligt att göra allt från grunden. Men nästa spänning får nog Göran och jag fixa. Natalia har fullt upp med hemsidan och allt annat som skall göras på VSA.

Visste du att det är Världs-MS-dagen idag. Jag visste det inte heller. Men så hade jag anmält mig till Oluff Andersens MS-information. Oluff Andersen är gurun inom MS-forskning i Göteborg numera. Han har forskat i MS-gåtan i närmare 40 år. Han var den förste läkaren som jag hade kontakt med. Idag hade han också med sig sin unge kollega Marcus Axelsson som är min nuvarande läkare. De hade bestämt sig för en helt ny inriktning på sin information. Det handlade om sekundär progressiv MS.  Det hör inte till vanligheterna. Vi har alltid suttit och lyssnat till alla hjälper som man kan få som nydiagnostiserad. Vi som har haft MS i många år och som övergått till det progressiva stadiet har aldrig fått någon information. Nu syntes en liten öppning. Forskningspengar, närmare bestämt 10 miljoner euro,  hade satsats på forskningen om progressiv MS. Man hade i det närmaste kommit fram till att MS med skov var samma MS, som sedan övergick i progressiv MS. Tidigare har man talat om två olika sorters MS. Det är bara ca 15 % som får den progressiva formen från början. Man hade också kommit fram till att de som använt Beta Interferon från start hade 3 till 8 år längre fördröjning innan de kom in i progressiva stadiet och att de lever ett par tre år längre.

Jag tog ju bara sprutorna i ett par månader så jag antar att jag hör till gruppen som inte lever de där sista tre åren. Jag är ändå nöjd med att jag avstod från alla biverkningar som var på väg att göra mig till ett kolli, som inte visste ens var höger eller vänster var. Det var närmare 15 år sedan nu. Jo, det var också så, att om man inte fått några skov och heller någon antydan till inflammationer i hjärnan som tydde på progressiviteten under 25 år så var man frisk. Då skulle inget mera komma. Lyckliga ni!

Själv får jag nog stå ut med att det går utför så sakteliga. Det går så sakta så man knappt märker det på ett år och kanske inte heller på två år. Men när man väl märker det så har det hänt. Man vänjer sig ju under tiden och åldern tar också ut sin rätt. Jag brukar tänka, oj nu har jag inte tränat på ett tag. Det sätter spår. Men visst märker jag att mina funktioner blir sämre. Vänsterbenet släpar mera nu och det fordras jättemycket träning för att lyfta och hålla foten uppe när jag går. Jag måste alltid koncentrera mig så att jag inte lägger krokben på mig själv och ramlar över min egen fot. Och den förbaskade balansen. Den är värst. Men so what, jag har så mycket roligt i livet ändå, så det är inget jag tänker på särskilt ofta till vardags

Mors Dag. Jag försöker att inte tänka på att det är Mors Dag varje år. Mina stackars söner som skall uppvakta. Jag vet att de har fullt upp. Så jag ringde till den ene och bad att få komma dit i stället. I strålande solsken satt jag sedan i poolen  ute i trädgården och småpratade med minstingen som är 12 år. Han berättade om sina kompisar, om fotbollen och om att han inte hade busskort och det måste han ha för att komma till kompisarna. Jag blev bjuden på thaimat och så tittade vi på blåvitt när de slog stockholmarna. Vi bakade rabarbersmulpaj som vi åt med vaniljsås till och sedan avslutade vi dagen med några omgångar skitgubbe. Prinsessan var också med och hennes kille också.

Ängelen- egentillverkat silversmycke

Tänk jag ser att mönstret går igen. Det var precis som när jag var i samma ålder. Jag var också kär. Jag vägrade att börja i gymnasiet i Trollhättan för det var för långt bort från Sune. Han kom in  i gymnasiet i Uddevalla, men det gjorde inte jag. Mamma och pappa föreslog då Folkhögskolan i Ljungskile. Det var ok, för det var ju bara 12 km ifrån Sune. Jag trodde vi skulle hänga ihop hela livet. Det tog inte mer än ett par månader förrän jag hade bytt till Gert. Men när skolan var nästan slut hade pappa fixat ett jobb hos Landsfiskalen i Strömstad. I granngården bodde mina söners far. När jag var precis fyllda 19 föddes min första son. Jag önskar av hela mitt hjärta att min prinsessa planerar sin tid bättre. Jag önskar henne en roligare start på livet än att laga välling och byta blöjor när alla kompisarna skaffade sig livserfarenheter först. Jag tog det i omvänd ordning och det är inte det lättaste. Steget ut är mycket större och kräver så mycket starkare engagemang och envishet. Att flytta från mammas hägn i småstad med två barn till storstad alldeles ensam och börja nysta i utbildning och arbete för egen försörjning av familjen är inte den enkla vägen.

