För en och en halv vecka sedan var jag hos homeopat Beckerdal. Mina piller från honom hade tagit slut flera veckor tidigare. Beckerdal gör alltid så att han skriver ut piller som bara räcker till några veckor före nästa besök. Han vill höra hur det har gått under den sista tiden fram till besöket. Har det gått bra så förstår han att kroppen själv har fixat det utan hans piller, har det gått dåligt måste jag fortsätta ett tag till. Beckerdal menar att kroppen skall lära sig att själv ta hand om bristerna efter hand.

Fampyra

Vad inte Beckerdal visste var att jag kompletterat med Fampyra från Sahlgrenska. Jag började med Fampyra efter att homeopatpillren tagit slut. Jag tyckte det gick som en dans. Inga biverkningar. Men de kom smygande efter hand. De smög på så sakteliga så jag förstod inte först att det var biverkningar. Jag trodde bara att jag var lite allmänt dålig. När jag väl förstod det för en vecka sedan så slutade jag genast med

Fampyrans biverkningar

Fampyran. Men det blev inte heller bra för homeopatpillrens omfattning hade efter hand minskats i omfattning så mycket, så de räckte inte till längre. Jag började känna mig trött och hängig. Så i morse bestämde jag mig för att spä på med en Fampyratablett. Jag tänkte att om jag bara tar ett piller per dag så kanske det funkar, utan biverkningar. Men oj så det blev. Det dröjde inte många timmar förrän hela kroppen kokade. Huvudvärk och superkraftig yrsel gjorde att jag blev helt utslagen. Vi var barnvakter och jag ville ju så gärna vara pigg och ha det kul med barnbarnen. Det gick helt åt pepparn. Jag var som ett fyllo och huvudet var för litet. Jag sov i två timmar.

Fia med knuff med barnbarnen

Barnbarnen skulle iväg till flygplatsen. Det var inte utan oro jag satte mig bakom ratten. Nu är jag i alla fall hemma igen. Jag känner mig fortfarande uppskruvad, men det håller på att gå över så sakteliga. Det brinner under mina fotsulor och i händerna, men huvudvärken håller på att avta. Fampyran och homeopatpillren på samma gång blev för mycket för min kropp. Nu har jag bestämt mig för att ta kontakt med Beckerdal och berätta att hans piller inte räcker. Jag måste öka dosen. Fampyran får någon annan prova. Inte jag. Jag skulle önska att de där doktorerna som skriver ut pillren med alla biverkningarna själva kunde ställa upp som forskningsobjekt. Då skulle det nog bli andra bullar. De skulle få klart för sig att det inte går att leva ett bra liv med alla dessa gifter i kroppen. Jag har inte tid till att vara forskningsobjekt, så nu är det Beckerdals piller som gäller. De är utan biverkningar och hjälper mig jättebra att bli pigg. Att få bättre gång med Fampyran så som det sagts blev en flopp. Jag blev bara superyr och uppskruvad, så nu tackar jag än en gång för mig vad gäller skolmedicin.

Äntligen har jag kommit igång med mina fina pumpstavar. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle klara att använda dem efter att jag tränat så dåligt under våren, men det går jättebra. Jag var mest rädd för att min balans inte skulle klara det. När jag går med rollatorn så tynger jag mig på den. Det avlastar benen lite. Jag trodde inte att benen skulle orka att bära upp kroppen och när jag blir trött så blir balansen mycket sämre. Men det blev nästan tvärtom. Det var sjukgymnasten på Sahlgrenska som tyckte att jag skulle skippa rollatorn och prova med stavar. Han sa att det skulle ge kroppen bättre rörelse och hjälpa till i gången. Jag förstod inte då vad han egentligen menade men nu fattar jag. När jag för fram armen och sätter i staven och skjuter ifrån så gungar överkroppen med och får igång det motsatta benet att lättare ta sig framåt. Det blir en rörelse som berör hela kroppen. Den rörelsen kan jag aldrig få fram om jag inte sträcker ut hela kroppen, så med rollatorn funkar det inte. Där är jag faststängd med händerna och då går det inte att få till svingrörelsen. Och pumpstavarna är perfekta för balansen. Det blir inte stumt när jag sätter dem i marken utan de tar emot på ett mjukt sätt. Och jag sträcker ut. Fram med hälen och avslutar steget ända framme i tårna. Utan bra balans klarar man inte det och där hjälper stavarna perfekt. Nu är jag inne på min tredje träningsdag på raken och det känns jättebra. Visserligen är jag alldeles slut i benen efteråt, men det är ju det jag skall träna upp.Jag går runt ängen utanför huset och upp förbi dagiset. Det är inte särskilt långt. Det tar ca en halvtimma med min takt. Jag tänker på vartenda steg jag tar. Om jag slarvar faller jag, så det gäller att fokusera.

