Å så mysigt, perfekt väder idag. Över hela himlen ligger ett ljusgrått molntäcke. Det är helt vindstilla och t-shirtvarmt. Jag riktigt känner entusiasmen stiga och idéerna flödar. Klockan är åtta på morgonen och jag måste nog lugna mig lite innan jag kör igång. Jag tar min halvtimmaspromenad. Det blir lagom att börja med. Det har jag inte gjort på jättelänge och jag känner i kroppen att det blir ett plötsligt uppvaknande. Den riktigt sträcker på sig. Alla musklerna känns sömniga och håller på att vakna upp ur sin sommardvala. Värmen gör kroppen degig och jag orkar ingenting. Men nu, nu är jag på G.

Rullatorpromenaden avslutas i trädgården

Jag möter en man, ca 190 lång, snygg, mörkhårig, smärt i 45 årsåldern. Han är klädd i svarta shorts, vit t-shirt och sandaler. Han går sakta. Armarna hänger rakt ner. Han ser trött ut. I vänster hand håller han hundkopplet som är fäst runt halsen på de lilla dvärgkollin. Jag har lust att heja, men han tittar bort och viker av in på stigen bland träden som leder mot husen längre in mot torget. Jag hade haft lust att fråga vem som tvingat honom till detta. Han såg så stark ut i kroppen.

Kungsljusen i vår trädgård

Där kommer jag med min rullator, uttvingad av min sjukdom. Jag går lite framåtböjd och tänker på varenda steg jag tar. Min vänsterfot har slappnat av under sommaren och det är stor risk, om jag inte håller koll, att den viker sig inåt och att jag ramlar över den. Det är orättvist att jag skall behöva ha koncentrationen på högsta nivå för att överhuvudtaget kunna ta mig fram. Men det måste kännas lika taskigt för mannen skall behöva bli tvingad gå ut med hunden när han skulle kunna göra så mycket annat kul. Men ok, han kanske bara behövde lugn och ro, en stund för sig själv.

Nu har jag planerat klart. Det blir silversmidesarbete. Presenten måste bli klar. Det är perfekt pyssel en sådan här molnig sommardag. Jag kan sitta ute i trädgården bland allt det vackra.

Vi landade på Rygge flygplats och blev hämtade av svågern för vidare befordran hem till mamma där min guddotter ställt till med födelsedagskalas och välkommen hem-middag. Visst är väl släkten bäst. De vet alltid vad som behövs. Våra hungriga magar fylldes med italiensk mat. För att vi inte skulle få alltför svåra abstinensbesvär, sa min syster. Vi fortsatte hem. O hem ljuva hem. En hel vecka på hemmaplan. Jag vet inte vart den tiden tog vägen eller vad jag gjorde. Dagarna bara flög iväg.

Utställning i Fjällbacka

Jo jag hade ju min kommande konstutställning att förbereda förstås. Jag hade ingen aning om hur lokalen skulle se ut och när jag kom fram tänkte jag: hur skall alla mina 23 målningar få plats och hur skall jag stå ut här i 10 dagar?
Men när vi ställt allt innanför dörrarna och funderat över var målningarna skulle kunna hänga lättade det lite. Det var ett litet mysigt krypin. Och hade jag haft en

Utställning på Lilla Creare i Fjällbacka

enda tavla till så hade den inte fått plats. Men 23 stycken räckte gott. Det blev jättefint. Jag hade inte stått ut om jag inte hade haft solsken alla dagar. Besökare kom och gick hela tiden. Jag mötte dem med orden: Så trevligt att få så mycket besök i mitt lilla kryp-in, välkomna. Jag fick jättemycket beröm. Kanske är det så man uppför sig, kanske är det så man skall säga när man går ut genom dörren. Jag vet inte. Men det värmer. Jag suger in. Och jag fick sålt två stycken. En hänger i restaurang Kajutan i Grebbestad. Naturligtvis var det ”Fiskstimmet”. Det var ägarens mor som var så bestämd. Där skulle den hänga. Jag lovade att komma dit och äta en dag. Sommaren är inte slut än, så det blir säkert en dag.

Den andra som såldes var måsen. Eller ”Dykaren”, som jag döpt den till.

