Lite fundersam var jag. Hur skulle det funka? Man vet aldrig för det är olika varje gång. Jag gav mig iväg till Landvetter i god tid. Ingen handikapp-plats för parkering av bilen sågs till utanför inrikeshallen. Jag tog en vanlig gästparkering och lade handikappskylten tydligt i framrutan och löste inte ut någon p-biljett. Om det var ok skulle jag få veta först när jag kom hem. Nu måste jag få ut elmoppen ur bilen. Den är 35 kg tung och det orkar jag inte lyfta. Jag väntade en stund och fick se en ung kille, som stod lite längre bort och rökte. Jag frågade, kan du hjälpa mig att …. Han pratade inte svenska så bra sa han så jag fick ta till engelskan. Jo visst det gick bra. Han var jättevänlig och frågade om det var något mer jag behövde hjälp med. Han såg på resväskan. Skulle jag få plats med på den lilla elmoppen. Men jag hade gjort det förut och visste att väskan skulle få plats. Med resväskan och kryckan mellan benen och handväskan i korgen där framme for jag glatt iväg in i inrikeshallen. Där bygger de om så jag hänvisades till utrikeshallen. Jag skulle checka in på nr 17 stod det på tavlan. Resväskan rullade in på bandet efter incheckning med en lapp påsatt och en remsa hade också satts runt elmoppens styrstag.

Min lilla elmoppe

Nu skulle också elmoppen lämnas så jag styrde mot udda bagage-inlämningen. Jag hade beställt assistans när jag beställde biljetten på internet, men jag gillar inte att bli framforslad i rullstol. Jag har liksom aldrig förlikat mig med det. Det kommer en dag, men inte nu. Så jag tog kryckan till hjälp och knallade iväg tillbaks alla de snirkliga korridorerna till inrikeshallen. Jag hade gott om tid så jag hann att ta en supergod surdegsmacka med ost och ett glas juice. Det hade varit gott med kaffe men kaffe är så vattendrivande och med mina inkontinensbesvär och balansproblem och gångsvårigheter så är det jobbigt att bli kissenödig i ett kör. Jag springer inte så lätt på toa som många andra gör. ja jag vet, jag måste fixa det där problemet, men det får bli en annan dag. Att köra igång en inkontinenscirkus på Sahlgrenska gör man inte på en kvart. Jag får klara mig med mina blöjor ett tag till. Så bar det iväg till säkerhetskontrollen med kryckan och handväskan och sedan upp med hissen till vänthallen. En lång kö ringlade sig förbi där jag satt. Jag tänkte: skall jag knalla iväg långt dit bort och stå där och vänta tills vi får gå på planet så blir det jobbigt. Men det behövde jag inte för plötsligt kommer kvinnan som jag checkat in hos och vinkar fram mig. Jag kände mig som kronprinsessan när jag knallade fram till gaten med utgång till planet. Plats 2 A hade jag. Långt fram. Så skönt. Då skulle jag komma av snabbt.

Vi landade på Arlanda och ställde oss upp och väntade på att få gå av. Plötsligt får vi meddelande att alla skall gå av i bakre delen av planet. Så alla vänder sig åt andra hållet. Döm om deras förvåning när jag blir framvinkad och får gå av där framme. En kille försökte para ihop sig med mig för att komma av snabbare, men flygvärdinnan genomskådade honom.

Allt skall med

En man stod och väntade med en rullstol strax utanför flygplansdörren. Jag satte mig ner. Jag kände att det var superskönt att slippa vänta och sedan gå långt. Han drog iväg med mig till bussen som körde från utrikes till inrikes och tog mig in genom en liten dörr. Vips så befann jag mig där vid resväskebandet. Nu var allt på plats och det var bara att sätta sig in i min systers bil och fara iväg hem till henne. Jag sa till killen som körde rullstolen att det är inte bara negativt att vara handikappad. Man får njuta av det lilla.

Även hemresan funkade bra. Men då var min käre man med och han skall alltid ta över. Det är inte lika kul. Det är roligare att klara sig själv. Men ok då, nu har jag ju sett att det funkar. Det ger den frihet som jag behöver för att inte känna mig låst. Nu vet jag att jag kan sticka iväg till min syster och hälsa på precis när det passar mig. Kul va´?
Och någon p-bot fick jag inte för parkeringen. Den var gratis med handikappkortet i framrutan.