Mamma på träningscykeln

Jag har förebilder. Min mamma som fyller 98 till jul tränar så gott som varenda dag på sin träningscykel som står framför tv´n i vardagsrummet. Om jag tränar ordentligt kanske jag också kan blir så där gammal. Jag blir alldeles euforisk i hela kroppen vid tanken. Jag fantiserar över om också jag kan fixa det där Göteborgsvarvet igen. För sådär 25 år sedan sprang jag varvet, som är en halvmara, på 2,05 timmar. Jag minns att David Lega vid ett fyllekalas slog vad om att han skulle kunna fixa Göteborgsvarvet kommande år och jag tror faktiskt att han genomförde det. Om han kunde så… Men jag har fler förebilder. Visst minns vi Anna-Carin Ahlquist som tog guld i bordtennis när hon var runt 40 år. Hur tusan fixade hon det? Hon har också MS och träningen måste varit jättejobbig. När vi MS-skadade skall träna så måste det ju ske med myrsteg annars sätter det sig i huvudet och så kommer ”bakruset” efteråt som slår ut all ork. Så är det i alla fall för mig.

Nu är jag så himla pigg. Mina Fampyra-piller har jag lagt på hyllan sedan en vecka tillbaks. Jag tyckte att biverkningarna kom krypande. Jag letade upp bipacksedeln och läste. Då förstod jag att det var därför jag hade mera kramper, det var därför jag blivit mera vinglig, det var därför jag fick lite ont i halsen och att det var därför jag gick igång som om jag druckit 10 koppar starkt kaffe. Hela jag kokade. Jag läste vidare. Urinvägsinfektion, ångest, illamående, förstoppning, trötthet och andningssvårigheter kände jag inte av, men det jag kände räckte för att lägga av. Så nu är jag där igen. De enda piller som hjälper utan biverkningar är Beckerdals homeopatpiller. Jag fick ett brev från doktorn på Sahlgrenska för en månad sedan som jag inte svarat på. Han föreslog där att jag skulle prova Saroten för att få bort spasticiteten i benet. Jag såg alla berättelserna på internet om mängder av biverkningar, så det vill jag inte alls prova. Jag skall skriva till honom och berätta att jag fortsättningsvis avstår både från Fampyran och Saroten. Av Fampyran skulle jag få bättre gång. Jag tar stavarna i stället och för att få bort spasticiteten så har jag beställt tid hos doktor Löfving. Han skall ge mig botoxsprutor på tisdag. Så någon gång i slutet på nästa vecka så kommer jag förhoppningsvis att få sova hela nätterna. Och sedan blir jag nog ännu piggare. Från och med imorgon så har jag ju ett helt år på mig att träna till Göteborgsvarvet. Jösses vilken mysig dröm. Den lever jag länge på.

