Nu har jag provat elstötarna mot spasticiteten i 2 nätter. Den första natten provkörde jag när benmusklerna körde igång redan kl 10 på kvällen. Elstötarna riktigt dunkades in i muskulaturen. Jag hade satt på 2 lappar på ovansidan av låret och 2 lappar på undersidan. Jag såg hur slagen tog. Jag hade fått veta av Birgit att jag inte skulle köra längre stunder än 15 minuter. Jag började svagt och trappade upp efter hand som jag blev mera vågad. 15 minuter gick men spasticiteten hade inte slutat. Jag tog till mina vanliga töjningar, babypose med framsträckta armar, och nästa, benet högt uppdraget mot huvudet och så den sista, töjning av baksidan av låret sittande på sängkanten. Det tog en kvart och sedan var det äntligen lugnt. Ända till kl 2. Då var det igång igen. På med ellapparna och elstötarna. Det hjälpte inte så återigen samma karusell med töjningar. En tredje gång kl 5 körde det igång, men nu var det svagare och kunde lugnas ner med bara manuella töjningar. Jag var dötrött på morgonen och kröp ner under täcket när klockan ringde kl 8. Jag somnade om och fick jättebråttom till frukosten och morgongympan. Den andra natten var i stort sett likadan. Jag har talat med Birgit och vi är överens om att jag skall prova t.o.m helgen som kommer. Jag tycker ändå att spasticiteten håller på under kortare stunder nu, ca en halvtimma. Förr kunde det hålla på i timmar. Vi får se på måndag, då har jag provat Tensen i 5 nätter, hur det gått. Som jag ser det nu så får det nog kanske bli Botox.
Vi har blivit förevisade en mängd hjälpmedel. Det var rena julaftonen. Bollar, lera, stödstrumpor, kylväst, bestick och andra vardagsgrejer som är specialgjorda för oss funktionsnedsatta människor. Jag kom därifrån med rullatorkorgen fylld och hela veckopengen fattigare.
På eftermiddagen lyssnade vi till kostchefen Idas förslag på mat som kan lagas enkelt till lunch och gick igenom kostcirkeln. Hon berättade att till lunch kan man ta 100-150 gr keso, 1 fullkornsmacka, ett knäckebröd och 3 morötter. Man kan ta lite lätta på brödet, men måste utesluta osten om vi har fyllt mängden protein med keso. 7000 kalorier ger 1 kg i ökad vikt om de äts utöver basmaten. I en chokladkaka är 550 kalorier. Det gäller att hålla ordning på födelsedagsfirandet, eller i alla fall det som äts där.
Därefter var det besök hos arbetsterapeuten Lisbeth. Jag har fått en mängd goda råd bl.a om hjälpmedel att få in rullstolen i bagaget i bilen. Tyvärr måste jag nog byta bil. Min S-40 har inget bra bagageutrymme. Kanske skall jag kosta på mig en V-50 istället?
Nu känns det att tiden här närmar sig slutet. Vi får mängder med träningsprogram och kostförslag och broschyrer. Det blir en hel del att ta tag i vid hemkomsten. Jag skall, enligt förslag från Birgit, sjukgymnasten, anmäla mig till chigong och till Fungera träningscenter hemma i Göteborg.
Solen skiner ute och jag har lånat en elmoppe av en av tjejerna i MS-gruppen. Den är liten och kan tas in i bilen. Kanske kan den vara bra för mig när jag skall in till stan för att shoppa. Vi får se.
Några av oss avslutar kvällen och veckan med en whisky på rummet

Det är helg och jag får besök av min käresta. Han kör ner med motorcykeln den tuffingen. Det skall bli jättekul att få visa runt här på Sommarsol och bra för alla samtal därhemma att han vet hur här ser ut och får träffa mina nya kompisar.