Nu har vi startat upp slutspurten för kapp-projektet. Det är bara en månad kvar och tiden går fort när man har det trevligt. Ett mail gick iväg till Torslandatidningen idag. Det betyder jättemycket för oss att tidningarna skriver om projektet. I morgon får det bli Göteborgs Postens tur.

Så här ser mailet till torslandatidnngen ut:

”Hej Conny
Jag heter Britt Marie Skogh Dave. Kanske minns du att du varit här hemma hos oss och fotograferade några målningar i samband med Konstrundan Hisingen förra året. Jag hade också en utställning i Vingen kulturhus tidigare i år och så talades vi vid angående en teatern ”Alla har fel” där jag var med på ett litet hörn.

Nu har jag ett nytt projekt på gång sedan ett halvår tillbaks. Jag tyckte det var lite svårt att sälja mina målningar. Då kom jag på att reklamgubbarna i stan går omkring med plakat på mage och rygg. Så kanske jag också skulle kunna göra. Ja, inte att gå omkring med reklamplakat, utan att trycka upp mina målningar på tyg och sy in dem på ryggarna på kappor och låta andra gå omkring på stan och göra reklam för min konst. Jag nämnde det för min syster, som strax därefter gav mig en provdocka i present. Det var startknappen. Under en av mina vakennätter då nervsmärtorna p.g.a. sjukdomen MS inte ville ge sig, kom jag att tänka på alla tygerna, som ligger oanvända hos mamma och som hon tänkt väva av. De skulle jag ju kunna lägga beslag på nu, när hon blivit för gammal för att fortsätta väva (hon fyller 98 år i vinter). Och sedan slog det mig att pappa har mängder med slipsar, som han fått av oss fem barn i födelsedagspresent, julklapp och till fars dag. De kan jag ju också använda till att sy kappor av. Nu var jag igång med planeringen av kapp-projektet.
Jag hade sökt in till Göteborgs konstskola med start hösten 2014, men jag skulle inte få svar förrän den 1 september. Det var för länge att vänta och jag visste ju inte ens om jag kom in. (jag fick besked per telefom i juli att jag var antagen, men då var kapp-projektet så långt på väg att jag tackade nej).

I samma veva som jag som bäst förberedde mig för kapp-projektet berättade min sonhustru att hon skulle arbetstränas. Efter att ha gått sjukskriven jättelänge måste hon nu ut för att arbetstränas för att kunna få fortsatt A-kasseersättning. Hon var livrädd för hur det skulle bli. De jobb hon tidigare haft har gått åt pipan p.g.a svår värk i underlivet då hon varken kan sitta eller stå.
Jag föreslog genast att hon kan få arbetsträna hos mig i mitt företag. Jag godkändes av Arbetsförmedlingen som hennes arbetsgivare. Jag skulle få gratis arbetshjälp och dessutom 250:-/vecka i ersättning och hon skulle få fortsatt A-kassa. Hon började jobba 8 timmar de första 4 veckorna, 12 timmar de följande 5 veckorna i maj, 16 timmar 5 veckor i juni och uppnådde målet 20 timmar per vecka i juli. Nu har hon kommit upp i 50 % arbetstid och fortsätter att jobba så. Det går alldeles utmärkt. Hon kan dra sig tillbaks när det blir för besvärligt med värken. Hon stortrivs med att sy kappor och jackor och väskor. Hon hade bara sytt upp gardiner tidigare men är en hejare på att sy kappor nu. Vi målar och arbetar med silver också lite då och då. Det är sådant som hon kan sedan tidigare.

Kapporna är inga vanliga kappor. Även kapporna är konst. De sys i små bitar som skall pusslas ihop på alldeles speciellt sätt för att kappan skall bli fin. Och naturligtvis skall tygmönstren och färgerna passa ihop med målningen på ryggen. Det är viktigt. Kapp-projektet har fått namnet ”Jeanmari” efter våra namn Jeanette och BrittMarie

I Kulturhuset Vingen den 13 och 14 september klockan 13-16 skall våra målningar och silversmycken ställas ut. Under ”mingel” pågår ett bildspel som visar vårt arbete till musik av mina årsbarn. Mannekänger visar kappor, jackor och väskor. Utställningens namn är ”Klä dig i konst”.