Solen skiner och ger mig energi som känns i hela kroppen. De två senaste nätterna har jag sovit bra. Spasticiteten har bara väckt mig ett par gånger men lugnat ner sig efter en stund på ett par kvartar. Jag vaknar utsövd. Då leker livet. Jag vet inte hur jag skall få timmarna att räcka till för allt jag vill göra. Jag är som en nyutsläppt kossa som spritter i hela kroppen. Att kunna sova en hel natt är en lyx som jag inte haft på flera år. Jag behöver verkligen det nu när jag har så mycket på gång.

Körsbärsträdet i vår trädgård

Jag fick svar från min doktor på Sahlgrenska på mitt brev om spasticiteten och om det möjligen finns några mediciner som kommit fram mot den nu. Han skrev att det vanligaste är att man börjar med en långtidsverkande smärtstillande behandling som också förbättrar sömnen av typ Saroten. Doktorn skriver att det är viktigt att veta om jag provat Saroten tidigare. Han kan inte se det i min journal.
Jag litar inte på sjukvården som alltid givit mig mediciner med mängder av biverkningar, så är det svårt att ge doktorn ett bra svar. Vad är Saroten? Finns det någon som provat som läser min blogg?
I fredags ringde jag till Doktor Löfving och beställde tid för att få botoxsprutor mot spasticiteten. Lite nervös känner jag mig. Botox är ju ett nervgift som gör att nerverna blir mera avslappnade. Hur kommer det då att bli med mina muskler. Kommer de att bli så avslappnade och som en följd av det, så otränade på grund av uteblivna nervimpulser att jag kommer att hamna i den där rullstolen som jag är så livrädd för att hamna i. Jag ser ju hur mina kompisar har det besvärligt när de måste ta sig fram i rullstol. Än så länge så kan jag ju ta mig fram med min krycka och när det behövs så tar jag med min lilla elmoppe. Men den orkar jag inte lyfta ur och i bilen. Den är lite för tung. Jag bor på vischan och inte i stan och bilen är superviktig för mig för att kunna ta mig till allt jag skall göra.

Det där med träning blir nog ännu viktigare att jag verkligen inte slarvar med. Och sprutorna varar bara i tre månader så jag kan ju välja bort dem när jag ser att det blev fel. Eller? Finns det någon som provat som vet så är jag jättetacksam över att få ta del av den kunskapen. Någon sa att sprutorna gör jätteont. Är det så? Men spasticiteten som aldrig låter mig sova är nog värre. Eller?  Och dyrt är det eftersom det inte ingår i högkostnadsskyddet. Över tusen spänn åker jag troligen på i startskedet för utredning och sprutor. Sedan återkommer kostnaden varje kvartal. PUH. Det är dyra pengar för att få sova men vi får väl spara in på champagnen och oxfilén och några utlandsresor. Ja jag vet att jag är stor i korken, men det är bara att försöka dra på munnen och vara lite ironisk ändå. Jag klarar det och vill så gärna sova och vara pigg. Jag skall ge mig ut i det underbara solskenet och ta mig en promenad nu med min rullator. Jag har tränat för dåligt den sista tiden så de fina pumpstavarna får vänta ett tag. Tyvärr vet jag att spasticiteten blir värre när jag tränar. Men det är smällar man får ta för ett bättre humör.

Jag fick ett mail från en person som läser min blogg och jag blir alltid så glad när jag får veta att det jag skriver kan hjälpa någon annan lite på vägen. Det är precis så jag tänkte när jag började skriva. Så här skrev Annika:
”Tack för en jättefin blogg! Jag är 42 år och under utredning för stark ms-misstanke. Känns som livet tvärstannat, är jätteledsen och rädd. Så trösterikt då att se hur bra det går att leva trots en kronisk sjukdom. Bara att hoppas att man inte får en alltför elak variant så att man åtminstone kan vara någorlunda mobil och rörlig i många år till. Önskar dig en fin kväll!”