Det har gått några dar sedan jag skrev senast. Skälen till det är många. Jag var hemma över helgen och avslutade med att se en fantastisk föreställning av Dolly Parton på Scandinavium. Vi kom i säng halv 12 och eftersom jag ville hinna till Sommarsols morgongympa blev det uppstigning kl 6, efter en natt fylld av spasticitet. I tidvis hällande regn, då farten gick ner till 50 på motorvägen, körde jag till Sommarsol och hann precis i tid till gympan kl 9,30. Jag var jättetrött och tog en snabbslummer fram till Birgits föreläsning, kl 11. Det handlade om hur man töjer ut för att återfå eller behålla sin rörlighet. Hon gav många exempel, som ex. att sitta på bakvänd stol med ryggstödet mot magen och med ett ben på vardera sida om stolen eller sitta i skräddarställning med fotsulorna emot varandra. Det drar ut muskulaturen på insidan av låren. Hon talade också om spasticitet som kan minskas om man sover på magen. Det tog jag fasta på, jag som alltid sover på sidan och har sådana otroliga problem med spasticiteten på nätterna.
Måndagen var ingen rolig dag. Jag var trött mest hela dagen. Jag tränade handträning hos arbetsterapeuten Lisbeth och fortsatte enligt programmet med träning hos sjukgymnasten Birgit och till sist middag och sedan i säng.
På natten därefter vaknade jag tre gånger. Jag hade tagit till mig Birgits förslag och vände mig till magläge och somnade efter en kort stund om igen. På tisdags morgon var jag jätteglad och utsövd. Birgits råd var fantastiskt bra. Jag berättade för de andra på tisdag morgon.
Efter lunch kom en av sönerna och hälsade på. Jag guidade fram genom Sommarsols korridorer och vidare in i mitt rum. Det blev ett känslofyllt besök. Mina ögon såg plötsligt det Tony såg. Min syn förändrades från träningsläger till sjukhem. Långa kala korridorer där rullstolarna står på rad och mitt rum som saknar värme och känsla för myspys, var vad jag såg. 14 dagar har gått och jag kände hemlängtan. Göran och jag är sällan hemifrån längre än 14 dagar, trots att vi rest över stora delar av världen. Så därför var min hemlängtan inget nytt egentligen. Avskedskramarna rörde upp känslor. Tony tyckte synd om mig för min spasticitet. Det var lite nytt för honom att jag inte bara var entusiastisk.  När jag är hemma och har sovit dåligt, då stannar jag hemma och ingen ser den sidan. Vi sa hejdå och jag kände stor lycka över att han tog sig tid att komma och hälsa på. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men när jag som vanligt satte mig vid middagsbordet kl 6 tänkte jag på skådespelandet och min sedan barndomen inlärda disciplin. Man måste bjuda till.
Onsdag morgon efter ytterligare en bedrövlig nattsömn. Birgits råd hjälpte inte. Jag vaknade kl. 1,3 och 5 med spasticitet i vänsterben som vanligt. Morgongympan var ledsam. Jag tittade på paret framför mig, där hustrun hjälpte sin man att genomföra de olika rörelserna. Tårarna brände bakom ögonlocken, jag måste tänka på något annat. Balansträningen med Inger var rolig, svår och omväxlande. Det engagerade och jag glömde tillfälligt mina bedrövelser. Så var klockan 11 och vattengympan körde igång, men den, som tidigare gett mig sådana otroliga lyckokänslor, lyckades inte ta bort mitt sorgesamma tillstånd. Jag tog mig en långpromenad ner till havet efter lunch. Det blåste och på havet gick det lite vita gäss.
Kl 2 hade jag sjukgymnastik med Birgit på schemat. Promenaden var nödvändig för att få upp humöret. Tyvärr blev det lite feltimat med hänsyn till att träningen med Birgit blev förstörd. Benen var slut, men det goda humöret var tillbaka. Vi körde med skakningsmattan och jag berättade om mina nattliga besvär, som inte avhjälptes med kylvästen jag lånat och provat ett dygn. Birgit föreslog att jag nu skulle prova något kallat TNS. Det är elektriska stötar, som förmedlas genom små lappar som fästs fast, i mitt fall, på lårets över och undersida.  Det skall bli otroligt intressant att se om det kommer att hjälpa i natt.
Lisbets föreläsning om betydelsen av träning var jättenyttig. Det är fantastiskt nyttigt att höra alla dessa olika föreläsares samstämmiga syn på vad träning ger för en bra hälsa och ett bra liv. Vi blir hela tiden peppade och ipräntade detta. Jag är glad och pigg igen nu. Så lite träning till kan inte skada. Jag tog ett varv i måbragymetdär jag blev smittad av flera andras entusiasm

deta är en av våra kockar

Middagen bjöd på höstbuffé med rödvin (vinet fick vi betala själva). Sedan hade vi pysselkväll med Joanna.
Hans, vår regisör där hemma i Göteborg, ringde. Han har varit på många rehab och berättade att efter ett par veckor är det vanligt att man får en dipp och blir ledsen eller irriterad. Man orkar liksom inte. Det var skönt att höra, att jag inte är ensam. Han berättade också om höstens engagemang. Så skönt att känna att man är back in business again.