Jag satt utomhus alla dagar. Jag hade fullt upp. Ägaren till butiken bredvid visade sig vara körsnär. Jag tänkte genast på min gamla päls som hänger där hemma år ut och år in utan att bli använd. Den är alldeles för stor i modellen. Lite av fladdermusmodell. På lilla mig, som bara är 1,52 kort så passar det sig inte alls. Jag hämtade pälsen och satte igång med sprättandet. Det tog nästan fem dagar att få bort alla kantband och alla överlock som var sydda ovanpå sömmarna. Allt samlades i en stor papperspåse och ligger nu hos körsnären för ihopsömnad.

Blåmusslor i silver

Sedan var det dags för nästa projekt. Guddotterns svärmor fyller 60 den 29 juli och måste få ett silversmycke. I tre dagar satt jag och slipade på delar till smycket. Blåmusslorna som förbereddes i vax skickades till konstgjuteri i Södertälje in för gjutning. Det är spännande att få en spark i baken för att komma igång med silversmidet igen.

Och tänk att Strömstads Tidning kom på besök. Det var stort att få en egen artikel om mitt måleri och om mitt silversmide

Artikel i Strömstads Tidning om utställningen

Oj så tiden springer iväg. Jag kom på att jag måste skriva om besöket i Venedig också innan jag avslutar berättelsen från vår research i Italien.

Två håller fram i styret och en därbak på elmoppen

I Venedig finns över 400 broar och några få av dem är möjliga att ta sig över med rullstol. På turistbyrån kan de säkert upplysa om vilka broar det är som inte har trappor. Men med tre assistenter, en elmoppe och en krycka skall det nog gå bra ändå. Min elmoppe är ju inte särskilt tung, ca 35 kg. Den kan bäras upp och nerför trapporna och jag tar kryckan och håller mig i ledstången.

Vi planerade dagens utflykt över en kopp espresso med en gammal farbror som kan Venedig utan och innan.
Så bär det iväg. Vi tar bussen från farbror Pancrasios hem utanför Mestre. Det tar drygt en halvtimma.  Elmoppen lyfts på bussen och vi sätter oss på handikapplats. Väl framme vid busstationen i Venedig lyfts moppen av och jag kunde köra fram till båten. Venedigs busslinjer trafikeras givetvis med båtar. Vi köper biljetter i automaten och tar linje 1. Den linjen är bra för turister. Den går sakta, stannar vid alla hållplatser, ca 25 stycken, och går hela Grand Canale fram till Marcusplatsen. Linje 1 är 4 km lång. Det är inga som helst problem för mig att ta mig ombord med elmoppen på turbåten. Det är utlagda ramper överallt.
Farbror Pancrasio berättar på italienska om allt vi ser och Ileana översätter.

Trångt på kanalen och trångt på trottoarerna

Vi tar massor av foton på gondoler och vackra hus. Vi tar hissen upp i tornet vid Marcusplatsen och ser ut över hela Venedig. Då får moppen stå utanför och vänta tills vi kommer ner, för i hissen och där uppe finns inte plats för den. Det är packat med folk över allt. På gatorna är det inga problem att ta sig fram. Alla går åt sidan och trottoarerna är snedställda.
Vi tar paus på en liten trottoarpizzeria i en smal gränd och handlar vykort och venetianska

Venetianska maskeradmasker

maskeradmasker. Det är fantastiskt att ha en liten elmoppe att ta sig fram med. Tack alla ni som övertalade mig till att köpa en sådan. Jo, förresten, Raija, arbetsterapeuten ringde för ett par dagar sedan och berättade att jag inte kan få någon ekonomisk hjälp till installation av arm eller ramp i min bil för att kunna lyfta in moppen när jag är i stan och handlar. Min elmoppe är för osäker och godkänns inte av landstinget. Det är ok. Jag är lycklig över att ha möjlighet att använda min lilla osäkra elmoppe så jag grejar gärna det där själv. Plötsligt kom jag att tänka på den där gången då jag såg en man utan ben ta sig fram i trafiken i Dehlis gatuvimmel. Vi satt på en buss och såg honom växla mellan de nio filerna. Jag sa till Göran: herregud, det är ju livsfarligt. Göran svarade: det är fasen så mycket roligare att åka omkring på bräda på Dehlis gator än att ligga på en vit sjukhussal i Sverige. Jo, jo, så kan man ju också se det.