Vita fåglar i djungeln akryl 150×130 Pris: 5.200:-

Jag var på Sahlgrenska här om dan och såg en bok som handlade om människor som lever med MS. Den har givits ut av BiogenIdec och är en sammanställning av de mest populära porträtten från MS Magasinet, ”En bok om MS” och hemsidan www.multipelskleros.nu. I förordet står skrivet:
Det finns ett stort värde och intresse i att läsa om människor i samma situation som en själv. Det ger igenkänning, stöd och uppmuntran. I den återkoppling som vi får från våra läsare till tidningen MS Magasinet är det ofta porträtten och de personliga reportagen som värderas högst. Vi vill helt enkelt läsa om personer med erfarenheter som vi delar”.

Det nystartade kapp-projeket

Jag har läst boken noga och tänkt på de olika berättelserna. För de är verkligen olika. Nästan lika olika som antalet berättare, som är 13 stycken. Reaktionerna direkt efter att man har fått diagnosen är olika och också hur man hanterat livet fortsättningsvis. Åldern är mellan 25 och 47 år och det är 9 kvinnor och 4 män. En del berättelser överensstämmer ganska bra med mina reaktioner och åsikter om hur jag ville hantera livet fortsättningsvis. En del är helt andra.
Men jag var äldre än personerna i boken när jag fick MS. Jag fick min diagnos när jag var 47 år. Jag var högt upp på min karriärstege i min egen revisionsbyrå. Tio år efter att jag fick MS diagnosen blev jag tvungen att helt lägga ner verksamheten. Då hade jag så dålig balans att jag inte kunde bära lunchbrickan. Skoven kom lite då

Väska som ingår i kapp-projektet

och då och det gick inte att vara säker på att jag skulle kunna sköta jobbet som revisor och egenföretagare. Det var ledsamt att ta farväl av alla mina klienter och att avregistrera mig hos revisorsnämnden. Sedan följde tre år av bedrövligheter. Jag kände mig inte behövd längre i samhället. Vad skulle jag vara bra för? Men i takt med att jag började träna växte min lust till livet igen. Jag promenerade massor och tränade på gym. Åren gick och jag gjorde massor av roligheter. Jag blev sjukpensionär till 75 %. Det öppnade stora möjligheter till sådant som jag alltid velat göra, måla, filmredigera, skriva m.m. Nu efter snart snart tjugo år sedan jag fick min diagnos är jag i gång hela tiden med en mängd roligheter. Aktiebolagets verksamhet, där jag tidigare drev revisionsverksamhet, har nästan blivit som en diversehandel med en blandning av försäljning av egentillverkat hantverk inom sömnad och design, konst och smycken, föredrag och bokföring. Läs om det i mina tidigare blogginlägg som jag skrivit sedan drygt två år tillbaks.

Frukosten var inte vacker. Jag åt bovetegröt med lite russin i. Precis så som det stod i receptet på paketet. Jag kokade flingorna i några minuter under tiden som jag vispade. Flingorna hade mjuknat men det såg inte riktigt ut som gröt. För att få det lite tjusigare lade jag i en apelsin som jag delat i småbitar. Och över alltihop hällde jag sesammjölk. Finns det något fulare än sesammjölk. När den stått i kylen skiktar den sig och efter att jag skakat den ordentligt så blir den som mjölk i konsistensen men som skitigt diskvatten till utseendet. Och smaken förbättrar inte utseendet nämnvärt. Men jag fick inte ont i magen och mätt blev jag. Den senaste tiden har vi infört en rationell frukost i form av kaffe med mjölk, grovt bröd och kokt ägg. Men jag får ont i magen efteråt, så nu måste jag ändra på det. Min rationelle man kommer nog att få det svårt med den förändringen. Jag har världsbästa servicen. Han ställer fram frukost till mig alla dagar.  Det ser alltid likadant ut. Han går som på ett spår och avviker sällan. Det skall bli intressant att se hur lång tid det kommer att ta innan han förstår att jag valt ett annat spår.