Att komma in i gympasalen på morgonen och mötas av en brett leende Joanna är en stor lycka. Alla sitter samlade, väl förberedda. När Joanna trycker på knappen på bergsprängaren och skjuter de långa armarna upp i höjden, då börjar även de trötta kropparna i stolarna på golvet att vakna. Det går bara inte att inte hänga med. Joannas glädje och entusiasm sprider så mycket energi så våra armar och ben tar sig till oanade höjder. När sedan Björn Skifs sjunger ut sin beundran över Sally då släpper det sista motståndet. När vi tågar ut från gympasalen ser vi alla ut som om vi blivit nyfrälsta med ett lyckligt leende på läpparna.
En timma senare möts vi återigen av Joannas leende. Det är på vattengympan. Hennes sprittande kropp smittar av sig och vi vrider våra höfter i en häftig schejk, benen skall upp i vädret och nå bollen vi håller i handen, högre ropar killarna, och Joanna sparkar foten upp över huvudet. Själva försöker vi så gott vi kan. Foten når bollen, men bara om vi sänker armen under vattenytan. Jag önskar att många kan få möjlighet att komma till Sommarsol och schejka loss på Joannas vattengympa. Det är en fantastisk lycka.

Det är natt, 23.48, och jag har just genomlidit den förbannade spaticitetscirkusen. Den återkommer natt efter natt, ibland fler än en gång, alltid i det MS-skadade vänsterbenet. Det börjar med en molande värk. Kanske kan det liknas vid restlesslegs. Efter en kort stund övergår värken i spastiska ryckningar. Lår- och vadmusklerna spänns jättehårt och fortplantar sig ner i foten som med ett ryck vinklar sig uppåt. Hela föreställningen varar i ett par sekunder och återkommer i repris var 20-30-e sekund. Denna cirkus kan pågå i en halvtimma, ibland upp till en timma och i värsta fall i flera timmar. Det är en pina som kan medicineras bort. Tyvärr har biverkningarna varit för svåra, med viktökning, depression eller än värre ökad spasticitet som följd. Jag föreslog Marcus Axelsson, min läkare på Sahlgrenska, att jag kanske skulle kunna bli hjälpt med botox. Han tyckte inte det var bra. Enligt vad jag förstod av Axelsson så skulle det döda nervimpulserna i benet helt och det tyckte han inte skulle vara särskilt bra. Han skrev ut Baklofen Mylan 10 mg i stället. Efter några dagars användande fick jag kraftiga gråtattacker och kände mig helt utslagen i ett helt dygn. Återigen dessa biverkningar. Det är gräsligt. Pillren tänker jag återlämna till Axelsson en dag.
Vilken lycka, jag vaknade kl 7.15 och såg ljuset flöda in genom fönstret. Det blev tillräckligt många timmars sömn för att jag skall kunna genomföra det gedigna program som jag har framför mig idag. Handträning också, skall bli spännande att se vad hon hittar på. Jag har ju ingen lust att börja grina när hela gruppen är med.
Dagen slutar 15.15 med kroppskännedom och sedan bär Volvon hemåt över helgen. Härligt

