Jag läser i Tidningen MS att D-vitamin skall kunna minska risken för att få MS. Medicine doktor Jonatan Saltzer på neurologen vid Norrlands universitetssjukhus säger att vi som bor här uppe i norr får alldeles för lite solljus.

Artikel i MS-tidningen

Det kan avhjälpas med en kvart solande på sommaren. På vintern är det viktigt med extra tillskott med piller. För att komma upp i tillräcklig mängd bör man ta 2.000 IE om dagen. Man kan givetvis få i sig D-vitamin genom maten. Fet fisk och ägg och berikade mjölkprodukter är bra. Men för att komma upp i tillräcklig mängd måste man exempelvis äta 1-2 kg lax om dagen.
Allt fler får för lite D-vitamin. Blodprover har analyserats och man har kommit fram till att höga nivåer av D-vitamin innebar en 60 % lägre risk att utveckla MS jämfört med lägre nivåer. Det var få blodprover som hade så höga D-vitaminnivåer konstaterar Jonatan Salzer och det tycks också finnas en trend  att D-vitaminnivåerna sjunker i befolkningen. Andra sjukdomar som också har en koppling till låga D-vitaminnivåer är benskörhet, stroke, tjock- och ändtarmscancer och typ 1-diabetes.

E-vitamin och vitamin B-3

Jag har just varit hos min homeopatdoktor, som sa att jag har tillräckligt med D-vitamin i kroppen. Jag berättade för honom om min frustration över att jag inte orkade särskilt mycket. Jag berättade om att jag varit uppe hos mamma i några dagar. Där vill jag alltid göra så mycket. Och det är ofta sådant som jag inte orkar. När jag exempelvis dukat frukostbordet, ätit, plockat bort från bordet och hand-diskat, så är jag helt slut. Jag vill gärna hand-diska för jag känner att jag stärker rygg- och magmusklerna när jag står och arbetar med framsträckta armar. Dessutom är det trevligt när mamma står bredvid och torkar disken och ställer upp den i skåpen där hon vill ha dem. Sedan måste jag sitta och vila en stund. Hur kul är det tillsammans med en pigg 96-åring. Homeopatdoktorn lyssnar och säger att så kan vi ju inte ha det och så lägger han om pillerkosten.

Lars Lerin

Nu skall jag ta samma piller men i en annan ordning, bara på morgonen och inget på kvällen och dubbelt så mycket varannan dag. Och nästa besök blir bestämt till den 22 oktober.

Då skall jag nog vara fit-for-fight till målarkursen i Gerlesborg som startar den 25 oktober.

Nattljus

Jag skall ju lära mig att fånga ljuset. Så som Lars Lerin gör. Vi var i Karlstad och tittade på hans utställning på Sandgrund i Karlstad. Jag försöker att fånga ljuset i mina målningar, men jag har långt kvar till Lerins sätt att få fram det. Men skam den som ger sig.

Jag ringde precis till min lilla mamma. Tio signaler och inget svar. Klockan är halv nio på morgonen. Jag trodde hon satt och åt frukost nu, men antagligen har hon redan gått och lagt sig igen.

juli 2006 211

Hemtjänsten kommer med medicinerna redan klockan halv åtta. Efter att de varit där så tar mamma sin honungsmacka och en kopp koffeinfritt kaffe. Mamma ser nästan inget nu. Den gula fläcken tar hårt på hennes syn. Hon känner sig fram till koppen när hon med stor envishet skall hälla upp kaffet. Mamma är vansinnigt envis. Henne gör man inte som man vill med. Om det är något som man säger som hon inte gillar så tittar hon på en som om hon inte förstod eller så får man veta var skåpet skall stå. Pappa hade det nog inte så lätt när hon ville något annat än det han ville. Med alltmer stigande senilitet nu så är det stor diplomati som skall till för att man skall klara balansgången och inte hamna i situationer med oenighet. Det gäller att hålla med och ändå gå sin egen väg. Det är nog samma som mamma gör när hon låtsas att hon inte förstår.
Men det är inte kul att bo långt borta när mamma inte svarar.