Det är ett stort jobb att lägga om kosten. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av matlagning och nu när jag måste göra maten själv blir det knivigt. Jag tänkte börja med frukosten och några mellanmål eller lunch. Kött har jag bara ätit någon enstaka gång under den senaste tiden. Min mage klarar inte att bearbeta kött så jag har rena krystcirkusen när det skall ut. Och mjölken tänkte jag också lägga av med. Det får bli sojamjölk i stället. Nu har jag kokat kidneybönor och kikärtor som jag skall lägga i frysen i små portionspåsar. Sedan skall jag gå in på internet för att hitta recept. Hittills har jag följt recepten som finns på paketen men det blir lite enahanda. Påsken är i antågande. Det blir inte lätt med alla ägg som skall ätas. PUH.

Eftersom jag har svårt för att träna måste jag hela tiden tänka på vikten. Det är lätt att gå upp när man inte rör sig. Vi har bytt ut de stora mattallrikarna mot små. Det gör att ögat tror att jag tagit mycket mat på tallriken. Men det är en kamp tycker jag och inte alls särskilt kul. Men det blir säkert bra när jag väl har lärt mig. Berätta gärna för mig hur du gör för att må bra.

Våren har kommit. Det kan vi nog alla vara överens om nu när allt blommar omkring oss. Jag såg till och med en rhododendronbuske blomma idag på väg hem från yogan.

Bougainvillean blommor i uterummet

Den fantastiska yogan, där Anette alltid hittar övningar som är så perfekta för mig. Den avslutande övningen idag var svår men behövlig för en bättre balans. Vi gick runt salen med myrsteg, sakta, sakta. Vi skulle tänka på varje steg och på hur vi satte ner foten. Efter ett halvt varv önskade jag att det skulle vara slut och när jag väl satte mig ner på min fina goa lammyogamatta så kändes det ansträngt i hela kroppen och huvudet bultade. Jag känner det fortfarande. Men det går snart över. Min livsnjutning numera består mycket av att spänna bågen. Mina ansträngningar är på gränsen till vad jag klarar av, så gott som alla dagar. Med ett superhumör och en superglädje över allt roligt som finns att göra så kör jag ett kraftfullt rejs. Men jag känner att allt det roliga har fått ta för stor del av min tid. Jag märker det på min dåliga balans. De senaste två dagarna har jag ramlat omkull två gånger på bara golvet. Signalerna har inte gått fram från huvudet till vänsterbenet i den takt som behövts för det jag varit på väg att göra. Vänder jag mig för fort så funkar det inte och då faller jag. Nu måste jag tagga ner lite för annars är det nog nära till rullstolen. Jo jag har tränat vattengympa och yoga, men det räcker inte. Jag måste gå, träna benen. Mina dyra stavar står i det närmaste oanvända. Nu måste promenaderna börja igen. Det har inte blivit mycket tid över för det under våren. Jag har fokuserat för mycket på teatern och målningen. Nu är teatern över för min del och ansökan till Göteborgs konstskola har lämnats in. Jag får svar i slutet av april. Våren är en arbetsam tid. Så har det alltid varit. Som revisor såg jag nästan inte när blommorna började blomma. Sommaren kom alltid tvärt då.

Den första kappan på G

Det var efter att alla deklarationer och årsredovisningar hade blivit färdiggranskade. Jag har bara ett tiotal små kvar numera och det räcker långt. De skall vara klara under april och kan tryckas in mellan arbetet med kappsömnaden. Kapporna skall ju inte vara klara förrän fram i augusti och skall visas vid en utställning tillsammans med mina målningar. Visst har jag mycket roligheter framför mig. Det är det som gör mig på så fantastiskt bra humör. Nu måste jag planera för promenaderna. Gör jag inte det och skriver in det i min almanacka så blir det inte av.