Besöket hos arbetsterapeuten gick över styr. Jag hade tränat mycket under den gångna veckan, livet lekte, jag var glad och pigg. Ända tills jag kom till Lisbeth, arbetsterapeuten. Vi skulle träna handfunktionen. På en boll av gummiband skulle jag med min vänstra hand ta ett nytt gummiband, utvidga det med vänsterhandens fingrar och sätta det på bollen. Det gick första gången och också andra, men jag kände att ansträngningen var jättekraftig och kämpade tillbaka tårarna som brände bakom ögonlocken. Ok, ett band till. Då plötsligt brast det och tårarna kunde inte hindras. Jag blev jätteledsen. Vi blev båda lika överraskade över reaktionen och filosoferade över varför det blev så och vad det kunde bero på. Var jag trött? Ja, kanske. Blev jag besviken över att det var så jättesvårt att styra fingrarna? Ja, kanske. Vi gick över till annan träning. Jag satte klädklypor på kanterna på en skokartong och tränade med lera. Jag gjorde ett nytt försök med gummibandet, men släppte det när jag kände samma bedrövliga känsla som tidigare. Märkligt, eller hur? Jag skall fortsätta gummibandsträningen där hemma. Men tro för guds skull inte att det var Lisbeths fel att det brast. Hon är superproffsig och hittar på nya träningssätt hela tiden – och nya muskler som inte funkar och som behöver tränas upp. Nu senast var det musklerna i tummen. Jag har s.k. skomakartumme sa Lisbeth. Den yttersta leden i tummen funkar inte. Jag greppar med pekfinger och tumme utan att böja den yttersta leden i tummen så tummen blir alldeles utåtböjd. Greppet mellan pekfinger och tumme skall vara runt, som när man håller ett glas. Jag blir alltid så inspirerad och noterar noga vad jag skall träna på efter hemkomsten.
-o-o-o-o-
På eftermiddagen fick hela MS-gruppen MS-info av doktor Ågren. Det var mycket matnyttigt. Jag trodde jag kunde det mesta om MS, efter all information jag tagit del av under år av gemenskap med andra MS-skadade, tidigare rehabilitering och Göteborgs egen MS-guru Oluff Andersen, men det visade sig vara fel. Dr Ågren som finns i en annan del av Sverige har något annorlunda åsikter om vad som skall användas än det jag hör i min omvärld. Doktorn antydde också att det finns olika åsikter om vad som rekommenderas. Vi vet redan att själva rehabiliteringsmöjligheterna skiljer sig åt, men att åtgärder och medicinering skiljde sig åt visste inte jag, ex. botox, cellgifter och dropp.
-o-o-o-o-o-
Kvällen avslutades med fransk afton. Det serverades gåsleverpastej, bouillabaise och kladdkaka med vispgrädde. Det var vansinnigt gott sa de som fick äta sådant. Vi som beställt lågkalorikost fick nöja oss med kycklingklubba och fruktsallad. Men ett glas vin fick vi lov att köpa. Men inte mer än ett glas sa vår kära kostchef Ida bestämt.
Efter middagen gick vi/rullade vi iväg och tittade på galgutställning med hundratals gamla galgar från hela landet. En galge kom från Petterssons kläder i Strömstad. Jag skall nog komplettera med en Gallusgalge också. Därefter blev det poängpromenad med 12 frågor om kaffe och lite cafésnack innan sängdags.

Varje morgon kl 9.30 har vi gympa sittande på stolar

Underbara Sofie på morgongympan

och kl. 11 har vi vattengympa. Ni som tror att det är träning som bara är för sjuka tror fel. Vi har olika instruktörer som kommer med sin egen variant av hur träningen skall genomföras. Det är jättekul att få olika program och de är alla lika proffsiga. Idag hade vi Joanna. En helt fantastisk tjej, så glad, så livgivande, så entusiasmerande. Det är synd om alla som inte får vara med på hennes träning. Man dras med i hennes tempo och når muskulatur som man inte visste fanns. Jag kände en otrolig lycka och glädje. Tack gode gud för att jag fick komma hit eller vem jag nu skall tacka…