Mamma badar i Färingen

Det hade varit skönare att kunna sticka över en kort sväng precis när man känner för det. Mest för att lugna sig själv antagligen. För egentligen vill jag nog tro på mamma när hon säger att hon trivs bra med att bo hemma. Hon säger att det inte känns ensamt. Men hon blir jätteglad när man kommer. Då välkomnas man med kramar och pussar. Och visst behöver hon, liksom vi alla, sällskap. Jag tror hon blir snabbare senil när hon bor ensam. Men det är inte så mycket att göra åt. Hon har besök av hemtjänsten tre gånger om dagen och de försöker nog att ta sig den tid de kan för att hålla koll på att mamma har det bra. Jag måste lugna mig tills nästa söndag. Då skall vi vara hos mamma i tre dagar. Min lillasyster var där nästan hela förra veckan. Det var skönt att veta att någon var där. Jag klarar inte att ringa varje dag. Jag blir så sänkt när hon inte svarar.

Konstutställning i Kaknästornet t.o.m
15 september 2013

Nu bär det av mot Stockholm. Jag skall greja infobladen till utställningen på Kaknästornet som pågår t.o.m den 15 september. Och så skall vi vara barnvakter . Förskolan har stängt och då måste vi rycka in. Sedan bär det av till Lerins utställning i Karlstad och sedan hem till mamma.
Rullatorn, kryckan och elmoppen ligger redan inpackade i bilen. Nu återstår bara att packa allt det andra som skall med. Sedan drar vi.

PUH så snabbt den veckan gick. Den kom och gick. Jag målade och målade. Det är i princip allt jag minns av veckan. Jo naturligtvis minns jag alla de trivsamma människor jag träffade och så himla kul att Göran kom ner. Jag har fått med mig massor av nya intryck som jag har att tänka på nu så här efteråt. De följande sex principerna, som vi gick igenom de två sista dagarna, är så filosofiska att det är svårt att berätta om dem med egna ord. För att förstå dem måste jag nog gå om fortsättningskursen en gång till eller kanske många gånger.

Bilderna på plats preliminärt i vardagsrummet

Jag kom hem och har redan hängt upp de tre bilderna som jag började att måla linjen på och som kan ses i tidigare inlägg. När de blev färdiga ser de helt annorlunda ut.
Bara genom att fylla i mellanrummen kom allt det andra fram. Men det är inte alls enkelt att se vad som ryms i det intuitiva, det spontana. Gaila föreslog att jag skall träna på det. Hon såg att jag hade det lite jobbigt.

Odöpt än så länge

Det var en otroligt spännande resa. Jag själv styrde inte. Mellanrummen förde mig fram efter hand. Det bara blev. Den sista dagen gick jag igenom med Gaila det jag gjort. Hon tyckte till, lite här och lite där. På ett försiktigt sätt framförde hon sina åsikter. Hon anser att det är jag som i själva verket bestämmer hur jag vill ha det. Men diskussionerna med Gaila är otroligt givande. Hon ser det på sitt sätt och jag på mitt. I sista änden är det min sak att avgöra om jag vill ändra.

Nattljus

 
De sista timmarna gick lite trögt. Jag famlade mig fram och kände mig stressad av att få den sista påbörjade målningen klar. Jag suddade och lade till, jag tog mycket vatten och valde en annan färg. Så till sist kände jag mig klar. Gaila har sagt att det inte behöver vara så att målningen är klar på samma gång som jag är klar. Jag undrar om det är så bra att jag blir klar före målningen. Kan jag signera då?

Lördag var hemresedag. Nu längtade jag hem. Det gör jag alltid när jag är inställd på att få komma hem. Helst hade jag stuvat in allt i bilen på fredag kväll, men Gaila lugnade mig. Allt packades in i bilen utom toagrejerna och lakanen som jag sov i. Jag sa hejdå till de jag umgåtts mest med och lämnade visitkort. Kanske kan vi höras av någon gång. Jag är inte så bra på det men jag kan ju ändra mig. Klockan sex lördag morgon smög jag omkring för att inte väcka de andra och kvart över startade jag bilen.