Tisdag – äntligen baddag. Nu har vi traskat, eller jag har åkt elmoppe, runt överallt. I strålande solsken med upp till 38 graders värme. Jag har klarat det superbra med hjälp av moppen. Utan den hade jag aldrig klarat det. Då hade jag fått sitta inomhus. Jag prövade en dag med rullatorn men det funkade bara ett litet kort stycke, sedan var benen slut. Vi börjar dagens utflykt med ett besök i ett stort köpcentra. Äntligen. Men tyvärr hittade jag inget som var kul där. Köpcentra är inte min starka sida. Jag gillar små butiker med bra service där jag bara kan visa upp min midja så vet de precis. Jo det blev ett par sandaler med tunna remmar. Då behöver jag inte svettas om fötterna. Men det är kul att jag kan köra omkring med moppen överallt mellan klädesraderna. Och handikapptoa fanns det också. Då funkar det, även för mig att gå och handla.

Stranden vid Jesolo

Vi drar iväg till Jesolo, som ligger på en ö utanför Venedig. Det går båtar in till Venedig. Vi bestämde oss för att parkera där vi såg en gång ned till stranden. Det gällde att hitta rätt nedfart för alla är inte stenlagda. Jag  tog moppen.  Det gick att köra ända ner till sandkanten och faktiskt ända fram till puben. Alla stränder är upptagna för hotellens gäster. Skall man sitta i solstol får man betala till hotellet, och det är inte billigt.

Med elmoppen ända ner till puben på stranden

Hotellen ligger tätt och är inte få. Så det fick bli handduken vi lånat från vårt värdshus. Vi badade. Vattnet var precis så salt som vi lärde oss i skolan att vattnet i Medelhavet är. Jag minns än idag bilden i läroboken som visade mannen som låg på rygg ute i vattnet och läste tidningen. Tänk så mycket onödigt som fastnar huvudet. Att ha MS är ofta att ha nerverna liggande utanpå benen. Jag har så. Speciellt det vänstra benet, det är inte alls kul. Det kalla vattnet känns som kraftiga elektriska stötar när det skvätter mot benen. Med dålig balans blir det inte lättare att hålla sig upprätt på väg ut i vattnet.

Klädesaffären drogs ner på stranden

Det var långgrunt så Göran hjälpte mig ut till simningsbart djup. De elektriska stötarna går över när kroppen vant sig vid temperaturen. Så skönt att få bada.

Efter en liten stund kom ett helt lass med kläder dragandes ner tll stranden och stannade precis bredvid oss. Så himla kul. Då hade man ju ågot att göra när vi ändå var där. Det blev en jättefin tunn blommig långskjorta för 10 euro. Äntligen bad i Italien.

Idag väntar nya utflykter. Vi åker till Moncelize, Este och Montagnana. Vi ser murar och slott, vinfält och kyrkor. De små byarna ligger vid foten av de Euganeiska kullarna. Kullarna är en rest av sedan länge slocknade vulkaner som reser sig tvärt ur Venetos slätter och erbjuder rikliga vandringsmöjligheter. Varma källor bubblar upp ur marken vid kurorterna Abano Terme och Montegrotto Terme. Där finns det gott om kurbad med allt från lerbad till nedsänkning i det svavelhaltiga vattnet.