Jag steg upp kl 8 som vanligt. Efter en besvärlig och rörig nattsömn när en stund var för kallt och nästa var för varm.Bort med täcket, på med lakan och överkast, öppnade altandörren, vänsterbenet börjar rycka, Birgits sträckövning funkar. Sömn är viktigt för hela systemet säger Ida, kostchefen.
Ja, kära Ida. Hon kom fram till mig vid frukostbordet och sa att jag inte kan ta sallad från lunchbuffén som jag sagt till serveringspersonalen igår.Jag har beställt vegetarisk lågkalorimat men med kyckling och fisk. Då skall jag äta den mat som serveras och inte ta själv, både till lunch och till middag. Och så tittade hon på min frukost som jag tagit till mig. Allt var fel utom apelsinen och grapen. Inte fil med mysli, inte kavring och osten var för fet, inte ägg och absolut inte kaviar.
Havregrynsgröt skall det vara, med lättmjölk och osötade bär eller rivet oskalat äpple, osötat fullkornsbröd med högst ett pålägg.I morgon skall hon godkänna frukosten jag tar till mig. Skall bli spännande att se hur det går.
Till lunch och middag skall jag dricka ett glas vatten först och sedan äta rikligt med sallad före huvudrätten. Till huvudrätt fick jag råris, några kycklingbitar, mycket svarta bönor och broccoli och till middag vegetariska köttbullar med rårörda osockrade lingon, sås och potatis och ärtskidor.
Jag trodde att om man åt mindre så skulle vikten minska, men Ida säger att om man äter mindre, men fel, så minskar inte vikten.Jag tror henne, hon är så bombsäker.
Efter frukost var det morgongympa som vanligt. Men usch så ont jag har i vänster nacke. Det går inte över och känns inte ett dugg mindre. Jag är rädd att det kommer att begränsa träningen framöver.
Kl 10 tränade vi handträning med lera. Man skall putta leran framåt. Det är inte så lätt som man tror. Jag skall köpa med mig lera hem och fortsätta träningen. Alla som haft skov i händer och armarvet att träningen är jätteviktig.
Sedan var det vattengympa, lunch och örtbad.Örtbadet var inte min grej. Det låter mysigt, men vattnet var alldeles för varmt för en kropp som blir som deg när den blir uppvärmd, och badkaret var för stort för mig. Jag åkte ner under allt skummet gång på gång. Det blev inte alls så avslappnat som jag tänkt mig. Jag hoppar över det fortsättningsvis. Värmen gjorde mig supertrött så det blev en timmes sovtid före avspänning med Inger. Hon talade som Unestål i en knapp halvtimma. Det var ganska ok men min mjukyoga är mycket mysigare.

En hel veckas träning väntar. Jag har bestämt mig för att kalla rehaben för träningsläger. Det känns friskare.
Efter frukost kl 9.30 morgongympa på stol som vanligt på morgnarna. Jag kämpar på och känner att det är skönt att ta i och försöka följa instruktören så långt det går. Mitt vänsterben vägrar, men det skall vi nog få bukt med under de tre veckor jag är här. Direkt efter morgongympan tog sjukgymnasten Birgit vid. Upp på den elektriska skakningsplattan, både stående, sittande och liggande. Det gör gott att skaka loss alla låsningar.  30 sek x 3 med lika långa pauser emellan. Sedan blev det matträning, hunden för balansen och knästående och och så luta till höger och vänster. Det är inte alldeles enkelt när man som jag är låst i vänstersidan. Men det går att träna upp, för bättre gång. Sedan gick vi igenom vilka maskiner jag skall träna med i gymsalen. Det blev sex stycken för bättre styrka i benen och armarna, magmusklerna skall också få sitt och bålen skall vridas. Det är egen träning som jag skall få in i det redan fullspäckade programmet. Det går nog att trycka in en halvtimma här och där. Kl. 11.00 lyssnade vi till logoped Erica som berättade om talsvårigheter, om sväljningssvårigheter och nedsatt förmåga att artikulera när man fått nedsatt muskelfunktion i svalget. Skönt att det funkar för mig. Hon berättade att det finns hjälpmedel.
Efter lunch hade jag ledig tid fram till kl. 3. Jag tog en madrass och placerade min trötta kropp på en divan. Efter en kort slummer i solen blev det jättevarmt. I bara underkläder men en helt tom pool just bredvid var beslutet lätt. Jag simmade 200 meter – sååå sköönt. Sen blev det full speed på rullatorn in på rummet för att få på torra kläder inför besöket hos massören. Fantastisk massage! Min misshandlade kropp som har ont lite här och där i rygg och axlar behövde verkligen detta. P.g.a att jag snedbelastar när jag går så blir det galet. Mitt vänstra ben känns som en cementsäck när jag lyfter det. Det är görjobbigt och när jag är lat hasar jag hellre foten längs golvet utan att lyfta. Det går när jag är inne men inte när jag går ute. Därför är det otroligt nyttigt med att träna på gåbandet. Där kan jag hålla mig fast. Min urdåliga balans behöver också få sig en omgång. Vi får se vad Birgit hittar på för träning för balansen – utöver hunden.
Fram till middag blev det ledig tid i solen vid poolen med sömn och simning och skrivande.