Conny, du är hjärtligt välkommen in till oss i verandan om du har vägarna förbi. Där har arbetet pågått sedan den 25 mars. Ingen semester här inte. Här gäller det att uppfylla Arbetsförmedlingens villkor för A-kassan. Jag är jättelycklig över att få en arbetskompis att bolla idéer med. Det blir så mycket roligare då. Själv har jag som du kanske minns sjukdomen MS (se www.skogh-dave.se). Det är en dans på slak lina att hitta bra och intressant sysselsättning när man inte har kroppen med sig. Men har man ett roligt jobb så kan man nästan lyfta berg. Bra sysselsättning ger drivkraft och livsglädje som räcker en bra bit på väg. Vi känner verkligen att utställningens datum närmar sig. Inbjudningskort skall ställas i ordning och skickas ut, bildspel och musik måste väljas och läggas över på CD och….. ja, hemsidan för Jeanmari får nog vänta www.jeanmari.se. Du är välkommen in där och kolla på våra kappor, men jag bifogar en kappa också.

Hej då Conny och hoppas att vi hörs//Britt Marie”

Det är skönt nu. Jag är frisk igen. Ingen huvudvärk heller längre. Den försvann under dagen igår. Vet ni, jag råkade ut för värmeslag. Jag var ute med min syster och spelade golf under förmiddagen. Ja, tro det eller ej, det gick faktiskt riktigt bra. Jag spelade ganska mycket golf under hela 80-talet. Så försvann min golfkompis och jag fick nya intressen.

Skårkortet från Dynekilens golfbana

Det har gått många år nu sedan jag slog mitt förra slag. Men det verkar vara med golf som med att cykla, har man en gång lärt sig så sitter det där. Visst måste säkerheten fräschas upp, men själva slagen och hur de skall utföras sitter ju där. Det var förfärligt roligt. Vi hyrde en golfbil. Då slapp jag ju att gå. Det var strålande solsken. Inte så fasligt varmt. Jag körde ända fram till bollen och ställde mig och slog. Jag trodde att obalansen skulle sätta stopp, men det visade sig att det problemet inte var särskilt stort. Dessutom tror jag att golfen kan vara en förträfflig balanstränare. Utslagen från tee var i det närmaste klockrena. Det gick också bra med puttningen. Däremot var närspelet inte särskilt mycket att hurra för. Å andra sidan minns jag att det var det jag tyckte var svårast då jag spelade för längesedan också.

Resultatet från niohålsrundan

Jag räknade efter 36 i handikapp och fick ihop 21 poäng på en niohålsrunda. Det var jag helt nöjd med efter så många år. Nu har jag fått ny vind i seglen vad gäller golfintresset. Vi har ju Torslanda golfbana alldeles nära där vi bor så det kommer att bli en hel del träning nu i höst hoppas jag. Klubborna ligger i garaget och väntar. De är lite omoderna och måste kompletteras med en sådan där hybridfemma och drive i konservburksformat. Sedan är det nog bara att köra.

Vi kom hem efter ett par timmar. Flaskan med vatten var helt orörd. Så dumt av mig. Strax kom gäster. Vi satt i mammas uterum och åt en härlig smörgåstårta. Jag fyllde på mitt vattenglas många gånger. Efteråt blev det budapesttårta med kaffe. Det var trivsamt. Plötsligt kände jag att jag att värmen tog överhand. Jag hade försökt att sätta upp fönstret, men det är klurigt att ha det öppet när två stycken mycket gamla damer ogillar draget. Jag reste mig och gick ner i källaren. Där är svalt. Jag duschade kallt. Men följden blev inte som jag förväntat mig. Jag brukar bli pigg efteråt. Nu kände jag bara frossa. Jag bäddade ner mig under täcket i sängen. Klockan var bara 18 men jag orkade inte tänka på att behöva gå upp och ta adjö av gästerna. Det fick de andra ordna. Jag fick en bedrövlig natt. Jag drack och drack. Jag kände mig helt uttorkad. Det värsta var att i takt med att jag drack så måste jag ju på toa också. En gång varannan timma var jag toanödig. Jag mådde dåligt och kände mig spyfärdig. Lyckligtvis blev det diarré istället. Hela kroppen var nästan ur funktion. Jag var livrädd för att snubbla. Jag hade aldrig lyckats ta mig upp. Då hade mina anhöriga hittat mig liggande i kiss och bajs dagen efter. Det hade verkligen inte varit vad jag helst önskat mig. Jag överlevde natten och vaknade med ett alldeles för litet huvud helt slutkörd. Mamma kom och sjöng gomorron, gomorron, hör fåglar sjunga glatt, gomorron, gomorron till dig. Jag lyckades få henne att förstå att jag inte var frisk och att hon inte behövde tänka på frukost till mig. Hon gick besviken uppför trapporna.