På besök i spahotellet Due Torri i Abano Terme

Vi är på väg att träffa Roberto som avtalat tid med en kvinna som skall visa oss sitt spahotell. Roberto står och väntar med bilen vid motorvägens slut. Vi kör efter honom in genom trånga snirklande gator, i kvarter med otroligt vackert knallfärgade hus och mängder av små hotell. Det syns att det är ett turistparadis. Det liknar Båstad litegrand, men är givetvis mycket större. Vi är ju i Italien. Vi lotsades fram till hotellet Due Torri (=två torn). Daniella, som kvinnan hette som visade oss omkring var syster till ägaren till detta spa och rehabiliteringshotell och fyra stycken till som låg i omgivningarna. Det här var det minsta sa hon. Hon tog hand om oss som om vi varit storfinansiärer. Vi som inte ens fixat vår hemsida ännu, än mindre börjat sälja de där bröllopsresorna. Vi fick veta allt om hotellets uppvärmning, från de varma källorna, spaavdelningarna och motionsgym, vi fick se alla utrymmen där läkare och sjukgymnaster arbetade, vi såg enklare rum och lyxrum, stora pooler och mindre, alla med vatten från de varma källorna. Jag åkte med min elmoppe in och ut ur rum efter rum. Efter en gedigen förevisning av allt som hotellet hade att erbjuda bjöd hon oss att sitta ner en stund för diskussion om fortsatt samarbete.

Affärsdiskussionerna pågår över ett glas Procecco

Vår guide, som är min f.d. svägerska får agera affärskvinnan i sammanhanget. Hon är ju den enda som kan språket. Vi blev givetvis bjudna på Venetos egen champagne, Procecco, och chips, jordnötter och ostbricka.

Efter tre timmar åkte vi vidare. Vi var upprymda över allt fantastiska mottagande vi får överallt. Nu är det upp till oss att se till att vi gör något bra av det vi föresatt oss.

Det är söndag och vi har planerat in Padua. Det är bara 3 mil bort från Treviso och vi åker genom den ena byn efter den andra. Det tar mycket tid men vi tycker det är intressantare att se omgivningarna än att bara dra snabbt fram. Dessutom kostar motorvägarna en massa pengar. Vi är här på arbetsresa så det är avdragsgillt men vi måste ändå ligga ute med pengarna tills bröllopsresorna börjar säljas. Det är mycket jobb innan dess. Det viktigaste nu är hemsidan. Där skall vi visa allt material vi nu samlar in om vad som finns i Veneto. Vi letade oss fram till den maffiga Basilica di Sant Antonio. Vi kom när gudstjänsten som bäst pågick.

Inne i Sant Antoniobasilican i Padua

Så mycket rörelse ser vi inte i en svensk kyrka. Man står i kö för att få nattvarden, för att be på ett annat ställe, för att se Sant Antonios grav och några satt i bänkarna och lyssnade till prästen som talade i högtalare som hördes in i varenda rum. De där ”några” var flera hundra. De är mycket mera religiösa här ner än hemma i Sverige. Turisterna knallade runt och jag åkte omkring med min elmoppe. Allt var ordnat för att rullstolar bekvämt skulle kunna ta sig fram.

Vi tittade oss omkring i den vackra staden. Mängder med exklusiva klädesaffärer gjorde att jag längtade efter mina systrar. Hade de varit med så hade vi aldrig bara gått förbi.
Naturligtvis avslutade vi Paduabesöket med lunch på anrika Caffe Pedrocci. Det är byggt som ett klassiskt tempel och har varit mötesplats för studenter och intellektuella sedan det öppnade 1831. Vi återvände till Treviso och avslutade dagen med supergoa pizzor.

Vi lämnar övernattningslägenheten i Verona och styr kosan mot Gardasjön. Dit är ca 3,5 mil. Jag hade tänkt mig en härlig heldag vid Gardasjön med bad och god mat. För 25 år sedan var jag och min kusin där och tältade på en camping på östsidan av sjön. Det var midsommar och vi hade bestämt träff med min dåvarande sambo och hans kompisar i Verona. Där satt vi och väntade. Varje hel timma var vi på plats på restaurangen vid torget. De kom aldrig. Bilen hade pajat i Chiasso. Nu skrev jag vykort hem till  min kusin: ”Bättre en man i handen utan bil än en med Jaguar i Chiasso”.
Det blev liksom inte som jag tänkt mig den här gången heller, men av helt andra orsaker. Det var lördag och alla italienare hade styrt samma väg som vi. Nu ville jag se Gardasjöns västsida och vi åkte mot Sirmione. Då, för 25 år sedan, när vi tältade var det inga problem med att komma ner till vattnet.