Igår var sista föreställningen med ”Alla Har Fel”. Det har verkligen varit en lärorik tid. När vi stod den sista stunden samlade efter föreställningens slut skrev My på sin talapparat ”Det har varit jätteroligt och jag har fått mycket bättre självförtroende”. Hon pekar på bokstäverna och

fram kommer ord som förslag och så trycker hon på det ord som hon vill säga. Det går sakta men vi har ju gott om tid. My spelade Julia och hade full koll på alla knapparna när hon känslosamt talade till sin Romeo. Och så Lina, som talar genom att titta på en skärm som bara hennes assistenter förstår sig på att använda. De läser genom att Lina styr med ögonen på skärmen vad hon skall säga och så säger assistenten det. Hon var så lycklig när hon gav sig iväg från scenen efter att hennes framträdande var över, så hon skrattade hela vägen ut

Och så Terese som lyste när hon sa att det här var det bästa hon gjort i hela sitt liv. Hon slutade att ta sina depressionspiller och blev av med biverkningarna som gjorde henne jättetrött. Nu strålar hon och det går nästan inte att få tyst på henne.
Jag har kommit underfund med att det där med att vara funktionsnedsatt är vansinnigt besvärligt när man skall göra vissa saker, men det finns möjligheter till bra sysselsättning. Det här med teater var verkligen en supergrej. Och gemenskapen i gruppen var helt fantastisk. Jag skulle önska att det kom massor av politiker och tittade på ”Alla har Fel”. Då skulle man förstå hur viktigt sådant här är.

Det gick vägen. Under förmiddagskaffet berättade jag att jag tagit  med mig arbetsprover. Eva, en av lärarna tyckte det var en bra idé och att vi kunde gå igenom det direkt efter att vi gjort trycken med potatis. Den första uppgiften var att vi, uppdelade i två grupper, skulle göra ett torn med hjälp av papper i A4-storlek.

Turning Torso

Vi gjorde tuber av papperet och tejpade tuberna ovanpå varandra. Så kom den ena av fröknarna och sa plötsligt att tuber fick vi inte göra. Men vi var så högt upp så hon ändrade sig. Det blev en lite vinglig Turning Torso, som vi tejpade fast i bordet för att det inte skulle välta. Den andra gruppen gjorde ett liggande torn som hängde ner mot golvet på ena sidan av bordet. De kallade det ”Det liggande tornet i Pisa”. Båda verken analyserades och vi fick berätta om vårt samarbete och om hur vi tänkt.

Nästa uppgift var att skriva ett poem eller något liknande på uppspända stora pappersark på väggen. Vi ristade in bokstäverna i potatisar, som doppades med trycksvärta och trycktes upp på väggen. Där kunde vi sedan läsa alla våra korta slagfärdigheter, som naturligtvis analyserades.

Stilleben målat på konstskolan

Förarbetet till mina fågelmålningar

Eva en av lärarna följde med mig och tittade igenom mitt medtagna ansökningsmaterial. Det var tre målningar. En i akvarell, en i akryl och en i äggtempera. Det var alla 17 teckningarna, där jag skissat, allt från vaser till kroppen. Och så berättelsen om mig och min målning, som jag framfört vid den senaste utställningen på VSA i december förra året. Tidningsartiklar och utställningsmaterial var hon inte intresserad av, så det tog jag med hem.
Hon tyckte materialet, jag tagit med var bra och att jag kunde göra allt klart där om jag ville. Så jag fick fart i baken och skyndade mig hem för att hämta kartongarken. Där skulle alla teckningarna fästas. Fyra kartongark á 70×100 cm skulle fyllas. För säkerhets skull tog jag med mig en liten fågelmålning på papper och en stor på duk. Här gällde det att få med så mycket som möjligt när jag nu fick sådan respons.

Efter lunch klistrade jag färdigt kartongarken enligt lärarnas förslag. De två akrylmålningarna som vi hade i uppdrag under kursen att göra tyckte lärarna var så bra att de också skulle med.