Jag låg hela dagen. Mina systrar kom med vätskeersättning och en filtallrik med frukt. Jag var trött men jag måste ju äta. Det gick bra. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen. Vi slog också upp på internet och konstaterade att det var värmeslag jag fått. Så här stod det att läsa:
”Värmeslag
Värmeslag uppstår när kroppens egen förmåga att styra sin temperatur inte fungerar. Det uppstår oftast när det är väldigt varmt ute och luftfuktigheten är hög.
Värmeslag kan vara livshotande, särskilt för små barn och äldre personer. Små barn har oftast inte fått igång sin förmåga att svettas och blir därför extra känsliga för värme. Äldre personer har ofta andra fysiska problem som gör att de påverkas mer. Risken för att få värmeslag ökar också om man idrottar väldigt hårt i varmt väder, till exempel om man springer ett maraton.
För att minska risken för värmeslag bör man dricka mer när det är varmt. Man bör vara uppmärksam på om man kissar mindre än vanligt, eftersom det är ett tecken på att man behöver få i sig mer vätska.
Kroppen behöver vänja sig gradvis vid värme, och brukar ha anpassat sig efter ungefär en vecka i varmt klimat.
Symtom
Om man har värmeslag är kroppstemperaturen över 40 grader. Andra symtom är
•huvudvärk
•illamående och kräkningar
•synstörningar
•yrsel, irritation och förvirring
•snabb puls
•rödflammig, torr hud.
Behandling
Om man har fått värmeslag behöver man få vård så fort som möjligt. Man måste direkt komma till en sval plats och få hjälp att kyla ner kroppen, till exempel med en blöt handduk.
På sjukhuset kan man behöva få näring och salter direkt i blodet i form av dropp.”

Jag borde ha lärt mig att värme är förkastligt för min del, men jag trodde inte att det skulle kunna bli så allvarligt. Det tog mig faktiskt tre hela dagar innan jag var helt återställd. Nu har jag lärt mig att jag måste dricka oftare. Jag sprang inte något maraton, men en niohålsrunda räckte nog för mig. Och så var det där med äldre. Visst är man äldre när man närmar sig sjuttio. Och jag har dessutom ms. Har man ms så har man alltid svårt för temperaturomställningar. Den funktionen saknas oftast i kroppen då. Nu kokar jag en liter vatten tillsammans med en halv tesked salt och sex teskedar socker. Det får svalna i kylskåpet och så dricker jag hela litern under dagen. Man lär sig.

Jo, jag är hemma igen. Jag har varit i Strömstad i omgångar. Det är fantastiskt att vara med mamma och se hur hon klarar sin vardag. Jag har lärt mig att man inte får hänga upp sig på oväsentligheter. Det där med hygien och tandborstning är underordnat, liksom byte av kläder. Om man äter frukost på morgonen eller på kvällen har heller ingen stor betydelse. I alla fall inte om man som mamma äter honungssmörgås och dricker kaffe till alla frukostar och kvällar och mellanmål. Jag minns när vi var i Indien. Vi åt samma mat alla måltider, frukost, lunch, middag och kvällsmat. Kan så många människor ha det så, så kan väl också mamma. En hel del punschpraliner slinker ner under dagen. De ligger i en glasskål med lock och jag hör klingandet alla gånger locket lyfts av. Och många havrekakor blir det.