Strandpromenaden i Sirlione

Nu när vi kom med egen bil var allt avskärmat för oss. Allemansrätten i Sverige är guld värd. Hotellen och campingplatserna tar all plats längs stränderna. Vi kommer fram till Sirmione först efter ett par timmar. Det gick inte fort. Vi parkerade bilen på en handikapparkering längs strandpromenaden och promenerade in till stan, jag på min elmoppe. Sirmione ligger längst upp på Sirmionehalvön som sträcker sig

Slottet Rocca Scagligera i Sirmione

in i Gardasjöns södra del och som förbinds med fastlandet med en bro. Vi tar oss in i den gamla stadsdelen, som är omgiven av en ringmur. Det är inga som helst problem att rulla fram med min elmoppe. De vackra gränderna kantades av fina trädgårdar, blommande magnoliaträd, restauranger och naturligtvis turistattraktioner. Jag köpte vykort, så nu hade jag två skrivna vykort utan frimärken. Det är alltid knivigt att hitta frimärken, men de säljs i tobaksaffärer.

På stadspromenad i gränderna i Sirmione

Jag läser i guideboken att ”Slottet Rocca Scagliera står på vakt vid halvöns bas och bortom byns smala gator finns fridfulla promenadvägar invid sjön och eleganta hotell”. Tyvärr funkade det inte med min elmoppe i slottet, det var dessutom 26 grader varmt och när vi kommit igenom stadens centrum kom vi fram till en liten allmän strand där vi kunde bada, utan badkläder.

Äntligen en allmän badstrand i Sirmione

Då är det inte så lätt att hålla humöret uppe. Hungriga var vi också så vi gick snabbt till närmaste restaurang. Göran vet att när hungern sätter in hos mig då är det kört med entusiasmen. Är det dessutom varmt så blir det ännu sämre. Som väl är så har vi luftkonditionering i bilen och med italiensk mat i magen så är alla problem ur världen. Nu leker livet igen. Trots att det inte blev något badat. Tänk Italien utan bad. Men vi är ju på affärsresa och då kanske man inte badar.

Vi styr hemåt. Till värdshuset Agritursmo Il Cascinale. Ca 15 mil tillbaka. Lite smått besviken kände jag mig efter dagens arrangemang. Det är i dessa lägen som jag känner mig handikappad. Jag måste visa mig nöjd och glad trots att jag inte lyckats genomföra det jag föresatt mig. Då måste jag alltid tänka på att utan andras hjälper hade jag inte kunnat ta mig fram alls på det sätt jag nu gör. Det hade i alla fall blivit besvärligare och jag är ju inte någon ungdom längre. Men i huvudet finns inga åldersgränser. Tyvärr sätter kroppen stopp. Vi äter en god middag på vårt värdshus och samlar energi till kommande dag.

Äntligen midsommarafton. Ja inte för att jag längtat så efter just midsommarafton. Det har jag upplevt så många år tidigare, men den här gången är det något alldeles särskilt. Vi skall till Verona och gå på opera i den stora utomhusarenan. Verona ligger ca 10 mil från Treviso, där vi bor.

Venetoslätten

Kör man motorvägen så går det fort men vi väljer alltid småvägarna. Vi vill se oss omkring och stoppa till när vår guide berättar att här ligger något sevärt eller kanske bara för en drickapaus i värmen. Venetoslätten breder ut sig med stora vinplantage och majsåkrar. Byarna ligger tätt. Det tar tid.

Rocca Scaligera, det gamla slottet i Soave

Det ena slottet avlöser det andra. Allt vill vi se, men ofta kommer vi under siestan eller på fel dag. Det gör inget för vi kan ändå inte greppa allt. Det är ett fantastiskt landskap vi reser genom.

Nu närmar vi oss Verona och letar oss fram till rummet i lägenheten som bara ligger fem minuters promenad från arenan och det stora torget. Vi hittar en handikapparkering alldeles utanför huset. Jag lägger skylten framme i vindrutan. Vi plockar ur elmoppen. Den behöver laddas. Göran lyfter den uppför den 10 steg höga trappan fram till hissen som tar oss upp till tredje våningen. Det är tungt med 35 kg. Jag är otroligt tacksam över att Göran orkar. Hur skulle jag annars kunna genomföra detta. Jo, på ett annat sätt förstås, men med min lilla elmoppe blir det ändå lite enklare. Vi checkar in och talar om betalningen. Vi skall lämna tidigt nästa morgon. Damen vill naturligtvis ha svart, men det går inte eftersom jag måste ha kvitto. Då lägger hon snabbt på både pris och moms. Vi tycker ändå det är värt varenda krona att få bo mitt i stan och med gångavstånd till centrum. Rummet kostade ca 1.000:- för oss alla tre. Några hotellrum gick inte att finna så här mitt i högsäsong.