Näsbyns konsthall

Jag passerade Näsbyns konsthall än en gång innan jag lämnade södra Öland. Jag blev förälskad i den lilla konsthallen redan första gången jag såg den. Reklamstenen, som står strax utanför, var större än själva hallen. Det var nog det jag tyckte var häftigast. Svulstig i sin litenhet. Göra mycket av lite. Så vill jag också kunna göra.

Efter sex och en halv timma var jag hemma. Trött som attan, men nöjd över allt jag varit med om. Målning enligt Vedic Arts principer är verkligen ett rengörande reningsbad. Det styrs inifrån. Vem vet, det kanske blir en Vedic Art-vecka nästa år igen. Just nu känns det så himla kul, men jag har kanske kommit på andra vägar innan dess. Det är en spännande resa att se vart det bär hän och vad som kommer att hända längst vägen. Det finns så mycket annat än jag själv som påverkar min styrning så man vet aldrig.

Idag är sista målardagen. Så snabbt dagarna går. Så tycker jag hemma också. Jag lägger in en arbetsuppgift och en trivseluppgift alla dagar och då går det fort. Inga dagar blir tråkiga. Om kroppen är med mig förstås. Tar jag i för mycket får jag bakrus och då är det kört, då säger kroppen ifrån. Jag blir nedstämd och supertrött. Men det händer inte särskilt ofta, kanske någon gång per månad. Bara vila gäller. Vi får se hur det går när jag kommer hem efter den här veckan. Idag sista dagen. Då gäller det att köra hårt. Jag har tre påbörjade, en nästan klar och fyra helt färdiga, bara att signera.

Guernicci

Av de där tre som jag började med att bara dra linjen är en kvar som är nästan klar. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag bara fördes med, jag fyllde i mellanrummen med färg och så kom det ena efter det andra. Ganska knäppt men väldigt kul.
Göran kom ner på sin motorcykel och stannade två nätter. Det blev så himla supermysigt. Onsdagen var en ledig dag. Vi hade inga principer att gå igenom, så jag tog med Göran in i ladan och vi började måla på en duk som var 150x 100 cm.

Nattliv

Så här blev den. Vi tejpade upp duken på en stor dörr och så släppte Göran loss med en roller. Finliret grejade jag efteråt. Det är mycket som händer nattetid och det fick den här målningen stå för.

På eftermiddagen gav vi oss iväg på utflykt på Öland. Vi besökte ett fantastiskt fint museum där makarna Wallien hade fast utställning av sina verk.

Målning av Ulrika Hydman Wallien

Vi tog vägen om Borgholm och Göran kollade en veteranbilsutställning. Vi upptäckte att vi blivit gamla. Flera av bilarna kom  från vår egen uppväxttid.

På torsdag morgon vinkade jag av Göran som skulle fortsätta till Kalmar och hälsa på.

Nu gäller det att köra hårt. Jag har sett att Gaila, vår ledare, redan har varit inne i ladan och kollat vad som hänt med våra målningar från gårdagens arbete. Igår klockan 11 gick vi igenom principerna 9 -11. Jag fick lära mig att det är jag själv som sätter gränserna för hur bilden skall vara. Det måste vara balans i bilden. Vågskålen skall väga jämt mellan helhet och mångfald, det absoluta och det relativa, sanning och skönhet, intellekt och smak. Det inre ljuset skall lysa fram i den perfekta symmetrin. Ja, käre nån, det är mycket att tänka på. Men om man tänker så, så kanske det lossnar till sist. Jag har en bit kvar. Om det nu är Vedic Art-style jag vill följa.

Det är måndag, min andra målardag. En tjej från Oslo frågade vid frukosten hur det gick med mitt måleri. Hon var här på VedicArt för fjärde gången. Jag berättade att jag tycker det går trögt. Hon föreslog att jag skulle följa de första principerna. Jag skulle börja med linjen och hålla på med den tills jag blev trött på det. Det gjorde jag. En himla massa linjer blev det. På tre dukar 80 x 70 cm. Jag bestämde mig för att utmana mig själv för att komma igång och få lite flyt. Sedan under dagen har jag hållit på med att impregnera duken med färg, precis som den fjärde principen säger. I morgon hoppas jag att de skall vara klara. Om jag inte fastnar. Det är svårt med abstrakt. Man vet aldrig när man är klar. Det är svårt för en som jag, som oftast tycker ”skit samma” när det gäller små beslut.