Mamma på träningscykeln

Hemtjänst kommer fyra gånger per dag. Den första klockan halv åtta på morgonen. Ofta är mamma redan upp då. Hon får ett par piller för sköldkörteln och så astmadosen och så den lilla supen för att hon skall äta bättre. Den var stark säger hon alltid med ett glatt skratt. Ibland låter hon dem hjälpa till med honungssmörgåsen och kaffet men oftast fixar hon det själv. Hon värmer vatten i en eltermos (jag minns inte vad det heter) och så häller hon lite frystorkat kaffepulver i kaffekitteln till bryggaren. Det uppkokade vattnet häller hon över i glaskitteln och sätter den på plattan i bryggaren. Hon förstår inte att kaffet redan är färdigt. Så skakar hon lite på glaskitteln och så är det färdigt. Det är bra att hon inte använder spisen när hon är själv hemma. Hon har använt spisen ett par gånger när jag var hemma och då glömde hon att stänga av. Fast vi har installerat spisvakt så det är ingen stor fara. Plattskydden blir svarta, men det är väl inte hela världen.

Mamma krattar gräset

För ett par veckor sedan ramlade mamma när hon, sent på kvällen strax före stängningsdags, gick till affären för att handla mjölk. I pannan blev det ett litet hål. Jag satte på plåster men det blödde igenom, så sköterskan fick komma och plåstra om. Sköterskan sa att det borde sys. Nu så här efteråt ser det bra ut. Men det var inte så vackert när vi dagen efter var hos frissan. Mamma skulle permanentas. Vi hade beställt tid för länge sedan. Det var en kraftig blåtira över halva ansiktet. Vad gjorde det när mamma var pigg och glad över att bli fin. Mamma gillar att vara fin. Att hon inte byter kläder har nog mer att göra med att det är besvärligt. Jag tror inte att hon känner lukt och hon ser dåligt p.g.a gula fläcken. Jag har talat med hemtjänst om det, men det är svårt att få till. Mamma är en bestämd person men behov av stor egen integritet. Henne kan man inte göra vad man vill med. Jag har föreslagit hemtjänst att de skall tappa vatten i badkaret på måndagar. Det är mammas baddag. Ibland glömmer hon att det är måndag och då blir det ingen badning den veckan. Vi får se hur de lyckas med den uppgiften.

Mamma hos frissan och blir fin

Soporna med kisseblöjorna verkar de ha koll på nu. Och tänk en morgon när Anita från hemtjänsten lyckades få mamma att byta blöja. Det luktade kiss sa Anita. När jag sagt så till mamma så har hon bara tyckt att jag varit löjlig och inte trott att det var sant. Anita bad med vänlig och bestämd röst att få ta av mamma blöjan. Det slutade med att mamma knallade in i sovrummet ensam och tog av sig blöjan och gav den sedan till Anita.

Jag har lärt mig massor om äldrevård. En pigg, snart 98-årig dam, med ett minne som bara sträcker sig över ett par minuter, och som man lätt kan vilseledas tro är alldeles senil, gör man inte som man vill med. I alla fall inte med min mamma. Hon väljer sina egna vägar och sitt eget sätt att leva. Det är fantastiskt att hon vill bo kvar hemma så vi kan komma och bo där med henne. Det skulle inte inte alls vara lika kul att hälsa på på ett äldrehem. Men jag fasar ändå för den långa svarta vintern som är på väg. Det blir ingen lätt match för mamma. Och kanske inte heller för oss och hemtjänsten.

Dagens arbete blev ett litet avbrott i syendet och hemsidesjobbet. Jag har fotograferat massor av detaljer på våra kappor, som skall läggas in på hemsidan. Och alla kapporna skall ha namn. Jag har bestämt att de får heta samma som målningarna.

Kulturhuset Vingen, Amhult, Torslanda den 13-14 september 2014

På utställningen i kulturhuset Vingen i september har jag tänkt att originalmålningarna skall hängas upp på väggarna. Mannekängen kommer att hänga av sig kappan på dockan som står framför målningen. Hela mannekänguppvisningen skall filmas och kommer att läggas ut på hemsidan under hösten. Vi hoppas det kommer riktigt mycket folk. De minglande gästerna kommer också att fotas och läggas ut på hemsidan. Jag har ju sett hur de stora gör på sina hemsidor.