Arenan i Verona

Verona är en fantastisk stad och nu när sommarens operaföreställningar pågår för fullt lever staden mer än någonsin annars. Jag far omkring med min elmoppe. Det går lätt att ta sig fram överallt och alla tycks uppskatta min framfart lika mycket som jag gör. Vi köper biljetter till Verdis opera Nebukadnessar på ett biljettkontor på andra sidan gatan vid sidan av arenan. Jag går  gratis och Göran hade som assistent kraftigt rabatterat pris. Vi får plats nere på parkett dit jag lätt kan ta mig med elmoppen. Biljetterna för oss alla tre kostade knappt 1.500:-. Det finns platser på stentrapporna för 200:-, men dit kan inte jag ta mig. Vi tar oss en promenad på stan. Jag har preppat mig med Detrusitol SR 4 mg och Tenablöjor Extra för att slippa kissa ner mig. Det är inte lätt att hitta en toa mitt i vimlet. Det är verkligen packat med folk överallt men inga svårigheter att ta sig fram med moppen. Alla dessa vackra kläder, men det får bli en annan gång. Vi samlas i rummet vid sextiden för att förbereda oss och göra oss fina inför kvällens arrangemang. Vi firar dagen med ett glas vitt bubbel innan vi knallar iväg till torget, alldeles invid arenan.

En skål för midsommarafton

Varje år visas en överdådig föreställning av Verdis Aida och jag glömmer aldrig när min kompis och jag för så där ca 30 år sedan liftade till Verona och tog in på ett billigt rum utan fönster och på kvällen såg Aida. Det var lycka. Nu skulle jag få uppleva det igen.
Vi äter en god middag på en av de många uterestaurangerna som ligger runt torget.

25.000 åskådare ryms i arenan

När tiden närmar sig och platserna töms på restaurangerna är det dags att gå tvärs över torget, åka nerför den breda spången bredvid trapporna och bli lotsade fram till våra platser. Klockan är 9 på kvällen. Det börjar bli mörkt och man tänder de små stearinljusen som är till salu 10 minuter före ridån går upp. Hela arenan förvandlas till en magnifik syn med ett hav av fladdrande ljus.
Föreställningen börjar.

Nebucadnessar

Nebukadnessar är berättelsen om hur det israelitiska folket längtar tillbaka till Jerusalem under den babyloniska fångenskapen. Nebukadnessar II av Babylonien har erövrat Jerusalem, förstört Salomos tempel och deporterat israelerna till Babylon.

Det är en helt fantastisk föreställning i fyra akter med 20 minuter mellan varje akt. Ca 200 sångare finns på scenen och när de sjunger fångarnas kör reser sig nackhåren. En man ropar: en gång till och alla stampar med fötterna i golvet. Det blir en gång till. Det känns nästan som om tårarna tränger sig fram. Det är mäktigt. Klockan halv ett var det slut.
Jag tog mig till toa redan efter andra akten. Kanske fanns det en handikapptoa men den hittade inte jag. Jag stod länge i kö och när jag väl kom fram var det en ståtoa. Det gick ju inte. Jag fick vänta tills toan längst in var ledig. Den var sittoa. Utan muskler i benen är det omöjligt för mig att sitta på huk. Jag knöt upp långkjolen som ramlade ner på det våta golvet. Det kändes inte helt fräscht men det är det värt om man får möjlighet att gå på opera i arenan i Verona. Det var en fantastisk midsommarafton.

På hemvägen stal vi 7 sorters blommor och lade under vår guides huvudkudde.

Den vackraste blomman var från ett magnoliaträd. Stora kraftiga Magnoliaträd växer där nere över allt. Göran skall fråga i Botaniska varför vi inte har sådana träd här. Jag tog med mig två stycken små kvistar som jag ställt i vatten. Jag hoppas att de skall sätta rot en dag.