En himla massa linjer

En gång när jag gick på kurs i Gerlesborg med Susanne Brännström som lärare, så blev jag frälst på abstrakt måleri. Jag tyckte att allt annat var så begränsande. Den där verkligheten kunde jag ju fotografera. På senaste tiden har jag mer och mer kommit över på andra sidan. Varje gång jag fick frågan vad föreställer det så tänkte jag att jag nog måste få fram något som ser lite mer ut som i verkligheten. Så  det har jag hållit på med nu ett tag.Och så kommer jag hit. Ett mecka för abstrakt måleri. Här öser man på färg och vatten i sådan mängd att man lägger dukarna ute på gräsmattan för att de skall torka. Det är kul med så nya tekniker men jättesvårt att tänka i så nya banor.
Idag var det fyra principer till som vi gick igenom klockan 11. Vi lärde oss att den rytm du skall följa är de skapande impulser som du spontant ger uttryck åt i din egen naturliga rytm. Drivkraften i ditt skapande är den position du anger och det mål du vill uppnå. Formatet, bildens storlek, kan vara pytte-pyttelitet eller stort som hela universum. Gör det du känner för i stunden. Det är längs bak i ögats lins som proportionerna mäts och det är där du ser det vackra och det sanna.

Allt vävs in i tankar om livet i stort. Jag vet inte om jag begriper allt men jag gör så gott jag kan. Det är lite väl mycket filosofi för mig, men jag kanske vänjer mig. Alla de andra gillar det ju så mycket att de är här år efter år och så många kan väl inte ha fel. Entusiasmen är det inget fel på här.

Klockan är närmare 10 på kvällen. Ladugårdsdörren står fortfarande öppen och flitens lampa lyser där inne.

Samling ute på gården

Klockan 11 i morse var det samling ute på gården för genomgång av de fyra första principerna som mest inriktar sig på själva målandet, det praktiska genomförandet. Det börjar med linjen. När man sätter penseln på duken och drar runt, runt, fram och tillbaka, upp och ner, precis hur som helst som det faller en in. Redan här startar vi resan mot målet. Utifrån linjen vi får till en form som vi kan tycka om. Den bara kom – från ingenting. Formen kan vara rund eller lång, eller bara ett streck rakt ut med en knorr i slutet. Det är bara att försöka se något slags form som man tycker kan få finnas kvar. Och så färgen. Den bara kom. Redan när vi drar det första penseldraget så väljer vi färgen. Den kommer från din egen inre känsla. Och massan av färg, lite eller mycket kan ge dig den struktur du vill ha. Fyll hela ytan med precis den mängd du vill ha, på precis det sätt som faller dig in, med precis den färg som du för stunden gillar mest. Här finns inget styrande. Allt skall komma inifrån dig själv, utan att du tänker och utan att du styr.
Detta är de fyra första riktlinjerna inom Vedic Art.

Jag får liksom inget flyt i min målning så här första dagen. Fröken säger att jag tänker för mycket. Men i morgon skall jag försöka följa de fyra första principerna. Jag skall gå upp tidigt och tänka på att formen jag skall välja skall vara totalt abstrakt, den kan se ut som en glurk då. Färgen har jag inga problem med tror jag. Men jag måste väl ändå välja färger som passar ihop. Det blir nog mycket rött och orange och gult som vanligt. Det är mina färger. Och så var det strukturen. Jag skall impregnera ytan med penseldrag. Nu har jag köpt roller och en fin tvättsvamp. Här skall impregneras.
De andra som varit här förr har stora dukar, dubbelt så stora som de jag hade med mig. Och de var ändå på 80 x 60 cm. Här gäller form och inte bilder. Jag kommer nog att få mitt lystmäte tillfredsställt vad gäller abstrakt konst den här veckan.