Packningen står redo för avfart till Strömstad

Ett avbrott blev det som sagt idag. Snabbt åkte vi i morse till Tygaffären och handlade mera. De nya tygerna började ta slut. Det går inte att bara ha mammas vävtyger och pappas slipsar. Vi måste komplettera med lite andra färger. Vi köpte samma tyger som första gången. Det har liksom blivit vår signatur. Vi vill ju att folk skall känna igen våra kappor. Kanske säger de en dag på stan att de såg en Jeanmari-kappa som var så himla snygg. Allt snack om Disigual är som bortblåst. Nu är det Jeanmari som gäller. Det vore coolt. Det gäller att sikta mot stjärnorna. Nu står allt packat och klart inför avresan till Strömstad. Vi kommer att installera oss hos mamma i fjorton dagar. Det skall bli kul att se hur hon reagerar när vi kommer med hela flyttlasset. Tre symaskiner, två provdockor, arbetsstol, sittkudde, två lådor fulla med de tyger som vi tror att vi kommer att behöva, en påse med restbitar och en låda med alla sytillbehör. Jag tror hon kommer att bli glad när hon förstår att vi kommer att arbeta där. Då får hon sällskap alla dagar från klockan 9 till 13. Varje morgon skall vi sjunga Godmorron, godmorron, hör fåglar sjunga glatt, godmorron, godmorron i kör. Frukostklubbens visa minns ni väl.

Syledig dag. Det är skönt. Jag tror det är över 40 grader i vår veranda. Alla fönster och plasttaket är en bra värmebehållare. Det hjälper inte att dörrarna står öppna i båda ändarna. Vinden är inte så pass stark att det blåser in och den stilla vind som kommer in känns som varma vindpustar. Men jag har jobbat med jeanmari´s hemsida inomhus i stället. Att fixa en hemsida är för mig inte gjort i en handvändning. Usch så svårt. Och ändå har jag god hjälp av Micke. Men han kan ju inte veta vad jag vill ha in på hemsidan. Alla bilder och all text måste jag ju greja själv. Det är mycket kvar innan den är klar. Alla uppgifter om kappornas storlekar skall finnas med och längd och bredd och inte minst midjevidden. Alla detaljer på kragar, knäppning och fickor skall fotograferas och läggas in på särskilda sidor som skall bläddra fram.

Vi var i Helsingborg och hämtade två superfina skyltdockor. Nu får de stå och vänta till utställningen i september. Visst är de fina.

Jag får en hel del kommentarer per mail eller i min blogg. Det är jättekul och jag är så himla glad att ni läsare hör av er. Det gör att jag känner att jag skriver även för andra och att ni förhoppningsvis gillar att läsa det jag skriver. Jag fick ett mail angående mitt jobb som jag gärna vill dela med mig av. Så här svarade jag:

Jag jobbar 4 timmar alla veckans vardagar. Tro det eller ej , men jag känner att det är ganska mycket att jobba varje dag. Jag blir trött. Men det är roligt att se hur kapporna växer fram.
___________________________________
Min vän svarade:
Kan tänka  mig att det är jobbigt att arbeta varje dag o sen skulle det inte förvåna  mig om sitter du mer än 4 timmar själv…. Svårt att sluta när man har jobbet hemma……Du måtte  vara arbetsnarkoman som jobbar trots att du är pensionär…..
____________________________________

Tja arbetsnarkoman är jag kanske lite, men mest beror det på att jag inte vill tänka på min sjukdom. Det gör jag alltför ofta när jag inte har något roligt, som upptar mina tankar. Solen skiner och jag kan inte göra mig nytta av det för då blir jag varm. Jag kan inte gå. Då kan jag inte göra allt det som andra gör utomhus. Att gå och bada ser jag också som ett stort företag. Det är långt att gå till badet från bilen. Jag kan ta elmoppen fram till trapporna men sedan blir det besvärligt med alla stenarna. Dessutom känns det som elstötar när jag går i det kalla vattnet för mina nervtrådar verkar sitta utanpå och reagerar jättestarkt. Att åka in till stan och handla, då måste jag ha med mig hjälp för att lyfta ur elmoppen ur bilen. Ja det är ingen ände på allt som jag inte kan göra. Då är det bättre att sitta här hemma och tycka att det är kul att sy, för det tycker jag verkligen. Visst saknar jag ibland allt det där roliga som jag inte kan göra. Men jag försöker att tänka bort det. Det gäller bara att fokusera rätt och det lyckas jag med nästan alla dagar.