Jag fäste visitkort på baksidan av kartongarken, så de inte kom bort, och ställde allt mitt material i ett litet hörn för sig. I en plastpåse från tygaffären hade jag lagt bilder på många av mina andra målningar. De fanns också med på usb-minnet, som låg i påsen tillsammans med presentationen och ansökan. Det kändes riktigt bra. Nu hade jag gjort allt som jag kunde. Kommer jag inte in med det här materialet så har jag inget där att göra. Då finns det bättre lämpade och alla kan ju inte komma in på Göteborgs konstskola. Den 28 april får jag besked. Det kommer att bli en lång väntan i hela tre veckor. PUH.
Lycklig och nöjd for jag iväg till den nästsista teaterföreställningen av ”Alla har fel”. Det var alldeles fullbokat och fler stolar måste ställas fram. Det blev en lång arbetsdag och visst var jag trött, men allting går om det är roligt. En av de sista replikerna i föreställningen säger just: Allt är möjligt. Det ser man verkligen där.

Första dagen på kursen i att ansöka till konstskola är avverkad. Vi började klockan åtta med presentation av de två lärarna som höll i utbildningen och oss själva, sju personer.

Ansökningskurs till Göteborgs konstskola

Sedan visades vi runt i lokalerna där Göteborgs konstskola ligger på Första Långgatan i Göteborg. Vi såg alla arbeten som eleverna höll på med och var de satt och arbetade. Sedan började den första övningen. Vi fick sitta mitt emot varandra i rad. Ena raden skulle teckna av den som satt framför. Vi började med ansiktsformen under en och en halv minut. Sedan fick vi byta till platsen bredvid och teckna på den skissen som hörde till den stolen och teckna av den person som satt framför den stolen. På så sätt tecknade alla på alla bilder. Det blev faktiskt ganska bra. I alla fall så pass likt att vi kunde se vem som var vem och det är väl inte så illa så här första gången.

Arbete i full gång

Sedan var det kafferast. Det var ett trivsamt gäng och våra lärare berättade om skolan. Under eftermiddagen fick vi i uppgift att teckna av ett stort stilleben och efter det skulle vi måla detsamma. Jag fick så mycket beröm att jag frågade om jag ens behövde gå i skolan. Ja visst de berömde alla andra också. Det var en fantastiskt härlig dag och jag ser fram emot morgondagen med stor spänning. Jag har plockat fram tidningsartiklar om mina utställningar, vernissagekort och visitkort, berättelsen om mig själv och så har jag lagt över en hel drös med målningar på ett usb-minne. Jag vet inte om det var tänkt att vi skulle göra så men jag chansar. Det kan ju inte bli mer än nej och så får jag med det hem igen.

Idag fick kapp-projektet sin beskärda del av min tid. Tisdagar och fredagar är det kappor som gäller.

Tyglagret utökat

Ja inte för att jag är en så supersträngt upptagen person, utan för att jag hittar på alldeles för mycket på en gång. Men det är svårt att välja bort när allt är så himla roligt nu. Tidigt i morse var jag uppe och duschade och åt frukost. Jag hade bestämt mig för ett besök i tygaffären. Tyglagret måste kompletteras för att det skall bli någon ordning på kapporna. Allt kan ju inte sys med pappas slipsar. Och så upptäckte jag att jag inte längre hade storlek 36. Jag mätte och kollade mot mönstret. Men oj, jag hade

Den nya arbetsstolen

växt. Fast inte på längden, där det verkligen hade behövts, utan på bredden. Storlek 40 är vad som gäller. Därför fick jag klippa till ett nytt mönster i storlek 40. 36-an får vänta tills någon smäcker kund förhoppningsvis kommer och beställer. De flesta har nog ändå ungefär samma storlek som jag tror jag, fast några centimeter längre på höjden. Jag kom hem med hela famnen full med tyger. Här skall sys. Jag fick en jättefin stol av min snälla sonhustru. Nu kan jag hålla på obegränsat.

Vårplantor

Benen orkar inte stå särskilt länge och att sitta och vänta på att benen skall komma ikapp är det tråkigaste som finns. Solen skiner i genom glasväggarna i uterummet. Där är tropisk värme nu och fröna har blivit till små plantor redan.