Dag 2, vi planerade hela förmiddagen för midsommarafton i Verona. Det är inte helt enkelt att hitta biljetter på nätet till operan och hotellrum så här nära inpå. Vi bestämde oss för att vänta med biljetterna men rum lyckades vi hitta.

Greve Marcello framför sin villa

Vi hade förbeställt besöket hos greve Vettor Marcello och anlände till hans villa prick klockan 17.00. Visste ni att bara i Veneto finns drygt 4.000 villor. Och villorna ser inte ut som villor här hemma. Det är palats, ibland lika stora som kungens slott. På 1500-talet blev det modernt bland välbärgade venetianare att skaffa sig lantegendomar på fastlandet. Många vände sig till arkitekten Andrea Palladio för att han skulle rita deras villor. Ni kan inte ana hur flotta dessa villor är. Några är öppna för allmänheten nu när staten tagit över de flesta. Några sköts och är jättefina, andra sköts inte alls och står bara och förfaller. Några har köpts in privat. Eftersom staten äger kan inget ändras, men man bor gratis om man underhåller. I en av villorna bor Benetton, ni vet han som säljer kläder här i Sverige.
Vi blev furstligt mottagna. Greven visade oss runt i sin villa. Min rullator lyftes upp och nerför trapporna, ibland av greven, ibland av Göran. Vi gick från sal till sal. Den stora matsalen var förberedd för bröllopet som skulle hållas på midsommardagen. I Italien firas inte midsommarafton alls. Alla bord och stolar var klädda i vitt. Greven berättade hur bröllopet var planerat. Bruden och hennes far skulle komma roende över den lilla sjön i parken och skall tas emot av alla gästerna som står på stranden och tar emot. Där skall välkomstdrinken, Procecco naturligtvis, från de egna planteringarna, serveras. Själva vigseln skall hållas inne i den lilla slottskyrkan och sedan tar middagen vid med dans. Maten hade beställts av ett cateringföretag som hade hand om hela den delen med dukning, avdukning och disk. Det syntes att greven tyckte det var kul att få visa oss runt i sitt hem. Stora målningar prydde väggar och tak och trädgården var fylld med statyer och granna blommor.
Anledningen till att vi var där var att vi tänker använda hans villa till våra bröllop. Diskussionerna med greven handlade om hur det skulle kunna genomföras, om det finns rum att bo i för brudparet och alla gästerna, på slottet eller kanske i närheten och hur lång förberedelsetiden måste vara och naturligtvis vad det skulle kosta.

Efter trädgårdsvandringen bjöds vi in för en avslutande diskussion över ett glas vin, som för grevens del blev både två, tre och fyra. Glasen var små och greven var säkert van och skulle inte köra mera den dagen. Fast det där var inte så viktigt i Italien. Man körde ändå. Jag fick uppfattningen om att det mesta var lite mera avslappnat där än här hemma. Den avslappnade stilen är härlig, men det är trist att ingen kan engelska. Vi sitter mest och ler, men vi har ju med oss en proffsig affärskvinna som guide och översättare så det funkar ändå.

Jo jag har återvänt till hemmet nu efter 11 dagar i Italien. Jag vet inte om jag berättat att vi skall sälja bröllopsresor till Veneto i Italien. Vet du var Veneto ligger. Det visste inte jag heller. Men alla känner till Toscana. Italien är liksom Sverige uppdelat i landskap, fast i Italien är det f.d furstendömen. Min kompis som kommer från Veneto tycker det orättvist att inte Veneto är mera känt här i Sverige. Vi känner väl till Venedig och kanske också Verona, men övriga delar är nog ganska okända. Det tänker vi råda bot på med vår hemsida som kommer att heta www.confettiditalia.se. Nu har vi varit nere för att göra research och samla material för hemsidan och skapat kontakter.
Vi startar med Ryan Air från Rygge, Moss flygplats ca 7 mil norr om Srömstad. Jag hade förbeställt för elmoppen och också meddelat att jag skulle ha med rullatorn. Vi checkade in en extra väska med 15 kg och hade därutöver med det tillåtna handbagaget på 10 kg. Väskan åkte med på bandet men rullatorn och elmoppen fick vi lämna in på ett särskilt band. Allt gick som på räls. Vi var i god tid p.g.a att vi kände oss osäkra om hur det skulle funka med incheckningen av alla mina hjälpmedel.