Ni är hjärtligt välkomna att  skriva kommentarer.

Ett nytt avstamp. 3/4-delar av tiden har vi kvar fram till utställningen den 13 och 14 september på Vingen kulturcenter i Amhult här i Torslanda. Hela juli och augusti och halva september 5 dagar i veckan 4 timmar varje dag. Det har vi lovat Arbetsförmedlingen för att Jeanette skall få sin A-kassa. Arbetsträning kallas det. Jag är otroligt glad över att kunna hjälpa till med det. Och det är fantastiskt bra för mig själv att få rolig sysselsättning och inte behöva gå omkring och tänka på allt jag inte kan göra. Så här i sommartider finns det gått om sysselsättning som jag inte kan göra. Så gott som allt utepyssel som folk brukar fördriva tiden med kräver en kropp som är rörlig = kan gå, har bra balans, har ork och kraft och klarar värme. Den kroppen har inte jag. Då är det en stor lycka att vi har en jättestor glasveranda med stora dörrar att öppna i var ände så vindarna kyler av solvärmen som tar sig in genom fönsterglaset.

Två av de fem nya kapp-projekten

Fem nya kappor eller jackor är på G. De måste bli klara under juli månad. Vi har valt ut alla tyger och målningarna som skall sitta bakpå. Två har vi kommit en liten bit på väg med, men det är mycket pyssel. Ett bakstycke kan ta ett par förmiddagar innan det ser fint ut. Det är ett fasligt pusslande och tyckande och diskuterande innan vi tycker att det duger för oss. Men när det väl är klart känns det som en ny förälskelse. Det blir så himla fint. Det är nästan som att måla en tavla.

Ett av de kommande kapp-projekten

Vi har tre högar med utvalda tyger som ligger och väntar på att bli omhändertagna. Det är viktigt att vi lägger ribban högt. Alltså att planera in fem stycken kappor på en gång. Gör vi inte det finns det viss risk för att vi inte orkar att sparka igång igen. För att starta nya projekt krävs ork och ingen av oss är superstarka. Därför är det viktigt att vi har kul. Och det har vi.

Midsommar i Strömstad innebär jordgubbstårta med kaffe klockan elva ute i trädgården hos mamma. Jag hade bakat den maffiga tårtan kvällen före. Åtta ägg. Inte så liten, eller hur? Solen sken och alla var samlade. Min syster hade gjort i ordning prisbordet med alla priser som skulle delas ut efter tävlingarna. Den äldste var mamma med sina 97 och ett halvt år och därnäst kom Ida som är 93 år. Den yngste tävlande var 9 år. Min minsta syster var tävlingsledare och delade upp oss i fyra lag med tre i varje. Hon är gympalärare och mycket för det pedagogiska, så de olika lagen fick bestämma reglerna för spelen crocket och boulle och pilkastning och allt det andra. Ida ville inte vara med, men alla andra deltog. Poängen räknades igenom tre gånger. Det skulle vara riktigt räknat, inget fusk. Så var det dags för lunch. Alla hade haft med sig sitt bidrag till knytkalaset. Det blir alltid för mycket och vi blir alltid för mätta. Allsångshäftena hade nytryckts med stor text så mamma kunde se. Hon älskar verkligen allsång. Klockan hade blivit närmare sex på eftermiddagen och mamma frågade ”viskande” (hon hör så himla dåligt) om kalaset snart var slut nu. Ett midsommarkalas är en jobbig grej för en 97-åring. Så vi ”ungdomar”

En av Jeanmari´s kappor

drog iväg ut till sjökanten. Vi dukade upp till ett stort räkkalas i fiskeboden nere vid sjön. Någon badade bastu och tog sig ett bad medan solen gick ner bakom bergsknallen. Vindarna var kalla men det var uppehåll hela kvällen. Så synd att man skall behöva gå till sängs, men det var nog dags ändå. Alla världsproblemen hade blivit lösta och det kommer ju en dag efter detta också.