Åter till Sommarsol
Vid 16-tiden avslutade jag havtornsplockningen där hemma. Nu blev det bråttom. Middagen på Sommarsol servaers  mellan 17.30 och 18.30 och det tar drygt 2 timmar att köra ner. Det kändes inte alls kul att åka hemifrån till rehab. Jag vill kunna bli friskförklarad och åka till jobbet på måndag morgon, tänk 8-5, så bekvämt, så enkelt. Nu måste jag hitta på allt jag skall göra. Vaje dag skall fyllas med, helst någon meningsfull sysselsättning. Under de 15 år jag haft MS, så har jag fått lära mig hur jag skall lägga upp mina planer för dagen. Min almanacka fyller jag, precis som under revisorstiden. Men det tog 3 år. De första åren, efter att jag blev tvungen att avveckla min revisionsbyrå p.g.a alla skov, var besvärliga. Nu vet jag att det där med rutiner är oerhört viktigt. Jag pratade mycket om rutiner när jag höll kurser för mina revisorskollegor. Vi revisorer måste granska företagets rutiner. Funkar rutinerna, så funkar det i företaget. Riskerna för att det skall balla ur minimeras. Jag hade inte väntat mig att den idén skulle gälla även för en MS-skadad kropp. Nu vet jag bättre.

Jag får så jag tiger. Så mycket sysselsättning jag tog med för att vara säker på at inte få långtråkigt. Jag vet inte riktigt var jag skall få in tid för det. Med trevligt sällskap och all träning så blir det nog svårt att få tid till både silversmide, målning och brodering.
Fredags träning startade gemensamt för hela gruppen kl 9.30 med morgongympa sittande på stol i gympasalen. Det var en krävande halvtimma med bra rörelser och häftig medryckande musik. Handträningen tog vid kl 10. Den som jag trodde skulle bli jättemossig. Det var riktigt besvärligt att pressa leran mellan fingrarna. Muskulaturen räckte liksom inte till och ibland inte heller styrningen från huvud till händernas funktioner. Alla gjorde så gott de kunde med mer eller mindre bra resultat. Men arbetsterapeuten Lisbeth lovade att vi kommer att se ett bra resultat när vi lämnar Sommarsol. Kl 11 var det vattengympa med hurtig ledare på poolkanten och bra musik så gick det inte att stå still. En god lunch med pytt i panna (vegetarisk för oss som valt bort köttet) kl 12.
På mitt eget program stod sjukgymnastik kl 13.45. Sjukgymnasten Birgit är superproffsig. Hon ser precis var i kroppen det behöver tränas. Är jag stel där så skall jag träna på dessa rörelser och är jag svag där gäller detta. Jag önskar att det filmades så jag kunde få med mig det hem på en CD. Det är lätt att glömma bort rörelserna när man kommer hem. Men Birgit lovade mig en beskrivning. Efter rörelseträningen ställde jag mig på gåbandet. Jag gick i 25 minuter. Det var häftigt. Min trilskande vänsterfot fick så den teg. Långa steg, långt fram, ett stadigt grepp om handtaget för att inte ramla och djup andning med kraft som hämtades ända nerifrån magen. Jag kände mig så himla nöjd. Alldeles slut. Jag lade mig på britsen och sträckte ut bakmusklerna som jag blivit lärd och vilade en kvart.
Nu var vi framme vid den sista punkten för dagen: kl 15.15 med kroppskänedom. Birgit informerade. Vi satt på stolar och fick lära oss fokusera på hur det kändes när vi satt på båda svanskotorna, när vi andades och rörde överkroppen enligt Birgits instruktioner mm. Mycket lärorikt.
Jag fick ett individuellt program för alla tre veckorna. Det är ett gediget program. Ingen rast och ingen ro här inte. De som har svårt med det kognitiva och tröttheten har det kanske besvärligt. För mig som har svårt för att ha tråkigt är det perfekt. Fasta tider att följa, bra rutiner och trevlig omväxling: följ med så får ni se. Jag kommer att berätta.
Nu har jag två härliga dagar i hemmets lugna vrå så hörs vi nästa vecka