Morsdagsrosor

Men vi har haft mycket roligt ihop jag och mina söner. Och på äldre dar blir jag väl omhändertagen. Gissa om jag blev glad över rosenbuketten som hängde på staffliet när jag kom hem på kvällen.
Alla som har barn vet att man aldrig kommer ifrån oron och funderingarna över hur barnen har det. Det kvittar om de är vuxna sedan jättelänge och fått egna familjer. Nu fortsätter oron för barnbarnen också. Hur går det för dem i skolan. Jag läser i GP om alla problem i skolan. Lärare som slutar och barnen som inte får godkända betyg. När jag flyttat till Göteborg läste jag och jobbade på samma gång. Jag hade svårt för att hitta meningsfullt arbete och bytte arbetsgivare 10 gånger under mina 10 första år i storstan. Såna som jag kallades för hoppgärka. Nu är jag glad för att jag var en hoppgärka. Jag lärde mig mycket och framför allt så lärde jag mig att inte stå ut med skiten. Så jag skulle vilja säga till mina barnbarn som står på tröskeln till vuxenvärlden: hoppa när ni inte tycker det är bra. Se det som en utveckling och inte som ett misslyckande. Man växer med uppgiften och man lär sig att ta för sig. Man styr alltid sitt liv bäst själv – men glöm inte att styra. Jag säger som Louise Hoffsten sjunger: Only the dead fich follow the stream

Only the dead fish follow the stream

Jag får ibland frågan om jag lagt av helt med mitt gamla arbete. Det har jag inte. Jag kan ju inte granska längre eftersom jag inte längre är revisor, men jag kan bokföra och göra bokslut och deklarationer och allt annat pyssel som har med Skatteverket och andra myndigheter att göra. Men visst blir man en aning ringrostig med tiden. Den här sortens revisorer kallade vi alltid källarrevisorer. Nu är jag en bland dem. I alla fall vad gäller alla nya skatteregler.

Det här var snart 10 år sedan nu

Jag följer med genom att prenumerera på Björn Lundéns skatteinfo och gå på deras årliga skatteinformation varje vår. Men det räcker inte om man skall vara proffsig. Det fordras kollegor runt, det kräver att man lever mitt i och tar del av det till vardags.

Nu har jag köpt en ny dator. Den gamla hade blivit så himla seg. Jag hade lagt in en hel drös med filmer, både långa och korta. Och så gick det inte att filmredigera på den längre. Jag stod bara inte ut med att den var så långsam. Att redigera film är inget hastgöra och tar jättelång tid, oftast flera veckor. Man filar och filar småsaker som blir irritationer om de inte fixas till. Så nu har jag två stora burkar stående på skrivbordet.

Utställning 2008 på Trollhättans Konsthall

Den ena fylld med mitt förra liv – ekonomi, och den andra fylld med mitt nya liv – konst och kultur. Visst låter det häftigt.

Men det där med att installera en ny dator är inget kul. Man skall krypa bakom skrivbordet femtielva gånger innan allt är på plats. Och man är ju ingen Charlie Chaplin heller. Jag känner mig som en elefant när jag tar mig fram mellan sladdarna. Tänk att ingen lyckats komma på hur man skall göra för att få bort alla sladdar. Ja jag vet att det finns bluetooth, men det funkar lite dåligt ibland. Så jag har en hel del kvar innan allt är på plats, så jag får väl stå ut med att flytta alla sladdarna mellan två burkar en stund till.
Tänk så snabbt en dag går. Jag bestämde mig för att ta tag i administrationen tidigt i morse. Jag tänkte att det där kan ju inte ta så lång tid, men nu sitter jag här fortfarande och klockan är redan tjugo över 4 på eftermiddagen. Solen skiner så det får bli en halvtimmaspromenad nu. Sedan skall jag köra igång med hemläxan jag fått av Natalia. Jag skall tänka ut motiv för tre stycken stora målningar och ha förberett skisser för dem innan onsdag. Det är superkul.