Jag sitter på mitt rum och skriver med svalorna flygande utanför. Deras skuggor syns mot den vitrappade ladugårdsväggen. De flyger härs och tvärs, upp och ner. Jag har ett nät för fönstret så jag har öppet fönstret hela natten. Det är jättemysigt att vakna till all fågelsång. Solen skiner som vanligt. Vi skall måla inne i ladugårdslängorna. Jag står i den vänstra.

Från mitt rumsfönster första kvällen

Jag vaknade klockan sex och låg och funderade hur dagen skulle bli. Först skulle jag hitta duschen. Ingrid, som uthyrerskan heter, har berättat att duschen finns i källaren. Framåt åtta hade jag funderat färdigt. Jag fann en vit dörr precis utanför mitt rum, bredvid toadörren. Jag knallade nerför en brant trappa och höll mig stadigt i räcket. Det var precis som när jag var liten, fast här behövde man inte gå ut. Och det luktade likadant. Det finns en riktig vedugn här, som man säkert skulle kunna baka pizzor i eller sådana där supergoa brön. Men där fanns nu duschen. Så enkelt, så funktionsdugligt. Mitt rum ligger på första plan i vänster flygel. Ett stort ljust rum med utsikt ut över allvaret.
Vi blev uppropade igår. Alla 26 var på plats. Bara kvinnor. Det är underligt att det oftast bara är kvinnor i kulturella sammanhang. Vad gör männen när de skapar balans i livet? Min man åker motorcykel och arbetar i vår vackra trädgård. Men vad skall han ta sig för utöver TV´n till vintern?

 Det har börjat röra på sig här utanför. Några står redan på plats i målarboden.

Jag står i vänsterlängan

Jag tycker det känns lite tråkigt så här innan jag lärt känna mig hemma. Jag känner att de ser mig som en handikappad. De tycker nog lite synd om mig och vet inte hur de skall prata. Ja jag vet att det går över, men just nu är det inte särskilt kul. Så nu blir det frukost. Jag plockade med mig lite hemifrån igår. Idag måste jag åka och handla. Det gör inget om jag äter lite mindre, men jag blir tröttare utan mat, så det är nog bäst att se till att jag tar matpuser emellanåt.

Klockan 11 är det samling ute på gården. Vi sitter i en stor ring och lyssnar till Raisa som har genomgång av de fyra första metoderna inom Vedic Art. Det skall bli intressant att höra vad hon kommer att säga.

Fyra korta dagar hemma i uppväxtbygden. Det var kort kände jag. Så mycket som skall göras och så många intryck att ta in. Hörselspecialisten kom för att se till att mammas hörapparater funkar. Båda de två nya var sönder och togs med för reparation. Om några veckor kommer de tillbaks. Den gamla fick duga trots att den tjuter hela tiden. Men det är bara vi andra som hör. Mamma hör inte tjutet alls och det är ju det viktigaste.

På kvällen var det allsång i stadsparken. Det gillar mamma. Hon satt på första bänk och sjöng för full hals de gamla kända låtarna, som Kostervalsen och Fröken Fräken. Då blir mamma jättepigg. Hennes 96 år sjunker flera år när endorfinerna kryper fram. Jag skriver lappar och lägger på köksbordet. Då läser hon dem många gånger och behöver inte fråga så ofta. Mamma minns inte. Efter en minut kommer samma fråga igen. Och hon känner inte igen så många. Bara de som hälsar på ofta och så vi, hennes barn som tur är. Men det är ok. Hon klarar sig bra utan närminnet.

Jag blir mer frustrerad av att se att andra som inte alls mår särskilt bra kör på som om krämporna snart skall gå över. Är man  i pensionsåldern och inte mår bra så har man som sin största uppgift att se till att kroppen blir väl omhändertagen. Att kroppen är i balans är särskilt viktigt tror jag när man är äldre. Det finns de som försöker fortsätta att arbeta som förr trots sjukdom. De säger, det går över hoppas jag, jag är inte orolig. Snälla alla som hänger sig kvar i jobbet, alla som tror sig vara så himla viktiga, gå hem och arbeta med din kropp tills den bllivit bra annars blir det bara värre. Det är ingen influensa som vi gamlingar får när fingrarna svullnar så vi inte kan hålla i en kopp eller när hela kroppen vill säga stopp, jag orkar inte mera.