Mamma tyckte hon var jättefin

Jag kunde inte låta bli att ta med några kappor upp till mamma. Jag måste ju göra det där sista. Mamma ville prova. Å hon tyckte de var fantastiskt fina. Hon ville köpa, men kom till sist på att hon nog var en aning för gammal. Fast jag tycker nog att våra kappor passar till alla åldrar. Gillar man bara att se lite annorlunda ut så passar det perfekt. För designen är annorlunda.
Midsommardagens kväll avslutades med att mamma och jag sjöng igenom alla sånghäftena igen. Jag märkte inte först att mamma tagit sin insomningstablett. Efter hand blev hon alltmer vinglig och sluddrig. Hon var superglad och sa att hon gärna ville flytta hit till mig. Att det var hon själv som bodde där och inte jag, det hade hon glömt nu. Jag följde henne till sovrummet. Hon frågade om det var där hon skulle sova och när jag sa ja, sa hon, så bra, det ser ju fint ut. Och kröp nöjd ner i sin säng. Det är faktiskt fantastiskt att ha en så gammal mamma som är så himla pigg. Att hon inte kan hålla reda på om det är kväll eller morgon, eller om hon nyss hade ätit eller skulle äta eller säger samma saker gång på gång, det är ju inte särskilt viktigt. Hon är pigg och glad alla dagar.

En artikel i Göteborgs-posten bekräftade det jag tyckt länge. Den 17 juni 2014 kunde vi som läser GP läsa att ”Varannan blir sjuk av vanliga läkemedel”. Jag läser vidare:

Artikel i GP 2014.06.17

Hundratusentals människor blir sjuka av vanliga läkemedel. Upp till varannan drabbas av läkemedelsrelaterad sjuklighet som ger vårdkostnader på upp till 19 miljarder kronor. Det visar en färsk avhandling från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet. Hanna Gyllensten, apotekare, forskare och nu också doktor har tagit hjälp av expertpaneler med läkare, enkätundersökningar med 7000 personer och gått igenom nära 5000 patientjournaler, för att utröna hur hög sjukligheten är. I journalerna kunde forskarna se att det var 12 procent av befolkningen som var drabbad under en tremånadersperiod. Hanna Gyllensten har fått fram att detta också får konsekvenser utanför vården. Förutom ett stort enskilt lidande leder också biverkningar och följdsjukdomar till direkta kostnader för patienterna på mellan 4000 och 10000 kronor per år. Resursförbrukningen utanför vården innebär produktionsbortfall. Människor har varit hemma från jobbet p.g.a läkemedelsproblem och anhöriga som fått vård.

En ros till alla som lider av biverkningar

Enligt expertpanelen med läkare drabbas 50-60 procent av alla patienter som får vård i Sverige under ett år av någon form av biverkningar, förgiftningar, läkemedelsberoende eller otillräckliga effekter. Detta gäller i stort sett alla läkemedel och de vanliga läkemedlen ger mest problem. Det är läkemedel mot depression eller smärtlindring som ger mycket besvär. Ibland är patienten felmedicinerad, men biverkningar är en stor del och det är besvär som uppstår även om man använder läkemedlet på rätt sätt. Men sedan verkar otillräcklig effekt av läkemedlet vara en stor del av problemen. ”Det är egentligen alla läkemedel som kan ge sådana här problem” säger Hanna Gyllensten.
Jag är glad att jag under alla år haft styrka och mod att stå emot de rekommendationer om mediciner som olika läkare gett mig. Så snart jag känt biverkningarna komma, så har jag slutat ta medicinen. Jag har inte haft tålamodet att stå emot och invänta eventuella förbättringar. Därför har jag heller aldrig råkat få några följdsjukdomar. Man kan tycka vad man vill om det, men det har gått vägen för mig. Och det är min stora lycka. Jag mår så himla bra idag och tycker att varje dag är värd att vara tacksam över.