Det blev en lång dag igår. Min bil hade gått sönder. Allt började dagen före. Jag var på väg till Botaniska Trädgården för att kolla in våren. Det var en fantastisk fotodag. Ingen sol men ett klart och varmt vårväder.

Botaniska Trädgården i Göteborg 2013.05.21

Växterna hade kommit långt. Vitsipporna var på upphällningen men det blommade överallt i träden. Jag hade hyrt en elmoppe som vanligt.

Men på väg till trädgården började bilen låta som om någon drog en spade under karossen. Så den fick lämnas in till Nisse igår. Klockan 8 på morgonen bar det iväg. Nisse skulle ha bilen klar frampå eftermiddagen, så jag knallade iväg med min rullator till Backaplan. Jag hade kollat att jag hade fått med mig mitt buss- och spårvagnskort. Det är gratis för pensionärer efter klockan 9 och fram till 15 i Göteborg. Från Backaplan går mängder med bussar. Jag hittade en buss som det stod Linnéplatsen på. Det blir bra tänkte jag, för jag skulle till tandläkaren klockan 10.15. Då kunde jag vänta där och få tillfälle att gosa mig i alla tidningarna som finns i väntrummet. Jag trodde ju aldrig att det skulle ta närmare en timma från Backaplan till Linnéplatsen. Det blev verkligen en sightseeing runt i stan. Vi åkte över Hisingsbron, passerade Brunnsparken och fortsatte upp till Götaplatsen. Gissa om jag blev förvånad när vi svängde till vänster och kom nästan förbi Liseberg. Där svängde vi upp och hamnade i Guldheden, passerade Sahlgrenska och sedan äntligen ner till Linnéplatsen.

Rododendron i Botaniska

Jag hade räknat med att vi skulle passera Järntorget på vägen. Nu var jag tvungen att promenera Linnégatan ner till Prinsgatan. Jo jag hade gott om tid så jag hann att läsa en tidning innan tandsköterskan kom och kallade in mig.

Nu skulle jag vidare till VSA för att måla. Spårvagnen kom. Dörrarna öppnade sig. Nu förstod jag det jag läst i GP om att det inte gick att komma på som funktionshindrad. En trappa. Ok, då. Jag slängde upp rullatorn ett par steg och steg upp i trappan. Jag hoppades att chauffören såg mig och inte stängde dörrarna innan jag hunnit upp. Det gick vägen. Jag slängde rullatorn uppför de två sista stegen och hann precis in innan dörrarna stängdes. PUH. Väl framme på KarlJohansgatan gick jag av längs fram så chauffören skulle kunna se mig ordentligt.

Dansaren i San Pedro

Härligt, härligt, nu kunde jag måla i lugn och ro innan jag skulle iväg och hämta bilen.
Varje onsdagseftermiddag målar jag på VSA. Det ger energi att ha andra runt omkring sig och den största lyckan är att jag får proffsiga råd av Natalia längs vägen. Jag berättar vad jag tycker är fel och vi diskuterar hur jag lämpligen skall gå till väga. I 4 timmar höll jag på. Det är koncentration på högsta nivå. Jag är alldeles tom efteråt.

Nu skall bilen hämtas hos Nisse. Det blir ingen buss mera. Jag tar spårvagnen. Den vet jag ju hur den går. Klockan har blivit 4 och jag har glömt att jag måste fylla på kortet. Jag tjuvåker till centralstationen. Tänk så bedrövligt om jag åkt fast så här första färden på flera år. Jag tar en annan vagn. Tyvärr har jag rullator numera. Det hade jag inte på den tiden jag åkte spårvagn. Det var några år sedan. Nu märker jag svårigheterna med att vara funktionsnedsatt. Det blir många hinder på vägen. Men jag är envis som attan så jag slänger lätt rullatorn uppför trapporna. Nu är jag längs fram för att chauffören skall ha koll. Det går som en dans. Jag promenerar till bilverkstan, alldeles slut. Jag glömmer att fråga vad Nisse gjort med bilen. Jag vill bara hem. Men det gick och jag har lärt mig en ny grej. Varje hinder jag övervinner känns som en ny lycka.