Balans är jätteviktigt. Därför finns jag nu den här veckan på Öland på målarkurs. Det kommer jag att berätta mera om de närmaste dagarna.

Efter två dagars ledsamheter och bedrövligheter så lyckades jag hosta upp mig. Ledsamheterna hade gått över till aggression. När jag väl hade fått ur mig en del skit vid frukostbordet och i bloggen så kände jag att kraften återkom.

Den vackra trädgården ger kraft

Jag ringde till Adapt och var där och talade med en man som var van vid att tala med oss funktionsnedsatta. Det märks när folk är det. Man blir liksom inte så liten och sjuk. Det är skönt. Då behöver man inte stå på sig med mera kraft för att få fram det man själv vill. Man blir inte överkörd i tyckandet. Han fattade vad jag ville, han tog sig tid att lyssna. Alltför många tror sig veta för snabbt och drar fel slutsatser.
Min MS går sakta utför. Det är helt säkert. Det kommer inte att bli så här om några få år, kanske inte ens om två år.

Så här ser min lilla elmoppe ut

Min balans har försämrats en hel del och vänsterfoten är redan så dålig på att lyfta sig, så det är mycket svårare att gå nu än förra året. Mina halvtimmespromenader blir allt tyngre och tar längre tid nu. Jag går alltid samma sträcka för att kunna jämföra. Det ligger nära till hands att tro, att min lilla elmoppe inte är rätt för mig redan om ett par år. Adapt-killen visade mig två olika lyftdon och några olika ramper. Ramperna funkar inte alls. De blir för långa och för branta och jag skulle aldrig våga köra upp moppen på en sådan. Det får bli en lift.

Tar man bort sätet blir den ännu mindre

Den lilla som lyfter 40 kg kostar ca 20.000 inkl moms och den större som tar 90 kg kostar ca 35.000 inkl moms. Om jag blir sämre om ett par år så behöver jag kanske den som är för 90 kg. Då kan det vara illa att satsa på den lilla liften nu. PUH så mycket pengar det kostar att vara funktionsnedsatt och så mycket tid och kraft det går åt att ta sig fram i den här världen. Arbetsterapeuterna slänger inte över oss hjälpmedel precis. Och det är väl bra. För min del är det illa att jag måste inrätta mig i att vara mera sjuk än jag är för att få hjälp. Men jag har inget behov av en stor permobil här ute i Torslanda. Med bra argument kan det gå vägen. Nu är nästa steg: att få arbetsterapeuten över på min sida. Så här skrev jag till henne:
”Jag har fått en offert från Adapt på en lyft för bilen, se bifogad fil. Det är en himla massa pengar som jag har svårt för att bemästra.
Jag skulle vilja fråga: har du någon liten elmoppe som godkänns av er och som jag kan använda på samma sätt som jag gör med den jag har? Eller har du bara stora, tunga?

Guiden och väninnan lyfter elmoppen tillsammans med Göran

Jag har nyss varit i Venedig och där kunde min man med hjälp från två andra bära moppen över trapporna, se bilden. Guiden o min väninna bär där fram och min man bär därbak. Min man kan bära moppen själv när det bara är lyft in o ut i bilen eller kortare sträckor. Jag bor ju i Torslanda och klarar mig inte utan bilen. Jag kan inte manövrera mig fram i stan med en större bil än den här Volvo V-50-an årsmodell 2004 som jag köpte i höstas för 83.000:-.
Min gång har blivit mycket sämre nu , liksom balansen. Därför måste jag ta tag i detta ordentligt. Annars är jag snart fast här ute i Torslanda. Jag skall på målarskurs till Öland under nästnästa vecka. Det var det som satte sprätt på mig. Jag åker själv och måste ha hjälp med i och urlyften. Det skall säkert gå bra. Men så kan jag ju inte hålla på att fråga om hjälp överallt. Jag vill ju klara mig själv.
Kanske kan du ringa till Adapt, Christer Falk, se nedan. Han vet vad som får plats i min bil.”