Flyg över Dolemiterna

Jag tog kryckan och vi knallade iväg med vårt handbagage till baren och köpte lite dricka. Men usch vad den drickan kostade. Nästan lika mycket som en enkel tur till Treviso. Ja, tro det eller ej, men flygbiljetten för en person enkel till Treviso kostade totalt 174:-. Extraväskan kostade drygt 400:- men sedan inget mera och samma för hemresan.
Vi planerade alla våra dagar. Det skulle hälsas på greven, spahotell och olika utflyktsmål. Vi fyllde almanackans alla dagar för resan. Allt skulle filmas och fotograferas och dokumenteras för att användas till hemsidan.
Det var tryckande värme när vi gick av planet i Treviso. Väskan och rullatorn kom åkande på bandet och lite längre bort stod en vänlig Italienare och väntade med min lilla elmoppe. Vi fortsatte till ’Hertz och hämtade ut bilen som vi förbeställt. Den var utrustad med automatisk växling så jag också skulle kunna köra. En tjusig svart Mercedez körde vi ut ur garaget lastad med rullator, krycka, elmoppe och fyra resväskor. Härligt, nu var vi på G.
Min italienska vän placerades i framsätet som guide.

Incheckning på värdshuset

Efter lite letande hittade vi fram till det förbeställda värdshuset. Det var otroligt trivsamt och gästvänligt. Det italienska språket smattrade. Vi begrep inte ett ord. Tyvärr lyckades vi aldrig göra oss förstådda. Här gällde bara italienska och under de följande dagarna fick vi klart för oss att så var det överallt. Men vi hade en egen guide så för oss var det inga problem.

Dag 1 var inplanerad för Treviso. Stadens ringmur gör stadens centrum koncentrerat. Jag for omkring med min lilla elmoppe och tar mig lätt fram på de trånga gatorna och skuggan gör att livet leker.. Affärerna är fyllda med fantastiskt vackra kläder. Tyvärr blir det bara möjligt att fönstershoppa. Mitt sällskap ger mig inte tillstånd till några egna utsvävningar. Ok då, vi är här på jobbresa.

På fiskmarknad i Treviso

Vi passerar fiskmarknaden och grönsaksmarknaden och går över broar och torg. Så vacker stad.

Det är otroligt varmt. Tempen visar 36 grader. Vi beger oss till vår luftkonditionerade bil. Härligt och en förutsättning för vår resa. Vi drar vidare till Badoere oh tar ett drickastopp. Vi dricker och dricker. Det gäller att fylla på så huvudet klarar sig. Min keps kommer väl till pass. Vi är på upptäcksfärd i byarna på Venetoslätten. Husen ligger tätt. Min italienska kompis kallar det för landsbygden. Vi har helt olika uppfattning om vad som är landsbygd. Men med Italiens 65 miljoner invånare så finns inte plats för tomma ytor. Vinrankorna och fälten med majs ligger insprängda bland de vackra husen som är målade i starka färger.

Typiskt hus i Veneto

Husen är stora, mycket större än våra. Och alla är ytbehandlade med puts i starka färger. Trädgårdarna är lika vackra, med blommande buskar och stenbelagda gångar. Det är svårt att förstå att Italien skulle vara ett fattigt land. Jag är säkert jätteorättvis, men jag tycker det känns lite som om man i Italien gråter över att inte ha oxfilé på bordet medan vi skulle sakna köttbullarna.
Vi fortsätter vår första dag till Castelfranco, Asolo och Levada di Pinonbino Dese.

Stadsvandring i Asolo

Trötta av allt gående med krycka, rullator och ut och in i bilen med varmt och luftkonditionerat kallt så åkte vi för att äta middag på en restaurang. Hela menyen var på italienska. Jag fick den översatt och bestämde mig för en bönrätt. Den var ok, men jag tror inte jag beställer den igen.