Usch vad jag avskyr all denna förbannade trötthet. Göran tröstar och säger att det blir nog bra om du bara vilar dig. Vad då vila mig. Jag skulle kunna vila mig in i döden utan att det blir bättre. Jag känner att kroppen tagit ett steg till i nerförsbacken. Det gör mig så ont. Jag blir så himla ledsen. Det är inte kul att ha MS. Nu har jag legat och varit ledsen i två dagar. Vilat har jag gjort. Det började med att solen försvann.

Jösses flickor

Det mullrade utanför huset från tidigt på morgonen och så kom regnet. Det behövdes. Jag hade varit ute och tränat gången under mina halvtimmespromenader fyra dagar i sträck. Tidigt på morgonen eller sent på kvällen. När inte solen var så varm. Äntligen kom regnet och jag kände att nu kan jag göra allt det där som jag orkar när det är svalare. Men det gick inte som jag tänkt mig. Kroppen orkade inte med mig.  Jag orkade inte längre hålla uppe humöret. Humöret som är det enda som gör livet värt att leva. Har jag inte med mig humöret så vad finns det då att leva för. Det är det som hjälper mig att hitta på allt kul som gör att jag orkar hålla uppe humöret. Det är en rundgång. Har jag inte balans på rundgången så rasar jag. I och för sig så gäller det nog alla människor. Men min värld är så begränsad. Jag skulle kanske kunna supa mig full, men balansen är  redan så himla dålig.

Transan

Jag skulle kanske kunna börja röka, men det är snart 10 år sedan som jag höll på att ramla utför trappan när jag varit ute och rökt. Jag blev rädd för att grannen skulle tro att jag var stupfull. Jag rökte jättelite, bara max två per dag. För att det var en mysig stund ute på trappan. Då slutade jag. Jag  har slängt alla skor med klack. Nu gäller bara stadigt fastsittande supermjuka superlätta skor utan någon som helst klack. Tygskorna jag köpte i början av sommaren är snart utslitna nu efter alla halvtimmespromenader.  Vänsterbenet har inte blivit ett spår bättre. Foten hänger lika mycket rakt ner. Om jag inte håller fokus lägger jag krokben på mig själv. Sällskapspromenader är helt uteslutna. Solen skiner ute. Men vad hjälper det för humöret. Jag klarar inte ens att bada utan att få elstötar i hela benet.

Loreen

Och att simma är besvärligt nu när vänsterbenet inte vill hjälpa till utan ligger rakt bak som om det var strakopererat. Det går liksom inte att böja i det kalla vattnet. Och att ta sig till vattnet är ett stort företag. Jag går med rullatorn från bilen ner till trappan som leder ner till stranden. Men usch så tungt det är i värmen. Från trappan ut i vattnet är värre än ett krig. Jag kämpar med att stå trots alla elstötar. Det går och efter några meter slänger jag mig ner i vattnet. Det är fortfarande grunt men jag orkar inte gå längre. Elstötarna avtar när jag doppat mig. Så skall jag upp. Jag kryper på den grunda bottnen nästan ända upp till strandkanten. Nu är jag kall så nu har jag kraft.

Damen i trött

Det känns bättre. Inget solbadande här inte. Direkt upp till bilen och på med luftkonditioneringen innan kylan försvinner ur kroppen.
Två bortkastade dagar. Utan innehåll, utan trivsel, utan glädje. Det är det värsta jag vet.

Nu har jag lyckats kravla mig upp. Jag har duschat och fixat håret. Jag ser pigg ut. Men inget får störa nu. Jag är ute i god tid. Minsta störning och jag rasar. Jag har ringt till Autoadapt i Stenkullen. De skall fundera över hur jag skall kunna få till det där med att kunna ta ur och sätta in min elmoppe i V50-an. Jag skall vara där klockan 14 så nu sticker jag iväg. Ut i luftkonditioneringen i bilen. Snabbt så jag slipper värmen. Jag fokuserar bara på att få hjälp med att vara självständig nu. När jag är grinig vill jag klara mig själv. Jag villfara iväg till just det som jag gillar mest. Det skall bli kul att se vad det blir. Man vet aldrig. Vi får det som en överraskning.

Danserskan